Woodwalkers - Carags förvandling

Carag är en woodwalker och kan som sådan byta form mellan puma och människa. I hela sitt liv har han levt som puma tillsammans med sin familj (som alla är woodwalkers), men när boken börjar har han lämnat dem för att leva som människa i människornas värld. Han dyker upp ur skogen, påstår att han har tappat minnet och inte vet vem han är eller var  han kommer ifrån, får bo i en fosterfamilj och lära sig människornas sätt att leva, och snart också börja i en vanlig skola. Men det är inte lätt, vare sig i fosterfamiljen (där föräldrarna är schyssta men syskonen rätt übervidriga) eller i skolan, så när en kvinna (som tydligen är en woodwalker hon också eftersom hon kan förvandla sig till örn) berättar för Carag att det finns en skola för dem som är som han, så vill han såklart börja där.

Det tar ungefär 50 sidor in i boken innan Carag börjar på Clearwater High, och helt ärligt var det nära att jag inte följde med honom dit alls, för de 50 sidorna slarvar så lättvindigt förbi rätt dramatiska saker som "lämnar sin familj", "är en puma men ska helt plötsligt reda ut kläder, språk, skola, bilar, läxor, mat, gå på toa", "byta värld" att jag helst hade sett dem nerkokade i en kort, förklarande prolog. Men när Carag börjar på Clearwater High - då börjar boken för mig. Det är då Carag (och jag som läsare) får träffa och veta mer om alla dessa andra woodwalkertyper, och det är ju det som är det roliga med den här boken. Carags rumskompis är Brandon, som är bisonoxe med akuta problem att behärska sin förvandling och alltså kan vakna mitt i natten, som bisonoxe, och i ilska stånga ner klädskåpet till en hög med stickor och spån. En annan kompis är Holly, som är ekorre, och mycket riktigt snabb, vig, rapp i käften och klåfingrig. Och så har vi vargarna, som givetvis alltid drar runt i flock och har taskig attityd till "bytesdjurs" underlägsenhet. Rektorn är en örn, läraren i "lär känna ditt djur" är en förvirrad mops, och så vidare och så vidare. Och ja, så klart det hela påminner om Hogwarts, men vilken bok om en internatskola för elever med magiska egenskaper gör inte det? Det är Hogwarts, men det är också mycket eget, och hur många inkonsekvenser och fånigheter här än finns (det finns en del...) så gillar jag att läsa den här boken. Efter sidan 50 då.

Woodwalkers är en serie, och redan här i första boken anas vem som är Mr Bad Guy och vad han vill göra för ont här i världen. Carag får tidigt en imponerande mentor, en mycket känd, rik, mäktig person som också visar sig vara puma-woodwalker. Bra med mäktig mentor som får lärare att bli helt till sig - men lite sämre att ha en mentor som i hemlighet hatar de vanliga människorna som helst borde utrotas i ett enda blodigt svep.

Titel: Carags förvandling
Serie: Woodwalkers #1
Författare: Katja Brandis
Originaltitel: Woodwalkers Carags Verwandlung
Översättning: Anna Hörmander Plewka
Utg år: 2019
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Prästgårdens hemlighet

Vanessa ska tillsammans med Martin och Abbe ta sig in i ökända, spökiga prästgården i Borgvattnet, för att när det blivit mörkt spela in så läskiga filmklipp de bara kan till hennes vlogg. De tror förstås inte på spöken, men med rätt klippning, musik och bra effekter kan det bli riktigt läskigt och få många visningar.
När de väl tagit sig in (två gem funkar inte för att mickla upp lås även om Vanessa har sett ett antal youtubeklipp i ämnet för att öva - men ett öppet fönster på andra våningen med en brandstege utanför funkar fint), tassat runt lite och filmat alla rum där det sägs spöka? Ja, då packar Vanessa upp glas, stearinljus och annat ur ryggsäcken, för nu ska de göra Anden i glaset. Utmärkt idé, tycker Vanessa (och jag bara: "Nej! Dålig idé! Dålig, dålig idé!")

Och allt detta är ändå bara inledningen på det läskiga i denna bok som jag hade ytterligt svårt att släppa ifrån mig. Tobias Söderlund håller inte igen bara för futtigheten att den här boken vänder sig till 9-12-åringar. Nädå, här finns tillfällen när jag som vuxen vill blunda och snabbspola lite så det värsta går över, som när Vanessa är så ytterligt ensam om det som sker henne, hemma hos henne, och den vuxne som borde hjälpt henne är den hon minst av alla kan fråga. Och vadå hemma hos? Jo, för när Vanessa och de andra får nog av prästgården (det är mycket som händer där, men när de hör ljudet av barngråt från bottenvåningen där det inte finns några människor så flyr de hals över huvud därifrån) och cyklar hem så har de filmkameran med sig. Filmkameran, som hela tiden varit igång, och som nu visar upp det spöke de inte själva såg när de rusade nerför trappan och ut ur huset. Det spöket har nu lämnat prästgården och är med Vanessa. Hemma hos henne. Och det lämnar henne inte ifred.

Svårt att släppa boken, alltså. Grymt spännande, och nästan väl läskigt, och med ett rappt och bra språk som känns äkta, och så tycker jag om att det inte bara är det spökiga som är spännande. Nej, det är kompisrelationer också (mitt i allt måste Vanessa våndas över det svåra med att inte kunna vara samma person beroende på om hon är med sina oh-så-coola-tjejkompisar eller om hon är med de trygga-men-nog-förskräckande-töntiga killkompisarna), och föräldrar som är skilda och bär sig konstigt åt.

Stackars Vanessa som tror hon rett ut allt i slutet på den här boken - nejdå, det här är första boken i en serie, och hennes problem har tydligen bara börjat. Och jag ser fram emot att få läsa mer om henne, hennes vlogg, kompisar och den där jämra filmkameran hon omedelbums borde göra sig av med.

Titel: Prästgårdens hemlighet
Författare: Tobias Söderlund
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Kaos och katastrofer - Junos vlogg

Juno har en Youtubekanal. Enda följaren är bästisen Fairy, men det är helt OK för det roliga är att göra själva filmklippen, och det är ändå de två tillsammans som gör dem för det mesta. Fast sen råkar Juno lägga upp fel klipp - i stället för att radera klippet där hon sitter och gör sig rolig över en annan tjej i klassen (Shrey) så råkar hon publicera det. Och innan misstaget upptäcks och Juno hinner ta bort klippet har det setts av ungefär hela skolan. Alla är arga på henne, trots att hon ber om ursäkt - så här får man inte göra. Och nu kommer vidrigt elaka kommentarer till vloggarna Juno lägger upp, näthatet flödar, och Juno vågar inte gå till skolan.

Jag gillar den här - den fångar miljön i skolan bra, särskilt det stora utrymme sociala media har i barnens liv. Sen kan jag tycka att den filmsnutten Juno lägger upp verkar ganska harmlös i sammanhanget (kommentarerna hon själv får är många gånger elakare men det verkar det inte vara några vuxna som reagerar på, men att hon själv har sagt att "Shrey rimmar på leverpastej" är tydligen oförlåtligt) men det är själva företeelsen som är intressant. Jag är ju inte i målgruppen, och kan för mitt liv inte begripa hur min dotter vill och kan ägna timmar åt att kolla filmklipp på hur andra tjejer i hennes egen ålder går igenom vad de köpt på stan idag och annat sånt, men i just detta är det jag som är dinosaurien. Och i den här boken är skildrandet av vloggarna snyggt gjort: de är inskrivna lite som "manus" med repliker och scenbeskrivningar, och så efteråt en sida med info om antal visningar, prenumeranter på kanalen (som bägge ökar lavinartat efter Leverpastej-gate) och kommentarer som skrivits.

Det går snabbt och lätt att läsa, katastrofvloggen vänds till något bra ("skamvloggen" startas där andra får berätta om saker de gjort bort sig med och skäms för), och jag tror att många gillar att läsa om det här. Bra, för det ska bli en serie.


Titel: Kaos och katastrofer
Serie: Junos vlogg
Författare: Linda Skugge
Utg år: 2019
Förlag: B Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Son

Jag gav mig på en episk Texas-historia-berättad-genom-en-familj-i-flera-generationer eftersom jag läst om den på flera ställen som "bästa boken på länge", och jag blev nyfiken.

Vi följer alltså tre personer ur familjen McCollough: Eli på 1840-talet och framåt, hans son Peter runt ca 1915 och så Peters barnbarn Jeanne Anne som i nutid (2012) som gammal minns tillbaka på sin barndom och sitt liv.

Elis föräldrar är nybyggare, och hans historia börjar när comanche-indianer överfaller deras lilla gård, dödar Elis mamma och syster och tar med sig Eli och hans bror som fångar. Broren överlever inte, men Eli lär sig comanchernas sätt att leva och blir till och med adopterad av dem. Efter några år måste han återvända till sitt eget folk, har svårt att anpassa sig men lyckas komma över pengar och kan köpa en egen gård. Under årens lopp och med brutala metoder får han gården att växa, och blir rik.

Sonen Peter är inte som Eli (som boken igenom kallas "The Colonel" och är så frustande He-Man att Zeb Macahan kan gå och dra något gammalt hästtäcke över sig) utan vill ta en mer fredlig väg. Det går inte och han blir helt utstött och avskydd, och försvinner från familjen, känd som den-vi-inte-talar-om ungefär.
Jeanne Anne är nog lika tuff som farfarsfar The Colonel, men är tjej, och de är nog kul men inte lika bra på att samla in och märka kreatur (eller, jo, det är hon men det är det ingen som vill bry sig om). JA (som hon kallas) för familjen in i framtiden och så kommer oljan, och så får hon barn (som, likt Peter, inte är så där himla mycket att hänga i julgran enligt henne själv), och så småningom knyts allt ihop när saker som hände när Eli skaffade gården och saker som hände 1915 när Peter inte tyckte som alla andra får konsekvenser i nutid.

Ovanstående är en kort och rätt usel sammanfattning av 600 sidor och 170 års händelser, och alla de våldsamma och vidriga saker som alla dessa människor kan hitta på att göra med varandra orkar jag inte ta upp i detalj. För det är mycket våld, det är det. Med eller utan vapen, med eller utan bundna offer, med eller utan eld, med eller utan hånskrattande publik i bakgrunden.

Och jag kan inte tycka om det här. Storyn är säkert bra, och det är intressant att läsa om nybyggartiden och comanchernas matvanor (strösslad märg ovanpå blodiga saker är en favorit), och fundera över allt detta spanska och mexikanska som är så djupt intrasslat i Texas helt utöver indianerna och allt det andra. Men jag klarar inte av sättet det berättas på. Det är nämligen så totalt avskalat, så neutralt rapporterande även när de vidrigaste övergreppen begås. Ja, jag fattar att det är så det är tänkt, att jag själv ska fylla i alla känslor och läsa mellan raderna och alltihop. Men jag tycker inte om det. Jag kommer inte personerna nära, och allt detta uppräknade, rapporterade våld gör mig trött och ledsen.
Det finns andra författare som skriver så här (jag kommer på Hemingway, som jag för mitt liv aldrig kunnat ta mig igenom någon bok av pga precis det där rapporterande sättet, isbergstekniken, men det finns flera) och gillar man det sättet att skriva så är detta säkert en fantastisk bok. Mig passade den inte.


Titel: The Son
Författare: Philipp Meyer
Utg år: 2013
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Bråfalls hemlighet - Trollen i skogen

Alltså, det är ju helt OK att vara hos mormor i hennes hus mitt i skogen, fast där inte finns någon täckning på mobilen eller något att göra mer än... ja, skogen. Och äta mormors pannkakor och så där. Men... om det är egentligen var tänkt att hela familjen skulle åka till Teneriffa på höstlovet, en länge efterlängtad resa där allt var planerat ner till vilken sorts glass som skulle köpas och var. Och den resan blir inställd? Då är det liksom inte lika roligt att åka tåg till mormor, det är det inte. Därför är Astrid sur. Och så ska lillebror Love som vanligt komma med sina påhitt och fantasier - den här gången påstår han att han har sett en man med svans, jodå, Love såg den sticka ut ur byxbenet. Urlöjligt.

Och sen då? När mormor kommer och hämtar dem vid tåget? Då ska Love äntligen dra upp den där svans-grejen och berätta den för henne. Han är sååå jobbig. Det konstiga är att mormor lyssnar på honom, ställer intresserade följdfrågor, tar det på allvar. Ännu mer konstigt är att hon nästa dag (när de egentligen skulle åkt på höstmarknad inne i stan, äntligen något som är kul) försvinner iväg på något brådskande ärende - och inte kommer tillbaka.

Ja, så börjar första boken i trilogin Bråfalls hemlighet. Det är förstås ett riktigt troll Love har sett på tåget, och mormor är förstås i allvarlig knipa, och det är förstås (detta är ju fantasy för barn) upp till barnen att reda ut detta på egen hand. Med hjälp av en viss herr Grå (den vassnäsade på det snygga omslaget). Astrid får inse att Loves alla fantasier inte är fantasier, utan att han faktiskt ser saker hon själv inte kan se. Han är nämligen ett "söndagsbarn", precis som mormor är det (men inte Astrid).

Jag gillar den här! Det är precis lagom blandning av livet-är-så-himla-ooooorättvist-typ-elvaåring(?), overkliga ting, skog och äventyr. Och så trollen, då. Dem gillar jag. Störiga, dumsluga och med helt fel attityd. Och de vaktar en bro! (såklart) Och en av dem heter Trulle! (det där känner alla till som haft barn på lågstadiet de senaste tjugo åren...) Och snart kommer nästa bok, där det tydligen måste hittas en jätte, av alla saker. En jätte i skogarna i Dalarna? Han lär vara väl kamouflerad.


Titel: Trollen i skogen
Serie: Bråfalls hemlighet 1
Författare: Charlotte Cederlund
Illustrationer: Anders Végh Blidlöv
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? lättläst för ca 9-12 enligt förlaget men jag tror den funkar fint från ca 8 år, samt som högläsning från ca 6.

All the Crooked Saints

Jag tror jag har läst det mesta Maggie Stiefvater har skrivit, och tyckt mycket om. Det här är säkert när man öppnar en Stiefvater-bok: språket kommer att vara alldeles fantastiskt, och boken leverera hur många fina formuleringar och meningar som helst man egentligen vill skriva ner i en fin anteckningsbok eller så. Det kommer också att finnas magi på något sätt. För övrigt kan man inte vara säker på någonting alls.

All the Crooked Saints visste jag ingenting om, förutom ovanstående. Och jadå, språket är infernaliskt bra, och jadå, det finns magi, här i form av mirakel. Alltså den där sortens mirakel som utförs av helgon. Men vad den handlar om.... det tog det en lång, lång stund innan jag begrep.

I Colorados öken ligger Bicho Raro, och där bor familjen Soria, och de utför mirakel. Det finns alltid ett särskilt helgon hos dem som utför miraklen, men även de andra kan göra dem ifall det behövs. Miraklen utförs i två steg: först manifesteras den sökande pilgrimens inre mörker på ett fysiskt sätt, olika beroende på vad det handlar om (ens huvud förvandlas till ett coytehuvud, eller du och din tvillingsyster blir sammankedjade av en orm, eller det regnar alltid på dig samtidigt som du är täckt av stora fjärilar, eller så blir du helt enkelt fyra gånger så stor som en vanlig människa)(ja, ja, det är helt knäppt men det är Maggie Stiefvater). I andra steget ska pilgrimen liksom bota sig själv från sitt inre mörker/problem och då försvinner den fysiska manifestationen. Det här har pilgrimerna de senaste åren misslyckats med, alltså är Bicho Raro smockfullt av pilgrimer som är märkliga på alla möjliga sätt.
I centrum står kusinerna Daniel Soria (det är han som är helgonet just nu), Beatriz Soria och Joaquin Soria. Tillsammans driver de en piratradiostation. Och hit kommer Pete, inte som pilgrim utan för att han vill jobba i Bicho Raro och i utbyte få den lastbil som kusinerna har byggt sin radiostation i. Och så inträffar kärlek, och mörker, och god mat, och ömt vårdade frisyrer och en man som det växer mossa på och lite annat smått och gott.

Det man också vet när man tar sig an en Stiefvater-bok, och som jag glömde skriva i inledningen, det är att hon alldeles säkert kommer att balansera på gränsen mellan fantastiskt och urflippat konstigt. Ganska länge tyckte jag att den här boken mest gick över den gränsen och var för konstig även för mig, och att det var såååå många människor att hålla reda på, och jag fattade inte hur de där miraklen gick till eller varför folk bar sig så konstigt åt. Men jag kämpade på, och så småningom blev det bättre, jag lärde känna personerna, fick orsaker till varför de uppförde sig som de gjorde, fattade handlingen och började tycka om. Mot slutet var jag helt engagerad i Daniel, Beatrice och de andra, och hade fått läsa precis lika många fina och filosofiska meningar om livet och människorna som jag brukar få när jag läser Stiefvater.

Men det jag grubblar över är: hur kommer man ens på något sånt här? HUR?? Det är så himla knäppt att jag var tvungen att googla författaren, kolla på bilder och fundera över hur man ser ut och vem man är om man kommer på en handling där en piratsänd late-night-radioshow som spelar 60-talsmusik kan hänga ihop med mirakler av utflippade typen "får folks hårväxt så riklig att de lindar in sig i sitt eget skägg när de ska sova"? (Jadå, tro mig...) Och Maggie Stiefvater är 38, mörkhårig, ser helt normal ut, kan tydligen spela flera instrument och inledde sin karriär som tecknare. Jahaja. Men ett rikt inre liv har hon uppenbarligen. Undras vad hon hittar på härnäst? Själv ska jag snart läsa Call Down the Hawk som är en slags fortsättning på The Raven Cycle och handlar om Ronan.

(förresten, bara detta också: boken innehåller även någon som blir kär i en öken. Alltså, inte att han blir kär i någon medan han befinner sig i öknen. Nej, han blir kär i själva öknen. Och... kärleken blir besvarad.)

Titel: All the Crooked Saints
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2017
Förlag: Scholastic
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Det som lever under oss + Den som vaktar gården

Jag har läst två lättlästa ungdomsböcker av Kerstin Lundberg Hahn, som bägge är riktigt otäcka och bra på bara ca 60 sidor. Bägge har också rätt öppna slut vilket inte främjar nattsömnen alls. (jag ba: men... ska det inte lösas, det här? Nähä? Hallå?!)

Den som vaktar gården var den jag läste först, och den handlar om en gårdstomte. Som vi alla vet ska den där tomten vara rätt fridfull och diskret av sig, tassa runt i midvinternattens hårda köld och natta hästen och hönorna och allt det där, samt mumsa på gröt och vara glad. Och visst, vi vet också att om gårdens människor inte gör rätt, eller slarvar, så kan tomten bli arg. Men den här gårdstomten... den vill jag inte träffa på. Alls. Det är Linns farmors gård den bor på, och nu har farmor dött. De vuxna barnen med familj tar över, och dundrar in på gården fulla av rensningsiver och nytänk. Laga stalltaket? Nej, det är nog bättre vi river hela byggnaden. Det stora trädet som står och skymmer ljuset på gårdsplanen? ("tomtens träd", sade alltid farmor) Såga ner! Och så vidare. Tomten blir inte glad, och det kommer han med största tydlighet att visa sisådär i juletid. Hungrig är han också.

Det som lever under oss trodde jag (eftersom jag först läste om gårdstomten) skulle handla om de underjordiska, detta mystiska mytiska folk som fascinerat mig sedan jag var liten och läste om dem hos Astrid Lindgren. Men detta är något helt annat, och tar sitt ursprung i det som står i bokens prolog: att det 2017 ska ha hittats en gigantisk (130 ton tung och 250 meter lång) klump av fett och skräp i Londons kloaker. Full av bakterier, förstås, och bakterier är som alla vet levande ting. Om den där klumpen fick liv? Och tog sig upp genom kloaksystemen till våra vanliga avlopp, det i handfatet till exempel? Eller det i tvättstugan? Och du tror det är ett vanligt slemmigt stopp och med eller utan handskar sticker ner handen för att gräva loss det...? Jo. Ungefär så. Fast här är det en vaktmästare i ett vanligt hyreshusområde som är den som först råkar illa ut (upptäcks genom att hela tvättstugan är nedsölad av blod), och David som har sin första dag på nya sommarjobbet, som blir ett av vittnena till det som händer.


Titel: Det som lever under oss + Den som vaktar gården
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Utg år: 2019
Förlag: Nypon
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible (Det som lever under oss) + här, här eller via Omnible (Den som vaktar gården)