Alex och Corinthia (Den eviga eldens magi bok 1) av Patrik Bergström
Eldmagikernas torn (Den eviga eldens magi bok 2) av Patrik Bergström
Det var med viss bävan jag började läsa om Alex och Corinthia. Det har kommit ganska mycket fantasy för barn de senaste åren och tyvärr har det kommit en hel del som inte alls har varit bra. Ofta är det alldeles för svårt för målgruppen, med långa meningar, svåra ord och för många personer med märkliga namn att hålla reda på. Jo Salmsons serier är lysande undantag. Men jag vill så gärna att det ska skrivas bra och lättläst fantasy för de yngre barnen, för det är ett enormt sug efter det åtminstone på skolan där jag jobbar. Så jag hoppades....
Och - äntligen! Här är något bra jag kan sätta i händerna på dem! Den här serien är tänkt för 9 år och uppåt och det är snäppet svårare än till exempel
Tam tiggarpojken. Men böckerna har ändå begränsat omfång (ca 80 sidor), har ett relativt enkelt språk (men för den skull inte alls torftigt) och ett fåtal karaktärer. Och storyn är riktigt bra! Det är precis den sortens fantasy jag själv älskar, med barn som visar sig ha oanade och fantastiska krafter, som behövs i kampen mot de ständigt lika oförbätterliga onda varelserna.
Redan i inledningskapitlet till den första boken,
Alex och Corinthia, sugs jag in i Eyrvandir av författarens smarta sätt presentera sin värld. Han låter "den värsta stormen i mannaminne" svepa in över först havsalverna, där fem eldmagiker vaktar över en diamant som lyser med ett vitt sken. Diamanten slocknar nästan av stormen, eldmagikerna ser skrämda ut och havsmonstren i havet börjar genast röra sig upp mot ytan. Men efter en kort stund vaknar elden i diamanten till igen och monstren sjunker återigen ner i mörkret. Stormen fortsätter till skogsalverna och den blåa diamanten, dvärgarna och den röda diamanten och så människorna och den gröna diamanten. Och på ett par korta sidor med handling som driver framåt har författaren beskrivit sin värld, de olika folkslagen som bor i den, vilka fiender de har att tampas mot och magi-systemet som råder i den här världen. Mycket smart och snyggt. Och i nästa kapitel når samma storm fram till den lilla byn Vildforne, där de föräldralösa syskonen Alex och Corinthia jobbar på ett värdshus där det just denna stormiga kväll kommer in en främling med en märklig stav i sin hand. Äventyret kan börja...
Alex och Corinthia har växt upp på värdshuset Smörblomman där värdshusvärden Bödvar har varit som deras far. Och han är något (i fantasyböcker) så ovanligt som en klok och snäll styvfar. Lagar god mat gör han också. Alex och Corinthia verkar trivas med livet, men den där främlingen som kommer in är Galder som är eldmagiker och han kommer att förändra deras liv för alltid. Nämligen råkar Alex ta på den gröna svagt lysande stenen som sitter högst uppe i hans stav, och stenen svarar med ett starkt grönt sken. Det uppdagas att Alex och Corinthia kan nå den eviga elden och alltså behöver gå i lära för att behärska dessa krafter. Tillsammans med Galder ger de sig av mot Nasheim, människornas stad (och givetvis kommer de att råka ut för både det ena och andra under färden).
I bok 2,
Eldmagikernas torn har Alex och Corinthia befunnit sig i Nasheim ett par år som lärlingar i eldmagikernas torn. Redan i första boken anades det
stora hotet mot deras värld - att skyddet som källdiamanterna (de där gröna, vita, röda och blå som stormen blåste över) upprätthåller över världen håller på att försvagas. Nu får vi veta mer om det, och att det börjar bli ett allvarligt problem. Jättar tar sig in i Eyrvandir och dvärgarna har problem med att hålla svartalverna borta från Muspelheim som är dvärgarnas under-berget-stad. Kan det möjligen vara så att det kommer att vara Alex och Corinthia som kommer att lösa det här så småningom....? Just nu har syskonen fullt sjå med att lära sig hantera sina egna krafter, men här i andra boken sätts de rätt ordentligt på prov när de måste leta reda på sin gamle vän dvärgen Regin Silverskägg. Jag ser med förtjusning fram mot att läsa hur Alex och Corinthias kunnande och krafter kommer att växa och att de till sist (ja, ja, jag har läst många fantasyböcker, jag) kommer att rädda hela Eyrvandir och alla som bor där och bli hjältar för evigt.
Detta är mycket traditionell fantasy, med magi, trollkarlar, alver, dvärgar som ständigt ska gräva efter mer guld och ädelstenar, drakar, jättar och svartalver som är onyanserat onda. Men det är bra, det är den miljön jag gillar och framförallt är det den som barnen frågar efter och förväntar sig. Det som är annorlunda med dessa är just enkelheten. Det är lätt att sätta sig in i hur saker och ting funkar och hur det ser ut, inga långa miljöbeskrivningar, inga komplicerade politiska intriger, inget som är onödigt komplicerat utan bara en bra handling med personer man tycker om. Svart och vitt. Spännande - och lättläst. Och något jag kommer att rekommendera alla dem som köar efter Beast Quest-böckerna och vill ha något "mer som det men inte så tjocka böcker".
För vem? 9 - 14 år
Tack till
Lilla Piratförlaget för recensionsex!
