Harry Potter and the Deathly Hallows

Sista Harry Potter-boken uppläst av Stephen Fry som sällskap i bilen till och från jobbet, alltså. Och oj! vad jag hade glömt mycket av handlingen i den här från första gången när jag läste den! Jag minns mest att Harry, Ron och Hermione for runt och tältade en massa, blev osams, blev sams igen, red drake från Gringotts och sen att det var världens kaos inne på själva Hogwarts innan Harry satt i många långa boksidor på Kings Cross och pratade med Dumbledore.

Well. I och för sig mindes jag väl ungefär rätt. Det är en himla massa tältande nu när Harry & Co hoppar av skolan och åker på leta-rätt-på-horrokruxer-turné. Och de blir osams och sedan sams igen, och jepp - de gör inbrott på det inbrottssäkra Gringotts. Och slutstriden, eller striderna på Hogwarts är långa och många och omgivna av både rök, blixtar och jättar som kastar tunga saker. Men de här hade jag glömt: dödsrelikerna, alltså the deathly hallows i titeln som ju inte är horrokruxerna som jag felaktigt mindes. Nej, nej. Direkt från sagorna kommer nu The Trollstav of Fame and Glory and Stort Ego, The Resurrection Stone of Elände och Besvikelse samt The Invisibility Cloak of Stor Praktisk Användning. Är de viktiga för handlingen, då? Alltså, jag vet inte egentligen. Men Harry & Co kan ju inte bara ranta runt efter horrokruxer hela tiden, det kanske hade blivit lite tjatigt.

Jag saknar verkligen Hogwarts i den här boken. Harry & Co far land och rike kring, gör listiga planeringar av listiga operationer som för det mesta går åt fanders, blir jagade och det är action, action, action. Men jag märker att det är skolmiljön som liksom har gjort Harry Potter-böckerna för mig, och att hela Voldemortgrejen egentligen inte har varit det viktiga och intressanta. Nu är det så väldigt mycket den och för mig blir det alltså fortfarande... mest tältande och slagsmål. Och Kings Cross. Så nej, det är inte min favoritbok i serien - det är nog de tre första tror jag. Stephen Fry förblir min favorituppläsare for ever and ever.

Titel: Harry Potter and the Deathly Hallows
Serie: Harry Potter #7
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här

Winter - The Lunar Chronicles 4

Jag har läst de tre böckerna i Månkrönikan: Cinder, Scarlet och Cress, och sedan förstås gått och väntat på att den fjärde och avslutande delen skulle komma ut så jag fick veta hur det blev med allting. Den kom... men inte i svensk översättning? Inte för att jag inte läser böcker på engelska, men för att jag har läst de här böckerna när de kommit till biblioteket jag jobbar på. Och Winter kom alltså inte, så jag höll på att glömma av att jag aldrig fick något avslut.

Nu kom jag ihåg, och fick återvända till den där framtiden bortom fjärde världskriget eller vad det är, när månen är koloniserad och styrd av drottning Levana (som är Leg. Ond Drottning), där det finns androider och cyborger och allas vår favorit-cyborg Cinder har fått för sig att hon ska störta drottning Levana eftersom hon har rätt till det. Winter är liksom de andra delarna baserad på en folksaga, i detta fall är det Snövit. Kopplingarna blir lätt krystade (särskilt med hur Meyer får till det förgiftade äpplet...) men jag gillar idén. Winter själv är dock den av de fyra huvudpersonerna jag gillar minst - hon flyter mest ut i mystiska hallucinationer och Måste Beskyddas och sånt gör mig så trött.

Som väl är tar nu Winter inte upp särskilt mycket plats i sin egen bok. Faktiskt fördelas storyn jämnt mellan alla fyra: Cinder revolterar, Scarlet bondar med vargar, Cress fortsätter vara bästa hackern ever och Winter... tja, ser blod på väggarna och förvandlas med jämna mellanrum till "a girl made of snow and ice" och då är hon inte så himla social. Iko, min favorit näst Cinder själv, får också vara med mycket, liksom både Kai och Wolf. Det är en del karaktärer att hålla reda på, men det funkar.

Och det blir ett bra avslut. Boken är lite väl lång och en del jagande, rymmande och fasttagande i mitten kunde gärna fått tas bort, men i det stora hela är jag nöjd. Jag har sett att Marissa Meyer härnäst gett sig på att skriva om drottningen i Alice i Underlandet i Hjärtlös - klart jag måste läsa den!

Titel: Winter
Serie: The Lunar Chronicles #4
Författare: Marissa Meyer
Utg år: 2015
Förlag: Macmillan/Feiwel and Friends
Köp den till exempel här eller här

Talmannens hämnd

Jag hade roligt när jag läste Talmannens hämnd. Vi har här en tv-reporter som brukar bevaka svensk politik (och som äger en skruttig bil han ömsom gullar med, ömsom ger en rak höger för att den ska starta), och som via sin dotter blir uppmärksammad på hemsidan "Barnens talman". Sidan består av frågor från barn som en viss anonym "barnens talman" besvarar på ett väldigt rakt sätt, gärna parat med kommentarer om vad ministrarna på Rosenbad faktiskt gör när ingen ser dem. Till exempel besvarar hon ett barns mail om tråkiga böcker med att läsning ska vara roligt och spännande, inte tråkigt, vilket förresten påminner henne om kulturministern (som heter Horace William-Grip):

"Han är en snobbig typ, precis som din fröken, och skryter om tjocka böcker han läst och tjusiga föreställningar han sett. Ändå somnade han på Fina Teatern i förra veckan. Hans fru fick putta till honom för att han skulle sluta snarka. Dessutom vet jag att han tittar på dokusåpor i smyg. Han tror att ingen ser, men jag vet. (Paradise Hotel är visst hans favorit, vilket i och för sig tyder på att det finns liv i karln)"

Barnens talman berättar också sånt som att finansministern har urusel koll på sin egen ekonomi och dessutom brukar provsmaka lösgodiset i affären, och att utbildningsministern fuskade i skolan.

Tv-reportern Felix börjar nysta i det hela och försöka ta reda på vem barnens talman egentligen är, och det blir stort rabalder på Rosenbad när ministrarna får reda på vad som skrivs om dem. Det blir slagsmål, hot och till och med en biljakt. Men hur mycket det än står "politisk thriller" i rubriken så är det mer roligt än spännande. Extra kul har jag åt den gamle statsministern som numera ägnar sina dagar åt att odla tomater och åt att skryta om alla de kända personer han har mött. Samt att vara fullständigt övertygad om att inget i landet är lika bra längre sedan han själv drog sig tillbaka från politiken.

Nu återstår att se om detta går hem hos barnen. Det är verkligen många ord och begrepp som de nog inte är särskilt vana vid: utskott, protokollföra, riksdag, Rosenbad och allt vad det är. Jadå, det finns en förklarande ordlista på bakre pärmens insida, men räcker den? Jag, som är vuxen, fattar ju vad det handlar om, och varför en del av skämten är himla roliga. Men går det över huvudet på barnen? Eller struntar de i det och tycker det är kul med ministrarna som är så mänskligt fyllda av fel och dåligt humör?

Titel: Talmannens hämnd : en politisk thriller
Författare: Martin Widmark & Petter Lidbeck
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

De hundra och en hundarna

Jag hade inte ens reflekterat över att det fanns en bok bakom disneyfilmen med alla de prickiga hundarna? Men det finns det ju - en riktig barnboksklassiker. I Lucy Dillons Och så levde de lyckliga som jag nyligen läste är den en av alla de böcker det pratas om och görs referenser till, och jag blev nyfiken.

De hundra och en hundarna skrevs 1956, och på många sätt märks det att det är en drygt 60 år gammal bok. "Television" (ja, det skrivs så) är nytt och otroligt fascinerande. Och jag sitter och blir smått vansinnig när jag läser om hur Pongo hela tiden får berätta saker för sin fru (INTE Perdita, återkommer till det) eftersom hon ju är så kvinnligt hjälplös och ovetande om allting. Inte kan hon hitta rätt utan honom och inte kan hon skilja på höger och vänster. Och när alla hundarna för att gömma sina pälsar rullar sig i sot tycker Missis Pongo att det är jobbigt att vara smutsig ända tills Pongo säger till henne att det mörka sotet får henne att se slankare och finare ut... jojo. Plus det att alla de små pojkvalparna är tuffa och starka, och de små flickvalparna mycket svagare och inte orkar gå så långt som pojkarna. Valpar...!

Men om jag bortser från könsrollsmorrandet så finns det så mycket humor i den här boken, och jag hade inte väntat mig att få sitta och fnissa så mycket som jag gjorde för det är precis den lite svarta humor jag älskar.

'Hör på nu', sade Cruella de Vil. 'Jag struntar i hur ni dödar de där små odjuren. Häng dem, stryp dem, kasta dem från taket - herregud, det finns ju en massa underbara sätt. Jag önskar att jag hade tid att göra det själv.' 

Cruella de Vil är så vansinnigt, överdrivet underbart ond och elak, har förutom håret en svart- och vitrandig bil (med Englands starkaste signalhorn) och låter all sin mat smaka av peppar (även glassen). För att inte tala om andra roliga detaljer som tv-programmet hennes bägge inte-så-smarta underhuggare tittar på ("Gissa mitt brott", en slags frågesport där man kan kvala in om man gjort något särskilt förfärligt brott. Kvällen när valparna rymmer är det en man med som "stulit tvåhundra badkarsproppar på olika hotell")(men hallå... badkarsproppar???)

Stämmer bokens och filmens (filmernas) handling överens, då? Nu var det en hel del år sedan jag såg den tecknade disneyfilmen senast (men tänker göra det igen någon kväll snart, plus den "riktiga" med Glenn Close), men jorå. I stort gör de väl det. Utom det här med Pongo och Perdita. I filmen är de hundpappan och hundmamman som får de första femton valparna mattes väninna Cruella är så intresserad av. Men i boken? Där är det Pongo och hans fru, som bara får heta Missis Pongo sedan hon gift sig med honom, som får femton valpar. Eftersom det är så många valpar behövs en tik till som kan hjälpa till att ge valparna di, och så hittas Perdita som en övergiven, mager hund ute på landet. Missis Pongo har en del bekymmer med att det kommer in en "fru" till i huset, och undrar en del vad Pongo och Perdita kan tänkas hitta på nere i köket medan hon själv ligger på ovanvåningen och ger hälften av valparna di:

De [husse och matte] sov med öppen dörr för att vara till hands ifall Missis skulle behöva någonting, men hon låg så lugnt - bara en gång strax innan hon skulle somna undrade hon lite över det främmande fruntimret som låg där nere i köket tillsammans med Pongo. Hon var inte precis orolig; hon undrade bara.

Stackars Missis Pongo. Hon får inte ens vara med i filmen som gör hennes barn och man så berömda...

Titel: De hundra och en hundarna
Författare: Dodie Smith
Originaltitel: The hundred and one dalmatians
Översättning: Pelle Fritz-Crone
Utg år: original 1956, mitt ex 1980 men finns i nyutgåva 2017! (och heter då De 101 dalmatinerna)
Förlag: Bonniers juniorförlag (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här

Only Beloved

Direkt efter att jag avslutat sjätte boken i The Survivors' Club-serien av Mary Balogh, Only a Kiss, fortsatte jag med denna sjunde och sista eftersom jag ville få flera glimtar av Imogen och Percys happily ever after. Det får jag, förstås, men mest får jag förstås läsa om kärleksparet vars bok detta är: George, hertigen av Stanbrook, och Dora Debbins, av absolut ingenting alls.

George är alltså den som från första början upplät sitt stora gods i Cornwall till sårade officerare från Napoleonkrigen, och själva orsaken till att de sju i Survivors Club blev vänner. Hela tiden genom serien har han stått i bakgrunden som en vänligt leende äldre man med kloka ögon och sett hur de andra hittar kärleken och återfår lyckan i livet. Men nu är det alltså hans egen tur.

Dora Debbins fanns med i en tidigare bok i serien, som storasyster till den Agnes som Flavian blev kär i. Hon var en gång en fin lady med framtidsutsikter - men sedan raserade den skandal hennes mamma blev inblandad i alla hennes egna framtidsutsikter, och nu försörjer hon sig som piano- och harplärarinna i en liten by.

Det som är lite annorlunda med den här boken är kärleksparets ålder: han är 48 och hon är 39. Himla fint att de också kan få sitt happily ever after - men tyvärr är det en av sakerna som gör den här boken till den i serien jag gillar minst. Vi får nämligen tjatat för oss sida upp och sida ner hur himla lastgamla George och Dora är, hur de inte längre har några känslostormar, hur de är rätt vackra fast de är äldre, hur de är så förnuftigt vänliga mot varandra och inte någonsin glömmer bort hur man ska uppföra sig eftersom de ju är så livserfarna och yadayadayada...

En annan sak, som är värre än åldersältandet, är det att spänningen i George och Doras förhållande helt saknas. På sidan ett i boken kommer han på att eftersom alla de andra i klubben har gift sig borde han nog också det. På sidan två reser han till Flavians gods, knallar över till Doras lilla stuga i byn, bjuder in sig själv på te och friar till henne. Hon tackar ja. Och... ja, that's it liksom. Visst har han en del trist i sitt förflutna som måste redas ut (sonen som dog i kriget och första frun som därför hoppade från en klippa och tog livet av sig som vi redan visste flera gånger om sedan de tidigare böckerna). Och visst vet vi att Dora har ett jobbigt förhållande till sin mamma (men det fick vi ju veta redan i Flavian/Agnes-boken Only Enchanting). Men deras inbördes förhållande är så lamt - de flyttar ihop, blir stillsamt kära i varandra och trygga i varandras sällskap. De grälar inte, är sams om allt, anpassar sig till allt. Inga rappa dialoger, ingen humor. Inga fula hundar eller irriterande fastrar, eller upprörande scener i sexlivet utan bara beige, beige, beige... och det är ganska astråkigt att läsa.

Nå. Vi får i alla fall säcken ihopknuten och alla Survivors' Club-medlemmar gifta, en massa happily ever afters och mängder och åter mängder av barn till alla dessa lyckliga par. Slutkapitlen är så sprängfyllda av namn att jag blir helt nervös. Nu är jag sugen på någon helt annan Balogh-serie, men tror jag hoppar bakåt i produktionen till något äldre.

Titel: Only Beloved
Serie: The Survivors' Club #7
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2016
Förlag: Piatkus
Köp den till exempel här eller här

Only a Kiss

Only a Kiss är om den enda medlemmen i Survivors' Club (de där som kom hem och hade överlevt Napoleonkrigen men som läkte sina skador och blev bästa vänner för livet samtidigt) som är en kvinna: Imogen Barclay, Lady Hayes. Hon har varit ganska anonym i bokserien hittills, kvinnan som liksom bara funnits där i rummet med de andra, stillsam och till synes känslolös och kall.

Men sådan var hon inte före kriget. Nej, då var hon en sprudlande glad ung kvinna som vågade vad som helst, som helst hängde med pojken på granngodset, som gifte sig med denne pojke och följde med honom ut i kriget som hans fru. Men det var det som hände där i kriget som fick henne att sluta sig. Maken var spion för engelsmännen, och blev tagen tillfånga av fransmännen och utsatt för tortyr. Imogen var med honom då och under hela tiden tills han dog. Då eskorterade de franska officerarna henne tillbaka till de engelska trupperna, som lät henne åka hem. Hon var då ett paket, mer eller mindre, någon som inte kunde tala, inte äta, inte sova. Och hon fick snart komma till Penderris, godset där de övriga "survivors" vårdades, och hon blev friskare men absolut inte den hon var före kriget.

Vad hände där i kriget, egentligen? Vi får veta, men bara lite då och då under tiden som boken och kärlekshistorien fortskrider.

För kärleken kommer till Imogen i form av Percy, lord Hayes. Den som fick den titel Imogens avlidne make skulle ha fått om han fått leva. Han dundrar in på godset där Imogen fortfarande bor kvar, och undrar burdust "and who the devil might you be?" när han får se henne första gången. Ohyfsade karl! tycker hon, och upplyser honom iskallt om vem hon är, varför hon bor där och vad hon tycker om ohyfsade karlar i allmänhet. Jojo, den kärlekshistorien kunde börjat bättre.

Eller inte. Detta är nämligen en av de bästa böckerna i serien, och förhållandet mellan Imogen och Percy är den allra bästa sortens Balogh-läsning med rappa dialoger och mycket humor. Jag tycker så mycket om detta! Dessutom slänger Balogh in ett antal malätna djur i storyn - en äldre aunt av något slag bor också på godset, och hon tycker så synd om alla hemlösa katter och hundar att hon tar dem till sig. När bistre Percy alltså surt trycker sig ner i fåtöljen (som är obekväm) framför brasan den där första dagen får han först schasa bort några katter, och får sedan dessutom finna sig i att en hund med mycket tvivelaktigt utseende fattar stort tycke för honom och följer honom vart han går.

Inte nog med det. Här finns också en äldre, kvinnlig "kusin" av något slag som också bor där. Hon hatar män. Alla män är dumma och opålitliga, och denna åsikt luftar hon så fort det går. Typ jämt. OCH det försiggår smuggling i trakten och troligen till och med inne på godset fast alla i tjänstefolket tiger som muren.

Stor underhållning. Jag tyckte så mycket om Imogen och Percy att jag inte var riktigt färdig med dem när de fått varandra och allt det där på slutet, så jag började raskt läsa sjunde och sista boken i Survivors'-serien bara för att få läsa lite till om dem. Men den boken får ett eget inlägg snart.

Titel: Only a Kiss
Serie: The Survivors' Club #6
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2015
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

The Raven King

I avdelningen "bokserier jag glömde av att läsa avslutningsboken" har vi nu kommit till Kretsen/The Raven Cycle av Maggie Stiefvater. Det var alldeles för länge sedan jag läste tredje boken i serien, och det här är en typisk serie där alla böckerna behöver läsas i ett svep så att man inte glömmer personerna eller de invecklade och märkliga ting som händer. Men - min dotter gjorde just så som man ska - läste alla fyra böcker direkt efter varandra. Och eftersom vi därför hade sista boken hemma så passade också jag på att läsa den, och struntade i att jag nästan inte mindes vad som hänt fram tills nu i Henrietta.

Faktiskt gjorde det ingenting. Personerna lärde jag raskt känna igen, och det är trots allt de som är viktigast i de här böckerna. Handlingen är i det närmaste helt obegriplig, och det som jag egentligen inte begrep ett dyft av i tredje boken fortsätter i den här, men jag spände liksom bara fast säkerhetsbältet, åkte med och njöt av Stiefvaters språk och den underbara personkemin mellan Lily, Gansey, Adam och Ronan.

Hittar de äntligen the Raven King, den gamle kungen Glendower, då? Säger jag ju inte! Inte heller skriver jag något annat klargörande om handlingen eftersom det spoilar det som hänt i de tidigare böckerna (plus att jag ju ändå inte begriper på riktigt vad som händer). Men jag kan ge er några fascinerande detaljer som dyker upp i boken:

• en flicka som helst talar latin och har hästhovar
• en person som egentligen är trillingar
• ett robotbi (jodå! "RoboBee")
• olydiga händer som måste bindas fast så de inte stryper ens bästa vän
• ett togaparty
• tarotkort (förstås, invånarna på Fox Way hade inte blivit glada annars)
• en hemlig auktion på magiska föremål
• träd som äntligen har börjat lära sig tala engelska
• en kidnappad pojke som hålls fängslad i ett mörkt hål

Har ni ännu inte gjort det: läs Kretsen! Strunta i handlingen, älska personerna och njut av språket!

Titel: The Raven King

Serie: Kretsen/The Raven Cycle #4 (sista delen verkar ännu inte ha kommit ut på svenska, hoppas den gör det snart)

Författare: Maggie Stiefvater

Utg år: 2016

Förlag: Scholastic Press

Köp den till exempel här eller här