Järnulven

Vi befinner oss i staden Náklav, i en värld som hänger ihop med världarna i Siri Pettersens förra serie Korpringarna genom stenportarna, men som inte var med där. Náklav ligger i norr, är kallt men stort och myllrande av folk eftersom det är ett slags resecentrum. Portarna till de andra världarna känner man inte till men här finns också en ring av stenar där man kan resa till andra platser i den här världen, så tänk er en slags fantasyvärldens Heathrow. Eller Hallsberg. Stenringens bränsle är av outgrundliga anledningar vargblod, alltså måste varg jagas och tömmas på blod för att Náklav ska frodas. Vargblodet är inte bara bränsle, nejdå. Det kan också drickas som en slags drog man kan bli beroende av, och tar man för mycket kan man bli "ulvsjuk", galen och hugga ihjäl andra människor med de huggtänder man får då. 

Eller - så här har alla trott i alla år att det funkar. Nu ska vi få veta hur det egentligen står till med stenarna, blodet och alltihop. Och det får vi genom att läsa om Nafraim (en av "Vardari", Rugen (en av blodmissbrukarna) och framför allt om huvudpersonen Juva. Hon är nitton, och dotter till en av stadens ledande "blodläsare", en slags siare som kan berätta hur länge människor har kvar att leva. Men Juva har sedan länge vetat att blodläsarna inte kan se någon framtid alls utan bara gissar och ljuger och tar betalt för ingenting. Hon vill absolut inte ta över blodläsarjobbet, hon vill inte ens träffa sin mamma eller lillasyster mer eller ens besöka barndomshemmet där hon i alla år haft ångest och hjärtklappning och en diffus skräck för "djävulen" hon trodde sig se när hon var liten och sedan dess haft mardrömmar om. Så Juva försörjer sig som vargjägare i stället, och jaktlaget är nu hennes familj.

Nu dör Juvas mamma, ber med sina sista ord att Juva ska ta över och "aldrig låta dem få djävulen". Juva vägrar fortfarande bli blodläsare utan låter glatt lillasyster Solde ta över huset, blodläsartiteln och de dramatiska kläderna. Men innan hon ens hinner påbörja sitt eget bekymmerslösa liv med att springa runt i vintriga döda skogar för att jaga varg så mördas hela ledningen i blodläsarskrået, och Juva är tvungen att steppa in och ta hand om saker. 

Jag kastade mig över den här boken, och gillade inledningen som var lockande med den här nya världen och det märkliga med blodet och de eviga och stenresandet och mängder av andra detaljer. Men sedan blev boken rätt seg ganska länge, och så fort det verkade som om vi skulle få veta någon hemlighet eller så, så "backade" liksom huvudpersonerna. Lade ner djävulskortet i fickan igen, eller somnade, eller gick hem, eller annat som inte förde historien framåt. Det ältades och var dystert och Juva kämpade mot sin ångest och sin hjärtklappning med överdrivet bruk av medicin (te på "huggtörne") och jag var väldigt nära att lägga ner boken faktiskt. Men sedan, ungefär halvvägs, vände det. Då fick äntligen, äntligen Juva leta reda på och träffa den där djävulen som hemsökt henne sedan hon var barn. Och då vaknade boken och jag läste andra halvan i rasande fart. Saker förklarades och avslöjades, djupnade och blev intressanta. Och så kom då slutet som lämnade mig helt fylld av längtan efter nästa bok: jag bara måste veta hur det här fortsätter. Blir det krig mellan världarna nu? Får vi fortsätta läsa om Juva eller vem blir huvudperson nu? Och var i så fall??

Titel: Järnulven
Serie: Vardari #1
Författare: Siri Pettersen
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2021
Förlag: B. Wahlströms

Himlabrand

Jag sträckläste den här. Jag, som haft så läströgt så länge, sträckläste på en kväll från badkarsposition tidig kväll till klockan-är-du-dum-i-huvudet i sängen, och sedan somnade jag helt lycklig. Vilken bok! Vilket språk! Vilken skicklig författare, bara show no tell - och tänk att hon bara är 22 år denna Moa Backe Åstot! Jag är grymt imponerad.

Ánte är sexton och kär i sin vän Erik. Så där kär att han får svårt att andas om Erik står nära, vill stryka luggen ur hans ansikte bara för att få känna på hans hår, direkt känner om Erik kommer in i ett rum och var han står... Men det som ställer till det är att han inte vågar hoppas på att Erik känner det samma som han. Bara en sån sak som att Erik har en flickvän sedan ganska länge. Och att både Ánte och Erik är samer och tillhör familjer som arbetat med renskötsel i generationer. Från snacket i pappas och familjens kretsar har Ánte sedan länge förstått att killar inte blir kära i killar. Inte här hos oss. Hur skulle det se ut? Sånt där kanske de håller på med i Stockholm, men inte här i Jokkmokk. Och när han kollar runt lite på nätet så blir han inte gladare - ska det alltså vara så att renskötsel och homosexualitet inte går ihop? Att om man råkar vara född gay och same så får man flytta ifrån sin hembygd, det samiska och renarna? Han vill inte det. Han älskar renarna, naturen och livet där han är född och uppvuxen, han vill aldrig lämna det. Aldrig. Alltså får han försöka glömma Erik och att han själv skulle vara homosexuell. När en Hanna tydligt visar att hon är intresserad av Ánte så tänker han att vad f-n och blir ihop med henne. Fast en annan av hans kompisar är kär i just denna Hanna. Och så blir det trassel både med kompisen, med Erik, med Hanna men allra mest inne i Ánte själv.

Jag tycker så mycket om Ánte och hans grubbel, och så tycker jag om hans farmor, och hans kusin Ida som står Ánte väldigt nära. Och jag tycker om att läsa om renarna och livet med dem, och om den där eviga snön (fast är så glad att inte jag bor i Jokkmokk utan ungefär så långt ifrån den vintern som går att komma i samma land). Men allra mest älskar jag att läsa om pirret och elektriciteten som uppstår när Ánte och Erik är i samma rum. Älskar det så mycket att jag alltså inte kunde lägga ner boken förrän den var slut, och då saknade jag den redan.

Hoppas du skriver mer, Moa!

Titel: Himlabrand
Författare: Moa Backe Åstot
Utg år: 2021
Förlag: Rabén & Sjögren