Den som vaktar flocken

Martin, Sanna och deras två tonårsbarn bor i en villa i Täby. De har rätt gott om pengar, bra jobb även om vi under läsningens gång förstår att det ändå skaver en hel del med de där jobben. Martin är fastighetsmäklare och tjänar bra på det, men känner själv att han tappat hungern han hade som yngre, och dessutom känns det som att hans (fina) familj aldrig godkänt hans vägval i livet. Sanna har precis börjat på kommunikationsavdelningen på Täby kommun, och även om det är naturligt att nya jobbet på kommunen skiljer sig från det hon tidigare hade på ett privat företag så visar det sig snart att avdelningen hon nu hamnat på verkar ha stora personalproblem.

Dottern Mya går på högstadiet och har tidigare haft problematik med hög frånvaro i skolan, men det verkar ha blivit bättre senaste tiden. Sonen Theo är några år äldre men ännu inne i bänglig-stor-tonårskropp-som-vill-äta-hela-tiden och det är mycket träning, kompisar och uppkäftighet. 

Nu är det något som kryper sig på det här ändå rätt normala familjelivet. De nyinstallerade strålkastarna i trädgården, som ska tändas när någon eller något rör sig i trädgården, tänds alldeles för ofta vilket känns obehagligt. Är de felinställda vid installationen? Och så verkar Mya ha en ny kompis, eller pojkvän, som Martin och Sanna först inte fått träffa alls men som sedan råkar stöta på när de oplanerat kommer hem över lunchen och träffar Mya och kompisen hemma. Skulle inte Mya vara i skolan? Myas mentor kallar också till ett möte som blir jättekonstigt eftersom hon inte riktigt vill berätta i klartext vad det är som oroar henne, men "verkar Mya som vanligt nuförtiden?". Det visar sig efter tag att Mya finns med i en film där hon uttalar dödshot mot ett antal elever på sin skola. Martin och Sanna är minst sagt förtvivlade - vad är det som händer? Hur kan det hända utan att de vetat eller förstått?

Jag har läst Johan Rundbergs barn -och ungdomsböcker, och tyckt väldigt mycket om dem, särskilt de historiska böckerna om Månvind & Hoff, så jag var nyfiken på hans första roman för vuxna. Tyvärr blir jag lite besviken - jag är ju förstås ytterst svårflörtad när det gäller deckare och spänningsromaner som oftast inte är min grej alls. Men det här blir i mina ögon för mycket problem i allting. Det ska vara en vanlig familj - men var är den vanliga familjejargongen? Allt, allt verkar så jobbigt och svårlösligt, vardagen verkar bara bestå av bekymmer, och samtalen med barnen alltid nu-måste-vi-sitta-ner-och-prata-igenom-det-här-typen. Det är problem på jobbet, det är problem med Martins familj, och släktkalasen verkar vara en ren pina. Middagar är ett problem, och samtalen mellan Sanna och Martin verkar mer vara en ständig maktkamp än vardagliga samtal. Det blir för svart och besvärligt - och då blir problemen med Mya sedan bara ytterligare något som lägger sig ovanpå berget av allt annat som är jobbigt. Jag vet att det är en psykologisk thriller för vuxna - men det jag saknar allra mest är Johan Rundbergs enorma humor som alltid funnits i hans barn- och ungdomsböcker. Jag hade velat ha spänningen och roliga dialoger, och definitivt mindre av Sannas och Martins arbetsplatsproblem. Så ett "nja" från mig.

Titel: Den som vaktar flocken
Författare: Johan Rundberg
Utg år: 2025
Förlag: Forum

De förlorade ordens bok

Jag kunde ha älskat den här boken, för det är en väldigt lockande miljö: vi är i Oxford i slutet av 1800-talet. Universitetsmiljö kryllande av kloka, belästa människor, av studentkappor, vita skägg, konstiga etikettsregler, besök på Bodleian Library - och så mitt i allt detta den plats, Skriptoriet, där man skapar den första Oxford English Dictionary. Ord samlas på speciella kort som sorteras in i specialbyggda fack längs hela husets väggar. I mitten står ett stort bord, och där sitter ordboksredaktörerna och deras assistenter.
Ord skickas från volontärer (som är en stor mängd lärda personer), och ska sedan beläggas av skrivna citat, sorteras, diskuteras... Citaten ska granskas källkritiskt genom att hitta böckerna de kommer ifrån, synonymer ska hittas... det är en enormt stor apparat, och det tar tid att fastställa vilka ord språket består av och hur de ska definieras. I bokens början har man en stor fest när första bandet i verket släpps, det som innehåller bokstäverna A och B, och då har det gått ca 10 år sedan arbetet satte igång. Många av redaktörerna och assistenterna kommer inte själva leva att se slutet på sitt arbete.

Under det där arbetsbordet i Skriptoriet sitter Esme, dotter till en av ordboksredaktörerna. Hon är bokens huvudperson, och när boken börjar är hon bara ett litet barn. Eftersom vi får läsa allt ur hennes perspektiv med ett barns förståelse så tog det ett tag innan jag började förstå dels hur ordboksarbetet gick till, dels att personerna och arbetet jag läser om faktiskt baserar sig på verkliga personer och händelser när Oxford English Dictionary kom till.

Skriptoriet är den bästa platsen i världen enligt Esme, och där känner hon sig trygg. Hennes värld består också av huset som Skriptoriet hör till, det vill säga chefredaktören mr Murrays hus och familj med elva barn, och tjänstefolk varav Lizzie, pigan, är en viktig person i Esmes liv.

Esme börjar som liten samla på de förlorade orden. Det kan vara excerptlappar som tappats, eller dubbletter av citat. När hon blir äldre och själv börjar arbeta som assistent i Skriptoriet så börjar hon aktivt samla de ord som inte får komma med i ordboken. Det är detta boken handlar om: hur hon alltmer börjar förstå att orden som finns i boken definieras av en viss sorts människor, större delen lärda vita män. Att andra ord inte kommer med. Orden som används av dem utan utbildning, de med tungt kroppsarbete, de som aldrig läser. De fula orden, de billiga orden, de som inte är lika fina. Och många ord som handlar om kvinnor och kvinnoliv. Dessa ord kommer inte med i ordboken, och vad gör det med språket? Betyder ord olika saker för män och kvinnor, i olika miljöer?

Det här låter ju som en fantastisk bokidé i en fantastisk bokmiljö. Ändå är den tråkiga sanningen att jag bara läste halva boken, gäspade käkarna ur led och sedan gav upp. Varför?

Jo – för det blir för mycket av orden. Det räcker inte att få sporadiska delar av Esmes liv, och även om show not tell är att föredra så blir det här lite för mycket som händer utanför det som berättas, saker som jag själv bara ska ana mig till. Esme skickas t ex iväg till en internatskola och har det inte alls bra där förstår jag som läsare, men jag får inte veta ett dugg mer än att hon inte vill åka dit och har dåliga minnen därifrån när hon väl får komma hem. Däremot får jag veta väldigt, väldigt mycket om sorteringen av ord och korrespondens i Skriptoriet - det blir för mycket diskussioner kring ord, excerptlappar och citat och alldeles för lite berättelse för mig.

Det som också blir konstigt är att läsa den svenska översättningen av en bok där orden har en så stor betydelse. Vi får en svensk översättning av orden, och eftersom de engelska orden liksom ska bära den här berättelsen framåt blir det ibland bara konstigt. Det första ordet som Esme sparar till De förlorade ordens bok är bond-maid. Det är vad jag förstår en slags livegen piga, kan dra åt lite sexuellt utnyttjad också, men framför allt en person som har ett väldigt låst liv. Den svenska översättningen av ordet blir här deja. Vilket inte är samma sak, utan mer för tankarna till rödkindad mjölkerska eller något liknande. Översättaren var tvungen att hitta ett ord som var någon typ av piga, som dessutom började på någon av alfabetets första bokstäver, så det här är en medelväg. Men det här är genomgående i boken – orden som diskuteras bär handlingen, men när de har måst översättas till svenska så haltar det.

Den största invändningen är dock att jag får för mycket ordboksfakta och för lite människoliv.

Titel: De förlorade ordens bok
Författare: Pip Williams
Originaltitel: The Dictionary of Lost Words
Översättning: Annika Sundberg
Utg år: 2022
Förlag: Historiska media

Glömda om söndagen

Justine är 21, och jobbar som vårdbiträde på äldreboendet i den stad hon är född och uppvuxen i. Hennes kusin Jules, som hon vuxit upp tillsammans med (deras bägge föräldrar omkom i samma bilolycka när Justine och Jules var små), kan inte förstå hur Justine kan nöja sig med detta. Stanna kvar här? När Paris finns? Han kan själv inte vänta på att få komma iväg härifrån och börja det riktiga livet, som helt klart finns någon annanstans än i den här sömniga hålan.

Men grejen är att Justine inte vill flytta, inte vill jobba någon annanstans - hon tycker om sitt jobb väldigt mycket. Det hon gillar mest är att höra de boende berätta om sina liv. Hon tröttnar aldrig på att lyssna på deras berättelser. Och de är såklart många - det här äldreboendet, precis som alla andra över hela världen, är fullt av människor med levda liv, långa livserfarenheter, mängder av minnen av allt det där som är ett liv: kärleken, intressena, barnen, familjen, besvikelserna, tragedierna... allt. Och det är det här jag tycker den här boken handlar om, och det som gör att jag gillar den mycket.

En av dem som bor på boendet är Hélène, som är nästan hundra år gammal och Justines favorit. Hélène är inte närvarande här och nu - nej, hon sitter i sitt sinne på en strand en solig sommardag, och väntar på att hennes kärlek Lucien och deras dotter ska komma tillbaka från sitt bad. Solen lyser på henne, och hon berättar för Justine om andra människor hon ser på den där stranden.

Men det hon också berättar, fast i brottstycken och skärvor, är sitt liv. Minnena kommer som fragment, och Justine har hört dem alla många gånger, och har kunnat pussla ihop Hélènes berättelse. Hon skriver nu ned den i en blå anteckningsbok, och vi får läsa det hon skriver om Hélènes stora problem med att som barn aldrig kunna lära sig läsa. Det gick inte. Hon ville så gärna, men bokstäverna bara hoppade runt för henne. Så när Lucien dyker upp i Hélènes liv så är det som hon får ett nytt liv eftersom han lär henne att läsa punktskrift med fingrarna. Sedan kommer kriget, tragedierna och eländet, och vi får läsa om det också.

Jag tycker väldigt mycket om att läsa om Hélène och Lucien! Och om de andras berättelser, de på boendet vars liv bara skymtas för oss. Titelns "glömda på en söndag" är de på boendet som aldrig får besök av sina familjer eller släktingar, och det finns en liten sidohistoria här om hur någon från boendet ringer anonyma samtal till de anhöriga för att berätta att deras släkting gått bort, och kan de komma för att ordna upp med begravning, papper och så vidare? Släktingarna kommer - och upptäcker att den som sades vara död är hur levande som helst, och väldigt glad att äntligen få besök.

Sedan finns det ytterligare en berättelse i den här boken, och det är den om Justine och Jules och bilolyckan som gjorde dem föräldralösa. De har vuxit upp tillsammans med sina farföräldrar som alltså miste bägge sina söner (de var tvillingar) på samma gång, och har måst leva med sorgen över detta samtidigt som de fått ansvar för sina barnbarn. Den här berättelsen ger mig mindre och är lite väl överdramatisk kan jag tycka. 

Läs boken för Hélènes och Luciens, och alla andras, berättelser! Läs den också för Valérie Perrins alldeles fantastiska språk! Det är en njutning att läsa. Jag började på Färskt vatten till blommorna för några år sedan men kom inte in i den då - jag måste ge den ett försök till, tror jag, och även boken Tre. De skrevs ju efter den här Glömda om söndagen som alltså är Perrins debutbok. Imponerande!

Titel: Glömda om söndagen
Författare: Valérie Perrin
Originaltitel: Les Oubliés du dimanche
Översättning: Sara Gordan
Utg år: 2024
Förlag: Éditions J