Carolina summerar... 2015

Dags att summera! Jag har gjort en årsbästalista på Kulturkollo också, den hittar du här. Men här kommer min egen, med något annorlunda rubriker, plus att jag har försökt att bestämma mig för vilka fem böcker jag tyckte mest om under det gångna året. (men inte lyckades riktigt så har tänjt lite på mina egna regler)(och sina egna regler får man tänja på, så det så)

Fem bästa (utan inbördes ordning för där går banne mig gränsen):
Jag och Earl och tjejen som dör av Jesse Andrews
Jag ger dig solen + Himlen börjar här av Jandy Nelson (för jag kan inte bestämma mig för vilken...)
Liv efter liv av Kate Atkinson
The Queen's Thief av Megan Whalen Turner (ja, hela serien på fyra böcker)
När hundarna kommer av Jessica Shiefauer

Årets bilresa: Etthundra mil av Jojo Moyes

Årets twist: Anaché - myter från akkade av Maria Turtschaninoff

Årets mailkonversation: Attachments av Rainbow Rowell

Årets historiska romance: Allt jag hunnit med av Mary Balogh, men nog framför allt The Huxtable Quintet-serien på fem böcker.

Årets Jag-har-en-listig-plan-i-sjutton-olika-steg: Stiftelsen-trilogin av Isaac Asimov

Årets myra: Dålig karma av David Safier

Årets vadå-klockan-är-2.05-måste-bara-läsa-klart-det-här-kapitlet: Det är inte jag, det är du och Från och med du av Mhairi McFarlane

Årets hasa-hasa-tappa-en-arm: Varelserna-serien av Magnus Nordin

Årets översättningsmiss: egennamnen i Enklav av Ann Aguirre - Spadertvå, Fingerborg, Tålig...

Årets roddtävling: Half the World av Joe Abercrombie

Årets Jaha? Och...??? : Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart

Årets körsång 1: Longing av Mary Balogh

Årets körsång 2: Ancillary Justice av Ann Leckie

Årets svans: Odinsbarn av Siri Pettersen

Årets värsta lärare 1: NO-läraren i Robert Arthur och demonprofessorn av Charles Gilman

Årets värsta lärare 2: Träslöjdsläraren Thomas i PAX-böckerna av Ingela Korsell & Åsa Larsson

Årets sågning: The Hundred Thousand Kingdoms av N.K. Jemisin

Årets häxcirkel 1: Equal rites av Terry Pratchett

Årets häxcirkel 2: Skymningsporten av Jeanette Winterson

Årets Jamenvafaaaaan....??? : Som stjärnor i natten av Jennifer Niven

Årets tidsresetrasslande: Splods öga - ett galaktiskt äventyr av Neil Gaiman, tätt följd av Smaragdgrön av Kerstin Gier. Bubblare: Mysteriet på Hester Hill av Kristina Ohlsson

Årets superhjälte: Steelheart av Brandon Sanderson

Årets röst: Mark Levengood

Årets Jag-har-ett-djur-som-envisas-med-att-följa-efter-mig: Vild (Spirit Animals) av Brandon Mull

Antal lästa böcker 2015: 165

Hej 2016! Vad har du med dig åt mig, då??

Champion - lite försent bara

Äntligen tog jag tag i att avsluta Legend-trilogin! Jag hyllade första boken, gillade andra boken fast inte lika mycket som första. Tredje boken då? Alltså - helt OK, jadå. Men helt ärligt var det mest ett pliktskyldigt bläddrande för att jag äntligen skulle få allt avslutat och alla trådar ihopknutna.

För visst då - Marie Lu får ihop allt på slutet (även om jag tycker att länders och väldigt många människors öden vääääldigt mycket verkar hänga på tre eller fyra personers beslut och hälsa?). Men mitt problem är att det har gått för lång tid sedan jag läste de bägge första böckerna i trilogin (jag pallade absolut inte läsa om någon av dem inför den här) och att jag har glömt rätt mycket av det som hände i dem. Och särskilt förhållandet mellan Day och June beror mycket på det som hände i bok ett och två, och eftersom det inte är lika aktuellt för mig som för dem som blir jag liksom aldrig engagerad i dem. Det känns lite trist eftersom det var Day/June-spänningen som fick mig att tycka så mycket om Legend. 

Det jag gillar är att det inte bara är Republiken, eller ens bara Republiken och Kolonierna som det handlar om i Champion. Nädå, nu dras andra delar av världen in också. Afrika, och Antarktis. June besöker Antarktis, och det är spännande! De är enormt långt fram i utvecklingen, och bara det att de alla går runt med poäng över sina huvuden, som några simmar eller något direkt ur ett rpg-spel, gillar jag mycket. Har de bra poäng har de gjort bra saker, och har de gjort bra saker har de kommit längre i karriären. Och "bra saker" kan vara goda handlingar eller kreativa saker. Jag hade gärna läst mer om Antarktissamhället!

Så - helt OK, och skönt att för en gång skull faktiskt avsluta en dystopitrilogi, men inget wow. Tyvärr.

Titel: Champion
Serie: Legend #3
Författare: Marie Lu
Originaltitel: Champion
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2014
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

Lockwood & Co - Den viskande dödskallen

Klart jag var tvungen att läsa andra boken om Lockwood & Co, spökjägare, eller agenter som de själva vill kalla sig, i ett alternativt London där spökerier både finns på riktigt och dessutom är livsfarliga. Jag gillar verkligen den här världen, och att det här med spöken och hur de bäst bekämpas har blivit till en hel vetenskap. Det jag börjar fundera över mer och mer, och tänker att vi så småningom får svar på när serien fortskrider, det är det här med varför spökena har blivit så många och farliga. Det som boken igenom kallas för "problemet". Här finns en större story, och ett gåtfullt varför där de tidigaste spökagenterna (de som startade de första och största agentfirmorna) också är inblandade.

Något annat som pågår genom serien som också är intressant är Anthony Lockwood själv, och alla hans hemligheter. Vad som har hänt med hans familj, och vad som finns i det där låsta rummet en trappa upp i huset som är hans familjs men där hela Lockwood & Co bor och arbetar. Herr Mystisk Och Oartig Dödskalle-i-burk verkar veta mer...

Men det som sker i just den här boken är att Lockwood & Co ska "säkra" en grav där liket efter en viss ondskefull doktor ligger förseglad i en järnkista, med varningstext inristad på som lyder typ "låt honom för allt i världen ligga kvar i kistan". What could possibly go wrong? Jodå, allt går fel. Anden efter Herr Ondskefull Doktor smiter ur förseglingen och ställer till med elände. Och MegaOndskefulla Föremålet han höll i sina händer i den där kistan, en spegel, blir stulet. Den som tittar in i spegeln dör omedelbart - ändå är det en hel hoper människor som äntligen ska ha tag på den.
Mitt i allt det här håller Lockwood & Co på och strider med en annan spökagentur, Fittes, som är stora, mäktiga och tror de är bäst. Ondskefull-doktor-fallet görs till en tävling mellan de bägge agenturerna, där förloraren ska erkänna att den andre är bättre. Typ.

Doktor-spegel-agenturtävlandet är inte så där vansinnigt spännande, faktiskt. Nästan segt. Däremot finns det ett antal scener som är ruggigt bra att läsa när de kommer, med klagande vålnader och läskiga spöken, detaljer som temperaturfall i rum där spökaktivitet finns och otäcka ljud. Det är de partierna som får mig att läsa vidare, de och så de där större mysterierna jag skrev om i början med spök"problemet" och Lockwoods familj. Och humorn, den är viktig med.


Titel: Den viskande dödskallen
Serie: Lockwood & Co #2
Författare: Jonathan Stroud
Originaltitel: Lockwood & Co: The Whispering Skull
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? 9-12 tycker förlag och bibliotek, eftersom den klassificerats som Hcg. Men det vete katten. Dels är den ordentligt läskig, dels både tjock och med en komplex värld att förstå. Jag tycker mer den passar till 12 år och uppåt.

Vår trädkoja med 13 våningar

Alltså, den här boken. Jag vet knappt vad jag ska skriva om den - ändå hade jag en ganska rolig stund när jag läst igenom den. Det tog väl ungefär en timme eller så, eftersom det är måååånga bilder och texten inte är (ehrm..) så avancerad. Det är en bok som egentligen inte handlar om någonting alls förutom en massa nonsens. Och det där nonsens..et (hur farao skriver man "nonsens" i bestämd form?? upplys mig!) är fullständigt utflippat och dessutom alltså rikligt illustrerat och är det som gör att man trots allt alltså har kul när man läser.

Hur då, då? Jo: boken handlar om två killar, Andy och Terry, som bor i en gigantisk trädkoja, av typen trädkojor-vi-kunde-ha-ritat-som-drömhus-när-vi-var-sisådär-nio-år-gamla, med bassänger, himmelssängar, läskfontän, katapult, rutschkanor och annat livsviktigt. De livnär sig tydligen på att skriva och illustrera böcker, men den senaste tiden har det inte gått så bra. De har bara lyckats prestera orden "det var en gong..." samt ritat en bild av ett finger. (och redan här har vi alltså kommit en bra bit in i boken) Nu lackar deras förläggare (herr Gigantisk Näsa) ur och kräver resultat inom det närmaste dygnet eller vad det är, så resten av boken handlar om hur författaren och illustratören försöker skriva en bok. Det går inte så där himla bra för dem - de kommer aldrig igång eftersom de blir lätt distraherade av sådant som sjöapor, en rasande gorilla, en sjöjungfru som egentligen är ett havsmonster samt en granne som är arg eftersom de råkar ha förvandlat hennes katt till en kanariefågel.

Ja. Ni fattar. Megautflippningsgrejs. Med bilder. Sättes i händer på barn som vill läsa "roliga böcker" men som aldrig "pallar läsa en hel bok". Det är vääääldigt långt till Strindberg och Steinbeck, men det är bättre än "hatar-att-läsa-alla-böcker-vägrar-vägrar-vägrar-läsa".

(eller... när jag nu bläddrar i den och läser till exempel kapitel 9, "Legenden Superfinger", som helt utgörs av en serie om, ja, ett finger i stålmannendräkt, typ.... så inser jag att det där "bättre än" trots allt har utrymme för diskussion)

Titel: Vår trädkoja med 13 våningar
Författare: Andy Griffiths
Illustrationer: Terry Denton
Originaltitel: The 13-Storey Treehouse
Översättning: Katarina Kuick & Sven Fridén
Utg år: 2015
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8-11 år

The Alloy of Law - A Mistborn Novel

The Alloy of Law har stått rätt länge i min hylla. Fast den är av Brandon Sanderson, och fast den utspelar sig i samma värld som Mistborn-böckerna som jag ju älskade. Grejen är av jag tappar sugen av omslaget som för mig andas väldigt mycket western. Jag är noll och intet intresserad av western och gunfighters, sheriffer, saloons, revolvrar och sånt grejs, så även om omslaget är snyggt så sänker det boken för mig. (Jag, som tjatar på barnen i biblioteket att de inte ska välja bok efter omslag... fy mig. Fy.)

Samma värld som i Mistborn-trilogin, alltså. Fast den ser ju inte ut som den gjorde där förstås. Bara en sådan sak som att det nu finns träd, gräs och blommor! Det har gått trehundra år ungefär, och personerna från Mistborn har nu blivit personer i myter och legender, eller upphov till nya religioner. Det är lite kul när de skymtar förbi här, nästan svåra att känna igen. Men nu får vi i stället lära känna lord Waxillium, Wax, och hans vän och kompanjon Wayne. Bägge är twinborn, det vill säga de har en allomantisk egenskap och en ferukemisk. (några mistborn, dvs de som har alla allomantiska egenskaper, finns inte längre) Wax kan stöta bort stål, och så kan han göra sig lättare eller tyngre. Och oj, så mycket han kan hitta på med dessa egenskaper även om det låter rätt futtigt när de beskrivs. Eller, rättare sagt, så mycket Brandon Sanderson kan hitta på att låta Wax och Wayne göra med sina egenskaper. Ibland känns det nästan som en slags rapporterande av hur många kombinationer av ökad tyngd/bortstötande av stål/grejer som finns att göra detta på i omgivningen det kan tänkas finnas och jag blir lite trött.

Nåväl. Wax och Wayne har tillbringat de senaste sisådär tjugo åren ute i The Roughs, alltså väldigt mycket motsvarigheten till The Frontier, eller Vilda Västern, eller sheriff/revolver/tågrånsland, som två personer som upprätthåller lag och ordning med hjälp av diverse skjutvapen och sina twinbornegenskaper. De har slängt in skurkar i finkor på löpande band. Men nu har Wax blivit tvungen att återvända till civilisationen eftersom han genom arv har blivit Lord Waxillium och måste ta hand om gods och affärer. Han lägger revolvrarna på hyllan och försöker bli herreman. Inte lätt när det börjar husera något slags liga som kallas the Vanishers, som rånar tåg (ja, det finns alltså tåg, elektricitet och till och med enstaka bilar i den här världen) och kidnappar folk. Han blir förstås indragen i att försöka sätta dit dessa the Vanishers.

Nu önskar jag att jag kunde få säga att: "synd att omslaget lurade mig för det här är en himla bra bok". Men det gör jag inte. Tyvärr. Jag gillade den inte särskilt mycket alls, faktiskt, och det är första gången jag läser något av Brandon Sanderson som jag tycker något sådant. Det är på tok för mycket skjutvapen, och lone-gunfighter-action, och som jag skrev nyss: testande av hur mycket det går att göra med twinborn-egenskaper - och alldeles för lite mysterium, magi och känslan av gigantiska hemligheter som fanns i Mistborn. Boken är precis, precis som omslaget antyder: snyggt genomförd men ingen värld och inga karaktärer som intresserar mig - även om dialogerna mellan Wax och Wayne för det mesta är rätt roliga.

Ändå ska jag läsa de två fortsättningsböckerna om Wax och Wayne: Shadows of Self (som nyligen har kommit ut) och Bands of Mourning (som kommer ut i början på nästa år), eftersom de är helt nyskrivna och jag tänker att Sanderson har kläckt massor av smarta idéer om den här världen sedan The Alloy ow Law kom ut 2011.

Titel: The Alloy of Law
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2011
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

Det är julafton...

...och jag tänker mig mest ligga och läsa. (och jadå, det andra (ni vet: maten och kalle och julklapparna och det där) också - men lite senare)

Ses i morgon! Eller så. Och god jul på er!

Nattbuss 198

Inledningen på den här är riktigt dramatisk, och verkligt ruggig. Johan åker nattbussen hem. Det är bara ett fåtal passagerare, och själv mår han dåligt efter för mycket pizza och öl. När han börjar spy blir allt ett kaos - busschauffören bromsar, något spränger sig in genom bussens fönster och det slutar med en brinnande buss och döda människor. Utom Johan, som mirakulöst vaknar i sin säng helt oskadd förutom ett stort rivsår på halsen. Han vet inte om han var med på den där nattbussen eller om han drömde alltihop.

Fast det är något konstigt - han är förändrad efter nattbussdrömmen-eller-om-det-inte-var-en-dröm. Känner sig bättre, starkare... och andra märker det också på honom. Han, som alltid varit i utkanten och försökt vara den osynlige är nu plötsligt i centrum för allas uppmärksamhet.

Den här boken spretar åt två håll: dels är det det där som hände på nattbussen som drar åt blodstänkt, övernaturlig skräck. Dels handlar det om relationer: mellan kompisar, i skolan och hemma, och känns mer som en "vanlig" ungdomsbok. Och det jag gillar i den här boken är faktiskt inte skräckgrejen för den blir aldrig särskilt läskig (det känns ganska uppenbart redan från början vad det handlar om) - men det andra. Krog är duktig på att fånga det sociala spelet i skolan, vad det är som gör att vissa märks och andra inte, makt och popularitet, kroppsspråk. Och sedan gillar jag att läsa om Johan och Frida när de är med sina familjer - Johans föräldrar är ganska nyligen skilda och han har definitivt inte kommit över att mamman lämnat familjen, medan Frida börjar precis ana att hennes föräldrar kanske kommer att skiljas.

Jag var nog mest inställd på skräckläsning när jag tog mig an den här, men blev märkligt nog allt mer irriterad när skräckinslagen ökade. Kanske för att de inte gav mig något, medan det som jag inte väntade mig något av, relations- och ungdomsfunderingarna, gjorde det, och att de försvann mer och mer i splatter och skräck. Jag är rätt kluven till alltihop, tror jag.

Titel: Nattbuss 198
Författare: Niklas Krog
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här