Seducing an Angel

Jag fortsätter mitt romanceläsande i Mary Balogh-land. Grejen är med de här Huxtable Quintet-böckerna är att jag aldrig kan sluta läsa dem förrän jag nått sista sidan och true love och happily ever after och allt det där. Så klockan har blivit både 02.00 och 03.00 innan jag har gått och lagt mig vilket säkert är hyfsat oansvarigt men helt och hållet Mary Baloghs fel. Som tur är har jag fortfarande semester...

Seducing an Angel är fjärde boken om syskonen Huxtable, och nu är det alltså dags för lillebrorsan Stephen, tillika numera earlen av Merton, att hitta den enda och rätta. Jag suckade lite över titeln, och kände lite Barbara Cartland-vibbar av den. Åhå, karln skulle hitta en rådjursögd och mycket ung skönhet som storögt och oskuldsfullt betraktade världen och kände sig tryggast när hon fick söka skydd i något litet kapell eller så, och som rodnande inte skulle klara av att se världens smuts? (ja, jag HAR läst sanslöst många Cartland-romaner i mina dar) Och så skulle han beskydda henne samt bli glad över att det fortfarande fanns oskuld här i denna depraverade värld?

Nej. Nej, nej, nej....helt och hållet fel. Så här är det i stället: den oskuldsfulla ängeln som ska förföras? Det är Stephen själv... Han är ju så ung, och så strålande vacker, och så snäll, och så...oskuldsfull. Och vek?

Och den som ska förföra honom är Cassandra. Cassandra är 1. några år äldre än Stephen, och har 2. ganska nyligen blivit änka, så är långt ifrån oskuldsfull. Dessutom är hon ökänd inom societeten eftersom hon 3. tydligen hade ihjäl sin f.d. make. Med en yxa.

Så Seducing An Angel handlar om hur en yxmörderska ska förföra lillebror Stephen Huxtable. Hur kommer detta att sluta? (men hallå...hur tror ni?)

Titel: Seducing an Angel
Serie: Huxtable Quintet #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2009
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

Rött uppror

Darrow är en Helvetesdykare i gruvorna på Mars. Det innebär att han har det absolut tuffaste och farligaste jobbet av alla där - och detta trots att han bara är sexton. En Helvetesdykare borrar efter Helium3 med hjälp av en nittio meter hög borr där borrspetsarna är glödande metall, gruvschaktet är så varmt att han måste ha skyddsdräkt och där det dessutom hela tiden finns risk att han ska bli attackerad av ormar som allra helst vill gräva sig in i hans mage och lägga ägg (hej Alien?).

Dessa gruvarbetare är pionjärer på Mars. Den flytande gasen de gräver fram ska så småningom användas till att få hela planeten beboelig, men tills dess får de bo i gruvan under mer än knappa livsformer. Medellivslängden är kort, och Darrow har trots sin unga ålder redan varit gift ett tag med sin fru Eo som han älskar.

Grejen är att gruvarbetarna, de Röda som de kallas, är lurade. Inte nog med det - de är lurade sedan måååånga år tillbaka: i flera generationer har Mars (och många andra planeter, månar och asteroider) varit fullt beboeliga. Där finns städer, skogar och civilisation. Där finns människor, strikt rangordnade i olika kaster som benämns med olika färger. Guld är högsta kasten, och Röd är lägst. Röd är slavarna. Röd står så lågt att de alltså inte ens fått veta att det går att bo utanför gruvorna.

Darrow får veta sanningen. Han får komma upp till ytan och se en stad, se ut över bergen och känna att luften går att andas. Han blir...ja, lätt upphetsad av ilska? Det är i alla fall inga problem att övertala honom till att "skulpteras" om till att bli en Guld-människa och på så sätt infiltrera systemet och så småningom kunna starta ett rött uppror.

Detta låter mycket, och som att jag spoilar rätt stora delar av handlingen - men faktiskt är detta bara början på boken. Och det som jag gillar bäst av den. När Darrow efter ungefär en tredjedel av boken lyckats komma in på "guldskolan", eller "institutionen" tillsammans med andra elitungdomar i Guldkasten så blir handlingen för mig tämligen ointressant. Det är action action action, krig, slagsmål, allieringar, förräderier och mer än lovligt mycket utstuderat plågeri. Jag läste boken till slut men undrar varför jag egentligen gjorde det - "skoltidens" krigande gav mig inte mycket.

Darrow själv är rätt intressant att läsa om - han blir en av människorna i högsta klassen, en av dem han hatar så djupt och ska störta. Men han får vänner bland dem,  och funderingar på om det människorna han hatar eller själva systemet. Samtidigt är han själv bara för mycket. Han kan allt! Förutom att vara stark och vacker (det är förstås alla guldmänniskor men han är Starkast och Vackrast liksom) så är han smart och kan tänka utanför boxen (extrapolärt tänkande tror jag de kallar det), han kan slåss, han kan jaga, han är ovanligt fingerfärdig, han kan...ja banne mig är han inte bäst på att dansa också, karln. Jag blir så trött.

Så en lätt besvikelse, alltså. Jag blev så nyfiken på det där samhället på Mars, eller i hela planetsystemet för den delen, hur det fördes erövringskrig och blev ett så extremt klassindelat samhälle, och kulturlivet hos de Röda (sång och dans...och hejdlöst supande), och hur Darrow skulle infiltrera och förändra - men sen blev det mest bara action och belägring och listiga planer och blodiga sår av det hela. Mja. Nja.


Titel: Rött uppror
Författare: Pierce Brown
Originaltitel: Red Rising
Översättning: Patrik Hammarsten
Utg år: 2015
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

A Conspiracy of Kings

Detta är fjärde boken i den alldeles fantastiskt bra serien The Queen's Thief. Så här är det: gillar du fantasy det minsta så måste du läsa den här serien. Och är du en fantasyskeptiker så måste du ändå läsa den här serien just för att bli övertygad om hur mycket mer fantasy kan vara än talande enhörningar och skäggiga dvärgar med yxa. Den här serien Är Så Bra. Läs!

Men - du måste börja från början med The Thief. Och de här böckerna bygger på smarta avslöjanden, så eftersom du givetvis tänker läsa The Thief  men kanske inte har kommit igång med den ännu, så SKA DU INTE LÄSA VIDARE I DEN HÄR TEXTEN eftersom du då får de tre föregående böckerna spoilade. 

Så precis som när jag skrev om The King of Attolia så skriver jag nu vidare i min ensamhet, och så för er lyckliga själar som också har läst alla fyra böckerna i serien och som förtvivlat längtar efter att Megan Whalen Turner ska skriva färdigt de två sista böckerna (det ska bli sex, har jag förstått). Men hon tar tydligen vääääääldigt lång tid på sig för varje bok. The Thief kom redan 1996...

A Conspiracy of Kings fjärmar sig tyvärr ännu längre från allas vår favorit-smarte-tjuv Gen, och Whalen Turner fortsätter att leka med berättarperspektiven. I första boken berättade Gen i ett förstapersonsperspektiv, i andra var han fortfarande i centrum fast i tredjepersonsperspektiv, i tredje fick vi följa allt från soldaten Costis ögon, och nu i fjärde är vi tillbaka till förstapersonsperspektivet. Fast nu är det Sophos som berättar. Sophos som i The Thief länge bara benämndes som "Useless the younger" av Gen, men som nu hastigt har ärvt tronen i Sounis och blivit kung.

Sist vi hörde talas om Sophos var det som rykten om att han skulle ha försvunnit. Nu är det alltså han själv som berättar om vad som hände (han blev slav...), och han berättar det för någon annan men vem det är får vi inte veta förrän kanske en tredjedel in i boken. När vi får veta vem det är övergår berättandet till tredjepersonsperspektiv igen, och det är först nu som Gen kommer in i handlingen igen.

Det är fortfarande smart, och bra, och överraskande. Men jag saknar Gen. Sophos är en fin kille på alla sätt - men han är inte Gen. Så är det bara.

Nu längtar jag vansinnigt efter bok fem. Det här: hela landet Eddis måste utrymmas???

Titel: A Conspiracy of Kings
Serie: The Queen's Thief #4
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2010
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

Vinnare i utlottningen av "Min dag på 3 minuter"

Ni var många som ville vara med och vinna fina dagboken Min dag på 3 minuter - jätteroligt!! Nu är utlottningen avslutad, och med hjälp av en fin slumptalsgenerator jag hittade på nätet har jag dragit en vinnare som är:

Elvira (theworldilivein_books)

Grattis!! Maila din postadress till mig på landin.carolina-snabela-gmail.com så kommer dagboken hem till dig.

Tack alla ni som ville vara med!

Stenarna skola ropa

Min mamma säger att hon ofta börjar med att läsa slutet på böcker (ja, även i deckare). Hon påstår att hon sedan kan njuta av läsningen på ett helt annat sätt. Själv skulle jag aldrig läsa slutet av en bok först, och blir irriterad när baksidestexter spoilar handlingen för mig. Stenarna skola ropa borde verkligen vara något för min mamma, för här avslöjas redan i bokens första mening vem mördaren är, och första stycket är en synpsis på hela bokens innehåll. Men gillar jag? Vad finns det liksom kvar i boken att upptäcka, när jag vet allt?

Det borde vara ett varför när det inte längre är ett vem, men författaren ger oss faktiskt det också. Så här lyder de första meningarna:

"Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva.
Det låg inget verkligt motiv bakom och det skedde oöverlagt. Hon tjänade inget ekonomiskt på det och hon blev inte tryggare."

Men hallå? inte kan väl någon sätta igång med att ha ihjäl en hel familj bara för att denne någon inte kan läsa eller skriva?? Eller hur? Därför var jag ändå tvungen att läsa boken och få förklaringar. Och jag både tyckte om och tyckte inte om det jag läste.

Jag tycker inte om Eunice Parchman, och jag tycker inte om sättet hon beskrivs på. Det är meningen att jag inte ska tycka om henne (iskall mördare, eller hur?) men Rendell gör henne onödigt motbjudande och får det att framstå att hon är genomond bara just därför att hon är analfabet:

"Analfabetismen hade torkat ut all medkänsla hos henne och trubbat av hennes fantasi. Det, och vad psykologerna kallar affekt, hennes förmåga att bry sig om vad andra känner, hade ingen plats hos henne."

Dessutom verkar saker som Eunice gör och tycker om dåliga bara eftersom det är hon som gör det. Typ att det är billigt och dåligt att titta på TV som kvällsnöje (om det nu inte råkar vara opera eller annan finkultur)(som familjen Coverdale ägnar sig åt), att vilja stoppa i sig godis och choklad, att tycka om att äta pommes frites och stekt mat. Det är liksom så nedlåtande beskrivet att jag blir arg. Visst - Eunice Parchman är inte normalt funtad, men det beror ju inte på att hon inte kan läsa eller skriva. Hennes totala brist på empati är väl i stället ett tecken på någon djup psykologisk störning. Och bara för att hon har det blir det väl inte automatiskt tecken på ondska att vilja proppa sig full med godis och glo på tv-serier??
Och Joan, som blir Eunice vän (eller "kumpan" som det ska uppfattas), är precis lika överdrivet motbjudande beskriven med löjlig klädstil och en bakgrund som prostituerad. (trots att hon hade en normal barndom)(vilket alltså måste innebära någon slags ruttenhet djupt i själen eller en medfödd ondska?)

Däremot gillar jag att läsa om familjen Coverdale och deras liv på landet. Särskilt tonårige sonen Giles som är mer än lovligt lik min egen sextonårige son. Jag gillar att läsa om dottern Melinda och hennes himlastormande kärlek, jag gillar att läsa om hur förlamade alla blir när det snöar några centimeter (eller nja, jag skrattar hånfullt åt dem). Jag tycker om den tydliga sjuttiotalsfärgen: svartvit TV, Melindas fantastiska kläder...

Och fast jag vet hur det ska sluta tycker jag om att läsa om hur Eunice flyttar in hos Coverdales och är duktig på sitt arbete men samtidigt är helt emotionellt handikappad. Det är liksom klaustrofobiskt och fascinerande på samma gång.

Jag är kluven till den här boken - jag läste snabbt ut den och tyckte den var spännande trots att jag visste hur den skulle sluta, samtidigt som jag blev arg över hur Eunice och Joan dränks i smuts och förakt.


Titel: Stenarna skola ropa
Författare: Ruth Rendell
Originaltitel: A Judgement in Stone
Översättning: Nils Larsson
Utg år: 1977 (original), 2015 (den här utgåvan)
Förlag: Bonnier
Köp den till exempel här eller här

At Last Comes Love

Tredje boken om de fyra syskonen Huxtable - det finns totalt fem böcker i serien, så varje syskon kommer att hitta sin ende/enda rätta plus att vi till sist kommer att få reda på den där kusinen Constantines möjligen sotsvarta bakgrund och troliga lycka i ett happy-for-ever-after. Jag gillar! Mycket! Mary Balogh skriver perfekt romance för mig: lite romantiskt, lite erotik och mycket, mycket humor. Och massor av miljön-som-jag-älskar med baler och socialt liv i London under "the Season" och så tjusiga lantlivet på stora godsen resten av året. Roligt är också att i varje ny bok i Huxtable-serien dyker huvudpersonerna från de förra böckerna upp och har en hel del att säga till om. I andra boken, Then Comes Seduction blev ju lillasyster Katherine kär i lömska rogue-typen Jasper med det dåliga ryktet. Här i tredje sitter samme Jasper som trygg familjefar med minsta bebisen i famn och är så upprättad som någon kan bli.

I At Last Comes Love är det dags för storasyster Margaret Huxtable att äntligen, äntligen bli den som blir kär på riktigt. Hon är ju trettio år. Trettio! Fatta! I den här världen! Dömd att förbli ungmö och gamla fastern/mostern som lever på nåder för resten av sitt liv. Har en kvinna inte hittat den rätte när hon är trettio så är det förstås stenkört. Vet alla. Riktigt samma sak gäller inte för män, förstås - en trettioårig man är i perfekt giftas-ålder och har hunnit leva av sig sin värsta vildhet. Nu ska den trettioårige mannen slå sig till ro och producera arvtagare. Ett sådant praktexemplar till trettioårig man hittar vi nu i Duncan Pennethorne, earlen av Sheringford. Hans farfar kräver att han gifter sig omgående, annars hotar han att göra trettioårige earlen arvlös.

Margaret Huxtable springer bokstavligen på Duncan Pennethorne på en bal, och sedan borde väl allt vara klappat och klart? De är äktenskapsdesperata båda två, hon är vacker och han har en bred bringa - vad kan gå fel, liksom?

Jo detta: Duncan Pennethorne är en paria i societeten i London. För fem år sedan övergav han sin blivande brud kvällen innan bröllopet och rymde med brudens brors fru. Sedan levde han med denna i fem år. I synd! Det finns till och med ett barn!! Duncan Pennethorne är en sådan person som uppvisas som skräckexempel, en sådan som inte får inbjudningar till baler och soiréer - inte ens av sina egna släktingar. Margaret kan inte gifta sig med honom. Det går inte. Hennes bror och hennes två svågrar (ja, de som var "ende och rätte" i Huxtable #1 resp #2) träder in med spänstiga steg och Ska Beskydda.

Men nu är storasyster Huxtable banne mig trött på att alltid vara den ordentliga, den som gör som man borde. Den duktiga och den tråkiga. Nu gör hon som hon vill.

Yes!

Titel: At Last Comes Love
Serie: The Huxtable Quintet #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2009
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Du glömmer väl inte att du kan vinna den här fina dagboken?!

Hela veckan, ända till och med söndag 26 juli, är utlottningen öppen där du kan vinna den här fina dagboken Min dag på 3 minuter.

Utlottningen, och vad jag tyckte om dagboken, hittar du här. Missa inte!