The Poppy War

Krig och opium och fantasy är detta, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Miljön är asiatisk, och länderna som krigar dessa poppy wars, Nikara Empire och Federation of Mugen, är löst baserade på Kina och Japan och deras krig. Fantasyelementet består av de gudar som här finns på riktigt, och kan ta människor i besittning. Första tredjedelen på boken utspelar sig på en militärskola, sedan kommer kriget till Nikara och Rin tillsammans med de andra personerna på skolan tar del i detta krig.

Rin har vuxit upp i en fattig provins i södra delen av imperiet, men lyckas genom att få bästa resultat på det "nationella provet" keiju ta en plats på militärskolan Sinegard i norr. Här går det många barn från högre samhällsklasser, och Rin får det tufft. Samtidigt vaknar en kraft hon har, det här med att låta en gud besitta sin kropp, och hon måste lära sig använda den, och våga använda den, och då måste hon ha hjälp av en helt mystisk lärare som inte alltid finns på plats vare sig på skolan eller i huvudet. När hon börjar få viss ordning på studierna och krigskunskaperna och läraren och gudskontakten och alltihop slutar Harry Potter-på-militärakademi-delen av boken raskt då Mugen invaderar och det blir krig. Nu blir Rin beordrad till en särskild liten grupp som mycket får mig att tänka på Assassin's Creed, men där alla mer eller mindre har övernaturliga egenskaper. De mördar och spränger och söker kontakt med gudarna genom tunga droger. Kriget går åt fanders tills Rin verkligen kommer på hur man låter en eldgud uppfylla sig själv och blir en dödsmaskin utan dess like.

Jag läste alltså boken till slut, men var inte nöjd. Det var väldigt mycket krig, det var brutala beskrivningar av krigets alla fula delar, men det där kan jag läsa om. Krig är brutalt och vidrigt och fult och jag var beredd på det. Men jag gillade inte huvudpersonen, Rin, tyckte inte om hennes beslut eller drivkraft. Jag tyckte inte om magisystemet som mycket går ut på att ta tunga droger och kämpa mot beroende. Jag lärde absolut inte känna någon av karaktärerna och har nu, några veckor efter att jag läst slut boken, redan glömt namnen på alla utom huvudpersonen själv. Men jag har ändå läst böcker förr om krig och vidrigheter och med komplexa personer jag inte förstår mig på men har ändå gillat så jag vet inte vad jag ytterligare saknar här. Humor kanske, fast när jag skriver det så tänker jag direkt att det skulle kännas helt fel i allt det där svarta. Men ändå - lite mänskligare, roligare och snärtigare dialog, lite mer mänsklighet och mindre karriär, ära och elände. 

Äsch, jag vet faktiskt inte. Jag tog mig igenom boken, jag gillade inte särskilt och jag  kommer inte att läsa vidare i trilogin.

Titel: The Poppy Wars
Serie: The Poppy War #1
Författare: R.F. Kuang
Utg år: 2018
Förlag: Harper Voyager