Sagan om Isfolket 44: Den onda dagen

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

De fem utvalda och deras (för det mesta, utom när storyn kräver att de ska synas och höras) osynliga och sedan länge döda hjälpare från olika delar och tider av isfolkssläktträdet närmar sig sakta, sakta Isfolkets dal för att nå den där krukan med ondskans vatten. Det är inte klokt så sakta det går. Men det ska så klart inte vara helt lätt att rädda världen från total undergång och Ondskans härskare. Nu kastas det ena hindret efter det andra in för att stoppa dem, och så har onde-Tengels högra hand Lynx fått en ny grej för sig: han kan förpassa folk (och med folk menar jag dem som lever, dem som är döda, de som är demoner och ja.. lite alla möjliga faktiskt) till något som kallas Det Stora Svalget. Detta är en mystisk plats som ingen återvänder från, någonsin. Nu fångas den ena efter den andra in till detta Stora Svalg. Ellen sitter där, Halkatla fångas in, en hel hop stormdemoner kommer dit, det är rena dammsugaren. Och som om detta inte vore nog har nu ond-Tengel lyckats värva diverse gudar från mytologier och gudavärldar världen över, så till exempel trampar här nu runt någon ond gud från en äldre mellanöstern-tro och kan lägga nya, exotiska förbannelser. Inte heller räcker allt detta som hinder för De Fem, utan rätt vad det är kommer Synnerligen Ondskefulla "Tidens herrar" galopperande på varsin häst. Stora, farliga och odödliga. Och alltså på Tengels sida.

Det är inte konstigt det blev 47 böcker i serien när det ska tryckas in så sanslöst många hinder på färden. Ärligt talat är dessa sista böckerna i serien, själva slutstriden mot Tengel, inte mina favoriter. Just den här sortens berättande, med ond makt som världen ska räddas från av några få utvalda hjältar finns det så oändligt mycket bättre av inom fantasygenren. Det Margit Sandemo är duktig på är att skapa alla dessa andra karaktärer som ju tidigare fått varsin bok i serien - kvinnor och män i historiska miljöer som vi lärt känna och tycka om. De sista böckerna blir något helt annat, och inte så bra (utom då och då, som egentligen alla scener där Tengel själv är med. Han är så underbart överdrivet supervidrig samtidigt som han är helt enkelspårig och dum).

Titel: Den onda dagen
Serie: Sagan om Isfolket #44
Författare: Margit Sandemo

Brightly Burning

Det är synd om Lavan. Sexton år, nyinflyttad i storstan där det inte finns några träd att klättra i, eller skog att springa i, eller ens buskar att gömma sig i. Inget kul alls finns det, och alla hans kompisar är kvar i den lilla byn Lavan bodde i med sin familj innan föräldrarna bestämde att det skulle flyttas till storstan och göras ordentlig karriär inom textilbranschen. Föräldrarna tycker inte om Lavan, de tycker bara om hans äldre syskon som har fallenhet för textilyrket och är händigare och smartare och artigare och bättre än Lavan på ungefär allt. Och det är ingen som tycker om Lavan på skolan han tvingas börja på heller. Eller, jo, kanske någon, men det är en fruktansvärd skola med dåliga lärare och ett system där de äldre eleverna bestämmer över de yngre med ren skräckterror. Så Lavan blir mobbad i skolan. Och hemma. Och alla är dumma och allt är skit. Ständig huvudvärk har han också. Till sist hamnar han i en situation där han blir instängd i ett rum med sina mobbare som ska ge honom en rejäl omgång - och då klickar något i Lavan, och han eldar upp sina motståndare. Alltså bokstavligen - han sätter eld på dem via en magisk kraft han inte ens själv visste att han hade. Och inte bara dem, utan deras kläder, möblerna runtomkring, rummet och byggnaden också. 

Och det är nu den magiska vita hästen kommer galopperande. För Lavan befinns då alltså vara en herald med den ovanliga egenskapen att han kan starta eld med viljekraft. Och en herald har alltid en companion, en häst som inte är en häst utan en magisk varelse som pratar via tankeöverföring. Lavans companion heter Kalira, och hon räddar Lavan från att bli galen av sin egen eldförmåga. Han får dessutom hjälp av en äldre herald, Pol, att hantera eldandet från grundnivån att sätta eld på små trästickor i god, kontrollerad ordning till överkursen att sätta eld på hela skogar för att förinta fienden i det ständiga kriget mot Karse.

Det här är en av få fristående böcker i Mercedes Lackeys Valdemar-universum, och det är kul att få läsa om Lavan Firestorm som så småningom blir en legend i Valdemar, en historisk herald som alla känner till (och ett varnande exempel på farliga förmågor). Jag verkar inte tröttna på konceptet ung-människa-väldigt-synd-om-befinnes-vara-utvald-får-vit-hästkompis-går-i-internatskola-räddar-Valdemar, och även om tempot dras ner lite då och då och ältar synd-om-Lavan-i-skolan och synd-om-Lavan-på-heraldskolan-pga-svårt-att-lära-sig-eldgrejen så är handlingen rätt bra koncentrerad och med driv. Jag gillar den här.

Titel: Brightly Burning
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2000
Förlag: Gollancz

Om de elva utkasten...

Semestern är slut, och här på bloggen har varit tyst, och jag har sagt till folk (ja, alla dessa horder av folk som frågar)(eller de närmaste omkring mig)(eller, ja, åtminstone några på jobbet har nog frågat i alla fall) att "jag har nästan inte läst någonting i sommar, jag har bara spelat golf och spelat datorspel". För, ja, så har det ju liksom varit? Fast nu när jag öppnade Blogger och skulle skriva inlägg på de där stackars få böckerna jag läst så räknade jag utkasten (jag öppnar ett utkast så fort jag läser en bok, annars glömmer jag). Och det var elva stycken. Elva! Alltså, jo, för att vara mig är det ju inte överväldigande med tanke på sex veckors semester, men nu när jag gått runt och tänkt att jag ju inte läst någonting?! Av de elva är det i och för sig fyra Isfolksböcker som ju är rackarns lättlästa. Och ännu en härlig romance av Mary Balogh. Men sen är det sex massiva fantasyböcker på engelska, och när jag ser det så inser jag ju att: jag har ju visst lagt en ganska stor del av semestern på läsning. Och upptäckt en ny författare (Michael J. Sullivan) vars böcker jag slukar...

Så nu ska jag väcka blogghjärnan och fylla de elva utkasten med text. Först ut blir en Mercedes Lackey jag läste typ i midsomras, ska bli spännande att se om jag minns något alls. Det lär vara en vit häst med, i alla fall. En magisk vit häst.

Järnulven

Vi befinner oss i staden Náklav, i en värld som hänger ihop med världarna i Siri Pettersens förra serie Korpringarna genom stenportarna, men som inte var med där. Náklav ligger i norr, är kallt men stort och myllrande av folk eftersom det är ett slags resecentrum. Portarna till de andra världarna känner man inte till men här finns också en ring av stenar där man kan resa till andra platser i den här världen, så tänk er en slags fantasyvärldens Heathrow. Eller Hallsberg. Stenringens bränsle är av outgrundliga anledningar vargblod, alltså måste varg jagas och tömmas på blod för att Náklav ska frodas. Vargblodet är inte bara bränsle, nejdå. Det kan också drickas som en slags drog man kan bli beroende av, och tar man för mycket kan man bli "ulvsjuk", galen och hugga ihjäl andra människor med de huggtänder man får då. 

Eller - så här har alla trott i alla år att det funkar. Nu ska vi få veta hur det egentligen står till med stenarna, blodet och alltihop. Och det får vi genom att läsa om Nafraim (en av "Vardari", Rugen (en av blodmissbrukarna) och framför allt om huvudpersonen Juva. Hon är nitton, och dotter till en av stadens ledande "blodläsare", en slags siare som kan berätta hur länge människor har kvar att leva. Men Juva har sedan länge vetat att blodläsarna inte kan se någon framtid alls utan bara gissar och ljuger och tar betalt för ingenting. Hon vill absolut inte ta över blodläsarjobbet, hon vill inte ens träffa sin mamma eller lillasyster mer eller ens besöka barndomshemmet där hon i alla år haft ångest och hjärtklappning och en diffus skräck för "djävulen" hon trodde sig se när hon var liten och sedan dess haft mardrömmar om. Så Juva försörjer sig som vargjägare i stället, och jaktlaget är nu hennes familj.

Nu dör Juvas mamma, ber med sina sista ord att Juva ska ta över och "aldrig låta dem få djävulen". Juva vägrar fortfarande bli blodläsare utan låter glatt lillasyster Solde ta över huset, blodläsartiteln och de dramatiska kläderna. Men innan hon ens hinner påbörja sitt eget bekymmerslösa liv med att springa runt i vintriga döda skogar för att jaga varg så mördas hela ledningen i blodläsarskrået, och Juva är tvungen att steppa in och ta hand om saker. 

Jag kastade mig över den här boken, och gillade inledningen som var lockande med den här nya världen och det märkliga med blodet och de eviga och stenresandet och mängder av andra detaljer. Men sedan blev boken rätt seg ganska länge, och så fort det verkade som om vi skulle få veta någon hemlighet eller så, så "backade" liksom huvudpersonerna. Lade ner djävulskortet i fickan igen, eller somnade, eller gick hem, eller annat som inte förde historien framåt. Det ältades och var dystert och Juva kämpade mot sin ångest och sin hjärtklappning med överdrivet bruk av medicin (te på "huggtörne") och jag var väldigt nära att lägga ner boken faktiskt. Men sedan, ungefär halvvägs, vände det. Då fick äntligen, äntligen Juva leta reda på och träffa den där djävulen som hemsökt henne sedan hon var barn. Och då vaknade boken och jag läste andra halvan i rasande fart. Saker förklarades och avslöjades, djupnade och blev intressanta. Och så kom då slutet som lämnade mig helt fylld av längtan efter nästa bok: jag bara måste veta hur det här fortsätter. Blir det krig mellan världarna nu? Får vi fortsätta läsa om Juva eller vem blir huvudperson nu? Och var i så fall??

Titel: Järnulven
Serie: Vardari #1
Författare: Siri Pettersen
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2021
Förlag: B. Wahlströms

Himlabrand

Jag sträckläste den här. Jag, som haft så läströgt så länge, sträckläste på en kväll från badkarsposition tidig kväll till klockan-är-du-dum-i-huvudet i sängen, och sedan somnade jag helt lycklig. Vilken bok! Vilket språk! Vilken skicklig författare, bara show no tell - och tänk att hon bara är 22 år denna Moa Backe Åstot! Jag är grymt imponerad.

Ánte är sexton och kär i sin vän Erik. Så där kär att han får svårt att andas om Erik står nära, vill stryka luggen ur hans ansikte bara för att få känna på hans hår, direkt känner om Erik kommer in i ett rum och var han står... Men det som ställer till det är att han inte vågar hoppas på att Erik känner det samma som han. Bara en sån sak som att Erik har en flickvän sedan ganska länge. Och att både Ánte och Erik är samer och tillhör familjer som arbetat med renskötsel i generationer. Från snacket i pappas och familjens kretsar har Ánte sedan länge förstått att killar inte blir kära i killar. Inte här hos oss. Hur skulle det se ut? Sånt där kanske de håller på med i Stockholm, men inte här i Jokkmokk. Och när han kollar runt lite på nätet så blir han inte gladare - ska det alltså vara så att renskötsel och homosexualitet inte går ihop? Att om man råkar vara född gay och same så får man flytta ifrån sin hembygd, det samiska och renarna? Han vill inte det. Han älskar renarna, naturen och livet där han är född och uppvuxen, han vill aldrig lämna det. Aldrig. Alltså får han försöka glömma Erik och att han själv skulle vara homosexuell. När en Hanna tydligt visar att hon är intresserad av Ánte så tänker han att vad f-n och blir ihop med henne. Fast en annan av hans kompisar är kär i just denna Hanna. Och så blir det trassel både med kompisen, med Erik, med Hanna men allra mest inne i Ánte själv.

Jag tycker så mycket om Ánte och hans grubbel, och så tycker jag om hans farmor, och hans kusin Ida som står Ánte väldigt nära. Och jag tycker om att läsa om renarna och livet med dem, och om den där eviga snön (fast är så glad att inte jag bor i Jokkmokk utan ungefär så långt ifrån den vintern som går att komma i samma land). Men allra mest älskar jag att läsa om pirret och elektriciteten som uppstår när Ánte och Erik är i samma rum. Älskar det så mycket att jag alltså inte kunde lägga ner boken förrän den var slut, och då saknade jag den redan.

Hoppas du skriver mer, Moa!

Titel: Himlabrand
Författare: Moa Backe Åstot
Utg år: 2021
Förlag: Rabén & Sjögren

Vei 1 + 2

Så bra att jag läste dessa när både bok 1 och 2 kommit ut så jag kunde läsa dem i ett svep! För det är ju egentligen en bok, bok 2 fortsätter direkt där bok 1 slutar och hade jag läst direkt när första boken kom ut hade jag nog blivit så frustrerad att jag gnagt i bordskanten för att inte kunna läsa vidare direkt. Nu kastade jag mig över bok 2 - för vilken berättelse detta är! Helt fantastisk!

När vi träffar Vei ligger hon och flyter i havet och är nära döden när hon plockas upp av besättningen på ett vikingaskepp. De är tillsammans med sin prins på en lång resa för att hitta och erövra Jotunheim, och återvända höljda i ära och rikedomar. Nu kommer de tillsammans med Vei till Jotunheim eftersom det är därifrån hon kommer. Hon är sitt folks "ran", utvald av gudarna (som alltså är Jotunheims jättar) att tränas hela sitt liv för att vara beredd att vara med i meistarileikir mot asarnas kämpar om stjärnorna ställer sig rätt.

Och det visar de sig för första gången på evigheter nu ha gjort, stjärnorna alltså, så nu ska Vei strida i ett antal tvekamper. Asarna har med stort buller och bång kommit över till Jotunheim, och det är ingen större hemlighet att de förväntar sig att vinna, för det har de alltid gjort förut. (eftersom de, mot reglerna, använt sig av magi)

Detta är nordisk mytologi som jag aldrig sett den förut, och som jag älskar. Det är rått och hårt samtidigt som både asagudar och jättar visar väldigt "mänskliga" sidor. Det är många stridsscener, men trots att jag är en sådan som i vanliga fantasyböcker brukar skumläsa och bläddra igenom strider så tycker jag aldrig det blir för mycket eller tråkigt här. Bilderna är helt fantastiska, och jag måste sitta länge med en del för att få se alla detaljerna.

Min absoluta favoritkaraktär i berättelsen är Loke, som dyker upp ganska snart och lägger sig i ungefär allting. Loke är både han och hon, och gärna samtidigt, och går absolut inte att lita på samtidigt som Loke nog är den enda som går att lita på. En otroligt fascinerande karaktär, och jag är absolut inte färdig med att läsa om henom när bok 2 är slut. Jag gillar också Vei, men hon är ganska mycket sin roll: brutal, ska vinna, är förbannad på allt och alla och tycker inte alls det är konstigt att gräla med sin gud eller så. Det finns också en krigare som heter Dal och som är utrustad med det största och mesta håret jag sett på länge. Han är egentligen mest vacker och glittrar med sina ögon, men jag hade gärna sett mer av honom i storyn ändå och fått veta mer om hans bakgrund.

Riktigt, riktigt bra läsning!

Titel: Vei (bok 1 + 2)
Författare: Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson
Illustrationer: Karl Johnsson
Utg år: 2017 + 2019
Förlag: Kartago

Sagan om Isfolket 43: En glimt av ömhet

 Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Här ska de fem utvalda fortsätta att försöka ta sig till Isfolketsdalen för att hälla godvattnet i Tengels kruka med ondvatten och på så sätt äntligen bli kvitt denne evige elaking. Förra boken slutade ju i allmän katastrof, så de första kapitlen här får ägnas åt att reda ut det där. Gabriel överlever och hamnar på sjukhus, Nataniel ligger redan på sjukhus, Ellen är (möjligen) borta för alltid, Marco måste fortfarande låta bli sina himmelska krafter men har överlevt sin flodfärd, och Tova får sluta älta sin egen fulhet och ta tag i den där vattenleveransen lite på egen hand. Till sin hjälp har hon en irländare som råkat komma med i sällskapet. Han heter Ian och är svårt sjuk i de sista stadierna av cancer och borde egentligen ligga inlagd och få tunga smärtstillande mediciner. Men Marco har fått hjälpa honom lite. Bra det, eftersom Tova och han nu kan få bli lite kära i varandra och försöka ligga, med ljuset släckt och Ian kämpandes med andningen. Halkatla (död sedan 1300-talet, då hon var ond isfolksättling, men nu med i handlingen på de godas sida trots att hon är död och allt möjligt)(det är komplicerat) vill också ligga. Hon försöker med Rune, men eftersom han är helt gjord av trä så funkar det inte alls. Stackars Halkatla. Dessutom får onde Tengel reda på att hon inte längre är på hans sida, och då blir han arg. Och då menar jag arg som i "folk i hans närhet dör av stanken"-arg. 

Annan person som verkar gjord av trä eller stål: den mystiske Lynx, Tengels närmaste man som poppat upp från ingenstans i de här senare böckerna.

Och detta: Margit Sandemo tar själv plats i handlingen. Alltså, det kan vara det pinsammaste att läsa sedan Mercedes Lackey skrev in sig själv som karaktären Myste i Valdemarböckerna. Margit Sandemo befinner sig nu på samma sjukhus som Gabriel, så hon och hennes man kör honom till hans gäng, får träffa Marco (som är så vacker, så vacker) och de andra och höra lite av deras otroliga historia. Dessutom får vi veta hur Margit Sandemos eget släktträd sedan sekler tillbaka är sammantvinnat med Isfolkets förfäder i Sverige och Norge. Under många sidor får vi veta det. Sedan tar herr och fru Sandemo farväl av de utvaldas skara, och kör sin bil hem till Valdres och ut ur den här boken och jag kan lyfta skämskudden från ansiktet igen. Herregud. Det borde finnas lagar mot sånt här.

Titel: En glimt av ömhet
Serie: Sagan om Isfolket #43
Författare: Margit Sandemo