Mardrömssällskapet

Mardrömssällskapet samlas ett par gånger varje år för att berätta historier för varandra och andra som kommer för att lyssna. Så småningom förstår man mer och mer vilken sorts medlemmar det där sällskapet har, men först får vi helt enkelt hänga med dem på en av deras träffar. De hasar, trippar eller staplar sig den här gången till ett sjukhus. Ett gammalt, slitet sjukhus som har börjat få dåligt rykte - tydligen dör det fler patienter här än vad som är riktigt rimligt.

Här får vi tillsammans med de andra som samlats höra historien om dockan Nelly som vill leka, "Nelly är snäll" - men har man läst spökhistorier förr där det finns dockor med så vet man att no way att du är snäll, docka. Du är ond och vidrig och ingen vuxen kommer att tro på barnet när det berättar. Och mycket riktigt - så är det här också.
Vi får också läsa en hyfsat vidrig berättelse om kryp som invaderar kroppen och äter upp en inifrån, en annan om att bli tagen av Nattmannen om man blir inlåst på en mörk plats, och en om urgamla träd med ondskefulla avsikter, och så till sist då storyn om sjukhuset. Alltså det sjukhus där Mardrömssällskapet har samlats, och vad det är som gör att de kommit just dit (de träffas alltid på hemsökta platser får vi veta).

Bra skräck, och jag tycker om samlingar som knyts ihop av ramberättelser.

Titel: Mardrömssällskapet
Författare: Lena Ollmark
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år (förlaget föreslår 6-9 år men det tycker jag absolut inte. Den är dels rätt komplicerad med ramberättelsestrukturen, dels för otäck för de yngre barnen, även om det är högläsning)

The Adventures of Fafhrd and the Gray Mouser

The Adventures of Fafhrd and the Gray Mouser volume 1 är tre novellsamlingar i en utgåva och innehåller Swords and Deviltry, Swords Against Death och Swords in the Mist. 

Jag kände inte till vare sig författaren Fritz Leiber eller barbaren Fafhrd eller trollkarlslärlingen-gone-bad/skurken The Gray Mouser före jag snubblade över den här samlingen. Det skulle tydligen handla om "sword-and-sorcery"-klassiker. Jag satte igång att läsa de första novellerna i Swords and Devltry... och det var som att läsa Terry Pratchetts Discworld-böcker. Karaktärerna, miljön, staden (som heter Lankhmar, jämför med Ankh-Morpork hos Pratchett), tjuvarnas gille och mördarnas gille, det överdrivet högtidliga språket ibland när det pratas gudar, världsbygge och gamla legender, för att sedan raskt bryta språkbruket med en dialog som verkligen är... ja down-to-earth. Särskilt påminner det om de första Discworld-böckerna, The Colour of Magic och The Light Fantastic där jag tycker mig minnas en barbar som dyker upp också.

Grejen är att Fritz Leiber skrev de här novellerna på 60- och 70-talen - men The Colour of Magic kom 1983. Så absolut att Pratchett måste ha inspirerats av Leiber i början men sedan dragit iväg åt sitt eget Pratchettska underbara håll. Men gillar man att läsa Pratchett måste man förstås testa att läsa Leiber. Vad jag förstår finns det sju novellsamlingar om Fafhrd och the Gray Mouser, och detta är alltså bara tre av dem.

I första Swords and Deviltry finns först en novell där vi lär känna Fafhrd, "a barbarian from the Cold Waste north even of the Eight Cities and the Trollstep Mountains", en stark ung man som tror på det rätta och goda, som vill ut i världen och se stora städer, läsa böcker, uppleva saker. Men ännu så länge bor han hemma hos sin mamma. Mamma är dock en mäktig ishäxa (typ) och vill ha kvar sonen hemma, och att sonen ska gifta sig med en yngre, ordentlig ishäxa i klanen och alstra små ishäxor och arbetsamma gossar för att säkra klanens fortväxt. När nu Fafhrd faktiskt bryter sig loss och sticker från byn (det är rätt dramatiskt och innefattar också en helt annan kvinna av mycket tvivelaktig -enligt mamma - börd) så blir mamma arg. Väldigt arg. Och hon är ju (typ) ishäxa, så det är dumt när hon blir arg.
I nästa novell får vi läsa om hur the Gray Mouser ger upp trollkarlslärling-grejen och testar svart magi och att stjäla andra människors saker för att själv slippa jobba. Även här är en ung kvinna inblandad, helt förutom onda människors svek. (fast ingen mamma den här gången).
Den tredje novellen heter Ill-Met in Lankhmar och vann både Nebula och Hugo-priserna när den kom. Här kommer då Fafhrd och the Gray Mouser till Lankhmar och träffar varandra, super sig fulla och påbörjar därefter listigt nog en hämndaktion mot tjuvarnas gilles högkvarter, fast de har druckit så mycket att de knappt kan gå. Jodå, smart. Det går inte bra, det gör det inte.

I nästa novellsamling och vidare är Fafhrd och the Gray Mouser kompanjoner och ute på äventyr. Jag gillar att läsa om dem, men märker att precis som när jag läser Pratchett så är de bäst i småportioner med pauser emellan. Väldigt roligt, med många finurliga detaljer och ett myller av fantastiska karaktärer och konstiga mysterier, men inte mer än en bok i taget. Eller novell - de är rätt långa.

Titel: The Adventures of Fafhrd and the Gray Mouser vol. 1
Författare: Fritz Leiber
Utg år: 2017 (den här samlingsutgåvan), original Swords and Deviltry 1970, Swords Against Death 1970, Swords in the Mist (1968)
Förlag: Open Road Media Sci-Fi & Fantasy (den här samlingsutgåvan)
Köp den till exempel här, eller via Omnible

Anrop från inre rymden

Novellsamlingar för barn tillhör inte vanligheterna, men här är en. Och den är bra! .

Det är åtta berättelser i jagform om vardag och livet som det kan te sig när man är någonstans i slutet av barndomen eller början av tonåren. Det kan vara att växa ifrån sin kompis, det kan vara stökiga klassrumssituationer, det kan vara ett syskon som blir retat, det kan vara en pappa som är jobbig, eller att om vara på solsemester.

Jag läste, och jag tyckte de var bra - men jag kan inte säga att jag tyckte om dem de handlade om. Dels är det just novellformatet som ju bara ger en slags ögonblicksbild, dels är det att det skaver och är jobbigt med livet och människor ibland. Här finns vänner som sviker och föräldrar som inte längre är världsbäst, människor som felar och människor som är mänskliga. Så är det ju - men några av novellerna får mig nästan förbannad så berörd blir jag. "Svett-Jesus" är en sån, och "Sjung då" är en annan.

Stör och berör, alltså. Så ska noveller vara, tänker jag, och tycker alltså om att jag inte tycker om dem. Det här är berättelser att läsa men sedan prata vidare om, tror jag. Varför skaver de?

Titel: Anrop från inre rymden
Författare: Elin Nilsson
Utg år: 2017
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller här

Strax före tolvslaget

Liten, behändig bok som består av två noveller av Rainbow Rowell: Tolvslaget och Själsfränder. 

I Tolvslaget får vi läsa om de sista, skälvande minuterna precis före tolvslaget på nyårsafton, och om Noel och Mags. Inte bara en gång, nej: 2014, och sedan återblick till 2011, 2012, 2013 och sedan 2014 igen. Första gången träffas de, sedan är de bästa vänner och tillhör ett kompisgäng som alltid firar  nyår ihop. Och varje gång är det nästan så att de kysser varandra, men så hoppar det fram någon annan tjej som gubben ur lådan och kysser Noel. Och, gör ju inget, de är ju bara kompisar. Eller hur?!?

I Själsfränder är det Elena, som äntligen ska uppleva stå-i-kö-flera-dygn-grejen och uppleva vänskap och fantastiska ting. Det hon köar för är premiären för en Star Wars-film (och det hela är tämligen meningslöst eftersom de redan köpt numrerade sittplatser på nätet precis som till vilken vanlig film som helst, men det är grejen att komma först in i salongen som är det viktiga. Eller nåt.) så det är mååååånga Star Wars-referenser här. (vilket jag älskar!) När Elena förväntansfullt kommer till kön så består den bara av två personer. Gabe och Troy. Fler kommer det inte (förrän precis timmarna före insläpp). Troy är den tvättäkta mega-nörden som har både stort skägg och stor erfarenhet av olika Star Wars-köer, vilka regler som gäller och sånt där. Gabe är i Elenas ålder men säger inte ett ord till henne. Och det ÄR inte så där himla jättekul att köa tre dygn (eller vad det är) i smällkalla vintern.

Det bästa med boken: illustrationerna, som verkligen är fina. Och så den Rowellska tonen, som känns igen från hennes andra böcker. Humor, den lätta nördigheten hos diverse personer, pirr-kärleken.

Det tråkiga? Jamen, besvikelsen när jag först trodde att det handlade om en ny, hel, tjock roman av Rainbow Rowell, och sedan stod där med den här lilla fjuppen till bok? Som lästes ut på några timmar? Med berättelser som tog slut innan de börjat? Nooooo.....! Jag vill ju ha MER!

Titel: Strax före tolvslaget : två vinterberättelser
Författare: Rainbow Rowell
Illustrationer: Simini Blocker
Originaltitel: Almost Midnight
Översättning: Carla Wiberg
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här

Seven Stones to Stand or Fall

Detta är en samling av noveller och novellas (längre noveller/korta böcker) ur Diana Gabaldons Outlanderuniversum. Det är en tjock bok (ja, så klart, det står ju Gabaldon på den?) och innehåller de här:

The Custom of the Army - om Lord John. Jag har läst den tidigare och skrivit om den här.
The Space Between
A Plague of Zombies - om Lord John. Jag har läst den tidigare och skrivit om den här.
A Leaf on the Wind All Hallows
Virgins
A Fugitive Green
Besieged

Även om jag alltså läst två av dem, de om Lord John, tidigare, så läste jag om dem nu pga tycker väldigt, väldigt mycket om Lord John. Och om hans äldre bror, Hal, eller the Duke of Pardloe. Därför blev jag väldigt glad när jag upptäckte att A Fugitive Green hoppade tillbaka i tiden och handlade om hur Hal och hans fru Minnie första gången träffades. Det är nog det längsta avsnittet i boken - bra, för det var också det jag tyckte allra mest om. Minnie är bara sjutton, men en mycket kapabel ung dam som bedriver ett företag med sin far (de köper och säljer böcker, men håller också på med lite under-bordet-affärer typ förfalskning). Hal är nybliven hertig, men vägrar ta titeln och är helt knäckt av sin fars nyliga död och ännu mer av sin frus alldeles nyliga död. Han äter inte, sover inte men försöker förtvivlat utåt vara den strame och korrekte officeren som ska rädda ett regemente.

Virgins är rätt kul - handlar om Jamie Fraser och Ian Murray före allt det som händer i första Outlander-boken. De reser runt i Frankrike, löser något mysterium (storyn är rätt svag, men det är inte därför jag gillar den här) och har rätt mycket funderingar kring det här med brudar och sex. Ja, och så det att Jamies rygg är helt trasig pga har ju precis kommit ifrån den där första pisk-omgången med kapten Randall, den när hans far blev vittne till det hela och dog av brustet hjärta.

Både The Space Between och A Leaf on the Wind All Hallows handlar om tidsresegrejer, och är inte mina favoriter pga att de flummar iväg en hel del. A Leaf... handlar om Rogers pappa, och är sorglig och otillfredsställande, och The Space Between utspelar sig i Paris under ungefär samma tid som An Echo in the Bone tror jag. Handlar om Michael Murray (Ians son) och Joan MacKenzie (Laoghaires dotter) och så den där mystiske greven St Germain som dök upp i Dragonfly in Amber som var så länge sedan jag läste att jag glömt det mesta.

Besieged slutligen handlar om Lord John, hans valet Tom Byrd och så Lord Johns mamma och kusin. Personer från både The Custom of the Army och A Plague of Zombies dyker upp eftersom miljön är Jamaica och Cuba, så tur jag läste om dem. Annars är detta en rätt intetsägande story och inte någon av mina Lord John-favoriter.

Titel: Seven Stones to Stand or Fall : A Collection of Outlander Short Stories
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2017
Förlag: Century
Köp den till exempel här eller här

Sagor för barn över 18 år

Så glad jag blev när jag hittade den här! Jag har läst Tage Danielssons sagor förr, och har ett vagt minne av att jag också hört honom själv läsa dem. Men de här är inlästa av Gösta Ekman, och han gör det naturligtvis fantastiskt bra - jag älskar hans röst (och är så ledsen för att den har tystnat).

Det ryms många sagor i den här samlingen. Några är riktiga favoriter som fortfarande är bra, till exempel den om apan som kunde tänka i flera led (och därför överlistar ett gäng dumma forskare) eller den om fule Manfred. Busschauffören som "tänkte att va fan" gillar jag fortfarande, med det som blir en hel busslast svenskar på väg genom Europa och med mycket fantasifulla sätt att skrapa ihop respengar.

Sedan är det förstås några av sagorna som det verkligen känns att det var över 50 år sedan de skrevs. Till exempel den om den äkta makan (heter hon Gunnel?) som vill dela på allt hushållsarbete i rättvisans namn, och att detta då görs löjligt genom att räkna minutantal för göromålen, vaknätter i decimaltal och undantag för längre månader och att eftersom hon födde barn nummer ett ska han föda barn nummer två. Maken har tydligen ett oändligt tålamod med alla hennes rättvisor, men ger upp när han förväntas bli gravid och sticker. Nästan lika fånigt blir det när några av sagorna geschwindt löser världsproblemen och kalla kriget genom att ledarna blir lite kompisar med varandra, kallar varandra för smeknamn och löser allt genom förnuftiga samtal ("Hördu Nicke, inte ska vi väl trycka på knappen, heller? Nä, Jonne, det ska vi inte.") Jo. Men som sagt, 50 år sedan det skrevs, och jag gillar ju fortfarande underfundigheten och humorn i de flesta av sagorna.

Titel: Sagor för barn över 18 år
Författare: Tage Danielsson
Ljudbok - uppläsning: Gösta Ekman
Utg år: 2014 (ljudboken), 1964 (original)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

Krimineller

Noveller, eller förlåt, krimineller, i ljudboksformat? Jag var ju tvungen att testa, eftersom det jag hittills läst av Aino Trosell har tilltalat mig mycket. Särskilt hennes språk och miljöbeskrivningar.

Här läser Marie Richardson och Jakob Eklund omväxlande fjorton noveller som raskt avhandlar mord, brott och skräck. En del av dem gillar jag mycket - särskilt dem som drar mer åt skräck och petar runt i vad det är som kan får en människa att gå över gränsen och göra det otänkbara (den som handlar om det unga paret som kör fast i ett snöigt dike med sin bil på självaste julafton är riktigt bra...).

Många av novellerna handlar om Siv Dahlin, som förut fått egna böcker (Om hjärtat ännu slår och Se dem inte i ögonen), men dem tyckte jag faktiskt mindre om. Det förvånade mig, jag trodde jag skulle gilla alldeles vanliga Siv i 45+-åldern, boende i Malung och arbetandes med sånt som hemtjänst och hotellstädning. Men ganska omgående fick jag bilden av de där kvinnorna som alltid är med i Lasse Åbergs Sällskapsresefilmer, de där som ska slå sig fria för en stund från sina vanliga tråkliv och ha lite rajtan-tajtan, (ja, ett typiskt uttryck de skulle använda, tillsammans med "ärtig" och "raffig" och "bjuda till") och som alla heter typ Siv eller Anita eller Barbro. Siv blev en av dem för mig, och sedan var det liksom kört med hur hon tog sig an att lösa brott (eller, det gjorde hon ju faktiskt aldrig, utan hon bara var med om att de skedde i hennes närvaro och hanterade dem på ett mer än naivt vis vilket störde mig enormt) - jag kunde inte ta henne på allvar.

Men det är ju alltid så att novellsamlingar är lite växlande, att man gillar några mer och några andra mindre. Totalt sett är det här en hyfsat trevlig blandning att lyssna på.


Titel: Krimineller
Författare: Aino Trosell
Ljudbok - uppläsning: Marie Richardson, Jakob Eklund
Utg år: 2012
Förlag: Storyside
Köp den till exempel här eller här

Elaka anteckningar + Jag hör vad du säger

Hos Bokhuset blev jag tipsad om två roliga e-boksnoveller av Peter Du Rietz, och lade till dem i min Storytel-bokhylla. Häromkvällen började jag läsa Elaka anteckningar och satt snart och skrattade för mig själv där vid köksbordet. Den var raskt genomläst, och jag fortsatte direkt med Jag hör vad du säger som handlar om samma person men som kan läsas helt fristående.

Jag älskar den här sortens humor! Den är elak och huvudpersonen är så osympatisk på alla vis att jag bara "näää, så där får du ju bara inte tycka, tänka och göra..." och sedan bara dör i skratt.

Gunnar Svensson är journalist, och det är hans dagboksanteckningar som i första novellen är de "elaka anteckningarna". För det är de. Alla andra människor är dumma, chefen på jobbet är helt intelligensbefriad, grannarna idioter och kan inte bara alla andra låta Gunnar vara ifred och låta honom spela datorspel nätterna igenom, liksom? Han är grannen som river ur andras tvätt ur torktumlaren och skickar anonyma kritiska mail och fuskar sig igenom sitt eget jobb och har alla fördomar om andra människor som bara tänkas kan. Så där får han bara inte göra, liksom... men gör det ändå. Till sist kraschar allt... (och nog sjutton sitter jag där och skrattar då med, när Gunnar hamnar i sin totala katastrof)

... så det är inte så konstigt om han i Jag hör vad du säger tycker sig vara värd att åka iväg på solsemester för att i lugn och ro färdigställa sitt filmmanus. Vanlig chartersemester via resebyrå är bara för idioter (och sådana som har mer pengar), så Gunnar fixar hela resan själv. Sedan åker han. Och, ja, det är lika roligt som i Elaka anteckningar, fast med turister-på-solsemester-humor också, i den där andra blandningen av alla-floskler-du-någonsin-hört-på-ett-möte-på-kontoret. Hence titeln "jag hör vad du säger", och fortsättningen är ju som alla vet "och jag tar det till mig" varpå... inget händer.

Behov av att sticka in något snabbt, roligt och lättläst mellan dina semestertegelstensböcker? Du Rietz noveller rekommenderas!



Titel: Elaka anteckningar + Jag hör vad du säger
Författare: Peter Du Rietz
Utg år: 2012 + 2013
Förlag: Mix + Hoi
E-boksnoveller, som hittas på Storytel eller här och här på AdLibris

After-Supper Ghost Stories and Other Tales

För evigheters jättelänge sedan läste jag Tre män i en båt av Jerome K. Jerome, och minns att jag tyckte den var rolig då men minns absolut ingenting mer om vare sig handling, personer eller bok. Nu när jag strosade runt på Waterstones i London låg en liten svart sak på ett bord och berättade att den innehöll spökhistorier, skrivna av Jerome K. Jerome. Va? Skrev karln spökhistorier också? tänkte jag, och lastade med boken i min ska-köpa-hög (ja, om jag köpte sju eller åtta böcker kunde väl kvitta, liksom?)

Nu har jag läst, och kan konstatera att just spökhistorier inte var Jeromes starka sida. Egentligen är titel och omslag helt missvisande, för det är bara de första 45 sidorna av boken som innehåller de där spökhistorierna - resten är andra noveller. Och av de 45 sidorna är det kanske 15 som är själva spökhistorierna som berättas - resten är kringprat och återgivandet av situationen historierna berättas i. Två av historierna får vi inte ens höra mer än som "ja, och så berättade doktorn sin historia om spöket efter en av hans patienter, men jag kan inte återberätta den även om de andra sade att det var en av de bästa historierna. Den började, och sedan hände något, och sedan tog historien slut."

Men rolig är han! Förvisso drar han allt som oftast iväg i långa, filosofiska utläggningar om storvulna ting typ Livet, Tiden Och Döden och då märks det väldigt mycket att det här är skrivet för över hundra hår sedan. Men när han skriver om människor och vardagliga funderingar? Åh, han gör det så infernaliskt bra, och med ett språk som fångar mig direkt! Jag skummar helt enkelt igenom de där högtravande utläggningarna och hoppar till sånt som hur han köpte en farfarsklocka och hade stora problem att få in den i sitt hus, och sedan fick binda upp den:

"At first it exhibited a strong desire to topple over and fall on people, but by the liberal use of nails and screws and bits of firewood, I made life in the same room with it possible, and then, being exhausted, I had my wounds dressed and went to bed."

Och spökhistorierna (de få som finns...) är ju inte läskiga men mer väldigt Jeromeska, och får spökena att vara väldigt praktiska varelser. Inledningskapitlet på boken funderar över det faktum att alla spöken i alla böcker någonsin äntligen ska spöka loss på julaftonsnatten:

"'Christmas Eve Parade' - as I expect they themselves term it - is a function, doubtless, eagerly prepared for and looked forward to throughout Ghostland, especially by the swagger set, such as the murdered barons, the crime-stained countesses and the earls who came over with the Conqueror and assassinated their relatives, and died raving mad."

Och så får vi höra hur alla spöken förbereder sig inför detta event, med att prova ut kläder och öva in rätta skriket, och så vidare.
Avslutningsknorren i en av spökhistorierna är hur spöket ifråga fortfarande kan ses:

"There still? Oh yes. I'll take you fellows down and show you it, next time you come to our place: ten p.m. to four a.m. are its general hours, ten to two on Saturdays."

Jag har alltså mycket blandade intryck av den här boken. När Jerome K. Jerome är rolig, så är han väldigt rolig - men stundom är han så himla högtravande och trist att det bara inte är att stå ut med så jag måste skumma långa stycken. Fast... ställena jag tycker om får mig ändå att vilja söka upp mer av det han skrivit, för så bra tycker jag att det är.

Titel: After-Supper Ghost Stories and Other Tales
Författare: Jerome K. Jerome
Utg år: 1891 (original), 2016 (den här utgåvan)
Förlag: Alma Classics (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

På en öde ö i havet - för koltrastens skull

Det här är mer en upplevelse än en ljudbok! På Storytel hittade jag en kortroman av Aino Trosell, inläst av Sven Wollter: På en öde ö i havet. På två timmar och trettionio minuter får vi uppleva livsöden och dramatik som känns helt äkta, och Sven Wollter gör en av de bästa uppläsningar jag har hört. Missa inte den här!

Det handlar om tre män som bor i ett ensligt hus i skogen - en far och hans två vuxna söner. De försörjer sig på skogsbruk, och eftersom det här är 50-tal använder de sig fortfarande av en häst som drar timret, och av vanliga sågar även om de är rätt sugna på att skaffa en sån där motorsåg. Alldeles nyligen dog mamma (det är en av sönerna som berättar), och även om karlarna klarar sig så är vardagen jobbig när de kommer hem hungriga från skogen och måste sätta igång med middagslagande och allt det där. Ganska snart anställer de en kocka, Gerda, som kommer med fart och fläkt, lagar mat och städar samtidigt som hon sjunger till musiken på radion. Men hon för inte bara med sig kålpudding till middag och stoppade strumpor - nej, hon för med sig oro och osämja också. Friden i huset försvinner samtidigt som friden i skogen också försvinner eftersom lillebror äntligen köper den där motorsågen och river sönder tystnaden med dess vrål.

Det hela inleds med att Bertil, den äldre sonen alltså, sitter på ålderdomshemmet och funderar kring livet och är rätt förnöjd egentligen verkar det som. Men så kommer det en kvinna rullandes i elrullstol, en ny kvinna som flyttar in på hemmet. Och mannen tycker att han känner igen henne. Är det inte Gerda? Han bryter ihop i en total kollaps, och sedan får vi följa med honom tillbaka till Berget i skogen på 1950-talet.

Mästerlig inläsning, som sagt, men det som gör att det blir en sådan total upplevelse är det att det finns ljudillustrationer med mycket tyst i bakgrunden. En klocka som tickar, en hästseles pingla, en eld som sprakar... och så ljudet av en ensam koltrast i vårkvällen. Det var när koltrasten sjöng jag bara smälte och tog den här boken, eller berättelsen, eller upplevelsen, till mitt hjärta och bara älskade den.

Lyssna!

Titel: På en öde ö i havet
(novellen är hämtad ur boken Isbränna utg år 2000)
Författare: Aino Trosell
Ljudbok - uppläsning: Sven Wollter
Utg år: 2014
Förlag: Storyside
Köp den till exempel här eller här eller på Storytel

Ur varselklotet + Flodskörden av Simon Stålenhag

Alltså, de här böckerna... så mycket älsk på dem!!

Vad är de? Konstböcker? Science fiction? Fantasy? Berättelser? Alltihop?? Jag vet inte - jag bara vet att jag har tillbringat ett antal timmar med att sitta djupt försjunken i alla de där bilderna. Det är så mycket igenkänning - i naturen (nästan alltid den tristaste delen på året, där mittemellan vinter och vår när allt är grått, lerigt och blött), i bilarna, i husen (känns som att jag eller mina klasskompisar från när jag var liten skulle kunnat bott i allihop), skyltarna... Men så kommer då alltid de där inslagen i bilderna som inte känns igen. De konstiga maskinerna, robotarna, teknologi som utvecklats åt ett helt annat håll än det som är det samhälle jag känner till. Det skulle kunnat vara vårt samhälle, men är det inte.

(när jag körde bil hem häromdagen började jag titta på alla dessa mystiska grejer som i stället faktiskt finns i vår natur men som jag inte ens ser längre, precis lika "naturliga" som maskinerna och robotarna i Stålenhags bilder: kraftledningar, vindkraftverk, skorstenar...)

Och så texterna till det. Bara bilderna är fina, men texterna till ger det där vardagliga, det där som gör att bilderna känns ännu mer som något som skulle kunna vara. Minnen från en skoltid på 80- och 90-talen, där olika statliga verk hanterar magnetotroner och underjordiska experiment, där en serviceman i en orange Volvo (mycket lik Televerkets gamla bilar) kör runt och gör sin dagliga service på någon slags maskinstationer som inte finns egentligen, men som är vardag ändå, och som nynnar med när radion spelar Allt som jag känner med Tone Norum och Tommy Nilsson...

Det är en total krasch när allt det där som jag känner igen sätts samman med det som jag vet inte finns på riktigt, och ögat vandrar runt i bilderna varv på varv på varv och försöker få ihop. Och jag fascineras, funderar, fantiserar... och älskar. Jag älskar det här! Bästa bok-slash-konst-slash-teknologi-slash-fantasiupplevelsen jag har haft på många år!

Hörni - se till att få tag på de här böckerna och UPPLEV DEM!

Titlar: Ur varselklotet : Illustrerade sägner ur Slingans landskap 1984-1994 + Flodskörden : Illustrerade sägner ur Slingans landskap 1995-1999
Författare: Simon Stålenhag
Illustrationer: Simon Stålenhag
Utg år: 2014 + 2016
Förlag: Fria ligan
Köp dem: Ur varselklotet till exempel här eller här, Flodskörden till exempel här eller här

Meningen med jobbet

Det är minsann inte ofta jag skriver om novellsamlingar här, men ibland händer det. Egentligen tycker jag mycket om att läsa välskrivna noveller, men det blir tyvärr så sällan jag gör det. Den här samlingen innehåller blandade humortexter där våra jobb och arbetsplatser står i centrum, och ganska ofta sitter jag och fnissar för mig själv eftersom det är så skruvat och roligt skrivet.

Det hela inleds med en mailkonversation där de som mailar varandra alltid avslutar med en "kram" och håller språket artigt - men är så otroligt giftiga och elaka mot varandra i det de skriver att det hela ballar ur totalt redan efter tredje mailet eller så. Det handlar om en presentationstext som inte blir skriven som beställaren vill ha den, och även om det hela skruvas så mycket känner jag precis igen den där "artiga-mail-tonen". Perfekt!

Sedan fortsätter det. Det kan handla om sociala koder på jobbet som liksom sitter i ryggmärgen men som blir så vansinniga när de skrivs ner i torr text: om kaffe och om det är OK att tacka nej till att gå och ta kaffe, om lunchtider och toalettvanor. Eller om ergonomiska hjälpmedel "som bör avnjutas med måtta och urskiljning".

Ganska många texter blir helt absurda eftersom ett byråkratiskt språk används på helt fel situationer, eller arbetsplatsjargong används på fel ställen (att prata jobbspråk med sina små barn till exempel). Eller som när ett kriminellt gäng presenteras på samma glassiga sätt som en mäklarfirma skulle presentera sina medarbetare:

"Vi på Citykartellen har opererat i Stockholms innerstad sedan 1980-talet. Vårt resultatinriktade arbete gör att vi alltid kan erbjuda snabba och effektiva lösningar för våra kunder. Genom att lära känna våra kompetenta medarbetare kan du själv ta ställning till vilka av Citykartellens tjänster som passar dig. 

Jerry Lindgren
Att alltid ha kundens bästa i fokus har varit Jerry Lindgrens ambition ända sedan han 2008 började förmedla rökheroin för Citykartellens räkning. Hans pålitlighet tillsammans med Citykartellens effektiva påtryckningspparat leder ofta till lyckat resultat för såväl köpare som säljare. Jerry är uppvuxen utanför Umeå vilket har gjort honom till en jordnära norrlänning med en hel del 'jävlar anamma' i rockärmen."

Jerrys kollegor Bogdan, Sussie, Vladimir och Bengt-Gunnar presenteras på samma säljande sätt.

Eller så blir det kul när fel form används om fel företeelser, som recensioner av kirurgiska ingrepp eller brev till en frågespalt där den som svarar är landskapsarkitekt ("jag har nyligen ärvt 1000 hektar skog i norra Dalsland och vet inte riktigt hur jag ska få fason på den" får råd om "noggrant utplacerade insjöar" och annat).

Rolig läsning - men faktiskt med en del svärta och skärpa när jag funderar över varför det är kul.


Titel: Meningen med jobbet
Författare: Stephan Mendel-Enk
Utg år: 2014
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här