The Darkest Road (The Fionavar Tapestry 3)

Allra först återigen en spoilervarning. Läs inte detta om du tänker dig läsa bok 1 (The Summer Tree) och bok 2 (The Wandering Fire) i trilogin först. OK?

Den som går "the darkest road" är Darien. Det är synd om honom, han har haft en dålig barndom. (eller, ja, den var bra i några månader, sedan blev den helt katastrofal i några dagar och sen var han stor. Så kan det gå om man är tjugofem procents gud.) Han var, som jag skrev, bitter redan i bok 2 och det har inte blivit bättre. Alla är dumma mot honom, och han är så ensam, så ensam sååå... Det är Darien ni ser på bokens omslag - om han vill så kan han förvandla sig till en vit uggla, och här är han nu, kånkandes på en stulen dolk och på väg till pappsen. Pappsen, som råkar vara Läskigt Och Onyanserat Onde Halvguden Rakoth Maugrim. Dolken ska vara som en liten hälsa-på-första-gången-gåva. Heh...

Annars är den här boken rätt fylld av krig, slag, slagsmål, combat, uppgörelser, fajter... ja, ni fattar. Stora slutstriden part 1, 2, 3 och 14. Jag tycker det är rätt trist att läsa om strider och slagsmål och brukar skumma igenom sådana partier, så gör det även här, och stannar bara upp när det verkar som om någon signifikant person ska till att dö. Eller när någon boss dundrar in på scenen och brölar om sin oövervinnerlighet.

Det jag gillar med den här trilogin och den här författaren är fantasin och allt som kan stoppas in (Arthur-legenden till exempel) och ändå få plats, att allt knyts ihop, att ingen karaktär går säker och på bästa G.R.R. Martin-vis kan has ihjäl när man minst väntar det, att det sker oväntade saker och att fantasystereotyper kan få vara med och agera fantasystereotypiskt (you know, ljusalver som sjunger överjordiskt vackert och dvärgar som är galna i ädelstenar, skägg och tunnlar) ändå utan att det någonsin blir tråkigt. Det har tagit mig igenom alla tre böckerna i trilogin i rätt halsbrytande fart eftersom jag ju var tvungen att få veta hur det skulle gå med allting.
Det jag inte gillar är svulstigheten. Gavriel Kay drar på för mycket nästan hela tiden och man blir lite matt. Karaktärerna kan liksom inte vara lite lagom ledsna och besvikna - nej, de måste Uppleva Största Sorgen Och Känna Sina Hjärtan Brista för minsta lilla, de blir inte småsura utan känner Värsta Urilskan Från Botten Av Sina Själar och håller därför nästan på att gå sönder hela tiden. Volymen är uppskruvad på 10 redan från början så därför blir avslutningen liksom inte mer storslagen än inledningen var, om ni fattar hur jag menar. Och finns det en ålderdomlig skruvning på språk att använda så använder författaren den, allt för storslagenhetens skull. Styckeinledningen "And so it came to pass..." används säkert tjugo gånger bara i den här boken.
MEN jag förlåter allt detta när det finns sådana som Imraith-Nimphais som kan ha ihjäl hela högar med svartalver med hjälp av sitt skimrande horn, eller demonen Curdardh med de oräkneliga armarna och jättefeta hammaren som möter Lancelot i single combat i skogen för att skydda Darien (och tror någon att killen blir tacksam? Nähädå. Det är ju SYND om honom. ALLA är dumma.)

Titel: The Darkest Road
Serie: The Fionavar Tapestry #3
Författare: Guy Gavriel Kay
Utg år: 1986
Förlag: Collins Canada
Köp den till exempel här eller här

Sanningar om maneter

Suzy och Franny har alltid varit bästisar, alltid lekt, alltid varit med varandra i skolan. Nu när skolan börjar igen efter sommarlovet är Suzy ensam - Franny har dött i drunkningsolycka. Och Suzy kan inte förstå - Franny kan väl inte drunkna heller, hon var ju jätteduktig på att simma? Men mamma säger att "ibland bara händer saker". Nej! Suzy kan inte gå med på att det bara händer saker. Det måste finnas en anledning till att Franny drunknade! Och det är här maneterna kommer in. Suzy får veta att det finns en särskild sorts maneter vars stick dödar en människa nästan omedelbart. Förvisso finns de där maneterna mest på andra sidan jordklotet, men vad vet man? Någon av dem kanske simmade väldigt långt? Hon beslutar sig för att ta reda på allt om maneter, och i synnerhet om den där särskilda sorten. Om hon kan bevisa att Franny dog av en manet så.... ja, så dog hon inte "för att det bara hände". Och då? Ja, då kanske det känns bättre med allting. Framförallt kanske Franny på något sätt kan förlåta Suzy för det som hände, då sista gången de såg varandra.

För det är nämligen det som är det viktiga i den här boken. Maneterna simmar runt överallt och det är långa och många partier med rena fakta om maneter - men det är Suzys och Frannys vänskap som är det som gör ont att läsa om. I återblickar får vi veta mer och mer, om sprickorna som växer och om två tjejer som tappar bort varandra och utvecklas åt olika håll.

I början gillade jag inte den här boken. Det var alldeles för många maneter. Men de där återblickarna på Suzys och Frannys liv fick mig att blöda. Det känns så äkta och är så hjärtskärande, och jag tror många tolvåringar kan känna igen sig i det där när ens bästa vän förändras till någon annan. Det är fint! Men helt ärligt - även om det är väääldigt intressant om maneternas liv och leverne och enligt en eftertext i boken det som var ursprungsidén till att författaren skrev boken - kunde verkligen manetfaktadelarna kortats ned. Jag ville nog hellre ha läst mer om Suzy själv och om hennes familj (storebror särskilt!) - de är mycket intressantare.


Titel: Sanningar om maneter
Författare: Ali Benjamin
Originaltitel: The thing about jellyfish
Översättning: Cecilia Falk
Utg år: 2017
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Sofia Tholls kabinett

Via Västmanländskan upptäckte jag ännu en Storytel original-serie, direktskriven som ljudbok och uppdelad i episoder: Sofia Tholls kabinett. 

Det handlar om Hildur och Eva som sommarjobbar på zoologiska museet i Lund. De ska packa ner museets samlingar för vidare transport till andra magasin eftersom museet ska lägga ner. Ganska snart märks det att det finns krafter i rörelse, onaturliga krafter som inte alls tycker det ska flyttas något museum. Först handlar det om små saker som vinddrag, dofter, känslor - men det eskalerar snabbt och en av de läskigaste sakerna är när Hildur hittar en fjäder på golvet i sin lägenhet. Ja, ja, jag vet att det låter extremt oläskigt när jag skriver - men just då vid lyssningen var det ruggigt.

Sofia Tholl var den som grundade zoologiska museet, får vi veta. Hennes porträtt blickar bistert ut över det där kabinettet i titeln, och det känns som att hennes ande svävar över hela museet och att hennes namn dyker upp överallt. Hon gjorde en resa till Island, och Hildur hittar hennes loggbok från den resan och varje episod i ljudboksserien inleds med ett avsnitt ur loggboken. Något hände på Island. Något släpper inte taget om zoologiska museet.

Spökerier i Lundamiljö? Borde ju vara min grej! Och visst, jag sugs snabbt in i berättandet. Det är lättlyssnat, och Johan Ehn är en bra uppläsare. Ändå tappar serien mig efter några avsnitt. Jag lyssnade klart på alla tio, men utan större engagemang. Det byggs upp så bra i början, men sedan faller det hela sönder för mig, blir för konstigt, för många upplevelser som kan eller inte kan vara upplevda, som kan eller inte kan vara i något drömland. Det finns kopplingar bakåt i tiden, det är visioner av verkliga saker som hänt, eller drömsyner. Det är besatthet - eller psykos. Det är många trådar... och jag får inte riktigt ihop det som händer. Klart jag fattar att det inte ska vara logiskt eller verkligt - men jag saknar alltför många varför för att vara nöjd. Vad är det som händer med Olle (vaktmästaren) när han plötsligt shoppar loss på kvalitetskläder och blir värsta Casanovan? Varför vill Sofia Tholl äntligen hitta den där fågeln på Island? Vad har Eva gjort för ont? Vad hände med farbrorn i lädermasken, och varför? Och varför måste Hildurs granne och alla andra äldre människor äntligen dricka sitt kaffe ur små, tunna porslinskoppar som gör att kaffet blir kallt innan det ens är upphällt??


Titel: Sofia Tholls kabinett (S1 E1-10)
Författare: Elisabeth Östnäs
Ljudbok - uppläsning: Johan Ehn
Utg år: 2017
Här hittar du den, Storytel original

Illuminae

Samtal i ett visst kök i Skåne en vanlig sketen tisdagskväll i september:

Öm moder, tillika boknörd och bibliotekarie: Alltså, den här boken. Du som gillar bra sf, du bara måste läsa den.

Son, arton år, intresserad av fysikens djupare märkligheter men även viss skönlitteratur och har läst både Heechee-saga (Pohl) och Ready Player One (Cline) på inrådan av sagda moder: Ska jag? Vad handlar den om? *tar upp boken från bordet* Men hallå... nä, ska jag ju INTE. Mamma, den är ju säkert tusen sidor tjock.

Moder, upprörd: Nej! Kolla inuti! Det är inte vanlig text! Det är liksom intervjuer, chattar, protokoll, bilder... det är aldrig något vanligt berättande utan istället får den som läser pussla ihop vad som händer och lära känna personerna som är med utifrån allt det där andra. Och det funkar! Redan i första intervjuerna av huvudpersonerna fastnar man och lär känna dem.

Son, har lagt bok och tagit fram ingredienser till dagens sjuttonde mellanmål (jomen mackor med nutella, skinka och saltgurka är säkert helt normalt): Hm.

Moder, har gått igång i bibliotekariebokpratarmode: Och det hela börjar med att Kady och Ezra precis har gjort slut med varandra, Kady sitter i skolan och är arg när hon ser att det kommer ett antal rymdskepp till den lilla isplaneten där de bor, och att de inte bara ska landa vid gruvan utan NEJ de attackerar! Skjuter ner alla människor! Och Kady och Ezra lyckas fly men kommer iväg i varsitt rymdskepp, men de pratar fortfarande inte med varandra fast man fattar ju att de ändå är intresserade av varandra och så fattar man att det är något skumt på gång på något av de där rymdskeppen som flydde men att det mörkas. Ja, och så fattar man snart att AI:n som styr det största skeppet verkar ha blivit helt galen på något sätt.

Son, halvvägs genom första mackan redan: Sss, alla AI i alla sf blir galna förr eller senare. Det är det som är grejen med AI att de är läskiga när de börjar tänka efter.

Moder, bläddrar i boken: Och kolla! Här är det inte ens riktig text för här är det rymdfighter och då har de gjort så HÄR i boken. Och så HÄR. Och så är det plot-twists hela tiden, och det fortsätter liksom aldrig riktigt som man tänkt sig, och...

Son, tar resten av de fem mackorna, kaffet och bananen på en bricka och retirerar till sitt rum med ett: Ja, ja, mamma. (han har levt med en bibliotekarie till mamma i ganska många år nu)

Moder, ropar efter honom: Lova att du läser den? Du kommer älska den! Jag bara vet!

Dotter, 16, kommer in i köket. 

Öm moder: Du! Du bara måste läsa den här boken! När man läser den så är det hela tiden som att man säger "nämen... oj!" Och kolla i den. Kolla! Och man bara älskar Kady och Ezra. Och...

Dotter, med blicken på telefonen som sitter fastvuxen i handen som vanligt: Ja, ja, mamma. Jag läser en bra fanfiction nu. Men kanske sen. Kanske.

Moder, uppfylld av Illuminae: Du måste. Du MÅSTE läsa den.


OK. Behöver jag säga mer? Ni fattar? Jag älskar den här boken. Allt med den. Upplägget, personerna, berättelsen, slutet... allt. Nu sitter jag och väntar på att Gemina, som är fortsättningen, ska landa i min hand. Och sedan får jag vänta till i vår när tredje boken Obsidio ska komma ut.

Titel: Illuminae
Serie: The Illuminae Files #1
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2015
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

Tjockdrottningen

Det har varit svårt för mig att skriva om den här boken. Jag har påbörjat ett antal inlägg som alla dragit iväg i långa och alldeles för privata haranger om mig själv och mitt förhållande till andra människor, och jag har strukit och börjat om, strukit och börjat om och försökt hålla mig till saken och boken.
Det som är så svårt för mig är när tv-redaktören Camilla för att få med Annie i programmet "Du är vad du väger" låtsas vara intresserad av henne som person och låtsas att hon vill vara hennes vän. Och att Annie tror henne, blir glad och tänker att hennes liv nu kommer att bli annorlunda. Nej, jag själv väger inte 200 kg, och nej, jag är inte lika ensam som Annie - men jag har väldigt, väldigt svårt för den sortens lögner och överhuvudtaget svårt för människor som säger saker de inte menar och utger sig att vara det de inte är.

Annie blir alltså övertalad att vara med i ett gå-ner-i-vikt-program på tv. Hon är störst av tävlingsdeltagarna, och är den som blir "tjockdrottningen" och kändis. Egentligen tar inte själva tävlingen och tv-programmet upp så mycket plats i boken även om de är det centrala - istället får vi läsa om alla människorna som är inblandade, och jag tycker inte särskilt mycket om någon av dem förutom Annie. Programledaren Johanna Broman blir jag bara arg på fast jag förstår att hon har gigantiska problem med sig själv. Den falska redaktören Camilla tycker jag ju då inte heller om, hur mycket hon än jobbar och sliter och har idéer och driv. Den som bestämmer och får äran fast han lägger över jobbet på Camilla är producenten, en Jarmo-Kan-Allt-Gjort-Allt som jag verkligen inte tycker om. De enda människor som verkar ha något som helst värde för honom är han själv, och hans dotter som han älskar så mycket han orkar varje torsdagskväll var tredje vecka när han har tid att vara med henne. Typ.

Även om det är så många personer jag inte tycker om så gillar jag att läsa den här boken. Det är klart att det är påhittat och skruvat och att karaktärerna inte finns på riktigt, men det känns ändå som att Herngren fångar det där falskt glättiga och pengahungrigt krassa, all yta och allt som måste se bra ut, och skapar karaktärer som får mig att sitta och nicka och tycka att "jahaja, har jag väl alltid vetat. Så där går det säkert till. Jajamen. Tur jag är bibliotekarie i Skåne och inte kändis i Stockholm. Kolla, så olyckliga de är allihop fast de har märkesväskor och får gå förbi köerna till coolställena. Jojo."

Och... så älskar jag framsidan.
Och... så gillar jag Annie.


Titel: Tjockdrottningen
Författare: Moa Herngren
Utg år: 2017
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

The Wandering Fire (The Fionavar Tapestry 2)

Allra först: en spoilervarning. Läs inte detta om du tänker dig läsa bok 1 (The Summer Tree) i trilogin först. OK?

Även om jag kunde tycka att The Summer Tree, första boken i The Fionavar Tapestry, ganska ofta drog iväg mot det alldeles för storslagna (både i språk och Modiga Saker De Inblandade Personerna Gjorde) ville jag ändå veta hur det skulle gå med allt. Alltså tog jag ett djupt andetag och reste tillbaka till Fionavar igen. Man kunde ju tycka att de borde ha fått det lite bättre där efter att den evinnerliga torkan och alltför varma vädret ju hade fixats i bok 1? Även om nu Onde Halvguden Rakoth Maugrim fortfarande var helt obesegrad och samlade alla sina mörka krafter och underlings kring sig i sitt fort i norr?

Jo. Men är det inte det ena så är det det andra, och nu har Fionavar istället för torka fått en ständig vinter. När De Fem från vår egen värld återvänder till Fionavar så är det nästan midsommar, men snödrivorna ligger meterhöga och det är kallt som attan. (det är lite som i Sverige, faktiskt) Så uppdrag nummer 1A i The Wandering Fire måste vara att häva vintern, för så länge det är vinter går det inte att sätta igång det där kriget mot Onde Halvguden.

Även om De Fem är hur coola och duktiga som helst behöver de nu ha lite hjälp, och eftersom Kim numera är Fionavars Orakel och har en häftig ring med en häftig röd sten i (det är den som är "the wandering fire", förresten) så ordnar hon hjälp. Hjälp Totale Extraordinaire, faktiskt, eftersom hon (kvar i vår egen värld) lyckas åkalla först Uther Pendragon (på natten i Stonehenge... sååå cool!) och sedan dennes ytterst berömde son Arthur från de döda. Arthur är ju himla duktig på att kriga och vara Hjältekung, på svärd i stenar och sånt, så han följer med till Fionavar.

Helt ärligt vet jag ännu inte riktigt vad han ska vara bra för där, mer än att han Har Varit Med Förr och har kloka och visa ögon. Men det ger sig väl i tredje boken, kanske.

Nå, författaren nöjer sig inte med att dra in Arthursagan i sitt berättande. Nejdå, här finns fler myter och legender. Den om Den vilda jakten, till exempel. Här väcks Sovare och The Wild Hunt drar igång med buller och bång, och dessa borde ju också vara bra att ha när man ska kriga mot en ond halvgud? Jo, så länge som De Vilda Jägarna vet vilka de ska slåss mot, så. De är så vilda att de lätt kan hugga ner vem som helst - vänner som fiender.

Ja, och en annan viktig sak som sker ganska direkt i början på boken: Jennifer, en av De Fem, blev ju tillfångatagen av Rakoth Maugrim, Mr Ond Halvgud, i första boken. Och hon gick INTE helskinnad från detta. Nej, hon blev gravid. Och behåller barnet. Och det föds, och blir ett litet gossebarn som får heta Darien (ngn annan en jag som tänker på en viss Damien här?) Darien som ju en ngn slags kvartsgud fuskar sig igenom det här med blöjor, lära sig gå och att få tänder och blir onaturligt snabbt stor, vuxen och bitter. Oj, så bitter han är. Det bådar inte gott inför bok 3.

Som jag strax köper hem till min Kindle. Måste hålla koll på alla namn, och måste veta hur det går med allt. Trots att även The Wandering Fire är mer än pretentiös i språk och känslosvall och persongalleri. Jag måste få veta. 


Titel: The Wandering Fire
Serie: The Fionavar Tapestry #2
Författare: Guy Gavriel Kay
Utg år: 1986 (original), 2001 (mitt ex)
Förlag: Roc (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här

Levande och döda i Winsford

Maria Anderson (som egentligen heter Holinek i efternamn) och hunden Castor kommer till den lilla byn Winsford på Exmoorheden i Somerset. De (eller, ja, Maria - Castor nickade mest och höll med) har hyrt en avsides belägen stuga över vintern och tänker sig att sitta där och skriva bok. Hon är författare, nämligen.

Säger hon. Egentligen är hon på flykt från sitt liv. Och vi får reda på vad det är som hänt och vad hon flyr från,  får veta mer om hennes liv, barn, man, jobb samtidigt som vi får läsa om hur hon och Castor går långa promenader på heden, äter middag på puben, hittar andra pubar i andra byar och lär känna några som bor i Winsford. Det händer lite oroande saker, men de ger mest lite skav i den där noggrant upplagda vardagen Maria och Castor annars upplever. Eller, ja, det är ett slags diffust hot som växer, och som Maria alltmer känner nog hör ihop med det som tidigare hänt i hennes liv. Alltihop tillsammans kan nog dra åt en thrillers uppbyggnad - men det här är ändå en mycket stillsam roman. Det är kvinnan, hunden, heden, återblickarna, ett glas vin framför brasan med dimma och mörker utanför huset.

Och det är det där jag gillar. Efter ungefär halva boken hade jag ett allvarligt samtal med min oäkte make om att vi definitivt kommer att förlägga någon av våra framtida semestrar med att vandra på Exmoorheden och bo på olika pubar/värdshus längs med vandringslederna. Han... ja, höll med. Framtiden är oskriven. Han är utlovad öl och whisky.

När jag avslutat läsningen tycker jag fortfarande om boken, just för stämningen. Däremot är jag lite irriterad - jag tycker det blev för många lösa trådar som förblev hängande. Jag har fortfarande alltför många varför. Och hela den här Samos-Marocko-historien som Maria läser om i makens anteckningar tillför inget för mig utan är bara helt trist och irriterande med namn på människor som för 30-40 år sedan suttit och haft VM i Intellektuella Samtal. Blöh.
Jag har tidigare bara läst Nortons filosofiska memoarer av Nesser (gillade!) men då tänkte jag inte alls på den här detaljen som i den här boken störde mig en hel del: vissa uttryck Nesser tycks älska. Tror jag märkte det extra tydligt eftersom jag lyssnade på boken (uppläst av Anna Maria Käll, mycket bra) men till exempel uttrycket "en smula"? Tror det användes 30-40 gånger??

Trots mina invändningar vill jag läsa mer av Nesser. Vilken får jag inte missa?

Titel: Levande och döda i Winsford
Författare: Håkan Nesser
Ljudbok - uppläsning: Anna Maria Käll
Utg år: 2013
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här