Highfire

Som alla läsare av den här bloggen vet så älskar jag att läsa om drakar. De elaka och onda (Smaug et al), de kloka och fina (Temeraire & Co, åh älskar Temeraire), de oändligt högtstående, långtlevande och rätt snobbiga som ändå nedlåter sig till att bli partner med en människa (t ex Tairn, som mer än gärna drar hela sin fina ättelängd i tid och otid)... det finns så många olika.

Och så har vi Vern.

Vern är, vad han vet, den siste draken. Och hur kul är det? Särskilt som han helt tappat tron på människorna. Aldrig mer ska han lita på eller ingå partnerskap med någon människa - det slutar ändå alltid med elände, förräderi och ett uppbåd av våldsamma människor som utrustade med facklor och vapen ska döda drake. Han har varit med om det så många gånger under de tusentals år han levat, och han är less.

Så han håller sig för sig själv i sitt träsk. Bingear tv-serier, försöker äta kolhydratsnål kost men misslyckas eftersom han älskar frukostflingor, klär sig gärna i over-sized t-shirtar med Flashdancetryck (han älskar filmen Flashdance, och man får exakt veta varför i boken. Det har inte med dansen att göra, utan mer... ja, sånt som en ensam han-drake drömmer om). Och så dricker han kopiösa mängder med Absolut vodka. Han påminner mig både om Shrek och om Murderbot. 

Det som nu händer i Verns liv är Squib. Squib heter egentligen Everett, är väl i 15-årsåldern och är lite på glid i tillvaron. Han vill så gärna vara den gode son hans älskade mamma tycker han är, men lyckas inte riktigt, och nu är han på väg att ta första steget in i den kriminella världen för att kunna tjäna ordentligt med pengar. Grejen är bara att hans första skumma jobb går helt åt fanders när han hamnar i en uppgörelse mellan en korrumperad (och genomond, fullkomligt vidrig) polis och en småskurk. Det är mörkt, lerigt, fullt av ormar och insekter (vi är i Lousianas våtmarker) och plötsligt är det bukar som skärs upp, tarmar som trillar på marken och brutalt mord. Och explosioner. Och så... Vern. 

Vern räddar Squib från katastrof. Det var inte riktigt meningen, och eftersom Vern vill fortsätta leva ensam och ostörd och framför allt hemlig i sitt träsk så tänker han nu raskt elda ihjäl den här unge människan så att han inte sticker iväg och skvallrar om att "det finns en drake ute i träsket!!" vilket ofelbart skulle leda till det där vanliga med "arga människor, facklor och vapen". Men precis när Vern öppnar gapet för death by fire-grejen.... så kommer krokodilerna. De har haft ett eget möte och bestämt sig för att här och nu ta upp vissa orättvisor med den där stöddige drak-typen som tror han är något. Death-by-fire blir avbrutet. Åtminstone för Squib.

Alltså. Den här boken liknar inget annat jag läst. Vänskap mellan en deprimerad drake och en ung smart kille som det håller på att gå snett för - jättefint men framför allt roligt att läsa om. Men det här är bara en del av boken som också innehåller massor av action - här är skurkiga skurkar som vill ta över om inte världen så åtminstone varandras syndikat. Här skjuts och lemlästas och dödas hej vilt, och den där polisen jag nämnde är så vidrig att han nästan inte går att läsa om. Ibland tar vapnen och dödandet över för mycket, och jag hade hellre velat läsa mer om hur Verns och Squibs vänskap utvecklas (för jo, det gör den, trots att Vern lovat sig själv att aldrig mer lita på en människa).

Men det som nog kommer att stanna kvar efter den här boken är bilden av en ensam drake som gång på gång på gång kollar på Jennifer Beals i Flashdance, scenen där hon får vatten hällt över sig, för om man kisar med ögonen och kollar på ett visst sätt så ser det i någon tiondels sekund ut som att hon har vingar på ryggen. Tydligen.

Titel: Highfire
Författare: Eoin Colfer
Utg år: 2020
Förlag: Harper

The House in the Cerulean Sea

Linus Baker lever det alldagligaste av liv: han lever ensam i sitt lilla grå radhus i en rad av hundratals likadana hus, han tar bussen varje dag till jobbet på ett kontor. Han lever ensam, om man inte räknar katten som bestämde sig för att flytta in hos honom för några år sedan, och som bäst tydligen kan beskrivas som ett ting av ondska. Hans granne är utsökt otrevlig, arbetstempot på kontoret är högt och rasterna är få och extremt klockade, det regnar jämt, han har problem med både vikt och blodtryck och har väl egentligen för mycket att göra på jobbet. 

Fast det han jobbar med är definitivt inte alldagligt: han är inspektör av barnhem för barn med magiska förmågor. Och nu blir han, helt utan förvarning, uppkallad till Extremely Upper Management, det vill säga de chefer som är så höga att de nästan känns mytologiska. Och dessa chefer ger honom ett uppdrag som är så hemligt att han inte får andas om det till någon: han ska under en månads tid på plats inspektera det barnhem som heter Marsyas Island Orphanage, som i sig är så hemligt att Linus aldrig har hört talas om det förut. 

Han reser dit med tåg, och resan tar många timmar. Och under tiden blir världen allt mer i färg och det slutar regna, och när han kommer fram har han kommit till havet, the Cerulean Sea. Här ligger då barnhemmet på en ö, och där bor bara sex barn. Men vilka barn...! Ett av dem är ett klassiskt slemmigt tentakelmonster som gärna vistas under sängar, men som nu fått veta att han inte behöver bli det alla förväntar sig. Han skulle t ex kunna bli springpojke på hotell, det vi väl kallar piccolo men som här benämns bellhop. Och han tränar nu så ofta han kan på att bära väskor, tvätta kläder och be om dricks. Ett annat av barnen är Antikrist, och jadå, han kan ryta ut domedagshotelser om allas död och få röda ögon och vara allmänt läskig - men gillar också 50-talsrock på klassiska vinylskivor. 

Det är väldigt speciella barn. Och föreståndaren på barnhemmet, en Arthur Parnassus, har ett tålamod som är oändligt samt en särdeles pedagogisk begåvning. Vår Linus ägnar de första dagarna på barnhemmet åt att vara rädd för allt och alla (men hallå... antikrist liksom, tänk Damien och Exorcisten och alltihop) men lugnar snart ner sig och gör det inspektörer på Department in Charge of Magical Youth aldrig får göra: blir känslomässigt engagerad. I barnen, i havet, i huset, i alltihop men alldeles särskilt i barnhemsföreståndaren.

En bok med mycket humor men framför allt med en underbar miljö och stämning - jag skulle vilja bo på det där barnhemmet, med det där havet utanför. Och jag har nog aldrig läst någon liknande bok - det är lite som feel-good fast med magi, eller som en fantasy-internatskole-roman, eller relationsroman med både svärta och Monty Python... 
Och författaren T.J. Klune har skrivit fler böcker, som det verkar alltid i gränsland fantasy/sf/romantik och alltid med gay- eller HBTQ-karaktärer. Jag ska läsa fler!

Titel: The House in the Cerulean Sea
Författare: T.J. Klune
Utg år: 2020
Förlag: Tor Books

Om uträkning av omfång 5

Jag har läst vidare i Balles septologi Om uträkning av omfång, nu bok 5 i ordningen. Och jag känner fortfarande samma kluvenhet som jag skrev i inlägget om bok 1-4 (som du kan läsa här) - jag vet inte om jag gillar de här böckerna eller inte. Ändå läser jag vidare. Det är något med omöjligheten i det hela som lockar. Och så är böckerna tunna och snabblästa, och när jag nu läst fem böcker så kommer jag ju läsa de två sista när de kommer för att se om jag får något slags avslut.

Bok 5 handlar egentligen om samma tema som bok 4 gjorde: vad gör människor egentligen med sin tid när det inte längre finns några måsten kvar? När pengar inte är något problem? Och hur byggs nya samhällen upp när förutsättningarna ändras? Vad styr? Vem styr? 

Det har nämligen flyttat in ett väldigt stort antal människor (alla fast i den 18 november) i någon typ av nedlagt forskningscentrum i centrala Europa. Tara är en av dem, och hon får snart en slags funktion som arkivarie. Har man all tid i världen så kan man ju lägga den på att forska om diverse olika ting, så det är det 18-november-människorna gör här. Och Tara arkiverar deras forskning. Vilket vi verkligen, verkligen får veta: en stor del av boken handlar om något så urbota tråkigt som hur man resonerar kring kategoriseringen av all denna forskning. Jag skumläste, och gäspade, och tänkte att jo, ja, här finns säkert någon klok tanke om att ta med alla dessa kategoridiskussioner, men jag begriper inte den tanken och jag intresserar mig inte alls och när ska det hända något?? Det som händer är att åren nu börjar gå väldigt snabbt (eller, ja, det är fortfarande 18 november, men det går väldigt många dagar mellan varje "dagboksinlägg" som Tara gör) och jag börjar mer och mer undra var och när det här ska ta slut? Vad händer när folk dör i den 18 november? Kommer vi någonsin att få reda på något varför eller det är inte längre intressant? 
Jag kommer läsa bok 6 och 7 också, men kommer garanterat att skumläsa vidare om det ska fortsättas med sidlånga diskussioner om kategorier och termer, och alla dessa namn på personer som gör och tycker saker. (Det var länge sedan i böckerna jag höll reda på någon annan än Tara och de två personer hon hittade först - nu är där hundratals.) Det är den där märkliga kluvenheten: jag både gillar och inte gillar, har egentligen redan ledsnat men måste läsa vidare för att få veta.

Titel: Om uträkning av omfång 5
Serie: Om uträkning av omfång #5
Författare: Solvej Balle
Originaltitel: Om udregning af rumfang V
Översättning: Ninni Holmqvist
Utg år: 2024
Förlag: Wahlström & Widstrand

Poster Girl

Spännande med en ny dystopi av Veronica Roth! tänkte jag och började läsa om Sonya Kantor som sedan tio år lever i ett giganto-fängelse i storleksordningen "inmurad del av stad". Det här är tiden efter att den klassiska dystopi-regimen har störtats av rebeller, och efter att alla ledare avrättats eller satts i fängelse, och den superteknologi som användes för att övervaka alla människor har avvecklats och även om den i viss mån finns kvar så misstros den eftersom den hör ihop med regimen. Detta är alltså inte typ fjärde boken i en serie där de föregående tre delarna har handlat om och avslöjat hur det dystopiska samhället fungerat och sedan raserats och så skulle detta vara lite av en epilog - nej, här hoppar alltså Roth direkt på "efter". Och jag känner mig lite snuvad på konfekten samtidigt som jag blir nyfiken på idén.

Sonya var ung när hon fängslades, och hennes enda brott var att hennes föräldrar var höjdare i regimen som störtades. Själv var hon alltså "the poster girl", flickan som på affischer personifierade hur lyckliga alla var i det perfekta och kontrollerade samhället. Hon har kvar sin "insyn" (insight) som är ett slags implantat i hjärnan, via ögat, och som när det begav sig dels funkade på ungefär samma sätt som våra mobiltelefoner gör nu med ett ständigt informationsflöde, men också var ett sätt att kontrollera vad hon gjorde. Gjorde hon goda gärningar, typ hjälpte äldre över gatan, så fick hon poäng, gjorde hon fel fick hon poängavdrag. Fel var att göra elaka saker obviously men värre var att kritisera regimen. Nu funkar inte den där "insynen" längre, men sitter kvar i hennes huvud eftersom den inte går att ta bort igen. Och hon saknar den. Hon gillade att tjäna ihop DesCoins på att vara duktig, och det var så praktiskt att hitta information. Hon saknar överhuvudtaget det gamla samhället. Och sin familj. Men här sitter hon, fängslad.

Tills det är en man som söker upp henne i fängelset, och ger henne ett uppdrag: hon ska hitta en liten flicka som försvann för flera år sedan, innan regimen föll. För att kunna göra det så får hon för korta stunder lämna fängelset och ge sig ut i samhället. Och hon går alltså med på detta, ger sig ut och detektivar lite efter försvunna tjejen, ser hur det samhälle hon minns har raserats men får också veta sanningar om hur det var förut, på riktigt. 

Det är en helt OK story, men jag känner fortfarande att jag gärna hade velat vara med från början i det här intressanta världsbygget, och inte bara efteråt när allt redan har hänt. Sonya har blivit en hård och bitter person (ja, tio år i fängelse för något hon tycker hon är oskyldigt anklagad för) och även om jag förstår det så tycker jag inte särkilt mycket om henne. Jag hade velat lära känna henne då och upptäckt sanningarna bakom regimen och samhället tillsammans med henne medan det fortfarande fanns kvar.

Titel: Poster Girl
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Poster Girl
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2024
Förlag: Modernista

Svartstick

Paula kommer till en kursgård i Dalarna - hon ska vara med på en sommarkurs i svartstick, ett slags broderi. Hon är egentligen inte jätteintresserad av broderi, utan mer av att "vara på kurs". Hon brukar åka på kurser i diverse ting, men väl på plats struntar hon högaktningsfullt i det kursen lär ut men tycker om att falla in i kursrutinerna med mat på särskilda tider och ett rum att dra sig tillbaka till för att undvika kontakt med övriga kursdeltagare. Helt ärligt så blev jag mest irriterad på Paula när jag läste, och det blev inte bättre när jag fick veta mer om hennes liv i övrigt heller, allt hon inte vill bestämma, allt hon drar sig undan. Hon mår inte bra, det begriper jag, men jag vill mest bara säga åt henne att skärpa sig, och det är nog inte alls det jag är tänkt att känna.

På kursgården bor och jobbar Gunni. Hon har bott där i större delen av sitt liv - hennes mamma jobbade i köket på den tiden det var folkhögskola här. Gunni kan varenda skrymsle på gården, och ser till att allt går rätt till. Även om det är en sträv och avig kvinna gillar jag henne, och av de tre kvinnorna i boken är det Gunnis liv jag gillar att läsa mest om. Särskilt om hennes förhållande till den där mamman som är en ytterst krävande person, och som Gunni bara ger och ger utan att det verkar som att hon får något tillbaka.

Den tredje kvinnan vi får läsa om är Anita, och det är utdrag ur hennes dagbok från slutet av 1950-talet när hon som ung kvinna fick jobb i nya snabbköpet i samhället folkhögskolan/kursgården ligger utanför. Det är modernt tänkande i det där snabbköpet - ägaren Bengt har varit i Amerika och lärt sig hur det ska gå till, och Anita är djupt imponerad av honom, det nya, allt amerikanskt, allt modernt, och hon blir kär. I alltihop egentligen, men mest Bengt. Fast han är gift.

Även om det fanns delar av den här boken jag gillade så blev jag rätt besviken. Jag gillade Blybröllop av Paborn (har inte läst ngn annan av henne) mycket, och även om en del av den svarta humorn från den finns även här så räcker det inte. För mig blir det tre skilda berättelser om tre kvinnoliv, där sammanknytningen känns lätt krystad. Och av de tre är det egentligen bara Gunni som intresserar mig - jag hade hellre läst en hel bok om bara henne, hennes uppväxt, hennes förlorade kärlek och nuvarande rätt bittra liv - medan Anitas berättelse möjligen kunde varit med som lite bakgrund och Paulas helst inte alls.

Titel: Svartstick
Författare: Sara Paborn
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag

Onyx Storm

Onyx Storm är tredje delen i serien The Empyrean som börjar med Fourth Wing och fortsätts av Iron Flame. Och oj, som jag längtat efter att få läsa den! För att ha koll på allt och alla (alltså, nej, man glömmer inte Xaden och Violet och drakarna, men det finns många andra personer här och har hänt väldigt mycket) så tyckte jag absolut att jag behövde läsa om bok 1 och 2, så jag ägnade julen åt det. De var fortfarande lika bra. Och Onyx Storm? Jepp. Bra. Osläppbar. Men... jag hade fått för mig att den skulle vara den avslutande boken i serien och trodde jag skulle få svar på allt. Tji fick jag, och det började jag inse när jag kommit en bit in i läsningen och allt började se väldigt mörkt ut. Hur ska de lösa det här? undrade jag, googlade och fick veta att detta är bok 3 av 5...!!! Gaaahh! Och inte nog med det: nu tänker sig författaren vila sig lite från drakvärlden, skriva en contemporary-romance-bok och först därefter ta tag i skrivandet av bok 4. Hon vet redan hur allt ska sluta, så det är ingen George R.R. Martin. Men jag är absolut inte OK med detta. Hon vet, ja. Men jag?? Grejen är nämligen den att om bok 2 slutade i en förfärlig cliff-hanger så är det ingenting mot hur den här tredje boken slutade. Allt är katastrof. Vi har lämnat Violet sittande lutad mot en vägg, trött bortom allt förstånd, och med en minneslucka från det senaste dygnet, och vi vet inte vad som har hänt, bara att allt gått åt fanders. Det finns diskussionssajter på nätet som ägnar sig åt Vad Hände I Kapitel 66 I Onyx Storm Och Vad Betyder Det? ungefär. Jag har lusläst dem. Vi är många som nu ska försöka klara oss fram till vad? 2026? 2027?? innan vi får veta.

Vad händer i Onyx Storm, då? (och läs nu för allt i världen inte vidare om du inte läst bok 1 och 2, spoilervarning!!)

Även om det nu inte längre går att dölja att det finns ett alldeles verkligt krig mot wyverns och venin, och att man nu tillsammans har slagit dem tillbaka oavsett om man rider på drakar, gripar eller tillhör infanteriet - så är det inte helt lätt när vardagen återvänder och man nu måste försöka samsas på Basgiath War College. Det är mycket tjafs, bråk och intriger (och ja, dödsfall, detta är ju Basgiath) när drakryttarna och gripryttarna ska ha sin utbildning tillsammans.

Och Violet kämpar med att försöka styra sin magiska gåva (det här med att nedkalla blixtar är ju ett vansinnigt bra vapen, men det är inte särskilt lätt att vara precis i sina träffar) samtidigt som hennes ena drake fortfarande är väldigt mycket tonåring och aldrig gör som man säger åt den. (och den andre draken är av en väldigt mästrande typ - dialogerna dessa bägge drakar emellan är helt underbara) Andarna vill nu bara en sak: att ge sig ut i världen bortom alla magiska barriärer och leta upp sin egen familj. Och det ska hon få - det är bara det att människorna måste förbereda, planera, diskutera, tjafsa, bråka om det hela först. Var ska letandet börja? Vilka ska följa med? Vem ska bestämma? 

Men det värsta är ju såklart inte blixthanterandet eller letandet efter Andarna-släkten - nej, vi har ju en Xaden som ju i Iron Flame var så förtvivlad och ville rädda hela världen att han sträckte sig efter den förbjudna kraften. Nu är han i dess våld, och finns det någon enda liten möjlighet att ändra på detta? Läka honom? Innan han helt går över på den mörka sidan och totalt blir Darth Xaden liksom? 

Så en stor del av boken reser vi ut på ett leta-drakar-quest i delar av världen som knappt funnits på kartan förut. Tonårsdrake, sammanbiten-kontrollerad-ska-inte-tappa-det-Xaden och konflikterna gripryttare-drakryttare tar vi med oss. Och... det går alltså inte att sluta läsa den här gången heller. 

Titel: Onyx Storm
Serie: The Empyrean #3
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2025
Förlag: Red Tower Books

My Lady Jane

I höstas såg jag tv-serien My Lady Jane, en underbar blandning av kostymdrama från engelsk tudortid, kärlek, fantasy och humor, allt med en allvetande berättarröst som med krass humor kommenterade det som hände på ett fantastiskt vis. Jag gillade personerna, storyn, alltihop! Och när jag fick veta att serien baserades på en bok med samma namn så var jag ju absolut tvungen att läsa den.

Men... även om boken är helt OK så är den inte alls lika bra som tv-serien. (och hur ofta hör man mig säga något sånt??) Ja, vi har i stort sett samma personer och i stort sett samma handling (även om tv-serien bara täcker ungefär första halvan på boken), men det är en del grejer som skiljer sig rejält mellan boken och tv-serien, och dessutom tar tv-serien ut svängarna så mycket mer. Mer humor, mer elakhet, mer heta kärleksscener, mer dramatik. Så om någon som sett tv-serien inte alls känner igen det mer återhållna i det jag skriver nedan om handlingen så är det just därför: boken är mer ljum. Om Jane och Guildford har hett sex i tv-serien - så har vi i boken i stället en scen där Jane läser högt ur en bok för Gifford (han heter Gifford i boken men Guildford i tv-serien...) samtidigt som hon matar honom med äpplen. Och om bok-Jane är en försiktig person så är tv-serie-Jane den som självklart slåss med kniv.

Lady Jane Grey är kusin och barndomsvän till den unge och sjuklige kung Edward. (Vi befinner oss alltså i England, 1500-tal, och Edwards systrar heter Elisabeth och Mary.)
Är man en lady i närmast-tronen-kretsarna så är bröllop en politisk- och familje-makt-rikedomsgrej, så därför är det inget konstigt om Jane nu blir bortgift fast hon bara är 16 år. Det är väl rätt lugnt, tycker hon själv, bara hon får fortsätta läsa böcker? Böcker är Janes liv, hon har alltid en bok i handen.

Den hon blir bortgift med är Gifford Dudley. Han avskyr själv sitt namn (han vill alltid bli kallad "G" i stället) men hans största problem är något annat: när solen går upp förvandlas han till häst. Varje morgon. Och så förvandlas han tillbaka till man när solen går ner. Så: Jane är gift med en häst. Det är ju inte helt... vanligt. Fast ändå inte otroligt i just den här skruvade historieversionen. Det är nämligen så att det här finns många som kan förvandla sig till olika djur, och de kallar sig ethians. De "vanliga" människorna som inte kan förvandla sig kallas för verities och det pågår mer eller mindre krig mellan dessa olika grupperingar. Det som skiljer Gifford från andra ethians är att han inte själv kan välja när han vill byta från människa till häst eller tvärtom. Det sker alltid i gryning/skymning, som en förbannelse. 

Nu krånglar vi till det: kung Edward försvinner - han flyger iväg i falkform, för jepp, även han är en ethian (likt hans far Henry VIII som förvandlades till ett lejon när han blev riktigt arg). Men hovet tror att Edward är död, så nu ska det utropas en ny regent, och Edward har i sitt testamente utsett sin kusin Lady Jane till tronföljare. Så Jane blir drottning av England, samtidigt som hon kämpar med att få hästäktenskapet att fungera. 

Inte lätt. Inte blir det bättre av att testamentet bestrids, och det intrigeras för att störta Jane från tronen. Kan man anklaga henne för något? Och få henne halshuggen? 

Författarna tyckte det var så roligt att skriva alternativa "Jane-historier" så de fortsatte, och det finns alltså Plain Jane om Jane Eyre och Calamity Jane i vilda västern. Jag kanske testar dem.

Titel: My Lady Jane
Serie: The Lady Janies #1
Författare: Cynthia Hand, Brodi Ashton, Jodi Meadows
Utg år: 2016
Förlag: HarperTeen

Feather

Här är ännu en serie jag testat i mitt djupdykande i romantasy-genren. Det finns olika subgenrer i den här, och en av dem är ängel-romantasy. Jodå. 

Leigh är en ung ängel, som fortfarande lever på här på jorden. Det funkar nämligen så att änglarna inte får sin uppstigning till himmelriket (Elysium) förrän de är klara med att "bygga" sina vingar. Och bygga vingar gör de genom goda gärningar, eller genom att omvända människor till att leva bättre liv. En liten god gärning ger en liten fjäder, och en stor insats - tänk omvända värsta skurken till att bli snäll och laglydig - ger många fjädrar. Men detta räcker inte - änglarna själva måste leva som de lär. Bryter de mot regler och lagar så tappar de en eller flera av sina surt förvärvade fjädrar. Det kan räcka med att yttra ett svärord eller en aldrig så liten lögn så... poff. Fjäder faller. Elände. Längre väg till Elysium.

Men Leigh har ännu aldrig tappat någon fjäder, och hon är duktig på de goda gärningarna, så hon har inte långt kvar nu innan uppstigningen till Elysium och det goda ängellivet. Hon ska bara få ihop till ett 80-tal fjädrar så är hon klar. Och här har nu dykt upp en riktigt het och snygg ärkeängel på besök i den lokala ängelhallen där Leigh bor, och honom vill hon stöta på, så det vore bra om hon kunde får ihop de där sista fjädrarna snabbt. Hon går in i ängeldatabasen (ja!) och söker på lediga goda gärnings-objekt, och ja, där! En riktigt usel syndare, en superskurk, en som har begått flera dödssynder och är helt bortom all räddning. Jared, 25-årig maffialedare i Paris. Honom ska Leigh omvända! Han är värd minst hundra fjädrar! 

Så vår Leigh reser till Paris. Och ja, såklart det uppstår ömma känslor mellan henne och den här absolut inte passande syndaren, som givetvis är mörk och snygg och farlig (men en mjukis längst inne, och egentligen synd om). Det är en rätt rolig bok, det här, det blir en så otrolig blandning mellan änglar, himmelrike och så, bang, databaser, metro, högklackade skor och romanceläsning. Leigh älskar nämligen att läsa, och läser helst romance. När hon inte blir insläppt direkt i maffiabossens lair så ställer hon sig sonika utanför entrén och väntar tills någon ger sig och släpper in henne. Och hon fördriver tiden med att stå och läsa en bok, läser den så intensivt att hon nästan glömmer var hon är och timmarna går rätt fort, och till slut blir hon insläppt eftersom maffiabossen vill se vad det är för någon som bara ställer sig utanför farligaste platsen i Paris och försjunker i en bok. Typ. 

Praktisk detalj: när änglarna rör sig på jorden så är vingarna osynliga. Så Leigh ser ut som, och uppför sig, ungefär som vilken ung kvinna som helst.

Jag har ännu inte läst vidare i serien, men ska. Nästa bok lär ska handla om Leighs kompis, en ung ängel med en skiter-väl-i-ängel-reglerna-attityd. Hon bor inte ens i ängel-hallarna utan lever som en helt vanlig människa, och hon har väldigt ofärdiga vingar eftersom hon hela tiden syndar och tappar fjädrar. Vi får väl se hur eller om hon tar sig till Elysium.

Titel: Feather
Serie: Angels of Elysium #1
Författare: Olivia Wildenstein
Utg år: 2019