Järnulven

Vi befinner oss i staden Náklav, i en värld som hänger ihop med världarna i Siri Pettersens förra serie Korpringarna genom stenportarna, men som inte var med där. Náklav ligger i norr, är kallt men stort och myllrande av folk eftersom det är ett slags resecentrum. Portarna till de andra världarna känner man inte till men här finns också en ring av stenar där man kan resa till andra platser i den här världen, så tänk er en slags fantasyvärldens Heathrow. Eller Hallsberg. Stenringens bränsle är av outgrundliga anledningar vargblod, alltså måste varg jagas och tömmas på blod för att Náklav ska frodas. Vargblodet är inte bara bränsle, nejdå. Det kan också drickas som en slags drog man kan bli beroende av, och tar man för mycket kan man bli "ulvsjuk", galen och hugga ihjäl andra människor med de huggtänder man får då. 

Eller - så här har alla trott i alla år att det funkar. Nu ska vi få veta hur det egentligen står till med stenarna, blodet och alltihop. Och det får vi genom att läsa om Nafraim (en av "Vardari", Rugen (en av blodmissbrukarna) och framför allt om huvudpersonen Juva. Hon är nitton, och dotter till en av stadens ledande "blodläsare", en slags siare som kan berätta hur länge människor har kvar att leva. Men Juva har sedan länge vetat att blodläsarna inte kan se någon framtid alls utan bara gissar och ljuger och tar betalt för ingenting. Hon vill absolut inte ta över blodläsarjobbet, hon vill inte ens träffa sin mamma eller lillasyster mer eller ens besöka barndomshemmet där hon i alla år haft ångest och hjärtklappning och en diffus skräck för "djävulen" hon trodde sig se när hon var liten och sedan dess haft mardrömmar om. Så Juva försörjer sig som vargjägare i stället, och jaktlaget är nu hennes familj.

Nu dör Juvas mamma, ber med sina sista ord att Juva ska ta över och "aldrig låta dem få djävulen". Juva vägrar fortfarande bli blodläsare utan låter glatt lillasyster Solde ta över huset, blodläsartiteln och de dramatiska kläderna. Men innan hon ens hinner påbörja sitt eget bekymmerslösa liv med att springa runt i vintriga döda skogar för att jaga varg så mördas hela ledningen i blodläsarskrået, och Juva är tvungen att steppa in och ta hand om saker. 

Jag kastade mig över den här boken, och gillade inledningen som var lockande med den här nya världen och det märkliga med blodet och de eviga och stenresandet och mängder av andra detaljer. Men sedan blev boken rätt seg ganska länge, och så fort det verkade som om vi skulle få veta någon hemlighet eller så, så "backade" liksom huvudpersonerna. Lade ner djävulskortet i fickan igen, eller somnade, eller gick hem, eller annat som inte förde historien framåt. Det ältades och var dystert och Juva kämpade mot sin ångest och sin hjärtklappning med överdrivet bruk av medicin (te på "huggtörne") och jag var väldigt nära att lägga ner boken faktiskt. Men sedan, ungefär halvvägs, vände det. Då fick äntligen, äntligen Juva leta reda på och träffa den där djävulen som hemsökt henne sedan hon var barn. Och då vaknade boken och jag läste andra halvan i rasande fart. Saker förklarades och avslöjades, djupnade och blev intressanta. Och så kom då slutet som lämnade mig helt fylld av längtan efter nästa bok: jag bara måste veta hur det här fortsätter. Blir det krig mellan världarna nu? Får vi fortsätta läsa om Juva eller vem blir huvudperson nu? Och var i så fall??

Titel: Järnulven
Serie: Vardari #1
Författare: Siri Pettersen
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2021
Förlag: B. Wahlströms