Sagan om Isfolket 41: Demonernas fjäll

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Det här är en alldeles speciell bok i serien - det är den när alla isfolksättlingar samlas en natt i Tulas hem (demonernas fjäll) för att diskutera hur Tengel den onde äntligen ska besegras. Och med alla menar jag alla, alltså även de som är döda och varit så i många hundra år. Tula själv har ju också varit död sedan 1800-talet eller vad det nu var när hon försvann med sina fyra demoner. Men detta innebär ju alltså släktfesternas släktfest, och att vi får återse personerna från alla de fyrtio böckerna i serien före denna! Och de får träffa varandra - och återförenas och kramas. Dessutom får vi höra personer från århundradena före Tengel den gode och Silje i första boken, alltså de som levde samtidigt som Tengel den onde, och deras livshistorier. Det blir lite rabbligt med alla släktförhållanden men en del av berättelserna är bra, till exempel Dida och Targenor. 

Visst är det kul att träffa Heike och Ulvhedin och de där igen (och äntligen får Marco lägga av sig Imre och Gand och bara vara sig själv igen) - men det är alltså denna sammankomst som hela boken handlar om, upplagd som en gigantisk konferens med Tula som moderator och där folk en och en får komma upp på "scenen" och säga sitt och andra som kommenterar, och det blir lite segt tycker jag. Jag hade hellre läst en "riktig" bok om Dida, som en slags minnesbok eller något. Men oj så kul Margit måste ha haft när hon skrev den här boken och lät alla sina favoriter paradera fram över sidorna igen... 

Titel: Demonernas fjäll
Serie: Sagan om Isfolket #41
Författare: Margit Sandemo

Someone to Romance

Det hade minsann kommit ut en bok till i Mary Baloghs serie om familjen Westcott, utan att jag sett den. Så jag skyndade mig att köpa och ladda hem till Kindlen, och på Mary Balogh-vis var jag helt fast i boken efter bara några minuter. 

Den här gången är det Jessicas tur att hitta den ende och rätte. Lady Jessica Archer, syster och dotter till hertigar, har mest bara skymtat i bakgrunden i de andra böckerna som den unga halvsystern till hertigen av Netherby. Hon är bästa vän med Abigail Westcott och skulle haft sin stora debutsäsong tillsammans med henne - men så kom Skandalen i den första boken i serien, den när Westcottarna inte alls befanns vara Westcottar utan oäkta, och när en Anna Snow trillade in och var arvtagerska. Och gifte sig med hertigen av Netherby och pajade helt Jessicas liv. Trots att Jessica själv inte behövde förändra något så Var Hennes Liv Förstört när hon inte fick göra debut som planerat, och i ren sympati med Abigail så skulle hon minsann aldrig bli kär i hela sitt liv. Och Anna Snow, hennes numera nya moster, tog det många böcker innan hon förlät och blev kompis med.

Nu har Lady Jessica hunnit bli tjugofem, och är fortfarande inte gift. Hon överväger nu möjligen att ta någon av alla sina friare (hon har många friare att välja mellan om hon skulle vilja), i ett konvenansäktenskap så hon kan få de där barnen och det där hemmet hon vill ha. 

Då kommer en oborstad tölp in i hennes liv. Det är Gabriel Thorne, som bott i Amerika i många år, men som nu kommit tillbaka för att ta över det gods och den earl-titel han oväntat fått. Och eftersom släktingarna han ärvt det av har varit otrevliga mot sina underlydande och grannar så att han kanske inte alls är välkommen till sitt gods, och eftersom några andra släktingar tror att det är de som ska ärva titeln (Gabriel tros vara död) och redan intagit godset och fortsätter vara lika otrevliga som de som hade det förut - så behöver han en fru med sig till sitt arv. En fru som kan tas med otrevliga släktingar, tämja tjänstefolk och få grannarna att tänka om, en fru som är van vid stora gods och dess skötsel, och en imponerande fru. Han behöver inte nödvändigtvis vara kär i henne. Och... lady Jessica Archer, syster och dotter till hertigar, hade varit alldeles perfekt. 

Han berättar detta för henne. Inte förklaringen med godset och grannarna och titeln och alltihop, utan att just att han "ämnar gifta sig med henne" för hon är lämplig. Och hon bara: är du inte klok? Glöm det. Du känner ju inte ens mig, ser bara en ladytitel gå runt. Nänä, gubbe lille, du får minsann romancera mig först. (alltså det är en grej att hon gör ett verb av det) Och nu får Gabriel Thorne, effektiv affärsman från Amerikat, det lite jobbigt, och vet inte riktigt hur han ska gå till väga.

Men det löser sig, med lite rosor och pianospel och smäkt, och (tänka sig) de får varandra på slutet, och blir kära i varandra också. 

Titel: Someone to Romance
Serie: The Westcott Series #8
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2020
Förlag: Berkley

Sagan om Isfolket 40: Fångad av tiden

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Boken har egentligen två delar - först en del med en spökhistoria på en båt i Norge, och sedan en annan, längre del som handlar om själavandring och där vi får veta mer om Isfolkets allra första ursprung. I bägge delarna är det åter Nataniel Gard (den Utvalde), Ellen Skogsrud (hon som var Knutsen i förra boken) som är huvudpersoner, och nu kommer även Tova Brink med, hon som har isfolkets förbannelse att dras med.

Spökhistorien på båten är helt OK - det är dels påhittade spökhistorier för att elaka typer ska lägga vantarna på ett arv de inte har rätt till, men dels spökerier på riktigt vilket såklart både Ellen och Nataniel känner av. Allt är helt livsfarligt med storm och skruttig gammal färja och drunkningar och elände, och slutar med att Tova stompar iväg på ytterst dåligt humör eftersom inte Nataniel begriper att hon inte alltid är elak och ond och den här gången faktiskt var snäll och räddade livet på både honom och Ellen där i storminfernot.

I andra delen på boken dras vi alltså in i någon ytterligt vansinnig själavandringshistoria, där Tova är sugen på att i sina tidigare liv försöka få kontakt med Tengel den onde, men det går raskt överstyr eftersom hennes egna onda förfäder tar över hela själavandringshistorien. Ganska snart befinner sig Tovas rese-själ (ja, det där är mycket komplicerat och obegripligt) fastlåst i en person i Japan på 1100-talet tror jag det är. Men, ta-daaa!, Nataniel kan också själavandra, bara han koncentrerar sig ordentligt. Han blir förstås helt svettig och trött, men rackarns om inte killen lyckas flyga tillbaka i tiden och ända till ett avgörande sjöslag i Japan då för hundratals år sedan, och där ta över lämplig själ/person och "väcka" Tova-personen så att Tovas själ kan återvända. Typ. Det är helt obegripligt och märkligt på många sätt, men himla kul att läsa om ändå. Och på kuppen får vi veta att Tengel den onde var riktigt genom-ond redan som liten spädis. Endast två år gammal har han onda och mordiska tankar, och hatar sin far. Sen gick det bara utför därifrån.

Titel: Fångad av tiden
Serie: Sagan om Isfolket #40
Författare: Margit Sandemo