Jag hade ett bokminne, en bok jag som barn läste om en flicka som gick på internatskola i England någonstans. Den där boken hade alltså stannat kvar i mitt minne som en Bra Internatskolebok (jag har alltid gillat den miljön, tydligen). Men - ju vuxnare jag blev desto mer fundersam blev jag. Gick det verkligen till som jag mindes att jag läst på den där internatskolan? Var inte det rätt
konstiga regler? Men jag hade absolut inget minne av vad boken hette eller vem författaren var, bara att skolan hette något i stil med Whiteleaf, för det mindes jag bestämt det stod på huvudpersonens skoltröja.
Så en dag för några år sedan gav jag mig fasen på att googla rätt på den där boken. Och det gick ganska lätt när jag sökte på boarding school och Whiteleaf (fast den rätta stavningen var Whyteleafe) - författaren är nämligen Enid Blyton, och serien Naughtiest Girl är en känd engelsk barnbokserie som fortfarande finns i tryck. What?! liksom? Jag beställde raskt en tre-volymer-i-en-utgåva av Naughtiest Girl där första boken Naughtiest Girl in School inledde. Boken kom, jag ställde in den i bokhyllan som ännu en av läsa-nångång-böckerna.
Nu har det gått några år till (attans vad de går, de där åren...) och jag råkade på den där glada gula boken i hyllan. Och började läsa.
Elizabeth Allen är enda barnet, och både bortskämd och olydig får man veta. Hennes guvernanter säger upp sig på löpande band, så föräldrarna bestämmer sig för att skicka henne till en internatskola med gott rykte. Där ska det nog bli fason på henne, tänker de. Men Elizabeth vill inte alls till någon jämra internatskola. Hon vill vara kvar hemma med sin ponny och sin hund och sin kanariefågel och sina snälla föräldrar. Så hon bestämmer sig för att bära sig så illa åt i den där skolan att de inte har något annat val än att relegera henne så fort som möjligt. Då får hon komma hem, och föräldrarna inse hur dumt det var av dem att envisas med att skicka iväg sin underbara dotter till en dum skola. Tänker Elizabeth.
Men det visar sig att den här skolan, Whyteleafe, är den mest otroligt fantastiska plats som finns, där alla elever är lyckliga och glada och stöttar varandra och hela dagarna får hålla på med saker de älskar. Typ. Så kontentan blir att Elizabet efter en del konstrande i början inser att hon inte får några vänner om hon är elak och att skolan blir roligare om hon följer reglerna, och när hon inser det så blir hon snäll och duktig och lycklig, och bestämmer sig för att stanna kvar i skolan.
Reglerna, då? Jo, man uppför sig, är artig, stör inte på lektionerna, är snäll mot sina klass- och rumskamrater - och så delar man med sig. De kakor eller det godis man fått med sig eller fått skickat hemifrån ska delas lika vid fikastunden på eftermiddagen. Alla barn gör snällt det, annars får de straff i det stormöte som hålls varje vecka där det är barnen själva som utgör jury och domare och utmäter lämpliga straff. Straffen är typ att gå och lägga sig tidigare en hel vecka i sträck, eller att få sitta ensam i klassrummet för att inte lockas att fuska, eller att få vara utan veckopeng. Elizabeth får många straff i början på grund av sitt dåliga uppförande, och får till exempel avstå från sina älskade pianolektioner och ridlektioner. Begångna fel och dåliga uppföranden rapporteras in av de tio "monitorerna", alltså elever som har som ansvar att se till så att alla regler följs och rapportera in dem som bryter mot dem.
Även pengar delas lika. Alla barn lägger alla sina pengar i en gemensam kassalåda under stormötet, alltså även om någon råkat få en extra sedel skickat från mormor på sin födelsedag. Ner i lådan ska den. Sedan får alla två pund var. Behöver någon mer pengar, t ex för att köpa frimärken eller en ny trädgårdsspade, så får de räcka upp handen och be om det så avgör stormötets jury och domare ifall de kan få extra tilldelning (nä, frimärken får du köpa för dina två pund eller OK, du får fem pund till en spade eftersom hela skolan drar nytta av ärtorna du odlar).
Så ja. Jag mindes rätt om reglerna. Vad jag inte väntade mig var att jag även som vuxen i läsningen skulle dras in i den där känslan av att allt var så rätt och riktigt på den där skolan. Alla barn är så rediga, allt är så trevligt och alla är så glada, hela skolan sprakar av lycklighet och rättvis gemenskap och jag liksom sjönk in i det där. På ett rätt läskigt sätt, känns det som nu efteråt. Här finns bara lyckade barn som alla hänger med bra i skolan och i den superperfekta undervisningen av lärarna som inte verkar ha några liv utöver att vara just lärare, får någon bild i huvudet av robotliknande barn i någon gammal Pink Floyd-musikvideo... Det är hyfsat orealistiskt - samtidigt måste det ju vara fler än jag som dras in i en där lyckliga bubblan eftersom böckerna fortfarande finns i tryck och säljs??
Jag har bara läst första boken i min tre-boks-samling, och Elizabeth har just deklarerat att hon absolut inte ska lämna Whyteleafe ever, ever, det är världens bästa skola och hon är så lycklig numera. Funderar på att läsa vidare, för jag är (osunt?) nyfiken på att läsa om fler karaktärer jag minns lite vagt, barn som ska komma som nya till skolan, bära sig illa åt men helt överväldigas av allt det förnuftiga och trevliga och bli snälla de med. Någon av dem heter bestämt Arabella - jag hade nämligen som ca 10-åring en gosedjursponny som hette just så, döpt efter de här böckerna. Och den ponnyn var tydligen ful och dum, så den fick heta Arabella, och sova i utanförskap på golvet nedanför min säng (medan de snälla gosedjuren fick sova i sängen). Ja, jag var nog rätt barnslig som tioåring, och ja, jag tog tydligen stora intryck av böckerna jag läste. (På svenska hette förresten Elizabet "Kicki" men Arabella fick behålla sitt namn i översättningen.)
Men jag får se om jag läser vidare eller om den här boken återgå till sin vila i bokhyllan.
Titel: Naughtiest Girl in the School
Serie: Naughtiest Girl #1
Författare: Enid Blyton
Utg år: 1940 (originalet), 2012 (min utgåva)
