Allt jag fått lära mig

Den här boken tar över en. Jag måste nästan värja mig för bilderna, hämta andan, och ändå måste jag läsa vidare. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte "jamen herregud....!" om det jag läste. Ungefär tusen gånger och hela tiden. Alternerande med "men snälla.... nej!" och "är ni inte riktigt kloka?".

Typiskt exempel: Tara är sisådär 15 tror jag när hon (som vanligt) jobbar med sin far på skroten de äger. Hon gör något som innebär att hon fyller en container med gigantiska metallgrejer, sammantaget väger de många ton. Sedan blir containern full, och ska med hjälp av läskiga giganto-maskinen lyftas och tömmas över i en ännu större uppsamlingscontainer av något slag (vi snackar många, många ton av metall och vassa ting). Pappan kommer, lyfter upp containern och säger åt Tara att hon ska ställa sig på skrotet när han häller över det, pga då "packas det bättre". Alltså ställa sig på det många ton skrot som ska hällas över från en container till en annan. Tveksamt gör hon det, men någon utskjutande del är vass och kilar sig fast i hennes lår, och hon är på väg att åka med allt skrot ned i den stora containern och en säker kross-död. I sista stund lyckas hon slita sig loss (ja, hon sliter upp köttet på låret), och trilla över kanten på stor-containern i stället för ned i den, falla fritt 3 meter ned på grus, tappa andan, störtblöda från låret men överleva. Pappan kommer och undrar liksom anklagande vad som hände, kunde hon inte göra som han sagt åt henne? Äsch, gå nu hem och låt mamma stoppa den där blödningen. Tara, i chock, lyckas ta sig hem trots frossa, blodförlust och andnöd. Mamma kollar på benet (ja, köttsår rakt in till benet, typ), lägger på ett örtomslag och ger henne en annan örtmedicin att dricka. För sjukhus och läkare? Nope. De är av ondo, tillhör regeringen och Illuminati, och förgiftar och förstör människor som kommer dit.

Så här är det. Hela tiden. Arbete under livsfarliga förhållanden, Tara går inte i skolan, har inget födelsebevis (och hennes föräldrar är osäkra på hur gammal hon egentligen är. 16? 20? är väl inte så himla viktigt), tror blint på allt det hennes pappa säger åt henne, och på mammans kunskaper om att läka kroppar och förlösa kvinnor och styrning av energier för att må bra. Jag brukar få nog av sådana här böcker, men den här kan jag alltså inte sluta läsa. Nej, för jag vet innan jag börjar att Tara Westover kommer att bryta sig loss från allt detta. Inte nog med det: hon kommer på tio år att ha en doktorsexamen på universitet i Cambridge. (innan hon kommer iväg till skolan tror hon att Europa är ett land)

Den här boken behöver pratas om. Jag är så glad att vi ska diskutera den i min bokcirkel i augusti, för jag behöver dela detta med andra. Inte bara katastrofupplevelser som den ovan med containern och benet, utan även relationerna, psykiska ohälsan, de olika uppfattningarna om vad som hänt och hur minnen skiljer sig åt. Fanatisk tro. Världens undergång. Familjestyrka. Familjefängelse. Feminism. Amerikanska utbildningssystemet. Det är så mycket.

Den här boken måste vara årets snackis, och den som alla läser, och det är som det ska vara. Den är värd att läsa, och det finns så mycket att prata om när den lästs.


Titel: Allt jag fått lära mig
Författare: Tara Westover
Originaltitel: Educated: A Memoir
Översättning: Peter Staffansson
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här

Pianisten

Egentligen är hela den här grejen väldigt otypisk mig, men då och då vandrar jag iväg på för mig rätt okända vägar: jag såg nyligen filmen Pianisten. Och inte förrän i slutet av filmen insåg jag att den handlade om en verklig person: Wladyslaw Szpilman. Och det var först när jag googlade fram mer info om honom jag insåg att filmen baseras på boken han själv skrev strax efter andra världskrigets slut, boken om de egna upplevelserna i Warszawa under kriget. Så jag gick till bibliotekets hylla för biografier, hittade boken och slukade den. Jag som i det närmaste aldrig läser biografier annars. Eller ser på film för den delen.

Szpilman arbetade alltså som pianist på polska radion när andra världskriget bröt ut. Vi får följa honom och hans familj i det ockuperade Warszawa, hur regler och förbud staplas på varandra, förhållandena blir allt värre och vidrigare, och på vägen ned till det helvete som är "omlastningsplatsen" för transporterna till utrotningslägren. Och vidare ned i helvetet, eftersom Szpilman tas ifrån kön till tåget och lever (överlever, men knappt) vidare i ghettot. Det är precis så tungt och jobbigt som det låter att läsa om. Människorna gör fullständigt vidriga saker mot varandra. Och de mest makabra scenerna i filmen visar sig ha finnas med i boken, självupplevda av Szpilman. Som den när en svältande man (en "roffare" som livnär sig på att slita maten ur andras händer och direkt äta upp den eftersom han är så hungrig att alla regler och all moral är åsidosatta) tar en gryta från en kvinna, grytan tappas och gröten hamnar på marken, kvinnan skriker förtvivlat och mannen lägger sig raklång och slickar i sig gröten. Det hela är så vidrigt och lågt och förfärligt att det kändes överdrivet när jag såg filmen, men alltså så pass vidrigt att det inte fantiserats ihop utan faktiskt skett. Eller scenen med kvinnan som blir skjuten i ryggen när hon springer på en gata, faller ihop i en mycket märklig ställning (som om hon liksom fastnat i en hovnigning) och sedan får ligga kvar så på gatan i flera dagar.

Otypiskt mig också på det sättet att jag sällan läser svärta och elände. Och här är det så svart att det är svårt att hitta ut igen. Men Szpilman överlevde, alltså, och jobbade även efter kriget med att spela piano på radion. Ett av hans knep för att hålla galenskapen borta när han höll sig gömd och var hungrig och förtvivlad var att gå igenom alla de pianostycken han någonsin lärt sig, takt för takt i huvudet, och liksom spela dem i andanom. När han väl kunde börja spela igen efter kriget så kunde han dem alla utantill. Fortfarande.

Nu får det nog bli något väldigt lättsmält och feel-goodigt för mig, tror jag.

Titel: Pianisten
Författare: Wladyslaw Szpilman
Originaltitel: ursprungligen publicerad på polska med titeln Smierc Miasta (En stad dör)
Översättning: Ingela Bergdahl
Utg år: Originalet 1946, den här utgåvan 1999 med förord av Andrzej Szpilman och efterord av Wolf Biermann
Förlag: Bra Böcker
Köp den till exempel här eller här