A Little Hatred

Jag tyckte mycket om Abercrombies the First Law-trilogi, och läste dem girigt när de kom ut 2006-2008. (ärligt talat var det omslaget på första boken The First Law som jag tyckte var så vansinnigt snyggt att jag bara villhövde köpa och läsa den boken omgående, och sen var jag fast) Men sen var jag lite mätt på den världen och allt dess mörker, och läste faktiskt aldrig de tre fristående böckerna i samma värld (Best Served Cold, The Heroes, Red Country). Ungdomstrilogin Shattered Sea läste jag och gillade rätt mycket, och gillade miljön och världen i dem.

Nu när jag första gången såg A Little Hatred så trodde jag att det handlade om något helt nytt och en ny värld. Därför blev jag faktiskt lite besviken när jag vid läsningen fattade att vi återigen är i samma värld som i First Law, men att det har gått några år och att vi nu läser om barnen till de förra huvudpersonerna. Vi har kronprins Orso, som är son till Jezal dan Luthar (och som ärligt påminner en hel del om sin far). vi har Savine som är dotter till mästertorteraren Glokta, vi har Rikke uppe i norr som är dotter till Dogman och vi har Leo dan Brock som är son till Finree.

Och även om världen har utvecklats en del så att modern teknologi i form av maskiner och fabriker (och nedsmutsning av miljö med nedsmutsat vatten och smog) trängt ut magi som något ålderdomligt och omodernt - så är det liksom som att läsa The First Law en gång till. Nej, storyn är inte samma, men det känns som att karaktärerna gör och säger som de redan gjort. Livströtta veteraner som avskyr krig men ändå håller på eftersom de är så duktiga på att slåss, makthungriga människor i samhällets topp som intrigerar för mer pengar och mer makt, fruktansvärda våldsdåd och elaka människor och de som försöker att ändå göra något bra men som tröttnar eftersom det känns så hopplöst allting... 
Nu är jag orättvis, för visst finns här helt nya intriger och spännande avslöjanden, och jag fastnade ju absolut i boken och läste igenom den på ett par dagar. Men jag känner inte alls att jag vill läsa färdigt trilogin, och redan några dagar efter att jag läst färdigt fick jag nu googla för att komma ihåg vad huvudpersonerna hette eftersom de redan försvunnit från minnet. Mitt största intryck av boken är mest kärvhet och alla de onda och vidriga saker människor gör och tvingas göra både under krig och utan krig. Girighet och hopplöshet och smuts. Ja, ja, jag vet - det är detta som är grimdark fantasy. Men jag orkade inte med det nu, tydligen, och inte om det skulle vara i samma värld som förra gången, med ungefär samma personer (om än en generation yngre).

Titel: A Little Hatred
Serie: The Age of Madness #1
Författare: Joe Abercrombie
Utg år: 2019
Förlag: Gollancz

The Poppy War

Krig och opium och fantasy är detta, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Miljön är asiatisk, och länderna som krigar dessa poppy wars, Nikara Empire och Federation of Mugen, är löst baserade på Kina och Japan och deras krig. Fantasyelementet består av de gudar som här finns på riktigt, och kan ta människor i besittning. Första tredjedelen på boken utspelar sig på en militärskola, sedan kommer kriget till Nikara och Rin tillsammans med de andra personerna på skolan tar del i detta krig.

Rin har vuxit upp i en fattig provins i södra delen av imperiet, men lyckas genom att få bästa resultat på det "nationella provet" keiju ta en plats på militärskolan Sinegard i norr. Här går det många barn från högre samhällsklasser, och Rin får det tufft. Samtidigt vaknar en kraft hon har, det här med att låta en gud besitta sin kropp, och hon måste lära sig använda den, och våga använda den, och då måste hon ha hjälp av en helt mystisk lärare som inte alltid finns på plats vare sig på skolan eller i huvudet. När hon börjar få viss ordning på studierna och krigskunskaperna och läraren och gudskontakten och alltihop slutar Harry Potter-på-militärakademi-delen av boken raskt då Mugen invaderar och det blir krig. Nu blir Rin beordrad till en särskild liten grupp som mycket får mig att tänka på Assassin's Creed, men där alla mer eller mindre har övernaturliga egenskaper. De mördar och spränger och söker kontakt med gudarna genom tunga droger. Kriget går åt fanders tills Rin verkligen kommer på hur man låter en eldgud uppfylla sig själv och blir en dödsmaskin utan dess like.

Jag läste alltså boken till slut, men var inte nöjd. Det var väldigt mycket krig, det var brutala beskrivningar av krigets alla fula delar, men det där kan jag läsa om. Krig är brutalt och vidrigt och fult och jag var beredd på det. Men jag gillade inte huvudpersonen, Rin, tyckte inte om hennes beslut eller drivkraft. Jag tyckte inte om magisystemet som mycket går ut på att ta tunga droger och kämpa mot beroende. Jag lärde absolut inte känna någon av karaktärerna och har nu, några veckor efter att jag läst slut boken, redan glömt namnen på alla utom huvudpersonen själv. Men jag har ändå läst böcker förr om krig och vidrigheter och med komplexa personer jag inte förstår mig på men har ändå gillat så jag vet inte vad jag ytterligare saknar här. Humor kanske, fast när jag skriver det så tänker jag direkt att det skulle kännas helt fel i allt det där svarta. Men ändå - lite mänskligare, roligare och snärtigare dialog, lite mer mänsklighet och mindre karriär, ära och elände. 

Äsch, jag vet faktiskt inte. Jag tog mig igenom boken, jag gillade inte särskilt och jag  kommer inte att läsa vidare i trilogin.

Titel: The Poppy Wars
Serie: The Poppy War #1
Författare: R.F. Kuang
Utg år: 2018
Förlag: Harper Voyager

Someone to Cherish

Nionde boken om familjen (klanen...) Westcott, och det börjar bli riktigt klurigt att hålla isär alla släktingar, alla ingifta (som man läst i tidigare böcker i serien om hur de blivit ingifta och nu lever happily forever after) och också alla barn som nu börjar drälla i horder på alla sammankomster. Ändå läser jag vidare, och ändå tycker jag väldigt mycket om den här serien. 

Detta är Harrys bok. Han, som var nybliven earl av Riverdale då i seriens första bok, och som i den bokens Dramatiska Händelser raskt blev av med titel och förmögenhet, blev bara mr Harry Westcott och drog ut i Napoleonkrigen. Han har såklart skymtat genom seriens gång, som sårad, synd om, missförstådd och uppvuxen från ansvarslös festande slyngel till redig ung man. Nu äntligen ska han få träffa sin enda och rätta - och det är en mrs Lydia Tavernor som kommer att bli hans someone to cherish. 

Men det tar ju ett tag innan vi kommer så långt. För mrs Lydia Tavernor, nybliven änka efter en präst, har inte några planer alls på att någonsin gifta om sig. Varför skulle hon göra det, nu när hon äntligen, äntligen får bestämma över sig själv och sitt liv? Uppvuxen med en far och två äldre bröder som alltid bestämt över henne och beskyddat henne, över till ett äktenskap med en ytterst hängiven präst som tyckte att Lydia var hans praktiska hjälpreda i Hans Viktiga Liv där hela världen skulle frälsas, men där Lydias egen åsikt eller intressen var helt oviktiga. När nu prästen dramatiskt dött (i en god gärning, han försökte rädda ett barn som höll på att drunkna) så har efter sorgeåret plötsligt Lydias liv blivit ett  helt annat. Hon har flyttat in i en egen liten stuga, hon börjar träffa vänner, hon lagar själv den mat hon tycker om och hon bestämmer över sig själv. Och hon älskar det.

Men...  det hade väl kanske varit lite kul att ha någon att ligga med då och då? Så där i hemlighet? Och nu råkar denne någon bli Harry, som fortfarande är traktens lord fast han inte längre har någon titel. (han är ju uppvuxen här, och lever fortfarande på godset utanför byn) Harry och Lydia ligger en natt, men inser omgående att det här kan ju inte hållas hemligt, och det kommer att leda till katastrof i en liten by som den här. Så - de gör slut innan de ens hunnit påbörja något hemligt förhållande. Eller, ja... det hela slutar alltså med giftermål och happily ever after och så vidare och så vidare, men tills dess ska det vara många sidors trasslande först. Och givetvis ska hela, hela klanen Westcott också komma och blanda sig i. Och det är lika bra som alltid i Baloghs böcker. 

Titel: Someone to Cherish
Serie: The Westcott Series #9
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2021
Förlag: Berkley

Percepliquis

Percepliquis är sjätte och avslutande boken om Royce och Hadrian i serien The Riyria Revelations, och Percepliquis är den stad som Nyphron grundade i den sjätte och avslutande boken i serien Legends of the First Empire, serien som i tid utspelar sig några tusen år före denna. Så hela grejen med staden Percepliquis ger mig tidssvindel: i den här boken är det de gömda ruinerna av en urgammal stad - men nyss var jag "med" när samma stad grundades, och byggdes efter storstilade planer samt namngavs efter Nyphrons fru Persephone, hon som jag alltså följt genom sex böcker. 

Nå. Om jag nu kan ta och komma över min tidssvindel kanske jag kan berätta om vad den här boken handlar om?

Jo, här sker det som kan vara den mest använda handlingen för en fantasybok efter att Tolkien skickade iväg sin samling av nio individer för att kasta en viss ring i en viss varm brasa: vi skickar ett party på ett (troligen omöjligt) quest för att i detta quest hitta räddningen för världen. Grejen är att jag älskar den handlingen i en fantasybok - om den är bra gjord. Och det är den här. Vad Sullivan gör är att plocka alla de intressantaste karaktärerna från hela bokserien och ge dem anledning att vara med när vi nu äntligen ska hitta det legendariska och gömda Percepliquis. 

Här är (såklart) Hadrian och Royce, prinsessan Arista och kung Alric (som ändå är utan kungadöme just nu). Men några av dem som faktiskt varit bad guys i serien får också följa med: dvärgen Magnus, till exempel, han som faktiskt är kungamördare och som serien igenom varit butter och bitter och opålitlig (och rolig att läsa om). Några sjömän från the Emerald Storm får också vara med, även om de förrådde Hadrian och Royce. Och så har vi då killen från titeln (omnibusvarianten, se nedan): the Heir of Novron. Han följer med, och vill ha särskild behandling och uppassning alla dygnets timmar, samt vill äntligen bära storståtliga kläder passande en kejsare hur opraktiskt detta än är på ett quest av den här arten. 

Jajamen. Ett party. Och ner i underjorden ska de, för det är där Percepliquis numera finns, efter en katastrof som inträffade när förra imperiet föll för kanske tusen år sedan eller mer. Och i underjorden finns det goblins (tänk Moria, fast ändå inte), och hemligheter. Och handlingen vänder hit och dit och är inte särskilt förutsägbar (och slutet anade jag faktiskt inte alls...). Och denna sjätte och sista bok, som också är den tjockaste av dem, är den bästa i serien. Jag slukade den. Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om den. 

Så klart jag hade lite book-hangover när jag avslutat - men det var det tydligen många andra (inklusive författaren) som hade, så till den milda grad att det nu finns ett antal böcker med "chronicles" om Hadrian och Royce och deras tidigare liv och leverne. De kommer jag att läsa, så småningom. Plus att Sullivan skriver på en ny serie som i tid utspelar sig efter Legends of the First Empire men långt före Riyria Revelations. Om jag fattar rätt kommer det åtminstone i första boken att handla om Nyphrons son. Den ska jag också läsa. 

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 The Emerald Storm
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 5 Wintertide

Titel: Percepliquis
Serie: The Riyria Revelations #6
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2011 + 2012
Förlag: Orbit (2012)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Wintertide

Ju längre in i serien The Riyria Revelations av Michael J. Sullivan jag kommer desto mer gillar jag den - och då tyckte jag mycket om den redan från början. Denna femte bok är fantastisk - och som den slutar...! Alltså, hallå?! Fast jag hade tänkt pausa fantasyläsandet ett par dagar var det inget att be för - jag var tvungen att kasta mig över sjätte och avslutande delen i boken omgående. 

Det börjar dystert. Hadrian och Royce kommer hem efter sin långa resa i förra boken, och är allmänt missnöjda eftersom de insett att allt de gjort var ungefär förgäves, och dessutom helt enligt Ondfiende Marius Ondskefulla Plan. Det är vinter, de har fel kläder på sig och det är långt hem, och så får de veta att "hem" inte ens finns kvar. Att Novron-imperiet har segrat och att de flesta städer hör till det nu, att det nästan inte finns något motstånd kvar. Och dessutom, att den "heir of Novron" de sökte på andra sidan jorden nu är funnen, här, och är tagen och kastad i fängelse och ska avrättas lagom till Wintertide-festligheterna. Dessutom i en käck dubbelavrättning tillsammans med "the Witch of Melengar", som ju är prinsessan Arista. Allt är fel, allt är kört, och de fryser om fingrarna.

Inte nog med allt detta - vi som läser vet också att kejsarinnan Modina, marionetten som hölls fången och höll på att tyna bort, förvisso har kryat på sig och till och med börjat prata lite tack vare sin nya vän och sekreterare Amilia. Men under Wintertide ska kejsarinnan giftas bort, för att senare "råka ut för en olycka" så att den hon gifter sig med blir kejsare med all makt. Modina verkar inte bry sig utan mumlar bara om att "snart är allt ändå över".

Elände. Elände, elände, elände... och i Aristas cell börjar till och med en råtta knapra på hennes fötter. Hon är så svag av hunger att hon inte orkar sjasa bort den. Slutet är nära. 

Men allt förändras. Dock inte alls så som vi kanske förväntar oss att det ska göra det - nejdå, här väntar överraskningar hela vägen, här finns intressanta karaktärer som utvecklas och träder fram för att göra saker jag absolut inte trott. Hadrian och Royce är fortfarande i centrum, men det är knappast de som räddar världen just nu. 

Det här är en riktigt bra bok, och som sagt: jag kastade mig direkt över bok 6 för det fanns inget annat att göra när den här slutade.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 The Emerald Storm

Titel: Wintertide
Serie: The Riyria Revelations #5
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2010 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

The Emerald Storm

Fjärde boken i serien The Riyria Revelations och det är dags för våra hjältar Hadrian och Royce att åka ut på havet - The Emerald Storm är alltså namnet på ett skepp. Utan någon som helst erfarenhet av sjöfart ljuger de sig ombord på detta skepp eftersom de har fått veta att det eventuellt kan leda dem till Novrons ättling, denna okända nutida släkting som det tydligen är Hadrians livsuppgift att skydda. Hadrian ska hjälpa till i kabyssen (och det kan ju funka eftersom han kan röra ihop en stuvning, blanda skeppsgroggen och rota fram maskförsedda skeppsskorpor) och Royce tänker sig lätt fixa att klättra upp i master för att hissa och reva segel,  vig och lättfotad som han är (och det hade väl funkat om han inte omgående hade dukat under i sjösjuka). Efter vissa inledande praktiska problem börjar de klara av sina uppgifter och känna sig som sjömän men då uppstår såklart andra bekymmer - resan är full av olyckor, stormar, förräderi och elaka sjörövare. Och havsgoblins. Så småningom når de typ andra sidan av världen (eller åtminstone andra sidan på bokens karta) men då är de av med båt, halva besättningen, livslust och styrfart. Vad skulle de här att göra, och hur ska de ta sig hem igen? 

Hur mycket den här boken än sticker ut och sticker iväg i en helt annan del av världen så hänger den ändå ihop med de andra i serien (och vi får också i en del kapitel fortsätta följa den nyutnämnda kejsarinnan och hennes numera "sekreterare" när de kämpar för att få till saker som ordentlig mat och vettiga klänningstyger). Det som händer här och dem Hadrian och Royce möter kommer ha stor betydelse för de två sista böckerna där allt knyts ihop. Även om själva The Emerald Storm inte får vara med till slutet. Detta är en av de bästa böckerna i serien, tror jag. Sullivan har pluggat på om skeppsliv och fartyg, men får in det bra i berättelsen utan att det känns som en föreläsning om nyinhämtade kunskaper. Jag gillar!

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising

Titel: The Emerald Storm
Serie: The Riyria Revelations #4
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2010 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Resten av allt är vårt

Jag läste nyligen Je m'appelle Agneta av Emma Hamberg, och tyckte så mycket om den (här kan du läsa vad jag skrev om den) att jag ville prova mer. Det fick bli Resten av allt är vårt som är baserad på Emma Hambergs eget liv.

Vi lever otroligt olika liv, Emma Hamberg och jag, och jag kan inte ens börja förstå hur hon orkar att träffa alla dessa människor, ställa till med alla dessa fester (stora fester, flera hundra pers är inget ovanligt!) och få sin livsenergi just ifrån detta. Hon är alltså superextrovert (verkar det som i boken) och jag är superintrovert. Ändå tyckte jag mycket om att läsa om hennes liv ett stormigt år när hon skiljer sig från sin man Agi, provar dejtinglivet ett tag innan hon träffar Patrick. Emma lever ensam med sina tonårsdöttrar i en lägenhet på Söder och försöker få in tid för en ny kärlek i sin hyfsat fullsmockade vardag där det också ska skrivas bok, medlas i syskonbråk (stor igenkänning här) och 24/7 (vad det känns som) idkas supersocialt liv med vänner (ingen igenkänning här...). Ganska många sms-konversationer finns med, och jag gillar dem ibland (när det är familjechatten med döttrarna, himla kul) och tycker de är lite för omständliga ibland (med vännerna och Patrick, här blir gärna lite för mycket internhumor). Men mest är det bara Emma Hambergs forsande språk som bara tar en med i berättandet, och jag gillar det verkligen.

Sen funderar jag en hel del över personerna som är med - de måste ju ha läst och godkänt allt som är med i boken, men det känns nästan väl privat ibland? Jag tänker på mina egna barn som i tonåren lite ledsnade på att "måste du blogga om allt vi gör?" och då är min andra blogg Carolina lever... en väldigt liten blogg läst av jämförelsevis få människor. Detta är en bok som jag tror läses av många, och att då liksom lägga ut sina kärleksliv till beskådan (Emmas, döttrarnas, Agis, Patricks, vännernas...)? Eller får vi bara den välkammade, välregisserade och välredigerade återgivningen av deras liv? Det är ju skrivet som feelgood (trots en hel del svärta), så då kanske det alltför vardagliga och trista får stå tillbaka - det är ju trots allt en roman som är baserad på verklighet, inte en faktabok. Jag tänker lite som ett slags superinstagramkonto som mest lyfter de vackra bilderna och bra stunderna i livet. 

De här funderingarna hade jag med mig boken igenom, men de bidrog faktiskt till att jag gillade boken ännu mer. Lite skräckblandad förtjusning, liksom, hur kan hon skriva om det här? 

Nu är jag sugen på att läsa ännu mer Emma Hamberg, tror jag tar mig an böckerna om Rosengädda. Hennes språk och berättande gör mig glad.

Titel: Resten av allt är vårt
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2020
Förlag: Piratförlaget