Det osynliga barnet och andra berättelser

Det var länge sedan jag lyssnade på när Mark Levengood läser Tove Janssons böcker, och jag hade nästan glömt hur fantastiskt det är att göra det. Det är så infernaliskt underbart bra böcker, och Marks uppläsning av dem gör dem om möjligt ännu bättre. Det är en fullständig fröjd att lyssna på detta, så har du inte gjort det än: gör det. Vilken som helst av Mumin-böckerna, men varför inte den här som är en novellsamling?

Det är i Det osynliga barnet du får läsa om Filifjonkan som ständigt oroar sig för alla katastrofer som kan inträffa, oroar sig så att hon nästan blir sjuk av själva oroandet - så när väl katastrofen kommer och hon står där i sitt förstörda hem så är hon lycklig. Äntligen skedde den! Och nu är hon fri från allt sitt oroande, för katastrofen kom och nu är hon på andra sidan den! Det är många som har refererat till just denna oroliga Filifjonka nu under corona-tid, och även jag kan starkt relatera till hela oroa-mig-för-ungefär-allt-grejen.

Men om det är någon som är "jag" här så är det ännu mer Snusmumriken. Första novellen är om honom, och hur han kommer vandrande genom skogen där det börjar bli vår, och hur han är så nöjd med att få vandra, se på träden och gräset och vattnet, och bara få vara där ensam med sig själv. Han hittar en fin plats, gör sin middag och äter den medan han funderar på en vårvisa som kanske eller kanske inte kommer att kunna sjungas ikväll. Allt är perfekt - tills en liten varelse dyker upp och vill vara sällskaplig. Och Snusmumriken vill inte det, inte ikväll. Hur beundrande den lille än är, och vill höra mer om Snusmumrikens berömda vandringar, så har nu hela ensam-stämningen blivit förstörd, vårvisan flugit sin kos, och Snusmumriken vill inte berätta om sina vandringar för då blir minnet av dem förstört. (då minns han själv bara det han berättade om dem, och inte själva upplevelsen så som den var) Nästa dag ångrar han sig och får söka upp den där lille igen, men nu är det den, eller Ti-ti-oo som den nu är döpt till, som vill vara ensam.

Det där! Att vilja ha och njuta av ensamhet ibland, men också vilja ha sällskap ibland? Jag skulle vilja ha en Snusmumriks-maskot på skrivbordet...!

Men här finns fler underbara berättelser - en annan favorit är den lille homsan (de där homsorna brukar inte vara med så mycket, va? Finns det någon muminmugg med homsor på??) som har en ytterst livlig fantasi och går in i leken med hela sitt jag. Och jag älskar när han förklarar för sina föräldrar att hans lillebror tyvärr har blivit uppäten av en dyorm (för vad ska man göra? det finns så många dyormar här i världen att lillebröder liksom stryker med då och då, det är smällar man får ta), pappa Homsa tittar ut genom köksfönstret och ser lillebror sitta hur levande som helst ute på gårdsplanen och äta sand.

Igen säger jag: lyssna på de här böckerna! Läs dem, för all del, men lyssna på dem när Mark Levengood läser!

Titel: Det osynliga barnet och andra berättelser

Författare: Tove Jansson

Illustrationer: Tove Jansson

Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood

Utg år: 1962 (ljudboken 2009)

Förlag: Bonnier Audio

Köp den till exempel här, här eller via Omnible

En stark nolla

Den här kunde jag inte släppa! Så mycket den får in, utan att någonsin ändå kännas överlastad, så bra berättad, och så rolig trots all den svärta den egentligen har. Jag gillar den väldigt mycket.

Texas går i åttan, och är en av dem som egentligen inte märks eller syns så där värst mycket. Han är kär i André i sin klass, men de två pratar aldrig, hänger aldrig på rasterna eller annars. André är en av fotbollskillarna, Texas kan inte ett dyft om fotboll, men drömmer på nätterna om Andrés nackhår. Men aldrig, aldrig att han skulle våga närma sig honom på riktigt, eller berätta vad han känner för honom.

Kanske det kunde funka på nätet? Texas skapar ett Instagramkonto åt en "Amy". Sedan snor han bilder från ett helt annat konto, en "Hilma" som ser lagom snygg och trevlig ut på sina selfies, lägger upp dem på Amys konto tillsammans med någon kattbild. Och sen följer han Andrés instakonto. Efter något dygn följer André "Amy" tillbaka, och så börjar de skicka meddelanden till varandra. Och ja, Texas plan att komma André närmare funkar bra. Riktigt bra, till och med, när André berättar saker för "Amy" han inte berättar för någon annan. Fast sedan blir det jobbigt när André tycker "Amy" är så trevlig att han vill att de träffas på riktigt. Efter en del tjat så går "Amy" med på det - men hur ska Texas lösa detta? Han måste hitta den riktiga Hilma, tjejen han snott foton av till "Amy", och be henne gå på en date med en för henne helt okänd människa.

Det är nu det blir riktigt trassligt, eftersom Texas mirakulöst nog faktiskt får tag på den där Hilma, men denna fullständigt vägrar att gå på någon date alls. "Hilma" är nämligen också ett fejkat konto...

Kan man lita på någonting överhuvudtaget på Instagram? Vad eller vem kan man lita på? Och helt förutom det här med identiteter på nätet anar vi hur jobbigt Texas liv i övrigt är med trassliga hemförhållanden - ändå har jag alltså roligt under tiden jag sträckläser, och ändå är det den oväntade vänskapen jag är lycklig över när jag har läst färdigt. Bra bok!


Titel: En stark nolla
Författare: Sara Lövestam
Utg år: 2020
Förlag: Gilla böcker
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-16 år

The Collegium Chronicles 5: Bastion

Om jag nu gillade fjärde boken i den här serien skarpt - så blev femte och avslutande boken i stället den segaste och sämsta av dem. Synd, jag hade väntat mig ett bra avslut och spännande avslöjanden. Men det som händer är att Mags efter händelserna i bok 4 återvänder till Haven men inte får fortsätta med sitt vanliga liv. Nä, för nu vet ju alla att en livsfarlig mördarsekt är ute efter honom, och om de kommer igen så kanske de lyckas ta honom. Eller, om inte honom så kanske de ger sig på Mags bästa vänner? Eller lärare? Eller någon vit och blåögd häst-companion??

Nej. I stället får Mags och hans närmaste krets allihop ge sig iväg att övervintra i grottsystemet Bastion, och så tror jag den listiga planen är att så småningom sprida ut ryktet att Mags dött av en olycka. Då kan han komma tillbaka till skolan, fast ha ett annat namn, och så kommer den Superlistiga och Jättefarliga Mördarsekten ha blivit lurade av detta och låta sig nöja. Idiotsäker plan.

Och så beger sig sällskapet uppdelade i små grupper på omvägar och under antagna namn och personas iväg för att i superduperhemlighet ta sig till det superhemliga och gömda Bastion. Jodå, det är en listig plan. Därför förstår jag inte riktigt varför de i staden närmast Bastion återsamlas och tillsammans öppet färdas sista biten genom skogen, med sina companions, med packning för ett år och med en hel jämra husvagn dragen av gigantiska hästar, hela vägen till den dolda ingången till Bastion. För det gör de. Sedan blir de jätteförvånade när Überläskiga och Supersmarta och Tränade Mördarsektens folk mot alla odds hittar dem i detta Bastion och försöker ha ihjäl dem. Märkligt. Husvagnen och de tio hästarna eller vad det nu var kan ju inte ha lämnat såååå många spår efter sig? Särskilt inte sedan de fortsätter med gemensamma utfärder i trakten och återvänder till Bastion  även efter det att snön har lagt sig?

Well. Boken består alltså av lägerliv i grottsystemet Bastion. Punkt. Vem som sover med vem. Hur sovandet är inrättat. Vad de äter. Hur maten är förvarad. Var de går på toa. Hur de tvättar sig. Var hästarna står. Ja, och så mot slutet av boken får Mags reda på vilka som var hans föräldrar, och varför mördarsekten är efter honom. Han får till och med träffa sin kusin.

Ärligt talat: det som Mercedes Lackey hade att berätta om detta tog ungefär 3 kapitel. Dessa kunde tydligen inte tryckas in i bok 4 som redan hade en hel del action. Alltså fick de en egen bok 5, men den var ju nu tvungen att fyllas på med lite text. Så: lägerliv i grotta.

Mercedes Lackey är väldigt bra. Ibland. Och ibland är hon inte alls bra. Men jag kommer att läsa vidare om Valdemar, för att hitta de där partierna eller böckerna som är så där väldigt bra att jag inte kan släppa dem.

Titel: Bastion
Serie: The Collegium Chronicles #5
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2014
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Collegium Chronicles 4: Redoubt

Fjärde boken om Mags och hans companion Dallen. Boken börjar ungefär i samma stil, med ungefär samma sysslor och utmaningar om dagarna, som i de tre första böckerna, och jag undrade lite varför jag fortsatte i serien. Dock hade tydligen författaren ledsnat lite på att skriva ut Mags dialektala "outbildade" tal, så nu har han tydligen snabbt lärt sig att prata ordentligt om det krävs, och jag som läsare slipper stora delar av den där apostrof-upphackade och ord-avkortade rotvälskan. Mycket skönt. Kirball-referaten har också lugnat ner sig, men vi får fortfarande följa med Mags ner på stan när han gör sina listiga förklädnader till olika personas och spionerar runt. Han hinner dock inte göra det så länge innan han helt plötsligt får ett slag i huvudet, och boken helt ändrar karaktär från ena sidan till nästa. Och blir så där vansinnigt Lackey-bra att jag inte kan släppa den ifrån mig...

Helt plötsligt är vi nämligen tillbaka i gruvan, och Mags är en gruvpojke som sliter i mörkret och svälten. Men med förnimmelser som stör honom - han har ont i benen, armarna och huvudet, och så kommer det märkliga ljud omkring honom. Snart förstår läsaren att Mags är nerdrogad, och att det är drömmar vi får ta del av. Han har blivit överfallen och kidnappad, och är inte bara nerdrogad utan har också tappat sitt "mindspeech" så hans companion/häst Dallen kan inte nå honom. Slaget mot huvudet och drogerna gör också att han har tappat minnet, och förs allt längre bort från Valdemar.

Riktigt spännande, alltså, och den här gillar jag lika mycket som första boken i serien.


Titel: Redoubt
Serie: The Collegium Chronicles #4
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2012
Förlag: Daw
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Ghost King

Jag har läst en hel del av David Gemmell, och gillat en del av det väldigt mycket (medan jag i vissa böcker ledsnar rätt fort på de många stridsscenerna). Nu var det länge sedan jag läste något av honom, och den här dök upp som en Amazon-rekommendation till en billig peng. Jag köpte och satte igång att läsa. Och det var väldigt bra - ett tag.

Alltså, början av boken är otroligt lovande. Jag visste inget om den, men miljön är en av de mest lockande jag kan tänka mig: brytningen mellan romartid och tidig medeltid, eller folkvandringstid, i Britannien. Och när jag sedan ett par kapitel in i boken också förstod att Gemmell lekte med Arthur-legenden så blev jag helt lycklig. Huvudpersonen verkade också vara av lovande svag-typ-jobbar-sig-starkare-och-blir-high-king-och-hjälte, och jag tänkte att "vad kul att läsa Gemmell igen, och vad bra att detta ändå bara är första boken i en serie... har mycket att se fram emot nu".

Tills boken fullständigt brakade samman. Eller snarare explodera i alldeles för många beståndsdelar och därför helt tappa riktning och driv. Arthurlegenden, ja, bra där. Men sedan lyckas författaren knöla in att de som innehar de där "stones of power" i serietiteln är någon typ av gudar som nog egentligen kommer från Atlantis och sedan de gjort sig själva odödliga haft sin hand med överallt i människornas historia och kulturella historia. Någon är alltså Merlin, typ, men också Ares, och Oden. Och Odysseus. Och Gilgamesh. Samt var rådgivare/högra hand åt Alexander den store. Hade något finger med hos Caesar, var lärare åt kejsar Nero, och.... ja. Det här skulle kunnat göras på ett kul sätt men här blir det bara alldeles för mycket och tröttsamt.
Jag hade ändå kunnat ta det, om inte samtidigt huvudpersonen, han som långsamt skulle tränas och så småningom bli high king, blir fullärd och jätteduktig på bara något kapitel varpå han drar in i ett parallellt universum och börjar uppleva nya äventyr där. Jag försökte några kapitel till, men sedan ledsnade jag och lade ner läsningen. Synd, när det verkade så lovande från början.

När jag sedan läste om boken förstod jag att det var ett av Gemmells tidigaste alster, som sedan getts ut på nytt efter att han blivit etablerad författare. Ska man läsa böcker av honom ska man inte börja med den här - jag skulle i stället rekommendera serien om Riganterna som är riktigt, riktigt bra.


Titel: The Ghost King
Serie: Stones of Power 1
Författare: David Gemmell
Utg år: 1988, e-boksutgåva 2011
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Imperiets arvingar: Bortförda + Järnrosen

Jag har läst de två första böckerna i serien Imperiets arvingar, Bortförda och Järnrosen, och tyckt mycket om dem. Jag skriver om dem på Kulturkollo idag, vilket passar så bra eftersom vi har ett pågående tema där som heter "Typ overkligt". Och att dra ut från Lunsen-skogen utanför Uppsala rätt ut i rymden med bara larver på middagsmenyn - det är "typ overkligt". Titta in på Kulturkollo och läs mer där!

En katts resedagbok

Jag ligger så grymt efter med bokbloggandet nu, för att vara mig alltså. Läsandet går det också ganska segt med, men sedan är det som att det tar totalt stopp när jag också ska skriva om det jag läst. Det är väl bara att bita ihop och vänta på att både läslust och skrivlust ska återvända. Under tiden får jag väl slakta några böcker genom att skriva oinspirerade blogginlägg bara för att liksom städa undan i högen. Förlåt mig, ni som därmed blir besvikna. Det är inte ni, det är jag. Eller, egentligen är det förstås den där eländiga coronan som vi kan skylla ungefär allt på.

Dålig sak: jag åker inte med buss/tåg till jobbet just nu pga coronan. Därför har jag inte min älskade lästid i min älskade tysta kupé på tåget.

Men:

Bra sak: Eftersom jag i stället kör bil, så har jag återupptagit min avsomnade ljudbokslyssning. Och den första boken jag tog mig an var alltså den här, En katts resedagbok. (Aha,  nu kom vi äntligen in på boken i fråga, halvvägs inne i inlägget, bra där Carolina)

Tyvärr är det nu ett antal veckor sedan jag lyssnade klart på den, så jag har glömt detaljerna. (Guldfiskminnet är mest fullt av corona-ält nu)(men herregud vad du gnäller idag, C) Men det är alltså en katt, Nana, som berättar, en katt som förr levde ett fritt och rätt OK liv som herrelös utekatt, men som efter en bilolycka blev omhändertagen av en kattälskande man, herr Satoru.

Nu reser Nana och herr Satoru runt i Japan, hälsar på människor som varit viktiga i herr Satorus liv och kollar om de möjligen skulle kunna tänka sig att ta hand om Nana. Varför herr Satoru ska lämna bort katten han älskar så väldigt förstår man ganska snart, och det är förstås sorgligt och hemskt. Men det är inte det som är det viktigaste i boken ändå, det är herr Satorus liv som man som läsare får veta mer om genom återblickar, kopplat till de där människorna som hälsas på och så får man veta varför de varit viktiga i herr Satorus liv.

Katten Nana är ofta bokens jag, och återger det som händer ur sitt kattiga perspektiv. Ofta blir det förstås väldigt mänskligt kattigt perspektiv, men jag gillar det ändå.
Kanske jag hade gillat boken ännu mer som pappersbok, eftersom det är lite svårt att i ljudboksformatet hänga med på växlingarna mellan katt-berättandet och den allvetande berättaren i återblickarna på herr Satorus liv, och också lite svårt med växlingar katt-monolog och katt-dialog. Jag har inte sett pappersboken, så vet inte om växlingarna är markerade i texten på något sätt.

Titel: En katts resedagbok
Författare: Hiro Arikawa
Originaltitel: Tabineko Ripoto
Översättning: Carla Wiberg
Ljudbok - uppläsning: Alexander Salzberger
Utg år: 2019
Förlag: Bokförlaget NoNa
Köp den till exempel här, här eller via Omnible