When he was wicked

Sjätte boken om Bridgertons är Francescas bok, hon som i tidigare böcker varit den lite osynliga familjemedlemmen, hon som gått egna vägar. Det man fått veta är att hon gift sig med någon earl i Skottland, och dit är det långt att resa så klart. (en rolig passage i den här boken är när hon via brev får reda på det som hänt i bok 4 och 5, att Colin gift sig med Penelope och att Eloise fick ett blixtäktenskap efter sitt tilltag att söka upp sin manlige brevvän Phillip. Och Francesca blir helt sur och upprörd: varför får jag aldrig reda på något? Varför tänkte ingen på att berätta för mig? varpå Michael kommenterar något i stil med att "du brukar ju hålla dig lite utanför familjens angelägenheter") Earlen hon är gift med är earl av Kilmartin och heter John, och de är lyckliga och kära i varandra.

Men vem är då Michael? Jo, det är Michael Stirling, kusin till John, och eftersom John och Michael vuxit upp tillsammans så är de nästan mer som bröder. Grejen är den att Michael är hopplöst kär i Francesca, och har varit ända sedan han träffade henne första gången dagen innan hon gifte sig med John. Det är hans djupaste hemlighet som han inte berättar för någon: han är kär i sin bäste väns fru. Och eftersom de ofta umgås alla tre som nära vänner och han fortsätter att vara lika förbjudet kär så är livet rätt jobbigt.

Men så händer det totalt oväntade (i bokens början, så inte så mycket till spoiler) att John dör. Francesca blir änka och Michael blir den nye earlen av Kilmartin. Men även om hon nu inte längre är någon annans så är det om möjligt ännu mer fel om Michael skulle berätta om sin kärlek. Det är fruktansvärt nog för honom att ta Johns plats som earl samtidigt som han sörjer sin bäste vän - att då ens tänka tanken på att gifta sig med Johns fru gör bara för ont. Skuldkänslorna håller på att knäcka honom, och han flyr till Indien, och bor där några år.

Och Francesca sörjer sin avlidne make, och saknar sin bäste vän Michael som hon inte alls förstår varför han skulle dra till Indien nu när hon hade behövt honom som bäst? När den här boken börjar på allvar har det gått fyra år, Francesca har bestämt sig för att lägga sorgkläderna och börja leta efter en ny make (hon vill så gärna ha ett barn), och Michael kommer hem till Storbritannien igen. Ska de komma över sina skuldkänslor och inse att de är perfekta för varandra?

Den här boken är intressant, eftersom den faktiskt har två lyckliga kärlekar, att den låter en person att älska flera gånger i livet, älska olika personer. Det är ju så livet är, men i romance brukar förstås regelverket säga: två personer som i varandra hittar den enda och rätta kärleken for ever after. Jag gillar Francesca och jag gillar Michael och jag gillar boken rätt mycket - ändå blir den inte någon favorit i serien. För mig blir det lite för mycket ältande av skuldkänslor, och så (jag blir irriterad på mig själv, men så är det) blir jag lite störd på att den tredje personen John finns med som osynlig i rummet boken igenom. Lite som ett triangeldrama, fast utan valmöjligheterna. 

Nå. Två syskon kvar att gifta bort: Hyacinth och Gregory. Jag läser vidare.

Titel: When He Was Wicked
Serie: Bridgertons #6
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2004
Förlag: Avon

To Sir Phillip, With Love

Femte boken om Bridgertons, och nu är det Eloise som ska hitta sin ende och rätte. Eloise, som ju gått rätt många år utan att gifta sig eftersom hon inte har haft lust och nog inte tror att det här med äktenskap är hennes grej. Hon har haft ett antal frierier, men tackat nej till dem alla. Tanken är att hon och bästisen Penelope Featerington ska bli gamla och ogifta tillsammans, och det känns som en bra plan. Ända tills Penelope går och gifter sig med Eloise storebror Colin...?! (i fjärde boken, läs vad jag skrev om den här) Jaha, hur ska det nu gå med deras spinster-partnerskap, liksom? 

Nu är det så att Eloise sedan en tid brevväxlat med en viss sir Phillip Crane. Det började med ett kondoleansbrev från Eloise när Phillips fru Marina, en avlägsen kusin till Eloise, hade gått bort, och så bara fortsatte det sen. Och nu har denne sir Phillip lite oväntat kastat ut frågan om hon kunde tänka sig att bli fru Crane eftersom han behöver en kvinna som tar hand om allt praktiskt i huset. Det är nu det helt märkliga sker när Eloise, som hittills varit Stark Ung Kvinna Med Åsikter, som gärna debatterat hur orättvist det är att männen har det så lätt här i livet och kvinnorna bara förväntas gifta sig och inte alls har samma val, när denna Eloise tänker att: "hm, han behöver en kvinna, och han skriver vackra brev och gillar blommor, och jo, jag kan väl åtminstone åka och hälsa på honom och se om han verkar vara intressant?". Och så sticker hon i väg i hemlighet, alldeles ensam utan det för denna tiden oh så viktiga "förklädet", och knackar på dörren hos sir Phillip Crane, förklarar med en strid ström av ord att nu har hon kommit för att testa om det verkar vara en bra plan, det där med äktenskap. Och Phillip blir så överrumplad av alla dessa ord, och över att hon är ung och snygg, och att hon kommit ensam och utan att säga till i förväg, så han... går ut i växthuset till sina blommor. (Det gör han ganska ofta genom hela boken.) Ungefär i den här vevan gör två barn en bullrande entré, sir Phillips barn alltså, de som han inte sagt något alls om i sina brev. Och det framgår att Phillip vill ha en fru eftersom han 1. behöver en mamma till barnen, och 2. han behöver någon som styr upp det praktiska, så att han 3. kan få vara med sina blommor i växthuset utan att bli störd.

Och här har vi då Eloise, som inte velat gifta sig, som håller starkt på att göra egna val i livet och leva sitt eget liv och göra det hon vill. Drar hon snabbt sin kos? Nä. Hon stannar. Hon försöker tämja och göra sig vän med barnen. Hon väntar på att Phillip ska sluta vara blyg och ränna till sina blommor och faktiskt sätta sig och prata med henne. Hon styr upp det praktiska. Och jag, som ganska snart förväntar mig att sitta och vara irriterad på denne fullblodsegoist till karl och irriterad på Eloise som går med på dessa märkliga krav - jag lägger inte ner boken, märkligt nog. Nä, jag läser vidare, och tycker på något mystiskt sätt mycket om att läsa den här. Tycker om när Eloise får barnens förtroende. Blir irriterad när alla (ja alla) brorsorna Bridgerton någonstans halvvägs in i boken kommer galopperande för att klå upp sir Phillip och skälla ut Eloise (herregud, de har ju bott flera dagar ensamma i ett hus utan något förkläde som sällskap...)(nä, tjänstefolket räknas ju såklart inte) och tvinga till äktenskap. Men läser vidare och gillar läsningen, mot bättre vetande. Så den boken jag väntade mig minst av, egentligen inte tyckte om huvudpersonerna i - den gillar jag. 

Titel: To Sir Phillip, With Love
Serie: Bridgertons #5
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2003
Förlag: Avon

Do Androids Dream Of Electric Sheep?

Jag hade inte läst något av Philip K. Dick, och jag hade inte sett Blade Runner (ja, ja, jag veeet, jag är hopplös), så nu när jag bar hem en trave böcker från SF-bokhandelns bokrea blev det den här jag valde först (med planen att sedan se filmen också).

Rick Deckard försörjer sig som prisjägare i ett framtida San Francisco - han jagar androider som rymt tillbaka till jorden från rymdkolonierna. De nyaste modellerna av androider är så utvecklade att det är mycket svårt att skilja dem från människor, men Deckard kan genomföra ett visst test som mäter empati (som androider inte kan känna) och på så sätt förhoppningsvis hitta dem. Det är farligt men ger bra belöning om han lyckas - och Deckard behöver verkligen pengar eftersom han vill köpa ett får. Allra helst vill han köpa en häst, eller en struts (eller egentligen vilket stort djur som helst, han har en katalog över alla djur som finns med aktuella dagspriser, och han bär den i innerfickan som en bibel, plockar upp den och kollar priser så fort han har en stund över). Grejen är att han och hans fru Iran hade ett får, men det dog av någon sjukdom, och för att inte grannarna skulle ana något fick de i stället köpa ett elektriskt får och låtsas som att det var det riktiga fåret. Djur har efter det slutliga världskriget blivit en riktig statussymbol eftersom det radioaktiva avfallet har gjort att de flesta djur har dött, många arter är helt utrotade. De som är lyckliga nog att äga ett eget djur har dem i burar ovanpå hustaken, och man går alltså runt och sneglar på grannarnas djur och funderar på hur han eller hon har råd att ha en häst/katt/tvättbjörn eller vad det nu är. Skulle nu Deckard hitta dessa sex "andys" som han kallar dem så kunde han kanske äntligen få råd med den där strutsen han drömmer om.

Men de är inte lätta att hitta och avslöja, de där androiderna, inte ens med empatitestet, och frågan är om det går att lita på testet. Tänk om en människa reagerar fel på det och visar för lite empati? Är det androider eller människor som polisen jagar och dödar? Det är det här som gör att boken blir så bra och spännande - vem kan Deckard lita på? Och vidare: vad är på riktigt och "äkta" och vad är konstgjort, och spelar det egentligen någon roll? Kan man inte tycka lika mycket om ett elektriskt djur om det bär sig åt som ett riktigt (och kräver lika mycket vård och omsorg)? Kan inte en android ha ett "liv" som är lika mycket värt som en människas ? Särskilt som de tillverkas med inbyggda minnen och kanske inte ens är medvetna om att de är androider. En av androiderna Deckard jagar är operasångerska, och hon sjunger gudomligt - men det ska hon inte få fortsätta med. Dö ska hon, eftersom hon är en förrymd maskin som inte kunde hålla sig till sin plats som tjänare till en mänsklig ägare på rymdkolonin Mars. Men... varför? Hennes sång är lika vacker vare sig hon är maskin eller människa?

Det är spännande, samtidigt som det är mycket att fundera på (och mycket har jag inte ens tagit upp här, som de inledande sidorna där Rick Deckard grälar med sin fru Iran om olika inställningar på deras respektive "känsloinställningsmaskiner", eller hela grejen med empatireligionen "mercerism", eller karaktären John R. Isidore som är mänsklig men ansedd som lägre stående, "chickenhead", pga att hans intelligens förstörts av det radioaktiva dammet) - jag gillar den här boken väldigt mycket. Jag köpte fler böcker av Philip K. Dick, ser fram emot att läsa dem!

Och jadå, nu har jag sett Blade Runner. Den var helt OK, och jag tyckte om musiken och miljöerna - men de saker jag gillade allra mest med boken var inte med i filmen. Alltså: här fanns inte alls grejen med levande djur som svindyra statussymboler (eller ens boktitelns elektriska får...). Och inte heller det parti i boken där huvudpersonen blir osäker på vad som är verkligt, där han blir tagen till en polisstation han inte känner igen, ska ringa till sin fru men får upp en kvinna han aldrig förr sett på skärmen, alltså den del av boken där jag absolut inte kunde släppa läsningen pga riktigt, riktigt bra. Det är inte med. Å andra sidan har vi nu den replikant som spelas av Rutger Hauer, och som i filmen är perfekt förvirrat läskig - i boken är den karaktären inte alls lika viktig eller intressant. Så jag tycker om boken och jag tycker om filmen - men på olika sätt och av olika anledningar.

Titel: Do Androids Dream Of Electric Sheep?
Författare: Philip K. Dick
Utg år: 2010 (den här utgåvan), 1968 (originalet)
Förlag: Orion