Ur varselklotet + Flodskörden av Simon Stålenhag

Alltså, de här böckerna... så mycket älsk på dem!!

Vad är de? Konstböcker? Science fiction? Fantasy? Berättelser? Alltihop?? Jag vet inte - jag bara vet att jag har tillbringat ett antal timmar med att sitta djupt försjunken i alla de där bilderna. Det är så mycket igenkänning - i naturen (nästan alltid den tristaste delen på året, där mittemellan vinter och vår när allt är grått, lerigt och blött), i bilarna, i husen (känns som att jag eller mina klasskompisar från när jag var liten skulle kunnat bott i allihop), skyltarna... Men så kommer då alltid de där inslagen i bilderna som inte känns igen. De konstiga maskinerna, robotarna, teknologi som utvecklats åt ett helt annat håll än det som är det samhälle jag känner till. Det skulle kunnat vara vårt samhälle, men är det inte.

(när jag körde bil hem häromdagen började jag titta på alla dessa mystiska grejer som i stället faktiskt finns i vår natur men som jag inte ens ser längre, precis lika "naturliga" som maskinerna och robotarna i Stålenhags bilder: kraftledningar, vindkraftverk, skorstenar...)

Och så texterna till det. Bara bilderna är fina, men texterna till ger det där vardagliga, det där som gör att bilderna känns ännu mer som något som skulle kunna vara. Minnen från en skoltid på 80- och 90-talen, där olika statliga verk hanterar magnetotroner och underjordiska experiment, där en serviceman i en orange Volvo (mycket lik Televerkets gamla bilar) kör runt och gör sin dagliga service på någon slags maskinstationer som inte finns egentligen, men som är vardag ändå, och som nynnar med när radion spelar Allt som jag känner med Tone Norum och Tommy Nilsson...

Det är en total krasch när allt det där som jag känner igen sätts samman med det som jag vet inte finns på riktigt, och ögat vandrar runt i bilderna varv på varv på varv och försöker få ihop. Och jag fascineras, funderar, fantiserar... och älskar. Jag älskar det här! Bästa bok-slash-konst-slash-teknologi-slash-fantasiupplevelsen jag har haft på många år!

Hörni - se till att få tag på de här böckerna och UPPLEV DEM!

Titlar: Ur varselklotet : Illustrerade sägner ur Slingans landskap 1984-1994 + Flodskörden : Illustrerade sägner ur Slingans landskap 1995-1999
Författare: Simon Stålenhag
Illustrationer: Simon Stålenhag
Utg år: 2014 + 2016
Förlag: Fria ligan
Köp dem: Ur varselklotet till exempel här eller här, Flodskörden till exempel här eller här

Crooked Kingdom

Spoilervarning - viktiga ting från Six of Crows/Högt spel avslöjas här eftersom det är svårt att skriva om Crooked Kingdom annars. Ska du läsa Högt spel (och ja, det ska du!) så slutar du läsa här, OK?

Jag tyckte så väldigt mycket om Six of Crows att jag direkt köpte fortsättningen Crooked Kingdom för att läsa vidare om Kaz och de andra. Första boken slutade ju dessutom i en elak cliffhanger, så jag kunde ju inte låta dem vara av med Inej alltför länge, eller hur?

Den rike köpmannen Van Eck, uppdragsgivaren från första boken, visar sig alltså vara helt opålitlig, med onda planer och dessutom en av de sämsta papporna i litteraturhistorien. Här kommer nu Kaz och gänget och har lyckats med sitt uppdrag - men han blåser dem på betalningen samt snor med sig Inej och låser in henne som gisslan? Jäkla karl. Klart Inej ska fritas - men hur? Och hur samtidigt ta hämnd på Van Eck, och få alla de där pengarna de faktiskt blev lovade? Och hur samtidigt undvika den här nya faran: människor från landet Shu i öst, som nu fått för sig att de ska fånga in alla grishas och använda dem som försöksdjur i sitt arbete med att framställa mer jurda parem (det där knarket för grishas)? Och samtidigt som det lyckas överlista den där allsmäktigt elake skurkbossen Pekka Rollins, roten till allt ont i Kaz liv?

Alltså, det är inte lätt. Kaz hjärna är fortfarande lika briljant, men det är mycket att ta in i planeringen. Och deras egen grisha Nina kämpar fortfarande mot sitt pardemberoende, Jespers pappa dyker upp och undrar vart alla hans pengar har försvunnit (på spel och dåligt liv och inte alls på studier...), och Wylan tycker inte om att se ut som någon från Shu längre. Det krävs en del planering och smarthet, det gör det. Och det är spännande att läsa om, igen, och så byter vi i den här boken miljö till att vara i Ketterdam och dess kanaler hela boken igenom. Men precis som i första boken är det ändå inte allt detta som gör boken så himla bra. Det är karaktärerna.

Åh, vad jag gillar de sex huvudpersonerna! Det är de och deras utveckling som driver allt framåt, och även i den här växlar berättarperspektiven mellan dem. Nu får även Wylan komma till tals, och vi får veta mycket mer om hans, och Jespers, bakgrunder. (alltså, pappa Van Eck är verkligen inte någon bra pappa)

Det som drar ner den här boken lite är att själva handlingen, sättet de ska hämnas på Van Eck, mycket kretsar kring affärstransaktioner, och det blir lite väl trassligt för mig. För lite pang-pang och för mycket pengar. Men eftersom det ändå är personerna som är det viktiga så gör det inte så mycket. Jag älskar Crooked Kingdom nästan lika mycket som jag älskade Six of Crows. Det sorgliga är att det här bara är en duologi vad jag förstår, så det kommer nu ingen vidare fortsättning om Kaz & Co. Åh, why?

Titel: Crooked Kingdom
Serie: Six of Crows #2
Författare: Leigh Bardugo
Utg år: 2016
Förlag: Henry Holt & Co
Köp den till exempel här eller här

Vi är en

Grace och Tippi är tvillingar. (och ja, de är döpta efter Hitchcock-skådespelerskorna eftersom deras föräldrar älskar Hitchcocks filmer) Men inte bara det - de är sammanvuxna tvillingar. Från höften och nedåt är de en. De har varsitt hjärta men delar matsmältningssystem, så en av dem kan bokstavligen äta för två ifall den ena saknar aptit.

Fram till nu har de haft privatundervisning hemma, men nu måste de börja på highschool och gå tillsammans med andra ungdomar i en vanlig klass. Familjen har ständigt ont om pengar och det är inget att göra åt saken. Tvillingarna tycker det ska bli både läskigt och spännande att få gå i vanlig skola - och det är bägge när de kommer dit. Visst, alla tittar på dem och frågar dem tusen frågor, men samtidigt får de ett par klasskompisar utsedda som stödjepersoner och de två, Yasmeen och Jon, är verkligen helt toppen. Grace och Tippi känner sig som två individer som har börjat skolan och inte som något freak alla vill titta på.

Vi är en är skriven som prosapoesi, (alldeles precis som Sonya Sones ungdomsböcker, så alla de som älskar dem måste hitta till den här!!) vilket gör det hela snabbläst och lättläst eftersom det inte är så mycket text - men också lämnar mycket till läsaren att förstå själv eftersom det är sparsamt med beskrivningar, miljöer och såna detaljer.

Det är Grace som berättar, så vi får allt ur hennes synvinkel. Sånt som hur Tippi kan vara rätt jobbig på vissa saker, och hur hon själv börjar fundera på det här med killar och om det finns en chans till kärlek för någon som sitter ihop med någon annan.

Jag slukade den här, och älskade att läsa om hur tvillingarna precis som alla tonåringar försöker göra sig fria, fast de har så mycket svårare att göra det än alla andra. Lite mycket blev det när Grace och Tippis familj hade så många problem helt förutom det att tvillingarna inte är som andra. Arbetslöshet, alkoholproblem och ätstörningar... det slår över lite. Men om jag låter bli att hänga upp mig på det är det här en fantastisk bok.


Titel: Vi är en
Författare: Sarah Crossan
Originaltitel: One
Översättning: Lina Erkelius
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Flickan med snö i håret

Flickan med snö i håret är första boken i Ninni Schulmans Hagforsserie som jag varit nyfiken på ett tag, och nu tog jag tag i det där och lyssnade på den som ljudbok.

Det börjar med tonårsflickan Hedda som försvinner från sitt hem på nyårsafton. Så småningom hittas en död flickkropp i en jordkällare inte långt ifrån Heddas hem - är det Hedda som hittats? Vi får följa polisens arbete med alla de där detaljerna så som att kolla upp en lista med bilar som alla är mörkblå, mörkgröna eller svarta och som har ett registreringsnummer som börjar på si eller så, prata med misstänkta och med familjen till den försvunna, kolla upp ägandeförhållanden till hus, letande, möten, körande och vardag...

Samtidigt följer vi förstås huvudpersonen Magdalenas liv. Hon har precis flyttat till Hagfors efter en skilsmässa, och bor nu i ett stort hus med sonen Nils som är sex år. Hon jobbar som journalist och skriver därför om Heddas försvinnande, men blir också inblandad i spanandet på en misstänkt bordellverksamhet i en fastighet i Hagfors ytterkant.

Det som gör den här boken läsvärd är personerna som är med. Magdalena själv och hennes vånda över allt med skilsmässan och så det här nya med Petter, hennes grannar snöskottande Bengt och matlagande Gunvor, polisen Petras hundpromenader och migränattacker, polischefens nya småbarnslivstillvaro... Jag gillar dem eftersom de är mänskliga och vanliga. Jag gillar också alla detaljer som gör att miljö och det som händer kommer till liv: vad de äter, vilken färg morgonrocken har som sveps runt någon, vad de lyssnar på, dofter och inredningar.

Samtidigt är det just de där sakerna som jag gillar som faktiskt stoppar upp boken lite. Det ska ju vara en spännande deckare, men själva mordgåtan och traffickinghärvan blir aldrig huvudsaken för mig utan bara något som försiggår bland allt det andra. Jag blir mer irriterad över hur sexåringen Nils måste sitta fyra timmar ensam på buss fram och tillbaka till Stockholm varannan helg än jag blir engagerad i de stackars inlåsta tjejerna i den där lägenhetsbordellen, och jag tycker att Magdalenas och Petters trevande förhållande är det bästa i hela boken mycket mer än jakten på mördaren. (plus att jag alltid tycker det är übertråkigt med polisarbetesskildringar likt den där billistan ovan)

Så ja, jag gillade en hel del, men nog inte som deckare. Och nog inte som ljudbok heller - gillar inte Angela Kovács sätt att läsa och det blev rätt segt ibland.  Så återvänder jag till Hagfors så är det för Magdalena och Petter, för miljöerna och fikarasterna - och definitivt i pappersboksform.


Titel: Flickan med snö i håret
Serie: Hagfors #1
Författare: Ninni Schulman
Ljudbok - uppläsning: Angela Kovács
Utg år: 2010
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Tvillingarna Tempelton får en idé

Så länge jag har haft den här liggande på skrivbordet på jobbet! Gång på gång har jag burit ned den från lunchrasten men återigen lagt all eventuell lästid på att spela Candy Crush i stället för att få reda på hur det gick för tvillingarna Tempelton. Hur svårt kan det vara att ta sig igenom en barnbok, egentligen? Och varför kom jag inte in i den? Jodå, jag tog mig igenom. När jag väl bara ledsnade på att ständigt stirra på tvillingarnas ansikten från skrivbordet så drog jag igenom boken på en halvtimme... svårare än så var det inte, och jag ville trots allt ha läst igenom den innan jag gnällde på den i ett surt blogginlägg.

För vad är det som gör att jag inte gillar tvillingarna Tempelton, deras pappa uppfinnarprofessorn och den lömske Tom T. Tom som är arg för att han tycker att professorn för länge sedan har snott en av hans egna idéer och därför ska kidnappa tvillingarna?

Det är berättaren. Visst, ibland är det kul med en berättarröst som blandar sig in i berättelsen och pratar direkt med läsaren. Men här blir det på tok för mycket meta. Hela, hela tiden avbryter berättaren läsningen för att prata direkt med läsaren, uppmana till saker och vara så där galet hurtfriskt oj-så-rolig-jag-är-för-det-måste-man-ju-vara-när-man-skriver-barnbok-annars-tröttnar-de-små-liven rolig. Och det stoppar alltså upp handlingen totalt och gör att boken aldrig kommer igång.

Så är det i alla fall för mig. Frågan är hur det funkar för barnen, som trots allt är målgruppen? Tilltalas de av Det Roliga Sättet Att Berätta Bokens Handling och sitter och småfnissar hela tiden och älskar boken? Struntar i handlingen och har roligt åt roligheterna enbart? Bra i så fall. Eller orkar de aldrig ta sig in, som det var för mig? Inte så bra. Vi får väl se hur det blir.

Titel: Tvillingarna Tempelton får en idé
Författare: Ellis Weiner
Illustrationer: Jeremy Holmes
Originaltitel: The Tempelton Twins Have an Idea
Översättning: Helena Olsson
Utg år: 2016
Förlag: Argasso
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Människorna

Jagberättaren i den här boken är en vonnaderian, från en galax far far away, en utomjording alltså. Och han berättar det egentligen för sina med-vonnaderianer, som en slags förklaring på det han själv har gjort. Och på detta sätt får vi en slags utifrån-blick på människorna och jorden och våra liv här som blir så bra. Allt konstigt människorna gör, men också de bra sakerna, sånt som får den här vonnaderianen att ändra uppfattning om oss från rena löjet i början till en slags överseende kärlek mot slutet. Och vi som läsare får en funderare om oss människor som är både rolig och allvarsam. Egentligen är det här en djupt filosofisk bok, men den är inte det minsta jobbig att läsa. Bara tankeväckande.

Matematikprofessor Andrew Martin har ägnat en stor del av sitt liv åt att kunna bevisa Riemanns hypotes (nä, fråga för all del inte, men det handlar om primtal på något sätt) och har nu faktiskt lyckats. Det skulle innebära ett enormt språng framåt för mänskligheten: teknologi, rymdfärd och annat. Och det är människorna inte mogna för, bestämmer de där vonnaderianerna som blivit medvetna om upptäckten samtidigt som den skedde trots att de befinner sig far far away in another galaxy. Alltså har de blixtsnabbt ihjäl professorn och låter en av sina egna ta hans plats, i hans kropp, för att eliminera alla spår av den där bevisningen, och dessutom döda alla människor som ens anat att professorn var lösningen på spåret.

Vi får alltså läsa om den "nye" Andrew Martin som naken tar sig in till Cambridge för att leta upp professorns kontor och laptop, och som inte alls förstår att det skulle vara konstigt att gå runt utan kläder. Varför det? Alla människor är väl nakna under de där kläderna, vad skulle skillnaden vara? (senare funderar han mycket över allt som förpackas på jorden: människorna i kläder, maten i plast, åsikterna i formuleringar...)

Andrew börjar leva sitt eget liv, och funderar mycket över människorna under tiden (deras fulhet! deras primitiva teknologi! att behöva lägga tid på att ta sig till olika ställen...alltså, hallå?). Ju längre han tvingas bo med sin fru och son, desto mer engageras han i sitt eget liv, och med sin familj, och börjar inse att den riktige Andrew Martin inte var någon särskilt trevlig person - och varför.

Jag gillar den här boken väldigt mycket. I början trodde jag att det skulle vara eftersom det är så väldigt roligt att läsa om hur en utomjording betraktar människornas konstigheter, men ju längre jag läste och det roliga tonades ner för mer allvar desto mer tyckte jag om den för alla tankar den gav upphov till. Listan som boken i princip avslutas av, Råd till en människa i 97 punkter är från "nye" Andrew till sonen Gulliver, är liksom en fin sammanfattning av hela bokens höga och låga funderingar. Där kan man få råd som "var nyfiken" men också "en smörgås med jordnötssmör passar alldeles utmärkt bra till ett glas vitt vin".

Ett citat från förordet, om människorna:

Deras seder och bruk är också häpnadsväckande och gåtfulla till en början. Deras samtalsämnen rör väldigt sällan de spörsmål som de verkligen vill tala om och jag skulle kunna skriva nittiosju böcker om kroppsskam och klädetikett innan ni ens kommer i närheten av att förstå dem.
Åh, och vi får inte glömma Saker De Gör För Att Bli Lyckliga Vilka I Själva Verket Gör Dem Eländiga. Det är en oändlig lista. Den innefattar: shopping, titta på tv, få det bättre jobbet, skaffa det större huset, skriva en till hälften självbiografisk roman, uppfostra sina unga, få sin hud att se en aning mindre gammal ut, och hysa en vag förhoppning om att det kan finnas en mening med det hela.

Missa inte den här boken!

Titel: Människorna
Författare: Matt Haig
Originaltitel: The Humans
Översättning: Karin Andrae
Utg år: 2016
Förlag: Massolit
Köp den till exempel här eller här

PAX - Pestan

Så landade den då hos mig, boken med brunorange infärgning av sidorna och en reservationskö i systemet som liknar dem för efterlängtade vuxenböcker. Sjunde boken i PAX-serien: Pestan. Och jag utnyttjade glatt min lilla bokmakt och snodde hem den direkt när jag packade upp den ur kartongen med nya böcker, och läste ut den på kvällen innan jag lät den vandra vidare till de ivriga läsarna i reservationskön.

Bra? O, ja! Läskig? Inte som några i serien (Mylingen, Gasten....ja, jag tittar på er och ryser) - mer spännande och precis som i till exempel Bjäran så är det några av människorna som är de läskigare den här gången. Människor som piskar upp hatstämning via facebook och andra sociala media och bildar medborgargarde för att själva skipa ordning och reda... hu!

Det går någon mystisk sjukdom i Mariefred - många har insjuknat med riktigt otäcka symtom som näsblod, hög feber och förvirring. Det är oklart hur sjukdomen sprids vidare, så de sjuka isoleras på en särskild avdelning på sjukhuset. Varken Alrik eller Viggo drabbas - men väl Tarek, deras fosterbror (Leylas och Anders son).

Mina favoriter imparna är med, även impen i kattmössan (han med det militäriska språket) - men inte tillräckligt mycket för att jag ska bli nöjd. (För min del hade imparna nästan kunnat få en hel bok åt sig själva att bre ut sig i.) Iris är med och har listiga planer, Maggan Migrän är också med och har ännu listigare planer och ännu smetigare läppstift. Huga vad hon är otäck.

Och så börjar det så smått bli jul mitt i alltihop, med julklappar som det ska rimmas till. Till hårgelé? Självklart detta: "Ser håret ut som en självdöd björn? Sitter du ensam i ett hörn? Tryck då ut en skvätt Så ligger håret rätt" Jo.

Nu längtar jag efter Vitormen. 

Titel: Pestan
Serie: PAX #7
Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här