Guards! Guards!

Ju mer jag läser av Pratchett, desto mer förtjust blir jag. Och det är bara att kasta sig in i gemenskapen - kollade lite på nätet vad alla dessa discworldfans har skrivit och blev bara sugen på att läsa mer och mer och mer. Ändå är det fortfarande så att jag bara kan läsa en Discworldbok i taget - de är så övermättade med klipsk humor att de inte kan läsas i flock helt enkelt. (åtminstone kan inte jag det)

Guards! Guards! handlar om stadsvakten i Ankh-Morpork. Eller rättare sagt om nattvakten - de som ska upprätthålla lag och ordning nattetid i miljonstaden, och dessutom hinna gå runt på gatorna och ropa it is twelve o'clock and all is well - även om det inte är well överhuvudtaget. Det är sällan well nattetid i Ankh-Morpork eftersom lagarna i det närmaste inte gäller alls. Tjuvarna stjäl friskt (för att uppnå sin kvot enligt Tjuvarnas gilles regler), mördarna mördar (och är också organiserade i ett gille med stränga regler). Nattvakten gör bäst i att hålla tyst och inte upptäcka några brott alls - och om de gör det: inte springa så fort att de riskerar att kunna fånga brottslingen för då blir det bara problem.

Till nattvakten kommer Carrot. Han är ungefär två meter lång, mycket muskulös och ...dvärg. Eller faktiskt är han ett adoptivbarn i en dvärgfamilj, men han känner sig i allt (utom storleken) som en dvärg. Och efter att Carrot har anlänt så utgörs nattvaktens hela styrka av...fyra personer. Så, nej, det är inte mycket de har att säga till om. Dessutom brukar deras ledare mest tillbringa sina nätter dyngrak på någon krog eller så. Eller i rännstenen. Det är inte så well alls.

I detta laglösa Ankh-Morpork släpps nu en drake lös. Drakarna finns egentligen inte längre, men denna drake är magiskt frammanad ur en annan dimension av en man som tänker sig ta makten i Ankh-Morpork. Hans listiga plan är att kontrollera draken, och låta en fejk-kung låtsas-besegra den för att sedan styra både kung och stad och vara lycklig i alla sina dagar. Problemet är att när väl den där draken fått smak på den här världen så lyckas den ta sig hit på egen hand, utan magisk hjälp. Och då går den INTE att styra längre, utan drakar loss över hela stan, bränner och har ihjäl och kräver jungfrur av hög börd till middag en gång i månaden.

Sicken tur att stadsvakten finns då. De som är så bra på att... ja... undvika bekymmer?

I allt detta knaseri lyckas Pratchett som vanligt få in en hel del funderingar och gliringar åt mänskligheten. Vad det är som driver människor, hur sällan någon är alltigenom ond eller god (stadens ledare, the Patrician, vet själv att han inte är någon god människa men är duktig på organisation och effektiv ledning - mycket fascinerande karaktär).

Det bara går heller inte att skriva ett inlägg om en Pratchett-bok utan att ha med minst ett citat. Så för Guards! Guards! måste jag bara ta med hela bokens dedikation:

"They may be called the Palace Guard, the City Guard, or the Patrol. Whatever the name, their purpose in any work of heroic fantasy is identical: it is, round about Chapter Three (or ten minutes into the film) to rush into the room, attack the hero one at a time, and be slaughtered. No one ever asks them if they want to.
This book is dedicated to those fine men."

Och, just det ja. Det här kan inte en bibliotekarie hoppa över - det är nämligen så att alla världars bibliotek hänger ihop magiskt, på grund av alla böckers inneboende magi. Denna särskilda biblioteksrymd kallas L-space, och i den kan man färdas i tid och rum. Men det finns regler, förstås:

"The three rules of the Librarians of Time and Space are: 1) Silence; 2) Books must be returned no later than the last date shown; and 3) Do not interfere with the nature of causality." 

Titel: Guards! Guards!
Författare: Terry Pratchett
Serie: Discworld
Utg år: 1989
Förlag: Corgi
Köp den till exempel här eller här

Endgame - Kallelsen

Ganska omgående när jag började läsa Endgame: Kallelsen blev jag förbannad. Det allra första - den här författaren kan inte ange några mängder av någonting utan att överdriva exaktheten in absurdum. Personerna förflyttar sig aldrig "en bit bort" utan de går "19 fot eller 5,1324 meter". Det går aldrig "några timmar" utan något händer "efter 458,678 minuter". Personers ålder anges med två decimaler typ "han var 21,45 år gammal". Jag blir TOKIG på detta.

Det andra jag blir förbannad på är det iskallt objektiva beskrivandet av när människor dör. Det dör nämligen ohyggliga mängder folk de första kapitlen eftersom "kallelsen" till det här "Spelet" som hela boken handlar om utgörs av tolv meteoriter i skiftande storlekar som slår ner på tolv (komma noll) platser på jordklotet. Och där de slår ner vistas ofta stora folkmängder - en skolavslutning, en turistattraktion, en fotbollsarena. Människor krossas, brinner, halshuggs. Kroppsdelar flyger. Och huvudpersonerna betraktar förödelsen med möjligen ett lyft ögonbryn (eller jo, en av dem blir lite tårögd eftersom hennes bror spetsas av ett meteoritstycke och dör) och konstaterar att "jahapp, då är Spelet igång, då. Ska bli skönt att sätta igång med lite dödande". Typ.

Därefter börjar de tolv dödsmaskinerna...eller förlåt, tonåringarna resa mot den plats där Spelet ska sättas igång: staden Xian i Kina. Vi får följa dem en och en och får också för säkerhets skull veta exakt hur många meter de färdas och hur många minuter och sekunder det tar, och jag är ytterst nära att slänga bokeländet i väggen, så arg är jag.

Men sen... sen sätter det där Spelet igång som ska förinta hela jorden, alla människor utom en utvald stam som tillhör den enda Spelare som överlever. "Spelledare" är en svävande figur med sju fingrar som kommunicerar via telepati och kallar sig själv för "kepler22b". Denne herr kepler förklarar spelets regler (inga) samt att spelet nu är igång. Varpå kaos, död och katastrof inträffar, och varpå jag inte längre (helt mot min vilja faktiskt) kan lägga ner boken.

För hur arg jag än är så blir det spännande läsning. Jag avskyr alla tolv dödsmaskinerna intensivt - men är tvungen att få reda på vem av dem som är smartast, snabbast, mest kallblodig och har käckaste mordmetoderna. Det är lite som Hungerspelen fast utspritt över hela jorden. Ofta på platser som alltid har fascinerat mig - de som är storslagna byggnadsverk eller underverk som inte borde ha kunnat finnas till och vars ursprungliga syfte ofta är okänt: Stonehenge, Göbekli Tepe, terrakottakrigarna i Xian, pyramider och en hel rad med andra platser (och ja, de står listade på en egen sida i boken) som "ingen på jorden vet med säkerhet allt om".

Sträckläsning, alltså. Mot min vilja, och med ilska genom hela boken. Blir säkert tvungen att läsa nästa del också, med ännu mer död och kallsinnighet.

Titel: Endgame: Kallelsen
Författare: James Frey
Orginaltitel: Endgame: The Calling
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2014
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13-19 år

Lord John and the Brotherhood of the Blade

Detta är andra boken jag läser om Lord John, killen som är med i tredje boken (Voyager) i Outlander-serien och som sedan får ge sig ut på egna äventyr i kortare böcker och längre noveller. Den här boken är stundtals något segare i handlingen än Lord John and the Private Matter - samtidigt så är själva storyn egentligen mycket intressantare än i den.

Egentligen handlar boken om två saker: Det ena är att Lord Johns far dog när John var tolv år. Fadern var då Duke of Pardloe, en hederstitel efter Modiga Krigsinsatser. Men eftersom han skandalöst nog sköt sig själv har inte hertig-titeln använts av hans äldste son, och familjens namn är för alltid solkat av självmordssörja. Lord John vet dock att hans far inte tog livet av sig - han blev mördad. Nu ska det där redas ut en gång för alla.
Det andra är att Lord John inleder ett förhållande med en annan man, Percy Wainwright. Percys pappa ska gifta sig med Lord Johns mamma, och de blir alltså styvbröder, vänner och ett älskande par. Samtidigt avslöjas i London en komplott där en grupp "sodomister" konspirerat för att ta makten. Tidningarna trycker hemska nidbilder på dessa förrädar-sodomister och aktiviteterna de kan tänkas ha haft för sig med varandra - och det blir ännu tydligare hur förbjudet och farligt det var att vara homosexuell i 1700-talets England.

Precis som i Lord John and the Private Matter fascineras jag av miljön Lord John rör sig i. Förutom London är han en del i Helwater i Lake District (ja, där Jamie vistas under den här tidsperioden), och med armén i Europa och för krig. (och på tal om det så finns det en skildring med av ett slag mellan engelsmän och fransmän som är riktigt bra skriven - precis så förvirrande, lerigt och vidrigt jag kan tänka mig att ett slag skulle kunna upplevas på riktigt av någon som är mitt i det).

Det är lite skillnad på att läsa Outlander-böckerna och böckerna om Lord John. (alltså helt förutom att de förra handlar om Claire och Jamie och de senare om någon annan) Claire är ju tidsresenär, och vi får fascinerat uppleva allt märkligt som är 1700-tal genom hennes 1900-talsögon. Men Lord John är i stället född i den här tiden, och tar förstås sin omvärld för given, tycker att den är helt modern och höjden av civilisation. Jag som läsare glömmer snart av att det är 1700-tal och tar omgivningarna lika för givna som han gör ungefär. Men sedan kastas påminnelserna in: som när Lord John besöker en fånge på det ökända Newgatefängelset som är ungefär som en förgård till helvetet. Eller när han är åskådare till en hängning på Tyburn. Eller när han och Percy står och diskuterar arméns olika bestraffningsmetoder. "Ja, här har vi hästen, och katten i sitt fodral. Och detta är en whirligig som vi använder för mindre förseelser typ sen ankomst och sånt". Det är så fruktansvärt grymma straffmetoder, och allt det där med brott och straff känns för mig som direkt taget ur något skräckmuseum. Men för Lord John är det vardag.

Hästen till höger i bilden - vass att sitta på, och ofta med små tyngder hängande på fötterna för extra effekt..

Ännu en gång visar Gabaldon hur duktig hon är på att få historien att leva. Även om jag tyckte att det var lite småsegt ibland när Lord John skulle prata med diverse människor för att Rentvå Sin Familjs Namn Och Uppnå Ära, eller när Lord John och Percy ger varandra ännu ett smäktande ögonkast (det tar ett tag innan de får till det) - så är helhetsintrycket en bra bok. Och när det nu har gått några dagar sedan jag avslutade den går jag redan runt och längtar lite efter honom (Lord John alltså), och vill veta vad han gör härnäst. Det finns fler böcker. Jag återkommer.

Titel: Lord John and the Brotherhood of the Blade
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2008
Förlag: Delta
Köp den till exempel här eller här

Sisterhood of the World Bloggers Award

Det dyker upp en enkät lite här och var just nu: Sisterhood of the World Bloggers Award. Jag har blivit nominerad av Hannah på bloggen Drawreadandtakeaphoto - tackar!

Reglerna är att jag ska tacka bloggaren som nominerade mig, samt länka till dennes blogg, ha med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i inlägget, svara på de tio frågorna jag har fått av nominerande bloggare, samt att nominera tio andra bloggare och fråga dem tio frågor. Lika bra att köra igång, va?

Tacket har jag klarat av. Här är loggan:

Här är Hannahs frågor till mig:

1. Vad läser du just nu?
Jag läser Endgame: Kallelsen (James Frey) och Discworld: Guards! Guards! (Terry Pratchett)
2. Vad fick dig att börja läsa böcker?
Att jag lyckades ta mig igenom min första kapitelbok när jag var sju år: Karlsson på taket flyger igen (Astrid Lindgren)
3. Har du en crush på någon kille... som endast finns i bokens värld? Exempel Augustus Waters från Tfios, Edward från Twilight osv.
Jadå - Jamie Fraser.
4. Är det någon bok du har läst om? I så fall hur många gånger?
Många böcker. Många gånger. Allra flest gånger har jag nog läst om Sagan om ringen-trilogin. Sisådär tio-femton gånger skulle jag tro.
5. Har du något favoritcitat från en bok?
Detta: "It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife."
6. Vilket land läser du mest ifrån?
Sverige
7. Vilken är din favoritgenre? Och vilken/vilka genre/genrer läser du inte?
Fantasy, historiska romaner och romantik är nog mina favoritgenrer. Jag läser inte självhjälpsböcker, och nästan aldrig lyrik eller dramatik.
8. Om du fick chans att träffa en bokkaraktär - vem skulle det vara och skulle du fråga den något?
Ned Stark. Jag skulle inte fråga honom, utan bara ge honom ett gott råd: "Det här med att bli kungens Hand? Skit i det."
9. Vilken är den längsta bok du har läst?
Jag vet helt ärligt inte... säkert någon sån där fantasytegelsten på över tusen sidor.
10. Vad ska du göra efter att du har skrivit detta inlägg?
Ut och springa. Har laddat ner en ny ljudbok i telefonen: Projekt Rosie (Graeme Simsion) och är rätt nyfiken på hur den kommer att vara.

Lusig som jag är pallar jag inte hitta tio pers att nominera (det är många som har svarat redan). Men lite samvete har jag. Här är mina tio frågor till den som känner sig manad att svara på dem. Enkätsugen? Klart du är. Svara i din blogg och skicka utmaningen vidare! (och ja - kommentera här nedan om du svarar så jag får läsa vad du skriver!)

1. Vilken bok läser du helst som e-bok så att ingen annan får se omslaget?
2. Vilken bok fick dig senast att börja gråta?
3. Och satt du hemma då och kunde gråta loss eller satt du på någon allmän plats?
4. Den här boken läser alla andra, men du tänker minsann inte läsa den?
5. När läste du senast högt för någon annan? (och vilken bok var det?)
6. Den här boken bara måste ligga under granen till dig?
7. Den här boken orkade du inte läsa ut?
8. Finaste boktiteln du vet?
9. Någonsin tappat en bok i badet? (och erkänn: var det en biblioteksbok??)
10. ...och så obligatoriska frågan: Vad läser du just nu?

Hjärtlös Röde Orm

Röde Orm är en av mina favoritböcker. Jag läste den för första gången någon gång i tonåren, och älskade den. Äventyret, men framför allt språket och den karga humorn (eller vad man ska säga om den där torra konstaterande beskrivandet av dramatiska ting. Underdriftshumor, kanske?) Den har sedan dess för mig alltid blivit någon slags måttstock för hur bra en historisk roman kan vara.

Jag har läst om den några gånger under årens lopp, och nu ville jag gärna lyssna på den som ljudbok. De senaste veckorna (har inte haft mycket ljudbokslyssningstid, för löpningen har legat väldigt mycket i träda den senaste tiden) har jag alltså lyssnat på när Stephan Karlsén läst om Orms äventyr. Jag har hört om hur Orm rodde som galärslav, hur han blev befriad från det och i stället slagits i Almansurs livvakt och fått trevligt krig och gott byte. Hur han tyvärr var tvungen att ha ihjäl några av Almansurs män (har man hämnd mot någon så har man) och segla iväg från Spanien, medförande Almansurs finaste byte: St Jacobs klocka, träffa några munkar på en ö som yrade om under och så till sist om hur denna St Jacobs klocka botade kung Haralds tandvärk så att han blev på ett ypperligt humör och bjöd in Orm och hans män att dricka jul i Jellinge.

Det är bra. Det är fantastiskt. Men nu står jag inte ut längre.

Jag skrev nyligen ett inlägg på Kulturkollo om hur uppläsaren är ljudbokens hjärta - hur en bra uppläsare kan göra en bra bok till fantastisk men också hur en dålig uppläsare kan sänka en fantastisk bok till olyssningsbar. Stephan Karlsén är för mig helt omöjlig att lyssna på, och därför ger jag upp lyssnandet efter kanske en tredjedel av boken (men läser nog slut den som pappersbok).

Varför då, då? Jo, egentligen har han en mycket behaglig läsarröst, och i början av boken njöt jag av uppläsningen eftersom det där är mycket beskrivande text. Men sedan envisas karln med att i alla dialoger ge precis varenda bokkaraktär en egen och unik röst, och så skådespelar han. Det är säkert en enorm prestation att kunna hålla isär alla dessa personer och komma ihåg om just Tokes röst ska vara en mullrande bas och Grin-Ulfs röst också en mullrande bas fast med ett lätt sluddrande. Men det är inte till att stå ut med att lyssna på någon längre tid. Inte för mig, i alla fall även om säkert andra människor tycker detta är helfestligt och gör boken ännu bättre.

Ta bara en av munkarna som bor på ön Orm och hans män kommer till med St Jacobs klocka. Han hälsar dem med en väsande gammelmansröst, typ ovan att tala eftersom munkarna säkert mest går tysta i sina vardagliga sysslor. Men sedan måste jag lyssna på denna extremt onaturliga väsande röst i några längre utläggningar munken gör om Irlands aktuella politik och krig, och jag står inte ut. Jag kan inte skumma i texten, kan inte hoppa över, måste lyssna vidare på det där väsandet. Eller det att krigsherren Almansur har en ljus och fånig röst som avslutar varje mening uppåt, typ som i en fråga.

Nej, nej, nej och åter nej. Ljudboken Röde Orm är ihjäldramatiserad och har inget hjärta kvar. Adjö.

Titel: Röde Orm - en berättelse från okristen tid
Författare: Frans G. Bengtsson
Ljudbok - uppläsare: Stephan Karlsén
Utg år: 2012
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

Språksvårigheter

Jag läser mycket e-böcker i min Kindle nu, och nästan allt det jag läser i den är på engelska. Det är så mycket lättare (och billigare) att få tag på engelska böcker och jag funderar inte vidare på det.

Men ibland undrar jag hur bra det där är för min egen känsla för svenska...? När jag läser på engelska släpper jag svenskan helt, tänker aldrig på vad orden och uttrycken skulle hetat på svenska. Förståelsen går rätt in i huvudet, liksom. Och jag har tänkt att det är väl en bra sak, detta att helt behärska läsning av ett annat språk (jag är dock inte riktigt lika duktig på att tala engelska avslappnat förrän jag fått öva ett tag). Men nu börjar jag då och då fundera på om det här i stället tränger ut svenskan? Kan det vara så? Det kan det väl ändå inte - det finns ju människor som bott många år utomlands och talat andra språk - men ändå helst skriver på sitt modersmål?

Ta bara detta att jag nyss satt och läste Lord John and the Brotherhood of the Blade, och de i den sitter vid en stor middag och ska äta roasted peacock, med fjädrarna kvar och att det var en rätt som var mer imponerande än god. Och jag började tänka på hur det skulle vara att äta en sådan där helstekt...öööh...helstekt...jamen.. äsch: peacock.

Jag kunde för mitt liv inte komma på vad fågeleländet hette på svenska. Jag kunde se den tydligt i huvudet, den där malliga fågeln som struttar runt och ser ut som om den äger hela världen, med stjärten i en långt opraktiskt släp bakom sig. Eller med stjärtfjädrarna utfällda. "Regnbågs...nånting" försökte hjärnan men det visste jag var fel. Eländiga fågel. Och som den låter... som ledsna spöken direkt från en skräckfilm ungefär. Men vad heter den på svenska???

Jodå. Jag kom på det. Efter en riktigt lång och frustrerad stund. Påfågel.

Men peppa mig nu - inte tappar jag väl svenskan bara för att jag är lat nog att bara klicka och klicka igen på "Buy now with 1-click" knappen på Amazon? (det jag vill höra här är "nejdå, heja dig, och du läser ju så många barnböcker på svenska så det är nog ingen fara". Typ.)

En sån där...vadheterden..ööööhhh...

Sveket - Poznanski skriver dystopi

Ria vet inte hur det känns att vara ute i regn. Hon har aldrig stått och låtit solen värma sig (eller blivit solbränd). Faktiskt är det inte ofta hon har sett solen alls. Himlen täcks nästan alltid av ett tjockt molntäcke, och utomhus är det alltid snö och kallt. Så har det varit  mycket länge, sedan det som kallas "Den långa natten" då människorna tvingades flytta in i stora uppvärmda glasbubblor. Sfärerna.

Alla människor flyttade inte in i sfärerna, och nu skulle alla de som bor utanför inte få plats. Sfär-männsikorna kallar dem som bor utanför sfärerna för "prims". Som i primitiv, alltså. De tror att primsen bor i grottor och mest lever på att äta djur, eller möjligen varandra. Det där är lite oklart för det cirkulerar mest skräckhistorier om primsen inne i sfärerna. Hur som helst går de vanliga människorna aldrig ut från sfärerna eftersom det är farligt.

Ria är arton år, student och oerhört begåvad i sina specialämnen som är språk, kommunikation och retorik. I studenternas ranking ligger hon sjua - och den där rankingen är väldigt viktig. Den styr socialt liv och status för studenterna - och ligger man högt i rankingen innebär det förstås en lysande framtid. Ria vet att hon kommer att få välja mellan olika ledande positioner inom kort när hon går ut skolan. Hennes pojkvän Aureljo kommer att bli  något ännu större och viktigare när han är färdig, för han är rankad som etta minsann, och sfärens egen lille guldgosse.

När Ria är ett ärende i biblioteket råkar hon avlyssna ett samtal som hon definitivt inte var tänkt att få höra. De som talar har upptäckt en sammansvärjning som hotar alla sfärerna, presidenten och allt möjligt. De sammansvurna är sex till antalet, och ska förstås avrättas så fort som möjligt (fast i hemlighet så att det inte blir några skandaler). Det är sex studenter, och den som talar räknar upp deras rankingnummer. Ria får chockat höra hur hennes eget rankingnummer nämns. Och Aureljos. Hon är INTE med i någon sammansvärjning, så vad är detta? Avrättning? Det måste vara något hon har missuppfattat - avrättningar förekommer väl inte i sfärerna där alla är så snälla och hela livet är så lugnt och tryggt?

Jag har läst två böcker av Ursula Poznanski tidigare, och tyckt mycket om Erebos men sågat Saeculum jäms med fotknölarna. Nu var frågan - hur skulle jag tycka om Sveket? Jodå. Jag gillar nästan alltihop. Jag gillar att läsa (och förfasas) över det dystopiska sfär-samhället, och tycker att det blir spännande när de sex studenterna tvingas utanför sfären och får träffa de där blodtörstiga "primsen" och omvärdera sin livsbild en hel del. Några ställen tycker jag blir väl stillastående och ältande men på det hela taget är det bra och jag läste igenom boken rätt fort.

Sveket är första boken i en trilogi, och det dröjer säkert ett tag innan nästa bok kommer. Jag känner mig själv när det gäller trilogier - är superpeppad på fortsättningen just nu men när den väl kommer har jag glömt handlingen och vad det var som drog mig in, och jag slutför alltför sällan läsningen. Egentligen borde jag alltid vänta med serier och trilogier tills jag har alla böckerna framför mig - men samtidigt är jag ju så nyfiken på nya böcker att jag bara måste testa att läsa dem. Jag får väl leva  med ännu en icke avslutad trilogi.

Titel: Sveket
Författare: Ursula Poznanski
Orginaltitel: Die Verratenen
Översättning: Sofia Lindelöf
Utg år: 2014
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-15 år