Stormdancer

Jag är fortsatt fascinerad av australiensiske författaren Jay Kristoff, och har nu backat till hans debutverk: Stormdancer, första boken i trilogin The Lotus War. Det är fascinerande att läsa om dess tillblivelse i Jay Kristoffs rika bloggarkiv (som du hittar här) - vad jag förstår var han väldigt nöjd med att ha hittat sin alldeles egna nisch: japansk steampunk. Dock lämnade han den efter den här trilogin och gav sig över till lönnmördar-medeltids-nånting-nånting-renässans-italien i Nevernight Chronicle, och till sci-fi i samarbetet med Amy Kaufman i Illuminae files. Vad ska han hitta på mer? Jag kommer definitivt följa honom med spänning!

Japansk steampunk, alltså?? Jodå. Här finns samurajer, som lever enligt bushido way, här finns en (förfärlig) shogun, här finns geishor, te-ceremonier, monster från japansk mytologi, vapen som katana... fast alltihop med mekanik, maskiner och en väldig massa avgaser. Allt drivs med chi, som utvinns ur lotusblommor som när de odlas förgiftar marken. Nu är nästan all mark död pga de där lotusblommorna, luften är så smutsig och giftig pga avgaserna så att människorna måste bära andningsmasker, och luften är helt röd pga nedsmutsad. Shoguns elitsoldater heter Iron Samurai och har maskinintegrerade rustningar och (håll i er nu...) chainsaw daikatanas. Det är helt galet men samtidigt otroligt fascinerande alltihop.

I detta får vi lära känna främst Yukiko, vars far är typ hovjägare åt shogun, även om de flesta djur är utrotade numera pga förgiftade marken och luften. Nu har shogun fått en drömvision där han sett att en varelse från de gamla legenderna finns på riktigt: en griffin. Eller Thunder Tiger. Den har lite olika benämningar, men är alltså både örn och tiger, och kan flyga, och är jättetuff, och nu VILL VILL VILL shogun ha en egen sån där att rida på. Han skickar ut sin mästerjägare, som antingen måste komma tillbaka med en rejäl flygande åsktiger eller dö.

Nå. Kolla framsidan. Där flyger den. Och där är Yukiko, med katana och häftiga tatueringar (fast i boken har hon mest en tanto, alltså en dolk). Och gissa vem som kommer att bonda med åsktigern (som finns), rida på den, bli osams med shogun, träffa massor av människor och försöka få ordning på det förgiftade, förstörda landet? Jodå, allas vår tuffa Yukiko.

Jag gillar väldigt många saker i den här boken. Fantasin, världsbygget, alla detaljer (jag har inte ens tagit upp the Lotus Guild och dess medlemmar eller rustningar än, men.... wow), varelserna... Buruu (åsktiger-griffin) inte minst. Jag älskar dialogerna mellan Buruu och Yukiko (de pratar via telepati, Buruu alltid i versaler av någon anledning, kanske för att han är åskans son).
Dock märks det att det är Kristoffs debut - han fördjupar sig ännu lite för mycket i detaljer och långa beskrivningar av fantastiska ting i sitt världsbygge, och det finns en del stillastående partier i boken som drar ner tempot. Men på det stora hela är det här alltså en bra och annorlunda fantasy, och en intressant inledning på en trilogi som jag garanterat kommer att läsa vidare i. (och hej! alla tre böckerna är färdigskrivna! jag kan läsa allt färdigt direkt! lycka!)


Titel: Stormdancer
Serie: The Lotus War #1
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2013
Förlag: St. Martin's Press
Köp den till exempel här eller här

Godsgrave

Jag tyckte verkligen mycket om Nevernight av Jay Kristoff, och fortsatte därför raskt med nästa bok i trilogin: Godsgrave. Men nu blir det jobbigt - Godsgrave slutar i värsta cliffhangern. Det är till och med så att författaren har lagt in en ursäkta-mig-sida allra sist för att han lämnar läsaren på detta vis, med alla dessa frågor och ouppklarade mysterier. Men ååååh! Sista boken är ju inte utgiven än! Godsgrave kom nu i september, så hur länge ska jag leva på det här viset?

Och VARFÖR kunde jag inte vänta med läsningen av The Nevernight Chronicle tills alla tre böckerna fanns utgivna, så att jag kunde läsa alla tre på raken? Att jag ALDRIG lär mig?!!

Nå. Vi har här en Mia som fortfarande är hämndlysten och vill ha ihjäl en kardinal och en konsul eftersom de utplånade hennes egen familj. Skit samma hur många människor Mia själv måste döda för att få till denna hämnd - hon SKA lyckas. Och hennes listiga plan är denna: i jättejättestora gladiatorspelet i Godsgrave får den enda segraren av alla hundratals deltagare i den jättejättestora finalen som det krävs hur mycket som helst att ens får vara med i, den segraren får ta emot gratulationer av konsuln och kardinalen personligen. Aha! Bästa och smartaste tillfället att ta livet av dem alltså?  What could possibly go wrong?? 

Eh. Typ allt? Om vi börjar med det mest grundläggande här: Mia är inte en gladiator. Än. Nähä, då får hon väl se till att bli det då. Vilka blir gladiatorer? Jo, slavar som säljs till gladiatorstall. Alltså måste Mia börja i den änden: bli slav och lyckas bli såld till ett framgångsrikt gladiatorstall.

Eller, som hennes ständige följeslagare Mr Kindly inte försitter minsta chans till att påpeka: Det är en ganska usel plan med minimala chanser att lyckas.

Kristoff fortsätter att imponera. Här är fortfarande bra plot-twists, intressanta karaktärer och många hemligheter. Och trots att så mycket av boken handlar om gladiatorgrejs (ja, det är många blodbad och stridsscener) så blir det aldrig tråkigt. Dialogerna är fortfarande bra och roliga. Och nu har vi inte bara Mr Kindly som bråkar och diskuterar med Mia - nä, nu har en varg blandat sig i leken. En skuggvarg. Och den vargen är ständigt oense med Mr Kindly (samt talar alltid med VERSALER). Älskar Mias lilla grupp. När boken är slut är hennes skugga svart nog att hysa fyra... men jag säger inget mer om det här. Jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot att få läsa trilogins avslutande del.

När nu den kommer...

Titel: Godsgrave
Serie: The Nevernight Chronicle #2
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2017
Förlag: St Martins Press/HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

Nevernight

Jay Kristoff  är ena halvan av författarparet som skrivit the Illuminae Files som jag har jublat över här i bloggen. Eftersom det är på tok för länge till mars nästa år då sista delen i den trilogin kommer ut så har jag så länge tagit mig för att undersöka vad Jay Kristoff mer har skrivit. Och jag hittade en steampunkaktig fantasy i Japanmiljö (jomenhallåva?) som börjar med boken Stormdancer som ligger högt uppe på min vill-läsa-lista. Och så hittade jag The Nevernight Chronicle som jag nu läst första boken i, Nevernight. Gillar jag? Oh, ja! Älskar!

Vi har Mia Corvere, som bor i staden Godsgrave - The City of Bridges and Bones. Godsgrave är lite av italiensk historisk miljö, är byggd på ett antal öar (broarna...) och sägs enligt legenden vara rest på platsen där någon slags gud störtat i tidernas beynnelse, så därför kallas alla stadsdelar för till exempel The Heart, The Spine, Eastern Nethers, The Sword Arm och så vidare. De förnämaste och rikaste familjerna bor i The Ribs, som faktiskt ser ut som (eller är??) gigantiska revben som då alltså är som skyskrapor med lägenheter i. Jag älskar detta Godsgrave, som inte verkar vara någon vanlig stad (nästa bok i serien heter just Godsgrave så kanske jag får veta mer?), och påminns mycket om Locke Lamoras stad Camorr (och så förstås verklighetens Venedig). Kristoff ger oss mycket bakgrund om både Godsgrave och Itreyaimperiets historia men också om annat i sitt världsbygge som till exempel Ashkah, imperiet som inte längre finns mer än som ruiner och spöken - men han gör det på ett eget sätt: genom fotnoter till texten. Det stoppar upp läsandet lite samtidigt som det ger roliga detaljer och jag kan absolut inte låta bli att läsa allt i varenda fotnot.

Nå, Mia Corvere växte upp i de fina kvarteren, dotter till mäktiga föräldrar, ända tills den dagen hennes far blev gripen och hängd för förräderi (Mia tvingades se på), och hennes mor och lillebror blev inslängda i fängelset The Philosopher's Stone som ingen rymmer ifrån, någonsin. Då var Mia sisådär tio år, och skulle också dödas, men lyckades sticka en stilett i ögat på centurionen som jagade henne, och fly.

Sedan dess går hennes liv ut på hämnd - hon ska ha ihjäl de som är ansvariga för mordet på hennes familj. Grejen är att det är Itreyas mäktigaste män, och hon äger bara en kniv och kläderna hon har på kroppen, Alltså måste hon lära sig mördandets konst från grunden, helt förutom det att hon måste hitta något sätt att överleva överhuvudtaget.

Vad lyfter nu denna bok från andra barn-växer-upp-lär-sig-saker-och-tar-världen-med-storm-böcker? För det första älskar jag Jay Kristoffs humor. Dialogerna är underbara - särskilt mellan Mia och en viss Tric hon kommer att träffa på när hon ska försöka lista ut hur man tar sig till yrkesmördarskolan Red Church. Och så de mellan Mia och hennes... eh, katt. Fast det är inte en katt. Det är en skugga son liknar en katt, och som nog inte borde kunna prata alls. Men det gör den, och himla lärd är den också. (borde nämna här att Mia är en darkin vars skugga är svartare än andras men att hon inte själv riktigt vet vad det innebär att hon är en darkin. Än.)
För det andra fantasin... sandkraken? Vita havsdrakar? Ett bibliotek som består av böcker som dött, och som ständigt förändras, blir större, mindre, och som det inte riktigt går att hitta böcker i? Transportsystemet...?? (utgången behöver av nödvändighet ligga i ett slakthus pga att Väldigt Mycket Blod måste till) Och så det här: fullständigt livsfarliga bookworms. Man bara måste älska en bok där de värsta monstren av alla är bookworms. Eller hur??
Och för det tredje: detta är så väldigt välskrivet. Jay Kristoff är skicklig - lämnar inga lösa trådar, har inga döda partier, överraskar via ett antal plot-twists, och ibland fullständigt glänser han. De inledande kapitlen är rätt förvirrande att ta sig igenom, men när man läst dem? Briljant! Två olika situationer, men i stora drag samma ordval, om hur Mia på olika sätt förlorar sin oskuld.

Jag har Godsgrave i min ägo. Jag ger mig nästan omgående på den, eftersom jag definitivt inte vill sluta läsa om Mia och de andra när Nevernight är utläst.

(och det här: Jay Kristoff bara måste ha spelat Skyrim. Att läsa om The Red Church, salarna, ritualerna, lagar och regler för lönnmördare.... alltihop? The Dark Brotherhood! Som för övrigt var det absolut roligaste och smartaste i hela Skyrim.)

Titel: Nevernight
Serie: The Nevernight Chronicle #1
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2016
Förlag: St Martin's Press/HarperCollins UK
Köp den till exempel här eller här

Gemina

Jag verkligen älskade första boken i den här serien, Illuminae, och mina förväntningar inför Gemina, bok 2 i Illuminae Files, var läskigt skyhöga. Det var knappt att jag vågade börja läsa den.

Men... typ 18 sidor in i boken, dvs några memon, mail och "domstolsprotokoll" senare kom det som sades vara inscannade sidor från Hanna Donnellys journal, "note the bullet hole, bottom right-hand corner" (enligt vidhängade "briefing note")(och på nästa sida påpekas också i en briefing note att "Yes, that's a bloodstain around the bullet hole down there")(eeehh.... får man veta varför Hannas dagbok har ett blodigt kulhål i sig?)(jadå, det får man). Och jag var säker: Så Himla Bra. Igen! Hanna Donnelly skriver inte journal, nä, hon tecknar den. (och lite kul är det att det är Marie Lu som gjort just det inslaget i den här boken) Och här är bilder på en sur tonårstjej som har hamnat i universums tråkigaste avkrok med iiiiiiiinget att göra, bara såååå tråkigt och med en pappa som nästan aldrig har tid med henne (eftersom det är han som är rymdstationen Heimdalls big boss). En ljuspunkt i tillvaron är dock pojkvännen Jackson som är såååå snygg.

Hanna ska på fest på kvällen, och har lovat sina vänner att hon ska fixa med några gram av dust för att det ska bli åtminstone lite kul. Detta dust köper hon av sin droghandlare Nik Malikov, som inte är särskilt gammal men ändå har hunnit med både det ena och det andra på sin kriminella bana. Inte mycket att välja på kanske, när pappa och farfar och hela tjocka släkten är skurkar och banditer allihop.

Sicken tur att Hanna och Nik har smugit sig undan för att smussla med droger... eftersom rymdstationen blir invaderad av Mycket Effektiva Hep-Hep-Hep-soldater under den där festen. Hänsynslösa, kalla och mordiska soldater, som skjuter ner ungefär allt de ser. Det kunde ju ge panik och spänning nog, men utöver detta kommer det också lös några slags spindelmaskliknande aliens på rymdstationen som lämnar människor som tomma skal efter sig. Och... ja, så har vi det där maskhålet i rymdstationens mitt, som är lite buggigt. Typ. För att inte tala om att stationens samtliga datorsystem verkar invaderade av något virus som sjunger efterhängsna poplåtar.

Hur hänger detta ihop med det som hände i Illuminae då? Jo, det är liksom till rymdstationen Heimdall de överlevande i Illuminae är på väg för att räddas och informera universum om attacken på den där lilla gruvplaneten Kady och Ezra bodde på. Heimdall är målet, tryggheten och lösningen... och Heimdall kan väl sägas ha vissa interna problem för närvarande.

Jo.

Jag älskade Illuminae. Jag älskar Gemina. Lika mycket. Kanske ännu mer. Det här är genialt, spännande och helt fantastiskt.

Nu är det bara att sätta sig ned att vänta. Avslutande delen i trilogin heter Obsidio och ska komma ut i mars nästa år. Mars! Nästa ÅR!? Som om inte vintern vore lång nog ändå??

Titel: Gemina
Serie: The Illuminae Files #2
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2016
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

Illuminae

Samtal i ett visst kök i Skåne en vanlig sketen tisdagskväll i september:

Öm moder, tillika boknörd och bibliotekarie: Alltså, den här boken. Du som gillar bra sf, du bara måste läsa den.

Son, arton år, intresserad av fysikens djupare märkligheter men även viss skönlitteratur och har läst både Heechee-saga (Pohl) och Ready Player One (Cline) på inrådan av sagda moder: Ska jag? Vad handlar den om? *tar upp boken från bordet* Men hallå... nä, ska jag ju INTE. Mamma, den är ju säkert tusen sidor tjock.

Moder, upprörd: Nej! Kolla inuti! Det är inte vanlig text! Det är liksom intervjuer, chattar, protokoll, bilder... det är aldrig något vanligt berättande utan istället får den som läser pussla ihop vad som händer och lära känna personerna som är med utifrån allt det där andra. Och det funkar! Redan i första intervjuerna av huvudpersonerna fastnar man och lär känna dem.

Son, har lagt bok och tagit fram ingredienser till dagens sjuttonde mellanmål (jomen mackor med nutella, skinka och saltgurka är säkert helt normalt): Hm.

Moder, har gått igång i bibliotekariebokpratarmode: Och det hela börjar med att Kady och Ezra precis har gjort slut med varandra, Kady sitter i skolan och är arg när hon ser att det kommer ett antal rymdskepp till den lilla isplaneten där de bor, och att de inte bara ska landa vid gruvan utan NEJ de attackerar! Skjuter ner alla människor! Och Kady och Ezra lyckas fly men kommer iväg i varsitt rymdskepp, men de pratar fortfarande inte med varandra fast man fattar ju att de ändå är intresserade av varandra och så fattar man att det är något skumt på gång på något av de där rymdskeppen som flydde men att det mörkas. Ja, och så fattar man snart att AI:n som styr det största skeppet verkar ha blivit helt galen på något sätt.

Son, halvvägs genom första mackan redan: Sss, alla AI i alla sf blir galna förr eller senare. Det är det som är grejen med AI att de är läskiga när de börjar tänka efter.

Moder, bläddrar i boken: Och kolla! Här är det inte ens riktig text för här är det rymdfighter och då har de gjort så HÄR i boken. Och så HÄR. Och så är det plot-twists hela tiden, och det fortsätter liksom aldrig riktigt som man tänkt sig, och...

Son, tar resten av de fem mackorna, kaffet och bananen på en bricka och retirerar till sitt rum med ett: Ja, ja, mamma. (han har levt med en bibliotekarie till mamma i ganska många år nu)

Moder, ropar efter honom: Lova att du läser den? Du kommer älska den! Jag bara vet!

Dotter, 16, kommer in i köket. 

Öm moder: Du! Du bara måste läsa den här boken! När man läser den så är det hela tiden som att man säger "nämen... oj!" Och kolla i den. Kolla! Och man bara älskar Kady och Ezra. Och...

Dotter, med blicken på telefonen som sitter fastvuxen i handen som vanligt: Ja, ja, mamma. Jag läser en bra fanfiction nu. Men kanske sen. Kanske.

Moder, uppfylld av Illuminae: Du måste. Du MÅSTE läsa den.


OK. Behöver jag säga mer? Ni fattar? Jag älskar den här boken. Allt med den. Upplägget, personerna, berättelsen, slutet... allt. Nu sitter jag och väntar på att Gemina, som är fortsättningen, ska landa i min hand. Och sedan får jag vänta till i vår när tredje boken Obsidio ska komma ut.

Titel: Illuminae
Serie: The Illuminae Files #1
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2015
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här