De utstötta

Mitt ljudbokslyssnade den senaste tiden har fört mig hem till Ruth Galloway på saltängarna i Norfolk. Jag har väl haft det helt OK där, men inte helt överväldigande fantastiskt.

I De utstötta handlar det om små barn som dör, och det är rätt tungt att lyssna på. Det handlar om en kvinna som levde för 150 år sedan, Mor Krok, som sades ta livet av barnen hon skulle ta hand om, en änglamakerska, och så handlar det om en kvinna i nutid, vars tre små söner alla har dött som spädbarn. Har hon själv dödat dem? (kommissarie Nelson tror kanske det.) Eller har de dött av naturliga orsaker? (de som känner kvinnan hävdar att allt annat vore otänkbart) Hade Mor Krok verkligen ihjäl de små barnen, eller dog de av sjukdomar eller annat? Det handlar också om det här med att vara tvungen att lämna bort sina barn - som förr, när vissa mödrar inte såg någon annan utväg än att lämna barnen eftersom de inte kunde försörja dem, eller som nu, när vi föräldrar måste lämna våra barn om dagarna för att kunna jobba. Att någon annan ska ta hand om, trösta, uppfostra, leva med dem? Nä, det är inget konstigt, men den här boken trycker ner fingret i just det där och får det att göra ont.

(När jag skolade in mitt första barn på förskolan var han ungefär ett och ett halvt år. Första gången jag lämnade honom där ett par timmar och åkte hem ägnade jag de timmarna åt att sitta i trappan hemma och gråta. Precis hela tiden. Någon annan skulle trösta min son. Någon annan skulle höra honom skratta. När han kom hem skulle han dofta av någon annan vuxen som tagit upp honom, som matat honom, som haft honom som del av sin dag. Och det var som det skulle. Min son skulle nu och för all framtid vara sin egen, med sitt eget liv, sina egna kompisar, sina egna val, sina egna dagar. Han var, och är, inte min, han är sig själv och sin. Det var som det skulle, och det var så hjärtslitande svårt att ta in. Jag grät så att jag höll på att gå sönder.)

Well, efter den parentesen: dödsfallen i nutid reds ut av polisen med Nelson i spetsen, och utgrävningen av Mor Kroks grav blir en stor grej eftersom tv-programmet "Kvinnor som mördar" kommer med produktionsteam, kameror. sminköser, flashiga programledare och filmar det hela under stort tumult. Ruth blir tv-arkeolog - sicken tur att hon köpt en ny anorak?

Rätt OK läsning/lyssning, alltså, spännande i slutet och jag börjar känna en rätt stor lust att själv resa till Norfolk och Norwich. Någon gång.


Titel: De utstötta
Författare: Elly Griffiths
Originaltitel: The Outcast Dead
Översättning: Gunilla Roos
Ljudbok - uppläsning: Angela Kovács
Utg år: 2014
Förlag: Minotaur
Köp den till exempel här eller här

En orolig grav

Jag åkte med Ruth på semester i Blackpool. Hon hade fått ett brev från en gammal kurskamrat där han skrev att han nog gjort ett stort fynd i sin senaste utgrävning. Att han hittat Korpkungen. Att han behövde Ruths experthjälp för att undersöka benen i den graven. Men också att han var rädd, att det fanns någon slags hotbild mot honom i samband med den där utgrävningen. Och nog borde han vara rädd - redan innan hans brev nådde Ruth hade han själv blivit mördad i en anlagd husbrand.

Vad skulle nu Ruth i Blackpool att göra? Killen hon skulle hjälpa var ju redan död? Och själv har hon dessutom fått några hotfulla och anonyma sms som varnat henne för att absolut inte åka till Blackpool och rota i korpkungsgraven. Olyckor händer så lätt, skrevs det.

Så givetvis gör Ruth det enda raka. Hon tar sin dotter Ruth och åker på semester till Blackpool. Jamen, varför inte? Korpkungsben låter spännande, och hon spottar faran i ansiktet. Typ. Hennes vän, mr Druid och Kan-Allt-Om-Alla-Myter-Och-All-Folktro-I-Alla-Världens-Länder Cathbad, tar hon också med sig. Och jag? Jag följer också med, fast jag vid något tidigare tillfälle yrat om att jag har gjort slut med Ruth.

Nelson åker också till Blackpool på semester. Det är väl klart - det är ju där det händer, liksom. Och en bok om Ruth utan Nelson är inte en bok om Ruth. Inte för mig, i alla fall, som gillar Nelson bäst av alla i böckerna om Ruth.

Nå, sen kan allt det spännande börja. Vi har ett universitet där alla i smyg mest verkar vilja studera nazism och vit makt. Vi har en man som är lätt överviktig samt är ganska kort till längden - men som ändå har en snygg fru. Detta verkar vara det största mysteriet i hela boken för alla inblandade. Hur kan Clayton Henry, som är kortvuxen och fjantig, ha en snygg fru? Va? Vavava?? Vi har en druidkollega till Cathbad som bor i en av de mytomspunna Pendle-häxornas gamla stuga. Vi har en hund som heter Tingest. Vi har en gammal poliskollega till Nelson, Sandy McLeod, som definitivt inte gillar nya tiders metoder, och överhuvudtaget inte har kommit ikapp med det här med jämställdhet eller grönsaker eller datorer. Gammalt rejält polisarbete är bättre. Allt var bättre förr. Vi har strandbad, äventyrsbad, läskiga berg-och-dal-banor och Cathbads goda mat. Vi har illavarslande tecken, kalla luftdrag och hotande känslor. Och så har vi de där benen i den där graven. Som byts ut, stjäls, flyttas och krånglas med.

Jag vet inte. Det finns mycket jag gillar med Ruth, och Nelson, och arkeologin och allt det där. Men fast att den här boken är så proppfylld med häxor och gamla Arthur-legender, Blackpooldetaljer och märkliga människor....så händer det inte så mycket. Inte egentligen. Det ältas ganska mycket, och de där benen får inte vila i frid. Men spännande? Njaee. Nej. Ruth-mysigt, då? Nej, hon ältar för mycket och stressar runt för mycket för att det ska bli Ruth-mysigt. Jag vet inte. Jag kanske skulle ha låtit det vara slut mellan Ruth och mig.

Titel: En orolig grav
Serie: Ruth Galloway, #5
Författare: Elly Griffiths
Orginaltitel: A Dying Fall
Översättning: Gunilla Roos
Ljudbok - uppläsare: Angela Kovàcs
Köp den till exempel här eller här

Känslan av död

Jag gillade ju Ruth? Och Nelson?? Vad hände nu? För här sitter jag med en utläst bok om Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson och undrar varför jag inte tyckte om den. Känslan av död blev för mig ett enda sammelsurium av new age-grejs, galopphästar, trassliga äktenskap, knark och en historia som faller isär i alltför många delar.

Det börjar bra. En kista med kvarlevorna efter en medeltida biskop ska öppnas. Kistan står på ett dammigt och trist museum. När Ruth kommer dit (för hon ska förstås vara med vid kistöppningen, det handlar ju om gamla skelettdelar, eller hur?) så hittar hon dock museiintendenten liggandes död precis invid kistan. Han var pigg och frisk för någon timme sedan enligt rapport, men nu ligger han där död. Bredvid honom finns en sko, en orm, ett öppet fönster och en museumskatalog vars sidor fladdrar i vinddraget.

OK. Men sen? Sen dras det alltså in på tok för många variabler i det hela. Vi har en grupp aboriginer som vill återbörda museets samling av ben från gamla aboriginförfäder till Moder Jord på andra sidan jordklotet. Aboriginerna företräds främst av en Bob Woonunga, som både kan (givetvis) spela didgeridoo och uttala dödsförbannelser. Bob Woonunga är (förstås) kompis med Cathbad, Norfolks egen druid/schaman/vodoopräst/naturdoktor/drömtydare/precis-vad-som-helst-som-har-med-urgammal-tro-att-göra. Cathbad är nämligen (givetvis) insatt även i aboriginsk tro- och mytvärld och kan allt om drömtid, regnbågsormar och återbördandet av förfädernas ben. (Vilken allsidig kille han ändå är?)

Vi har också ett stort stall som tränar galopphästar, ägt av en lord och hans familj av schyssta och mindre schyssta familjemedlemmar. Vi har en militant djurrättsgrupp som gör sina åsikter hörda genom diverse (o så spännande, och man får ha svarta kläder på sig!) nattliga aktioner typ att skicka giftormar i brev till medarbetare på universitets naturvetenskapliga fakultet. Vi har ett stort problem med knarksmuggling som polisen inte verkar kunna lösa trots att Nelson har en tjallare han möter till exempel i herrbastun på exklusiva gym. Vi har Judy som inte vet om hon trivs i sitt äktenskap, vi har Nelson som inte vet om han trivs i sitt äktenskap, vi har Cathbad som dyker upp som gubben i lådan i precis varenda sammanhang man kan komma på. Och vi har Ruth Galloway, som är lite bekymrad över de där benen i ett rum på museet, men som mest orkar med att bekymra sig över dotterns ettårskalas, dotterns sovvanor, allmän bacillskräck, stressen att kunna hämta dottern i tid hos dagmamman, stressen över att man nog borde göra potatistryck och baka med trolldeg (för det gör alla riktiga föräldrar) och så Nelsons frånvaro/närvaro i hennes och dotterns liv.

Av allt detta blir det mest haspel och flimmer. Jag är inte ens intresserad av vem som gjorde det på slutet, för det finns så många olika det att jag blir helt trött.

När jag blev kär i Ruth Galloway så levde hon ensam i en liten stuga längst ute på saltängarna. Hon var en lugn och trygg yrkeskvinna, expert på gamla skelett, och hon tillbringade sina kvällar i ensamhet med att läsa böcker, titta på TV, dricka vin eller te och titta ut genom fönstren på ödsligheten utanför. Det var så långt ifrån mitt eget stressiga vardagsliv man kunde komma, och jag avundades henne allt det där.

Sen förändrades Ruths liv. Hon fick barn - och vips blev allt ett enda stresskaos, alldeles likt mitt eget med känslan av att aldrig riktigt kunna räcka till. Det som gjorde att jag gillade att läsa om Ruth så mycket, den där lugna friden, den försvann. Kvar blev bara det som jag redan har läst om i så många svenska deckarböcker, den där vardagsrealismen som måste med. Och, visst, det kunde jag kanske ta. Om själva deckargåtan hade varit spännande. Nu är den inte det, och när jag inte ens kan sucka av längtan efter Ruths eget liv så känner jag att det här bara blev ännu en medioker deckare i havet av alla andra mediokra deckare.

Ruth - jag tror att jag gör slut med dig.

Titel: Känslan av död
Författare: Elly Griffiths
Serie: Ruth Galloway, bok 4
Orginaltitel: A Room Full of Bones
Översättning: Gunilla Roos
Utg år: 2012
Förlag: Minotaur
Köp den till exempel här eller här

Huset vid havets slut - Ruth livspusslar

Det här är tredje boken om Ruth, och ja, jag tycker fortfarande mycket om henne. Och Nelson. Jag tycker nog ännu mer om Nelson än om Ruth nu faktiskt. Alla hans fel och brister och tillkortakommanden med datorer, ovilja för att kallprata med folk han inte känner på badsemestern, hans humör (rytigt) och hela honom. Fast han nog egentligen är skapt för att man ska tycka att han är burdus och jobbig.

Ruth har nu blivit mamma till Kate, och försöker få ihop jobbet, barnet och livet. Och så Nelson, då, pappan, som hon inte vill blanda in i Kates liv samtidigt som hon nog egentligen vill det i alla fall. Det är komplicerat.

Nu upptäcker en grupp arkeologer några skelett i en trång klippklyfta vid havet. Vid en undersökning framkommer det att skeletten inte är så gamla, att det handlar om människor som begravts där ungefär vid tiden för andra världskriget. När nu skeletten hittas börjar polisen att rota i vad som hände då för sjuttio år sen eller så, men det är ganska svårt för det finns inte så många människor kvar nu som upplevde och minns den tiden.

Men tydligen är det ändå någon som oroas av polisens arbete. Som nu börjar ha ihjäl folk för att hemligheten från andra världskriget ska bevaras. Och givetvis dras arkeologen Ruth in i centrum av det hela och svävar återigen i livsfara.

Jo, som jag sa så gillar jag fortfarande att läsa om Ruth och Nelson. Men jag tycker inte att Huset vid havets slut är lika bra som de två föregående böckerna, Flickan under jorden (här skrev jag om den) och Janusstenen (här skrev jag om den). Där handlade det mycket om historia, om gamla myter och forntida lämningar, om utgrävningar och arkeologiska fynd. Där hade Ruth en mer tydlig roll som arkeolog, och det fanns en naturligare koppling till att hon blev inblandad i deckarfallen. Nu tycker jag det blir lite lätt krystat att Ruth ska ringas in så fort det hittats skelett, och än mer underligt att hon blir fortsatt inblandad när skeletten faktiskt kommer från modern tid. Och så saknar jag det där med mytologi och folktro. Jag kommer absolut att läsa resten av böckerna om Ruth men hoppas innerligt att Griffiths återvänder till det arkeologiska.

Titel: Huset vid havets slut
Serie: Ruth Galloway, bok 3
Författare: Elly Griffiths
Orginaltitel: The House at Sea's End
Översättning: Gunilla Roos
Utg. år: 2011
Förlag: Minotaur
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Janusstenen

Jag gillar verkligen att få träffa Ruth igen. Jag gillar hennes kunskap inom arkeologi, hennes oförmåga att shoppa (bara ha med sig en två storlekar för liten t-shirt hem efter flera timmars shoppande), hennes längtan hem från en fest till sin säng med svala påslakan och en god bok, hennes oelegans. Och jag gillar att få träffa Harry Nelson också – hans upplevelse av ett teaterbesök med en svårförståelig pjäs, hans fasta övertygelse om att alla arkeologer dricker cider och hans raseri över en trilskande dator. Ruth och Nelson är så mänskliga.

Och så väntar de barn. Efter en enda natt ihop. Och Nelson som är gift och allt. Men Ruth är lycklig för sitt barn och tänker behålla det och bli en ensamstående förälder (hennes frikyrkliga föräldrar blir helt fnoskiga när hon berättar det för dem). Barnaväntandet känns nästan viktigare än deckargåtan i den här boken – men det är precis som det ska vara. Personerna, miljöerna och de historiska kopplingarna är det som gör att jag gillar de här böckerna – inte deckarspänningen.

I förra boken, Flickan under jorden, (läs här vad jag skrev om den) fanns det kopplingar till järnåldern och dess riter. I Janusstenen handlar det om romersk mytologi, och utgrävningen av gamla romerska bosättningar. Ett barnskelett hittas under en tröskel till ett gammalt hus där det ska byggas nya lägenheter. Just det att skelettet ligger under en tröskel kan handla om att det är offrat till guden Janus, övergångarnas och portarnas gud, han med två ansikten. Men skelettet visar sig vara från nutid. Och det saknar huvud.

Lätt och snabbt läste jag ut Janusstenen. Och jag hade mycket trevligt på vägen. Snart är det dags för nästa bok om Ruth och Nelson – undras om det är dags för barnet att födas då?

Titel: Janusstenen
Serie: Ruth Galloway, bok 2
Författare: Elly Griffiths
Orginaltitel: The Janus Stone
Översättning: Carla Wiberg
Utg år: 2010
Förlag: Minotaur
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Flickan under jorden

Jag gillar Ruth. Och jag gillar den här boken. Inte så mycket som jag hade hoppats, men jag gillar den helt OK. Och allra mest är det för att jag gillar att läsa om Ruth. Ganska direkt känner jag mig som hemma hos henne, och på något sätt i sättet som texten är skriven på. Något får mig att trivas, och så vill jag gärna ha det när jag läser en bok.

Ruth är arkeolog. Undervisar i arkeologi på universitetet i Norfolk, och bor i en liten stuga mitt ute på de ödsliga saltängarna där det mesta av bokens handling avgörs. Hon har föreläsningar, läser artiklar, läser böcker, klappar sina katter, klär sig helst i svart och vågar inte ställa sig på vågen för att vågen förmodligen säger det den brukar säga: du väger för mycket. Och hon är en person som verkar helt osannolik att bli indragen i en mordutredning. Men det blir hon. En dag står en man utanför hennes arbetsrum på institutionen och hon ser direkt att han inte hör hemma på universitetet. Han ser liksom för farlig ut. Det är Nelson, och han är kriminalkommissarie. Man har hittat ett skelett ute på saltängarna, och han behöver Ruths expertis för att avgöra om skelettet är nutida eller inte. Det är det inte - benen härrör sig från järnåldern. Ett antal tusen år fel för att kunna vara skelettet efter den flicka som försvann från trakten för tio år sen, och som Nelson lett utredningen för att finna.
Ruth återgår raskt till sitt saltängs-klappa katt-lyssna på mammas tjat i telefonen-föreläsningsförberedelser-medelålders-akademiker-liv. Men Nelson hör av sig igen, för nu är det ett barn till som är försvunnet, och han behöver Ruths hjälp om mytologi och sånt. Det har nämligen kommit ganska många brev där någon som kanske är mördaren antyder var flickan är (eller flickorna som det ju handlar om nu). Och Ruth blir helt indragen i det hela. Med hela sitt saltängs- och arkeologliv.

Jag trivdes som allra bäst i början på boken, när Ruths liv var tämligen normal och händelselöst. När mordgåtan började ta över och det började misstänkas hit och hotas dit - ja då tappar jag faktiskt lite intresset. Det är nog lite mig det är fel på snarare än boken, för en deckare bör ju kretsa kring en mordgåta? Men jag vill ha mer av personerna. Mer om Ruth, och för all del mer om Nelson. Men de försvinner in i allt det andra. Och tyvärr tycker jag inte att mordgåtan är spännande nog för att fånga mig. Eländigt nog var det också så att jag mycket tidigt fick en aning om att "aha! det där tror jag är mördaren!". Sedan hände det fler saker som fick mig ännu mer säker på min sak. Och så....i slutet så hade jag rätt. Det var den jag trodde. Och så vill jag INTE ha det i en deckare. Jag vill bli överraskad.

Men jag vill ha mer av Ruth. Av myter och spår efter människor som levde för tusentals år sedan. Jag har en känsla av att senare böcker om Ruth kanske har mer av det jag vill ha, och mer komplicerade mordgåtor. Så jag fortsätter definitivt att läsa serien.

Titel: Flickan under jorden
Författare: Elly Griffiths
Orginaltitel: The Crossing Places
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: Minotaur
Utg år: 2009
Köp den till exempel här eller här