fredag 5 maj 2023

Den tomma tronen

De senaste två böckerna om Uhtred har känts mer trötta än de andra, och ungefär varit likadana (Uhtred gör dumma saker, förvisas, återvänder och räddar saxarna trots att de inte har vett att vara tacksamma), och jag påbörjade den här med viss tvekan. Men! Wow! Den är annorlunda, och den är en av de bästa böckerna hittills i serien! Vilken tur att jag fortsatte!

Till att börja med så är det inte Uhtred som börjar berätta. Visst, den börjar ungefär "mitt namn är Uhtred, min fars namn var också Uhtred, liksom hans far också hette Uhtred.." - men nu är det sonen till den Uhtred vi känner som berättar. Och att läsa om denne unge son (han är i tjugoårsåldern, impulsiv, äregirig och känner sig odödlig) är som att läsa om vår Uhtred när han i bokseriens begynnelse var i samma ålder.

Men vår vanlige Uhtred kommer snart tillbaka och tar över berättandet. Han är ju gammal nu, över 50, och vad värre är: han blev allvarligt sårad i slutet på förra boken, och detta sår plågar honom nu hela tiden. Han fick ett svärd i bröstet, överlevde men några revben spräcktes och en lunga punkterades. En medicinkunnig munk stack tydligen in ett vassrör i lungan "för att få ut det onda", och det kanske var en bra grej - men sen avslutade han det hela med att lägga i en rejäl laddning koskit i såret för att "det onda skulle fortsätta att hålla sig borta". Och nu har då Uhtred ett ständigt varande och värkande sår som luktar förfärligt och gör ont när han går, sitter, står, ligger, skrattar, hostar... och han känner sig väldigt långt från den tappre, odödlige krigarherre han normalt tycker att han är. Men hallå.... kanske sårets dåliga läkning har något med koskiten att göra? Men nej - enda vägen till läkning är självklar för Uhtred och andra kloka i hans omgivning: han måste söka upp det svärd som orsakade skadan. Det svärdet kan häva förbannelsen, menar han. 

Förutom denna mer än usla medicinska hantering av sårskador får vi läsa mer om Uhtreds nu vuxna barn, nämnde Uhtred och också hans dotter Stiorra. Jag gillar bägge mycket! Den tomma tronen i titeln är Mercias tron, för nu har dess förre herre Aethelred dött och intriger sätts igång för vem som ska sitta i tronen. Wessex kung, eller någon krigsherre, eller - det här är ju helt oerhört vid den här tiden som nu är tidigt 900-tal - Aethelreds fru, kung Alfreds dotter Aethelflaed. En kvinna!? Att styra över män? Ja då, en klok kvinna som vill se Mercia fritt från invaderande daner, och som faktiskt gör något åt det. Tidigare (hon har varit med i princip i hela bokserien, först som flicka men nu som medelålders bestämd kvinna med grå hårstrån i sitt blonda hår) har hon fått saker att hända liksom lite från kulisserna, som maka till Mercias herre, men nu träder hon fram och tar plats. Jag gillar henne väldigt mycket, och hon är absolut en av mina favoritkaraktärer i serien. Och det bästa: hon är en verklig, historisk person! Det fanns en lady of Mercia då i början av 900-talet, då när kvinnor verkligen inte hade något att säga till om och bara skulle lyda sin man och i övrigt inte göra något väsen av sig.

Vi får också läsa om en annan, verklig historisk person som här ännu bara är en åttaårig pojke: Aethelstan (ja, det kryllar av folk som heter något med Aeth... vilket är totalt förvirrande). Han är stursk och olydig och Uhtred gillar honom mycket, och försöker fostra honom mot stor självständighet och eget tänkande för han tänker att Aethelstan kommer att bli en stor kung.

Det var rask utläsning av den här boken, och nu ser jag fram emot nästa.

Titel: Den tomma tronen
Serie: Uhtred #8
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Empty Throne
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2016
Förlag: Bazar förlag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar