Sagor för barn över 18 år

Så glad jag blev när jag hittade den här! Jag har läst Tage Danielssons sagor förr, och har ett vagt minne av att jag också hört honom själv läsa dem. Men de här är inlästa av Gösta Ekman, och han gör det naturligtvis fantastiskt bra - jag älskar hans röst (och är så ledsen för att den har tystnat).

Det ryms många sagor i den här samlingen. Några är riktiga favoriter som fortfarande är bra, till exempel den om apan som kunde tänka i flera led (och därför överlistar ett gäng dumma forskare) eller den om fule Manfred. Busschauffören som "tänkte att va fan" gillar jag fortfarande, med det som blir en hel busslast svenskar på väg genom Europa och med mycket fantasifulla sätt att skrapa ihop respengar.

Sedan är det förstås några av sagorna som det verkligen känns att det var över 50 år sedan de skrevs. Till exempel den om den äkta makan (heter hon Gunnel?) som vill dela på allt hushållsarbete i rättvisans namn, och att detta då görs löjligt genom att räkna minutantal för göromålen, vaknätter i decimaltal och undantag för längre månader och att eftersom hon födde barn nummer ett ska han föda barn nummer två. Maken har tydligen ett oändligt tålamod med alla hennes rättvisor, men ger upp när han förväntas bli gravid och sticker. Nästan lika fånigt blir det när några av sagorna geschwindt löser världsproblemen och kalla kriget genom att ledarna blir lite kompisar med varandra, kallar varandra för smeknamn och löser allt genom förnuftiga samtal ("Hördu Nicke, inte ska vi väl trycka på knappen, heller? Nä, Jonne, det ska vi inte.") Jo. Men som sagt, 50 år sedan det skrevs, och jag gillar ju fortfarande underfundigheten och humorn i de flesta av sagorna.

Titel: Sagor för barn över 18 år
Författare: Tage Danielsson
Ljudbok - uppläsning: Gösta Ekman
Utg år: 2014 (ljudboken), 1964 (original)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

Strange the Dreamer

Jag gillade mycket med den här boken: världsbygget med de gamla myterna som får liv, vetenskapsmän, bibliotek, lite det-gamla-rom-känsla. Jag gillar magin som finns, jag gillar karaktärerna, jag gillar humorn. Allra, allra mest gillar jag huvudpersonen Lazlo Strange, han som kallas Strange Drömmaren i bokens titel. Han är... (tadaaa!) bibliotekarie. Och när fick en drömmande bibliotekarie vara huvudperson i en bok av den här typen senast, va? Nä, jag vet inte heller.

Jag fastnar direkt i bokens början: det föräldralösa barnet Lazlo leker en lek som bygger på legenderna om staden på andra sidan världen och öknen, staden som inte tar emot främlingar (om de ens skulle lyckas ta sig över öknen levande), staden som ändå hade ett visst handelsutbyte med resten av världen men som för 200 år sedan fullständigt tystnade. Inget har hörts ifrån den efter det. Nu leker Lazlo att han är en av den stadens soldater, de beryktade tizerkane, och vrålar stadens namn... när det plötsligt försvinner från hans minne och han i stället bara kan vråla "Weep". Det är inte bara han som glömt namnet på den där staden - nej, det har försvunnit från allas minnen exakt samtidigt. Och nu glöms hela staden bort. Det är bara Lazlo som kommer ihåg, som när han blir större får bli lärling på det stora, stora biblioteket, och där letar upp alla de dammigaste och äldsta böckerna, de som innehåller sagor och myter, och kanske en eller annan detalj om staden Weep eller The Unseen City som Lazlo kallar den. Alla bara skrattar åt honom, hans sago-nörderi och hans drömmar.

Sedan kan jag bara avslöja så mycket som det här: en dag kommer det plötsligt en karavan från "Weep", med soldater (riktiga tizerkane). Efter mer än 200 år: ett livstecken! De finns! Och de vill ha vetenskapsmän med sig! Men Lazlo? Han får inte följa med. Trots allt han i de gamla luntorna lärt sig om sitt "Unseen city". Nä, för han är ju inte vetenskapsman, han är ju bara bibliotekarie, va?

Heh.

Efter detta bygger hela boken på avslöjande efter avslöjande, och jag vill inte skriva mer om handlingen. Men här finns fina saker, och hemska saker, och skam och hämnd och flygmaskiner och trist soppa dag efter dag, och plommon. Och bröd som är så stort att det får hängas på en särskild brödkrok över bordet. Underbara detaljer...

Nå. Jag tyckte mycket om. Utom två invändningar:
- instalove. Säger inte vem och hur, men instalove av allra insti-gaste sorten, och jag störde mig en hel del på det.
- slutet. Nä. Författaren FÅR inte göra så här. Jag trodde hela boken igenom att det var en standalone, och så visade det sig att det var bok 1 av 2 i en duologi. Och att sista sidan slutar alldeles mitt i allting. En cliffhanger, men på det sättet att det känns som att ett kapitel är oavslutat, avhugget nästan mitt i en mening. Jag var så arg när jag lade ner boken att jag nästan ville såga den i mitt utlåtande här. Men sedan lugnade jag mig, och kom på att jag ju större delen av boken tyckt väldigt mycket om allting. Och att Lazlo var Lazlo. Bibliotekarie!


Titel: Strange the Dreamer
Författare: Laini Taylor
Utg år: 2017
Förlag: Hodder & Stoughton
Köp den till exempel här eller här

Koka björn

Jag har lyssnat på när Mikael Niemi själv har läst upp sin Koka björn, och en del av det jag gillade så mycket med den här var just uppläsningen, som var helt perfekt bra till det som berättades. Men jag tyckte om människorna i boken också. Och miljön, byn Kengis i Norrbotten på 1850-talet.

Det är mycket som ryms i Koka björn. Det är nåjdungen, lappojken Jussi som rymt hemifrån eftersom livet hemma inte gick att leva. (vi får en del tillbakablickar till det, och det är nästan inte till att stå ut med) Det är prosten (som är Lars Levi Laestadius, även om han aldrig namnges i boken) som tar Jussi till sig som fosterbarn, lär honom läsa, tänka, tala, resonera, botanik, filosofi och annat. Och så skriver han in Jussi i boken, kyrkboken, så att han blir människa. Men så är det Jussis kärlek till pigan Maria, också. Och hans kval när hon inte vill se åt honom ens. Och så är det prostens väckelsearbete och funderingar kring tro och själ. Och mitt i allt det här är det också död och våld och polisarbete.

En piga hittas död, och hennes skador kan nog tyda på att det är en slagbjörn som anfallit henne, varpå lämplig slagbjörn jagas upp och has ihjäl. Men sedan överfalls en annan piga, och eftersom nu björnen är skjuten, skinnad och kokt så handlar det nog om en mänsklig våldsverkare. Vem?

Nu visar sig prosten/botanikern vara en hejare på att hitta små, små detaljer - på de döda, på deras kläder, på marken runtomkring - och dra slutsatser av detta. Bästa ställena i boken för mig är när han gör det här, tillsammans med Jussi som antecknar och ser på, och liksom resonerande/undervisande kommer fram till hur det kan ha gått till ("ser Jussi det här hårstrået här?" "jo" "varför tror Jussi att det har hamnat här?"). Och väldigt frustrerande är det när ortens polis, länsman Brahe, dundrar in konjaksstinkande, och vägrar se mer än det första anblicken visar, och tycker att prosten ska hålla sig till sitt och inte blanda sig i polisens arbete.

Men, som sagt, det är så mycket mer än mordgåta, det här. Visst är det prosten Laestadius som står i centrum - men för mig är det nåjdpojken Jussi som berör mest. Och att höra om det som hänt - och händer - honom, det är riktigt riktigt jobbigt att lyssna på i en ljudboksuppläsning. Det finns inget sätt att värja sig, att skumma igenom, och vissa partier av boken mådde jag direkt dåligt av att lyssna på.

Märkligt nog är detta min första bok av Mikael Niemi. Jag ska nog läsa fler.


Titel: Koka björn
Författare: Mikael Niemi
Ljudbok - uppläsning: Mikael Niemi
Utg år: 2017
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Battle

Det här är en bli-glad-av-bok, och sådana kan man väl inte få för många av nu i januari? Visst, klart att den är lite förutsägbar och klart att jag har läst fattig-pojke-möter-rik-flicka förr - men den har något som lyfter den till att bli så bra: dansen. Jag vill själv dansa! Jag vill kolla youtube-klipp på olika dansstilar! Jag vill träna mig svettig! Det låter så vansinnigt roligt, allt det där de gör i boken! Och så är det lite som att läsa mina gamla favoriter Fame och Flashdance fast i ett nutida Oslo.

För det är i Oslo vi är. Och det är också kul, för så sällan jag läser böcker som utspelar sig där? Har ju ingen aning om vilka stadsdelar som är fina och vilka som är mindre fina. Amalie i boken bor i ett fint område, i ett jättestort hus där hon har en egen dansstudio med milsvid utsikt över Oslofjorden, egen pool och en pappa som låter henne köpa vad hon vill. Hon går på dansgymnasium, Valkyrien i Oslo, och övar jämt fast hon redan är väldigt duktig.

Nu rasar hennes liv - pappan har levt över sina tillgångar, kronofogden kommer och kör ut Amalie och pappa ur huset. De får bara ta med sig varsin resväska med det nödvändigaste. Och även om "det bara är tillfälligt" som pappa försäkrar henne så måste de nu bo i en ytterligt sunkig tvåa i ett höghus i ett förortsområde. Amalie vägrar att berätta detta för alla sina fina kompisar och sin pojkvän (som är en klassisk schampodoftande Ken) och måste ljuga och ljuga för att ingen ska fatta.

Men i Stovner, höghusområdet, träffar hon Mikael. Han är också fantastiskt duktig på att dansa, men han dansar bara hip-hop, och den sortens dansande där man möter andra i dans-battles. Mikael försöker lära sig Amalies dans, och hon testar hans danser och... ja, ni fattar?

Men åh, så fort det gick att läsa den här boken, och så nöjd och glad jag gick runt och kände mig i flera dagar efter att jag hade läst. Jag gav den dessutom till min dotter (hon är 16). Hon läste några kapitel och fällde sedan (hon ÄR sexton, sa jag det?) negativa kommentaren:
"Mamma? Den är bara sååå full av klichéer...! Jag fattar ju precis hur den kommer att sluta." Och sen? Ja, sedan läste hon ut den på två timmar blankt. Och log.

Titel: Battle
Författare: Maja Lunde
Originaltitel: Battle
Översättning (från norska): Helena Ridelberg
Utg år: 2017
Förlag: Natur & kultur
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-18 år

Mango & Bambang: Absolut ingen gris

Så länge sedan jag skrev om en barnbok här på bloggen! Det måste rättas till. Den här är en riktig pärla! Och dessutom är det första boken i en serie, så hoppas verkligen att de andra översätts till svenska de också.

Bambang är alltså inte en gris. Mycket viktigt. Han är en tapir. Han gillar bananer och väldigt rädd för tigrar. Det är därför han en dag har kurat ihop sig i en liten boll mitt på den vältrafikerade gatan i den stora staden där flickan Mango bor. Trafiken står helt still och alla människor är mycket upprörda. Det är bara Mango som går fram till den darrande pälsbollen som ligger där, klappar den och frågar vad den heter. Pälsbollen viskar darrigt "tiger" som inte är vad den heter, men vad den tror att den har sett på andra sidan gatan. Mango lugnar ner pälsbollen, får veta att den heter Bambang och lockar den med sig hem till sig för att få äta bananplättar. Sedan stannar Bambang hos Mango och hennes pappa (som sitter inlåst på sitt rum hela dagarna och "räknar"), och så får vi läsa om andra saker som händer i deras liv.

Till exempel den dagen när Bambang är ensam hemma och tar på sig sin "modig-hatt" som gör honom så modig att han leker i husets trappuppgång och råkar bli infångad av en parant dam försedd med spetsiga glasögon, och som samlar på ovanliga saker men inte tycker om kakor. Eller som den dagen när Bambang längtar efter att få bada i en dyig damm, Mango tar med honom till badhuset och han gör bomben från hopptornets högsta avsats.

Alltså. Det här är så fint. För det första är boken så otroligt vacker att jag älskar att bläddra i den och läsa den. Illustrationerna antyder ungefär 40- eller 50-tal (men berättelsen har inga tidsmarkörer) och är i svart, vitt och lila, bokens pärmar och snitt är lila, och detta är en sådan där typisk bokserie som blir så himla snygg i bokhyllan. För det andra är vänskapen mellan Mango och Bambang så fin. Och knäpp. Det är liksom inget konstigt med att det flyttar in en pratande (jodå, han pratar!) tapir hemma hos Mango och hennes pappa. Inte heller hur den här tapiren kom till staden - han lämnade djungeln (i Malaysia tror jag) och gick länge genom skogar, över berg och på tråkiga vägar tills han kom fram. Varför?? liksom? Men strunt i det - nu är han här, och har blivit Mangos vän, och nu kan vi få se sådana saker som en svartvit tapir iförd lila badmössa med blommor och prickar eller få veta att Tapirens sång finns:

Som ungar får alla tapirer lära sig Tapirens sång, till och med innan de lär sig prata. Det kanske är världens äldsta sång och den har förts vidare från mor till barn i flera hundra år. Den enkla visan handlar om djungeln och tigrarna, kärleken och saknaden, och om hur gott det är med bananer.
Det är väldigt få människor som fått höra visan. Och nu blev Mango en av de första.

Det är så knäppt och infernaliskt bra och vackert, och jag älskar, älskar att läsa barnböcker som gör mig så glad som den här.

Titel: Mango & Bambang: Absolut ingen gris
Författare: Polly Faber
Illustrationer: Clara Vulliamy
Originaltitel: Mango & Bambang: The Not-a-Pig
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2017
Förlag: Speja förlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år, och som högläsning från ca 5.

Jane, Unlimited

Jag tyckte väldigt mycket om Kristin Cashores Graceling-böcker (här på bloggen har jag skrivit om Bitterblue, de andra läste jag i mitt liv pre-blogg) - alltså var det helt självklart att jag nu skulle läsa hennes Jane, Unlimited som kom i höstas.

Den skiljer sig mycket från hennes tidigare böcker. Miljön är en ö vid amerikanska östkusten, i vår värld, och det är nutid. Jane själv är sisådär 19-20 år, och har hoppat av sina universitetsstudier i biologi, har ont om pengar och försörjer sig på att jobba deltid i en bokhandel. Hon har vuxit upp med en släkting, Aunt Magnolia, eftersom hennes egna föräldrar dog när hon var liten. men nu har aunt Magnolia också dött och Jane är alldeles ensam. Nu bjuder Kiran, som Jane är bekant med från sin skoltid, med Jane till sin familjs privata ö och stora hus som heter Tu Reviens för att bo där ett tag, för att "varför inte?" liksom.

Det är många fler som bor i det där stora huset - Kirans familj, tillresta gäster som ska vara med i någon "gala", de anställda i huset som väl mer verkar som familjemedlemmar eftersom de också bor där och är uppvuxna där. Och så en bassethund som är oerhört duktig på att gå i vägen. Märkliga saker händer: Huset är fyllt av ovärderlig konst och vissa konstverk försvinner, en känd familj i New York har begått ett misslyckat bankrån och därefter försvunnit spårlöst och nu tycker Jane att hon ser barnen i den familjen i Tu Reviens, och när Jane är uppe på natten och går omkring i huset möter hon familjemedlemmar och anställda som gör mystiska saker, typ bär runt på skjutvapen eller gräver i trädgården eller är osams. Jane noterar, pratar med folk, är ganska otrevlig och drar sig då och då tillbaka till sitt rum där hon... tillverkar paraplyer för hand.

Alltså. Den här boken är så himla underlig. Jag fastnar inte ett dugg för Jane eller någon av de andra personerna, som allihop förblir namn på pappret för mig utan att få liv. Dessutom är den ett stort formexperiment. Första kapitlet handlar om hur Jane kommer till ön och upplever ett sammelsurium av personer, möten, konstiga saker som händer. Sedan uppstår en situation där hon kan välja mellan att följa med/prata med olika nyckelpersoner - och sedan delas boken upp i olika partier som skjuter iväg åt olika håll beroende på vem av de där hon väljer att prata med. Själva boken är alltså lite uppbyggd som ett paraply. Och de olika berättelserna sedan utspelar sig i typ parallella verkligheter där det som hände i föregående berättelse fortfarande sker, men med Jane i en annorlunda roll. Dessutom är de skrivna i olika stil - en är en pusseldeckare med "vem gjorde det?", en drar åt skräck, en mer åt kärlek och någon är sci-fi.

Jag är inte alls främmande för böcker där författaren leker med själva berättarformen. Men! Då måste det ändå finnas en bra story, eller finnas intressanta personer, eller något annat som fångar en att följa med i de där tankekrumbukterna. Här funkar det inte eftersom jag inte är intresserad av personerna och intrigen (med alla underintriger) är alltför plåttrig för att jag ska orka med att engagera mig i parallellhandlingarna. Formexperimenterandet har fått bli viktigare än berättarhantverket, tror jag. I alla fall kom jag aldrig riktigt in i boken och tappade helt intresset någonstans mitt inne i den andra "händelsevarianten".

Så synd, och så besviken jag är . Jag hade så gärna velat gilla det här, och jag väntade mig så mycket av en ny Cashore.

Titel: Jane, Unlimited
Författare: Kristin Cashore
Utg år: 2017
Förlag: Kathy Dawson Books
Köp den till exempel här eller här

The Secret Mistress

Här står Lady Angeline och hänger i ett fönster i ett värdshus ett stycke utanför London. Vad är det med det, då? Jo, för det första är hon bara nitton och så står hon där alldeles ensam, utan någon med som förkläde (sin maid har hon skickat att lägga sig), i det allmänna rummet på ett värdshus där vem som helst kan komma in och säga vad som helst till hennes känsliga och oskyldiga person. Och för det andra så står hon verkligen och hänger i det där fönstret, så att hon skjuter ut både fram och bak på sig själv, liksom, och har dessutom en av sina patenterat färgglada (jodå, man får veta varför) klänningar på sig. Regencytidens sociala kod säger då: ensam kvinna, unchaperoned, på värdshus, färgglada kläder = inte en lady, och fritt fram att flirta med och komma med oanständiga förslag till. Vilket en herre gör när han kommer in i lokalen. Vi är alltså inte på tafs-nivån, utan mer att han med lysten blick tycker att hon kan komma och sätta sig i hans knä och dela hans måltid och öl.

Well. Sätter sig Angeline i herrens knä och pimplar öl? Kommer hennes bror, hertigen av Tresham, indundrandes i lokalen och utmanar ölherren på duell? Nej, det blir aldrig så dramatiskt. Dels rätar Angeline på sig och stirrar helt enkelt den där ölherren sönder och samman med sin iskalla lady-blick, dels finns det en annan, mer korrekt gentleman i lokalen som träder in till den unga ladyns försvar och typ säger "fy skäms" till ölherren.

Varpå Lady Angeline blir kär i korrekte herren på fläcken och bestämmer sig för att gifta sig med honom. Någon gång. Fast hon inte ens vet vem han är.
Och, ja. Detta är ju romance, så det kommer hon att göra. Efter en hel boks trasslande hit och dit.

Flera år efter att Mary Balogh skrev de bägge Mistress-böckerna (More Than a Mistress och No Mans Mistress) om bröderna Dudleys lyckliga kärlekar så ville hon också skriva om lillasyster Dudley, Angeline. Grejen är att hon ju är gift redan när storebror Dudley, hertigen av Tresham blir avbruten i sin duell av en viss Jane Ingleby. Så för att skriva om hur hon träffar sin ende och rätte fick Balogh göra en prequel, och det är lite kul. När vi nu får läsa om Angeline, förlåt lady Angeline så backar vi alltså tillbaka i tiden, och bägge herrarna Dudley är ohängda rakes som duellerar för fullt, spelar, super och springer efter fruntimmer. Det är lite därför Angeline faller för den korrekte och rätt beige earlen av Heyward.

Jag roas, och det är en OK bok, men Baloghs karaktärer tenderar att bli intressantare ju äldre de är, och det är likadant här. Angeline är bara nitton, och har inte hunnit få så mycket med sig i bagaget, och jag känner hela tiden att jag i stället vill läsa mer om hennes bröder, vars framtida öden jag ju redan känner till.


Titel: The Secret Mistress
Serie: The Mistress trilogy #3 (eller, ja, det är en prequel egentligen, så #0.5... ?)
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2011
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här