Som ett träd i skogen

Sjätte boken om Bricken, som inleds med att hon dukar till sitt eget 50-årskalas. Första världskriget har precis slutat, det är fortfarande brist på många matvaror men nog kan Bricken bjuda på kalas och hon är stolt över det. Hon är så glad över att alla hennes barn kommer till henne, även de som nu bor långt borta med egna familjer (fast blir irriterad när de inte behagar bo hemma hos henne utan äntligen måste vara "stora på sig" och bo på pensionat). Hon är stolt över sina barn, och över sitt fina hem med kök och rum, denna ofattbara lyx, välordnat, rent, snyggt.

Sedan kommer det ett antal katastrofer. Det gör ju det i Brickens liv - men som alltid gör hon det bästa av situationen och ser till att klara av det ändå, med mindre medel, och försöker vara tacksam för det hon ändå har kvar. "Vi lär hjälpas åt" är en återkommande, typisk Bricken-replik, och det handlar om att skaffa mat, att passa barn, att dela rum. För snart har hon inte kvar det där lyxboendet med bara fyra personer på ett rum och kök - nä, det blir tillbaka till som det var förr med ett rum och ingen kakelugn. Och spanska sjukan skördar offer i Svartvik som på andra ställen.

Livet går vidare och Bricken kämpar med sin vardag, och Vibeke Olsson skildrar den så bra att jag är där, ser, luktar, känner. Och jag känner med Bricken, delar hennes tankar, även om jag ganska sällan håller med henne. Hon blir så arg och ledsen när hennes barn och andra tycker att de vill mer än att bara leva sågverkslivet. Dottern Hella säger att hon "vill vidare", och Bricken förstår inte varför. Vad är det för fel på det liv hon själv levt och lever? Hon har ju mat för dagen och är stolt över att hon orkar arbeta och aldrig har legat någon till last? Skulle hon själv och allt det hon står för inte duga längre?

Något annat Bricken bekymrar sig för är det här med att barnen nu tillåts springa runt och leka så länge som de gör. De behöver inte börja arbeta förrän de är tolv. Det kan aldrig vara bra att låta barnen vänta med arbetet ända tills dess? Hur ska de då kunna vänja sig vid hårt arbete? Och vad gäller vuxna sen, att bara ha åtta timmars arbetsdag - vad ska alla göra med all denna fritid? (och fyra dagars semester mitt i sommaren, vilket påfund!) Och hur ska familjer kunna försörjas på bara åtta timmars arbete?

Men allra mest, genom hela boken, oroar sig Bricken för sina barn. Mest de vuxna. Citatet från bokens början är centralt:

"När de är små och behöver passas och matas, vyssjas och sytas och få rena blöjor och sättas på pottan och får feber och ramlar och slår sig... då kan man inte förstå att fullvuxna ungar som sedan länge försörjer sig kan vålla lika många orostankar.
Vet skäms, skulle mamma säga. Var tacksam att de lever."

Hon oroar sig för Nikanor som har stora planer på att bygga eget, och fortfarande har revolutionära idéer och kamrater, hon oroar sig för Frida som blivit fin faktorfru, hon oroar sig för Hella som hellre vill jobba på konditori än att ha någon tryggare plats, hon oroar sig för Elias som behagar lägga fritid på att sparka boll... hon oroar sig och hon ältar och återupplever gamla minnen. Och alla dessa Brickens inre tankar är en viktig del av den här boken, liksom i hela serien, och gör att jag kommer henne nära och känner med henne. Samtidigt använder sig Vibeke Olsson fortfarande av en mängd omkväden här, tankar som kommer igen och igen, och precis som jag skrev om förra boken så börjar det där bli himla tjatigt. Det är samma som i alla de andra böckerna, och så läggs det på ytterligare någon tankegång och minne för varje bok. Men eftersom detta nu är sjätte boken så är det så många gamla upprepningar, omkväden och minnen från det som hänt att det nästan tränger ut det som händer nu med Bricken.

Fast... precis när jag skriver det här så känner jag att "jo, det är ju så det är". Jag är ju också femtio, och ägnar en stor del av mitt eget tankeliv till minnen och återkommande tankar från det som hänt mig och mina barn genom åren. Så det är ju en del av Bricken, det där ältandet. Trots det: det blir tjatigt att läsa alla upprepningar.

Nu går jag och hoppas på att det blir en sjunde bok om Bricken. Att det ska bli lite mer vila för henne, och lugn i själen.


Titel: Som ett träd i skogen
Serie: Bricken #6
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2017
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här

Glödens färger

Detta är femte boken om Bricken, och jag tycker fortfarande väldigt mycket om att läsa om henne, hennes liv och värld.
Hennes värld är fortfarande Svartvik och sågverket. Och, jo, det är ju massafabriken nu också (och man vänjer sig vid lukten)(även om syrenerna nog luktade mer förr?). Fast de som jobbar på massafabriken verkar hålla sig lite för mer än andra, och det verkar inte vara lika rejält arbete där.

Jag tycker fortfarande om att läsa om Bricken, men ibland skulle jag vilja ruska om henne lite. När hennes värld är så liten och hon inte vågar se bortom den. När hon är rädd för nya saker, nya tekniker och nya sätt att tänka. Redan i förra boken var hon skräckslagen för att magister Sundblad skulle sätta klorna i sonen Nikanor och få honom att vilja läsa vidare eftersom han hade läshuvud. Skulle Nikanor hamna bland "halvherrskap" och känna sig främmande? Inte känna sig som hemma där men inte heller hos arbetarna längre, där han ju hör hemma? Det fick inte ske! I Glödens färger är den här skräcken ännu större, och står också i vägen för hennes egen kärlek till just magister Sundblad. Och skräcken får henne att oroa sig för dottern Frida, som är förlovad med någon som visar sig vara strejkbrytare. Frida och fästmannen sätter sig själva och sitt barns trygghet före solidariteten med klass och arbetskamrater, och det är bara inte OK att tänka på det sättet. Inte heller vill Frida använda vaggan som Brickens far snickrat och som har varit så bra till alla Brickens barn. Nej, hon ska prompt använda barnvagn. Vad är nu det för herrskapsfasoner?

Jag vill ruska om henne lite, och få henne att förstå att det finns en värld som är bortanför den hon känner till. Att människorna börjar få nya möjligheter, att de kan drömma och till och med få sina drömmar uppfyllda. Men samtidigt så förstår jag henne, lider med henne och älskar henne. Klart hon är rädd om det hon har och vill att allt ska förbli vid det gamla, trygga och invanda - de har ju överlevt på det sättet förr? Och att överleva, få mat på bordet åt sig och sina barn, det är det viktigaste. Det, och så sammanhållningen. Arbetarna mot herrarna. Sammanhållningen måste vara enda sättet att någonsin segra.

Fast just i den här boken verkar det vara si och så med den där sammanhållningen. Det är 1909, och storstrejk i Sverige. Men efter några inledande månader så är det fler och fler som gör som Brickens svärson - de "skriver på" och återgår till arbetet. De skriver på det de kallar slavkontrakt, där de lovar att gå ur fackföreningen och mer eller mindre att sluta ställa till med bråk. De skriver på eftersom annars svälter de och deras familjer ihjäl. Sammanhållning är viktigt - men överlevnad och mat åt barnen viktigast. Förstås. Även för Bricken, som kämpar med samvetet och skräcken för att hennes egna barn ska svälta.

Jag älskar att läsa om Bricken, att vara arg på Bricken och att ändå förstå henne. Jag hoppas att det kommer fler böcker, och att jag får följa hennes barn in i framtiden. Men en sak är jag trött på nu, och det är dessa återkommande tankar Bricken har, som genom hela serien kommer som omkväden, som centrum för Brickens inre tankar. Det är ett fint sätt att skriva, men Vibeke Olsson använder nu alla och samma omkväden som förekommit i alla fem böckerna och det börjar bli tungrott och tjatigt. Det som är bra kan bli för bra. Kan inte Bricken börja älta nya meningar och tankar i huvudet snart? Eller glömma bort de hon hade när hon var i sextonårsåldern, åtminstone? Får jag läsa jesus, två mig i ditt blod en gång till så blir jag tokig, tror jag.

På Kulturkollo kan du läsa ett inlägg där jag diskuterar Glödens färger tillsammans med Anna och Lyran, som också har läst den.

Titel: Glödens färger
Serie: Bricken på Svartvik, #5
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2014
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här

Amerikauret

Detta är fjärde boken om Bricken, och jag är fortfarande helt fascinerad.

Det har gått ett antal år sedan handlingen i Sågspån och eld, och Bricken väntar i början på boken sitt sjunde barn. Hon är inte mer än ungefär trettio, men har "gamlats" som hon själv säger. Ler helst inte med öppen mun längre. Hennes Natan sliter på kolbacken och kämpar fortfarande med det där spritbegäret. Han faller igenom då och då, och slösar då bort familjens pengar som så väl hade behövts till annat. Det är jobbigt - men att lämna honom och leva ensam med barnen? Nej, det är överhuvudtaget inte tänkbart. Det skulle vara det värsta som kunde hända - hur skulle hon då kunna skydda barnen och ge dem ett liv?

Det är mycket i boken som pekar mot framtid, ökat välstånd, bättre villkor för arbetare och annat, men som ännu inte nått Svartvik riktigt. Och Bricken är intresserad av diskussionerna kring föreningsrätt som förs - men själv håller hon helst fast vid hur saker och ting alltid har gjorts, och hur människor ska bära sig åt för att "inte skämmas". (åh, denna skam som alla verkar vara så rädda för...den gör mig så arg för skräcken för den verkar förstöra och hämma så mycket liv) Faktiskt är detta den boken där jag för första gången blir ordentligt irriterad på Bricken. Men hon är fast i sin tid, och jag förstår hur hon tänker och varför hon gör det. Till exempel är hon helt skräckslagen för att äldste sonen Nikanor skulle sättas i läroverk eftersom det har visat sig att han har läshuvud. Hur skulle han stå ut på ett så kallt och otäckt ställe? Så långt ifrån familj och allt det han (hon...) känner till? Skydda barnen, framförallt!

Vibeke Olsson fortsätter med sin upprepande berättarstil. Brickens tankar går igen, går i cirkel, minns saker som hänt från barndomen och saker hennes mor sade. Det har hon gjort hela bokserien igenom, men nu funderar hon på det som hänt i hela sitt liv, alltså händelser och tankar från alla de tre föregående böckerna, och nu blir det så mycket att det blir jobbigt att läsa. Det stoppar upp alltför mycket.

Nu låter det som att jag är missnöjd med Amerikauret - men det är jag verkligen inte. Även denna gången sträckläste jag igenom boken under någon dag, eftersom jag blev så engagerad i det som händer och tycker om att läsa Brickens funderingar (när hon inte upprepar sig alltför mycket, alltså). Och den berörde mig mycket starkt - rätt vad det var satt jag där och storgrät, helt oförberedd på det som hände.

Det ska komma en femte bok om Bricken till hösten. Den ska läsas!

Titel: Amerikauret
Serie: Bricken, bok 4
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2013
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här

Sågspån och eld

Oj, så fort den tog slut, denna tredje bok om Bricken! Vilken tur att jag redan har fjärde boken om henne, Amerikauret, laddad på läsplattan.

Vibeke Olsson fullständigt trollbinder mig med Brickens liv, hennes slit, miljön med sågverket och det enkla rummet i kasernen (fast det är ett hem, en stolthet ingen kan ta ifrån en), vardagstiderna hon har i kroppen: nu vaknas det, nu äts det frukost, nu är det dags för förmiddagskaffe, nu snart dags för kvällsgröt - tider hon känner av även när hon ett par månader bor i Stockholm och arbetar som jungfru hos en fin familj på Östermalm.

Egentligen borde inte Vibeke Olssons sätt att skriva tilltala mig - det är inget högt tempo, det är definitivt ingen verklighetsflykt, det finns inget onaturligt, det är mycket tal om tro och Jesus, och hon använder sig mycket av upprepningar när hon skriver. Men jag älskar det! Vare sig det är i de fattiga kvarteren i Rom (böckerna om Sabina, m fl), de romerska härlägren eller i Svartvik - jag är där. Jag kan se det framför mig. Jag kan känna hur jobbigt det är att kånka allt det som ska kånkas: vatten, ved, blöt tvätt, matkorgar till sågverket, ännu mer vatten. Jag kan höra oväsendet: från de trånga gatorna, från hamnen, från sågverket och brädgården. Och framförallt kan jag känna lukterna. Olsson har en förmåga att beskriva precis hur det luktar - hur det luktar i skogen om hösten, hur det luktar när det är snösmältning, hur det luktar på brädgården och hur det luktar från havet. Miljön får liv!

Men det är inte bara miljöerna. Det är människorna! Här finns riktiga människor. Människor som är trötta, som har ont, som inte kan låta bli att dricka sprit, som är glada över små detaljer som att få brödsoppa till efterrätt eller att kunna få ledigt två timmar från arbetet en söndag för att vara med om en båtutflykt. Människor som smiter ifrån ansvar och plikt för att de inte orkar med det, eller människor som verkligen tar ansvar och orkar med det mesta även om livet verkligen är tungt för dem. Människor som hittar kärleken fastän de bor på fattighuset och inte har mycket till liv kvar. Människor som grälar. Människor som stryker av sig hatten för överheten. Människor som orkar visa medmänsklighet fast de själva är trötta intill döden. Modiga människor, snälla människor, elaka människor...

Det som i stora drag händer i Sågspån och eld är att Bricken har blivit vuxen, men ännu inte hittat någon att dela sitt liv med. Hon tror att det är kört, eftersom hon ju bara har en halv högerhand. Vem kan bli kär i någon som bara har en halv högerhand? Det fanns en, Natan, som verkade intresserad när hon var sexton år - men han försvann. Problem med spriten och humöret hade han också, så det var nog bara bra?
Nu dyker Natan upp igen, och vill helt tydligt ha Bricken fast hon bara har en halv högerhand. De blir omgående ett par - fast han har fortfarande problem med den där spriten. Inte tror han på Jesus heller. Bricken vet inte vad hon vill - utom att hon inte kan stå emot Natan. Hela hennes kropp längtar och är redo.

Det är definitivt inte okomplicerat. Natan är väl ingen helyllegrabb, direkt. Inte Jorma heller för den delen, när han kommer med i berättelsen. Åh, vad skönt det är när Bricken vågar säga ifrån och skriker till Natan när han spottar snus på hennes rentvättade trasmattor! Åh, vad jag gråter när jag läser om hur svårt Bricken har det på Käppalas sågverk på Lidingö! När jag läser om Nikanor...

Det är fattigt. Och förtvivlat. Men det är glädje och kärlek också. Och väldigt mycket levande liv.

Titel: Sågspån och eld
Serie: Bricken, bok 3
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2011
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här

Bricken på Svartvik

Det är på något sätt skönt för själen att läsa när Vibeke Olsson skriver om Bricken. Ja, hennes liv är svårt och hårt, olyckor drabbar henne och livet på sågverket är ofattbart för mig som jobbar deltid som bibliotekarie och bor i ett litet men bekvämt hus med mängder av hushållsmaskiner som gör allt det där tunga. Men ändå. Det är skönt för själen eftersom Olsson låter Bricken fundera, och låter mig som läsare följa hennes funderingar och känna att vi människor kanske ändå inuti är rätt lika varandra vare sig vi sliter som djur på ett sågverk utanför Sundsvall på 1880-talet eller tassar omkring i fotriktiga skor (nja, Nike Free...) på ett bibliotek i Skåne 2013.

Vi ängslas för våra föräldrar. Vi funderar över framtiden, om det kommer att finnas någon vi blir kära i. Om vi kommer att få barn. Jo, ja, jag har redan barn och någon att vara kär i, men när jag var sexton som Bricken så hade jag ingen aning. Hon tror att hela den här vägen med familj och eget hem är körd för henne eftersom hon är ofärdig (det händer en olycka i början på boken – Bricken överlever men blir ”ofärdig”). Jag trodde också när jag var 16 att det här med familj och barn och sånt inte var för mig eftersom jag liksom inte hörde till dem som blev ihop med killar. Ofärdig var jag väl inte, men uppenbarligen fel på alla andra sätt. 

Vi funderar över orättvisor. Hur jobbig vardagen än är så ser Bricken att det finns de som har det värre, kärlekslösare, fattigare än hon, och hur jobbig min vardag än är (trots köksmaskinerna) så finns det alltid de som har tråkigare jobb och mindre fritid än jag, för att inte tala om alla de som inte har pengar så det räcker.

Bricken funderar förstås mycket på det här med Jesus och om hon borde gå till dopet och ge sig åt honom och sedan lägga av med dans och såna hemskheter helt och hållet. Där kan jag inte alls följa henne eftersom jag inte tror på några gudar överhuvudtaget (och ja, om det är någon invändning jag har mot böckerna om Bricken så är det att jag tycker det blir väldigt mycket jesusande och bönande) – men jag har ju andra saker jag drömmer om som jag inbillar mig skulle ändra hela mitt liv till total lycka om de föll in.

Så vi funderar, jag och Bricken. Men ändå är våra liv förstås så totalt olika. Hon har ett tungt, enformigt och farligt arbete som ribbkaperska på ett sågverk och jobbar alla dagar från tidig morgon till sent på kvällen utom söndagar. Och hon är stolt över att vara arbetarska. Efter ett par år har Brickens liv förändrats och hon får i stället jobba precis alla dagar utan att ta någon rast över huvudtaget eftersom hon har ”kostkarlar”, dvs ska laga mat och bära mat till fem arbetskarlar som betalar henne för det. Hon har fått ”tvärgamlas” som hon själv säger, alltså tvingats bli vuxen och ta ansvar på mycket kort tid. När jag var sexton var det ännu många år tills jag ens skulle flytta hemifrån.

Och på tal om att bli gammal – Brickens föräldrar är drygt fyrtio år, och hon ängslas för att de har blivit så gamla. Slitna kroppar, inga tänder, grått hår, infallna kinder. Jag är i precis den åldern, men min kropp är urstark och jag är precis mitt i livet. Så nä, även om Bricken och jag funderar kanske över samma saker så är våra liv så totalt olika. Och det är nog mycket därför jag tycker så mycket om att läsa om hennes liv. Jag får perspektiv på mitt eget.

Titel: Bricken på Svartvik
Serie: Bricken, bok 2
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2010
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Sågverksungen

Bricken är inte ens elva år gammal, men hon jobbar. Och som hon jobbar! Hon börjar jobba vid klockan sex på morgonen (och ännu tidigare om det är sommar) och håller på ända tills åtta på kvällen. Jamen hallå! Tio år! Upp vid halv sex, eller halv fem, varje morgon och kvällsmat vid nio innan det är bums i säng.

Lördagar också. Den enda dagen hon är ledig är söndagar. Dessutom händer det att hon får jobba övertid, och då jobbar hon till nio på kvällen. Mina egna barn gnölar över hur långa skoldagar de har och hur mycket läxor de har och hur lite liv de får över.

Fast jag slänger inte Brickens liv i ansiktet på dem när de gnäller (det känns lite som "tänk på de fattiga barnen i Afrika") - däremot känner jag stor tacksamhet själv. Tänk att jag har fötts till det liv jag har! Tänk att jag aldrig, aldrig ska behöva utsätta mina barn för det hårda liv Bricken har! 

Men Bricken gnäller inte. Hon är stolt över att arbeta. Att arbeta är det finaste man kan göra, och något alldeles självklart. Hon förundras när hon möter barn i sin egen ålder som inte arbetar. Vad är det för fel på dem? Herrskapsbarn räknar hon inte in, för de är ju liksom en helt annan sorts människor med andra liv och konstiga levnadsvanor. Bleka i ansiktet är de, och underkläder har de. Underkläder! Och skor, fast det är mitt i sommaren. Herrskapsbarnens föräldrar är lika konstiga de, om inte värre. Vita, mjuka händer har de, som barnhänder, fast de är vuxna. Men Brickens pappa säger att de egentligen är som vi andra, de också - går på dass, sover och så där. Och det Brickens pappa säger, det tror hon på. Han är klokast i världen, och starkast också. Eller, han var lite starkare förr innan hans axel gick sönder efter att han burit för många och tunga bördor av plank på sågverket.

Sågverket ligger i Svartvik och det är det som är Brickens värld. Hon arbetar som ströflicka, hennes pappa som hjälpsågare. Mamma sköter det där hemma, och så väver och tvättar hon åt andra. Hemmet är ett enda rum i arbetarkasernerna på verket. Maten lagas över öppen eld på en spishäll, dagens sura arbetskläder hängs upp på tork över elden, vatten får hämtas i brunnen (givetvis), ved huggs och dasset ligger också utomhus (lika givetvis). Det är väldigt enkla förhållanden - men ändå tycker Bricken att deras hem är det finaste (trasmattor! krukväxter! imperialsäng! amerikaklocka!) och att Svartvik är den vackraste och bästa platsen på jorden.

Jag fullständigt slukade Sågverksungen. Vibeke Olsson är en fantastisk berättare - hon drar med mig in i världen hon beskriver, och jag är där. Precis som i hennes böcker om romartiden, där jag gick i härlägren och hörde handkvarnarna mala vid middagstid och fattade vilket oändligt slit det var att bära upp vatten alla våningar upp i hyreshusen i Rom, precis så ser jag nu arbetarkasernerna i Svartvik och hör sågverkets buller. Vibeke Olsson har en förmåga att visa upp allt det vardagliga slitet (hämta vatten ur brunnen, kånka enorma mängder plankor, mala bönor och sätta på vatten över trefoten för att göra kaffe) utan att det blir tråkigt att läsa men i stället väldigt fascinerande. Och hon får mig att se det som trots allt är vackert mitt i sågverksmiljön och allt det fattiga. En undanskymd klippskreva med ljungtuvor att sitta på, doften av sågspån på verket, de ljusa majkvällarna...

Men det är klart - hon får mig också att se eländet och slitet och orättvisorna och allt det som är så fruktansvärt med livet i Svartvik. Att arbeta så långa och tunga timmar tills kroppen går sönder (Brickens pappas axel bokstavligen rasar ihop, så att de inre organen trycks in) - och ändå inte få lön nog så att familjen kan få tillräckligt med mat. Att sågverkspatronerna får enorma mängder pengar från staten till sina sågverk, men inte använder något av pengarna för att höja arbetarnas löner. I stället ställer de till med storslagna fester för att fira extrapengarna. Det är klart att det till slut blir en katastrof, att arbetarna protesterar, strejkar, vill ha mer i lön. Men att det enda de får är kanonbåtar och bajonetter.

Återigen - att läsa Sågverksungen är en fantastisk upplevelse som får mig att uppleva det hårda sågverkslivet för 150 år sen, och som verkligen sätter perspektiv på den egna tillvaron. Att bara gå ner och öppna kökskranen för att få vatten. Att gå hem vid tvåtiden på fredagseftermiddagen. Att trycka på tvättmaskinen och lämna den ett par timmar. Att kunna köpa vinterskor till mina barn när det behövs. Att få en lön jag klarar mig på, och att se det som en självklarhet att mina barn ska gå i skola tills de är vuxna.

Titel: Sågverksungen
Serie: Bricken, bok 1
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2009
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.