Maximus ring

Lättläst fantasy finns det ett outsinligt behov av i skolorna. Eller, inte bara där förstås utan överallt där det finns barn som behöver hitta Den Där Boken som får dem att fångas av berättelsen och glömma att läsning kan vara lite trögt i början. Men det är i skolbiblioteket jag själv träffar dem dagligen, och det är där jag ideligen, ideligen sätter lättläst fantasy i händerna på dem som frågar efter "spännande böcker".

Patrik Bergström har tidigare skrivit utmärkta serien om Alex och Corinthia för ungefär mellanstadiebarnen och uppåt. Nya Legenden om Örnfolket är tänkt för mindre barn (6-9) men jag vill faktiskt hellre rekommendera även den till barn på mellanstadiet, och till duktiga läsare på lågstadiet (eller varför inte som högläsning?). Här finns en hel del namn att hålla reda på, och en historia bakåt som är lite klurig men viktig för handlingen.

Örnfolket är som människorna, fast pyttesmå. De rider på örnar, och huvudpersonen Remus har en egen örn som heter Aquila som han har tränat sedan hon kom ut ur ägget. De vanliga, stora (som jättar! tycker förstås Remus) människorna bor i Flodhem på andra sidan ön, och Remus avskyr dem. Ändå blir det så att han blir utsedd till det omöjliga uppdraget som så småningom ska rädda människorna från undergång. Vulkanen håller på att vakna till liv, och gör den det så förstörs Flodhem. Nu måste Remus hitta Maximus ring för att kunna stoppa vulkanen, och för att göra det måste han ta sig till de där eländiga människorna. Det första de gör är förstås att skjuta ner hans älskade Aquila...

Jag gillar det här. Jag gillar när Remus måste förstå att bara för att några människor har gjort förfärliga saker så innebär inte det att alla människor är dåliga och hemska. Jag gillar den där bakgrundshistorien om Maximus, och framför allt gillar jag aningen om att det kanske dyker upp drakar så småningom? Och så gillar jag de fina illustrationerna väldigt mycket.

Titel: Maximus ring
Serie: Legenden om Örnfolket #1
Författare: Patrik Bergström
Illustrationer: Filippo Vanzo
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8-11

Läslov!

Klart att Kulturkollo har koll på att det är läslov den här veckan! Vi pratar helt enkelt läsning, och Johannas tisdagsutmaning lyder:

Om du hade läslov den här veckan vad skulle du läsa då?

Jag har faktiskt rätt mycket ledigt den här veckan, och vad lägger jag lästiden på, då? Mest den här:

Fast jag vet inte. Den är så svår att komma in i. Jag fastnar inte. Gång på gång lägger jag ned den och börjar med annat. (läs: fippla med mobilen) Jag läser den i min Kindle, och börjar fatta att pappersboksvarianten av den nog är väldans tjock för hur mycket jag än läser och kämpar så verkar jag inte komma framåt. Nu har jag efter mycket kämp kommit till 16% läst av boken (mr Kindle är vänlig nog att upplysa mig om detta nämligen) och tänker att jag ska orka åtminstone till 20% innan jag pausar läsningen. Då tänker jag byta till den här:

Och nog samtidigt den här:

Sen får vi se med de där hundratusen kungadömena. Har de inte ryckt upp sig och blivit spännande att läsa om efter halva boken så får de faktiskt flyga och fara. Och då plockar jag nog upp den här:

eftersom jag annars börjar glömma bort allt som hände i Världens vinter som kom före den i trilogin.

Tillägg och presstopp och OBS och vänta lite här nu och... STOPP!
Glömde ju att ta med den här, som jag fick i födelsedagspresent igår:

Den ska vi högläsningsmysa med, barnen och jag. De bara: "men det är ju lov... tänker du sätta igång med högläsning vid midnatt då, eller?" (de är 1. tonåringar och har 2. omgående vänt på dygnet när det är lov) Men jag förklarade att "nä, vi läser den när vi känner för den, och INTE i samband med ert eventuella sänggående". Vad de inte sa var "men mamma, vi är 14 och 16 och har vuxit ifrån högläsning". Yes! Bästa ungarna!

Bårhuset - Douglas Foley skriver noveller för unga

Jag var nyfiken på hur Douglas Foley skulle ta sig an novellformatet - tidigare har jag läst några av hans böcker om Habib, och Shoo bre och Shoo len, och gillat en hel del. Särskilt Habib. Skulle jag känna igen Foley i Bårhuset, en novellsamling med "tio absurda berättelser"?

Den första novellen heter Hjärtat och är mycket riktigt rätt absurd. Jag läser om killen som träffar en tjej som inte vill ta av sig på överkroppen (eftersom hon inte vill visa sitt hjärta som sitter på utsidan av bröstet), och förundras över att Foley väljer att använda ord som "sköte" och "älskog". Säger någon ens sånt nuförtiden? Ungdomar?? Men, OK, Foley brukar rumstera om och experimentera med språket så kanske ändå? Värre är att novellen trots hjärtetwisten (jodå, det finns en twist helt förutom det där fysiskt märkliga) inte griper tag. Att den känns rätt platt och karaktärerna otydliga.

Jag läser vidare, och inser att den första novellen trots allt är den bästa i samlingen. Jag blir så besviken på de övriga som ofta består av långa beskrivningar av sånt som händer, sparsamt med dialog (utom sista novellen som i stället enbart är dialog) och gestaltning, och så märkligt poänglösa avslut. Jag måste inte alltid ha snärtiga slut på noveller, och en novell kan vara bra utan en twist - men här blir det mer att novellerna bara slutar liksom i tomma luften. Några har till och med varianter av "och så vaknade jag och alltihop var bara en dröm" och nog vill jag ha mer än så av en författare som Foley?

Sorry, men det här funkade inte alls för mig.

Titel: Bårhuset
Författare: Douglas Foley
Utg år: 2015
Förlag: Lava
Köp den till exempel här eller här

Ancillary Justice - rymdskepp kan minsann också ha känslor

Så här säger Patrick Rothfuss (ja, han som har skrivit Tegelsten och Ännu Större Tegelsten, men som har drabbats av George RR-sjukan i skrivandet av Största Tegelstenen Av Dem Alla som aldrig verkar bli klar) om den här boken på Goodreads:

This book will make you work a little. It's not going to spoon feed you. It's going to drop you in the middle of the story and let you figure out what the hell is going on by yourself, no long explanations of how the culture developed because of blah blah blah. 

Precis så där är det. Ingenting fås gratis av den här boken, och det som händer är sjukt komplicerat så det är banne mig inte lätt att förstå vad det är som händer eller har hänt ens en bra bit in i boken. Men...åh vad jag gillar det! För hela grejen är så extrasuperknasfantastisk! Tankevurporna! Omöjligheterna!

Ta till att börja med det här: huvudpersonen är ett rymdskepp. Eller, rättare sagt, ett f.d. rymdskepp, numera bestående av en människokropp. Jomen självklart, eller hur? Det var ett tänkande rymdskepp, förstås, då innan katastrofen inträffade. Och i rymdskeppet, och på planeten det för tillfället var placerat vid, så kryllade det av ancillaries. Ancillaries är f.d. människokroppar, numera alla med samma AI som rymdskeppets. Så detta rymdskepp, bokens jag, var en och tusen på samma gång. Berättarjaget är vid flera tillfällen både på denna sidan torget i stan, på andra sidan torget, inne i ett hus, sover, ger rapport, springer, står vakt i templet, och bäddar samtidigt sängar i rymdskeppet några tusen kilometer därifrån.
Men numera är rymdskeppet bara en enda kropp. En icke mänsklig människa. Breq. Breq tycker om att sjunga. (det gjorde rymdskeppet också...och kunde alltså sjunga som en hel kör helt själv) Breq har en plan - hon ska ha ihjäl universums überöverhärskarkejsare. Fast denna inte går att ha ihjäl eftersom även hon har tusentals kroppar med ett gemensamt medvetande.

Nämnde jag att det är krångligt? Fatta hur jobbigt det är när de här tusenpersonersmedvetandena blir oense med sig själva? Hemlighåller saker för sig själva? Här snackar vi personlighetsklyvning på en helt ny nivå.

Vi har alltså ett sångintresserat rymdskepp med mordplaner ("det är personligt"). Detta skepp, denna Breq, stöter dessutom på en person som ligger halvdöd i snön på en planet: Seivarden. Seivarden levde för över tusen år sedan - men här är hon nu. Fullständigt borta på droger men vid liv. Breq räddar henne fast hon egentligen inte gillar henne alls. Saker och ting blir ännu mer komplicerade.

Och nu är det då på sin plats att ta in ännu en komplikation: alla dessa hon och henne. Den civilisation som Breq tillhör gör ingen skillnad på kön utan kallar alla för "hon". I början när jag läste blev jag rätt konfunderad över att allt och alla var "hon", men snart började Breq prata om hur himla jobbigt det var med andra civilisationers skiljande på kön. Hon tar fel, och gör bort sig när det ska behöva dras in könsbestämmande pronomen. Men Seivarden har hon koll på att "she's a male".

Oerhört fascinerande, detta. Alla är "hon". Och jag kommer på mig själv att under läsningen fundera över vilka som egentligen är han eller hon - och om det spelar någon roll. I Radch-imperiet alltså inte. Vill människorna där skaffa barn med någon så gör de det, oavsett fysiskt kön. I rör eller i livmoder kan kvitta, och är det så att den som vill bära barnet inte har någon livmoder så fixar en operation till det.

Svårt, ja, tänka mycket själv, ja, fascinerande, ja. Och jag är så glad att Ann Leckie redan har skrivit färdigt hela trilogin. En sådan här grej måste läsas vidare i ganska snabbt, nu medan jag har saker och ting hyfsat klara för mig.

Titel: Ancillary Justice
Serie: Imperial Radch #1
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2013
Förlag: Orbit Books
Köp den till exempel här eller här

Djupa Ro

Jag har så förtvivlat svårt att skriva om den här boken. Jag hade längtat efter den, och läste den snabbt, och tycker det är en välskriven bok om ett angeläget ämne. Men den berörde mig inte som jag trodde att den skulle göra. Nu är jag... inte besviken, men liksom tom på saker att skriva om den. Jag ville tok-hylla, men får nöja mig med det där platta: bra bok. OK bok. Tror att många ungdomar kommer att gilla, men för mig alltså inte det där wow.

Och det jag gillar i den här boken är andra saker än personerna i centrum och det där svåra med att en i deras gäng är död, och att de som nyblivna vuxna måste åka tillbaka till samhället de växte upp i för att begrava honom. Just dem som jag borde gilla och intresseras av lämnar mig alltså oberörd - jag tycker liksom att de inte riktigt har tagit det där jätteklivet iväg från Ingelstad än, att de inte riktigt är färdiga att blicka nostalgiskt tillbaka på sin uppväxttid ännu. Att de egentligen är kvar där. Det kanske är det som är grejen med hela boken förutom det här med psykisk ohälsa - att det är svårt att riktigt lämna ett ställe som Ingelstad?

Jag svamlar. Det jag gillade med boken är beskrivningen av det där lilla samhället några mil utanför Växjö. Cykelvägen alla känner till, ICA där man alltid träffar någon som känner igen en, stenen i vattnet utanför badplatsen alla känner till, den man med lite möda kan klättra upp på. Några mil utanför Växjö fast åt andra hållet ligger Rottne där jag bodde några år när jag var (mycket) yngre, och det känns som Ingelstads samhällestvilling. Till och med stenen i vattnet utanför badplatsen finns. Men i Rottne var mitt liv långt ifrån bra och jag drömmer fortfarande mardrömmar om att jag på något sätt har blivit tvungen att flytta tillbaka dit. Kanske är det därför jag har svårt för att skriva om den här boken - jag blir berörd på ett obehagligt sätt??

Det jag också gillar är mammorna. Papporna är med, men det är mammorna jag minns. Den döde Jonathans mamma i morgonrock. Huvudpersonen Davids mamma, med en träffsäker beskrivning på alla hennes olika sätt att rufsa sonens hår. (han gillar inte att bli rufsad)(och oj, vad jag känner igen mig i alla mina olika rufsningar av min sextonårige sons hår...) Paulas mamma.

Hm. Det märkliga är att nu när jag äntligen förmått mig att skriva om boken, så känner jag ju att jag gillar den väldigt mycket, faktiskt. Och att den tydligen berör mig en hel del. Bara det att den inte berörde mig på det sätt jag hade tänkt mig? Och även fast man inte gillar huvudpersonerna och en boks kärna så kan man gilla andra saker i den så att den blir viktig för en ändå??

Märkligt, det här bloggandet.

Titel: Djupa Ro
Författare: Lisa Bjärbo
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Jag och Earl och tjejen som dör

Ni vet den där boken jag började tokhylla häromdagen här på bloggen? Som nästan fick mig att övernatta i badkaret, och som fick mig att börja fota citat som en vilde?

Jag har skrivit en recension om den nu - och eftersom vi denna veckan har Alla dör som tema på Kulturkollo, så passade det väldigt bra att jag publicerade den där.

Så hoppa över till kollot, vetja!

Jan Svensson - läsning anbefalles!

Det här är en bok om en elvaåring som heter Jan Svensson, men precis lika mycket är det en bok om alla elvaåringars sociala liv. Vänskap, och vad det är som gör att man får vänner eller vad det är vänner gör tillsammans. Hur jobbiga och extremt pinsamma föräldrar kan vara, men samtidigt så oumbärliga. Livet i skolan. Hon beskriver det så på pricken, Johanna Lindbäck, och det är så himla bra!

Ta bara skolan och klassrumsvärlden - Jan Svensson har en lärare (Martin, verkar väldigt bra för övrigt) som tycker att eftersom det här med att prata inför folk är något som så många är rädda för så ska de öva på det i skolan. Gång på gång på gång. Och så får vi läsa om hur Nikki ska prata om en bok hon har läst, och om hur just hennes redovisning blir en katastrof även fast den egentligen är bra, och väl framförd. Det är det där sociala spelet - Nikki är inte accepterad i klassen, och med små till synes oskyldiga kommentarer till hennes redovisning förstör några elever den totalt.

Jan Svensson har precis flyttat till Luleå med sin familj, och ska alltså börja i en ny klass. Hur få nya vänner? Hur gör man egentligen? Hemma i Stockholm var det så lätt - bästisarna där hade han haft hela livet och de liksom bara så självklart hängde med varandra efter skolan. Men nu, här? Hur ställer man ens frågan utan att det blir fel? "Ska vi leka?" funkar ju inte längre. Och bara för att läraren Martin utsåg två killar till att visa Jan runt i skolan de första dagarna innebär kanske inte det att de vill hänga med honom i fortsättningen? Och tänk om det blir för Jan som för Nikki, redovisningstjejen som inte har kommit in i "rulljangsen" som det är någon vuxen som säger i början på boken och som följer med som uttryck genom hela boken. Tänk om någon kommer på små saker som är fel med Jan? Som leder till mobbning? Det där är så lätt hänt, och han känner otäcka vibrationer på en idrottslektion när några killar i klassen (bestämmarna) börjar göra sig roliga över hans namn "Jan Svensson". Eller tänk om det här med att Jan har två pappor är en sån grej som gör att han blir mobbad?

Jag såg mycket fram emot att få läsa Jan Svensson, och hade skyhöga förväntningar. Och den är precis lika bra som jag hoppades! Johanna Lindbäck skriver otroligt bra för ungdomar, men jag tror ändå att jag gillar henne ännu mer när hon skriver för 9-12-åringarna. Läs den här! (och har du förresten ännu inte läst lite ihop och kanske ihop så tar du och gör det också tycker jag)

Titel: Jan Svensson
Författare: Johanna Lindbäck
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år