Only a Promise

Jag tog mig an de där sju överlevarna från Napoleonkrigen igen,  som i Mary Baloghs serie The Survivors' Club en efter en hittar sina enda och rätta kärlekar samt sina happily forever after. Nu dags för Ralph, mannen med det stora ärret tvärsöver ansiktet och betitlad earl eller viscount när boken börjar. Jag minns inte exakt, och han blir ganska raskt hertig dessutom. Denne blivande hertig drog endast 18 år ut i kriget som officer, full med heroiska tankar om heder och Det Enda Rätta. Han övertalade dessutom sina fyra bästisar från skolan att följa med honom, men det tog inte lång tid innan de fyra dog och han ensam överlevde. Han såg det dessutom hända, och hann knappt återvända till England innan han upprepade gånger försökte ta livet av sig. Varför skulle han leva när alla de andra dog?

Nu lyckas han leva vidare genom att helt stänga av sina känslor - och det är därför han inte vill gifta sig även om det här med hertigtiteln som snart är hans gör att han verkligen måste sätta igång med att producera småhertigar och därför behöver hitta sig en fru. Vad skulle han kunna erbjuda henne, han som inte har några känslor kvar? (Tja, ett antal gods på landet, oräkneliga miljoner och titeln hertiginna...? Men nu ska jag inte vara cynisk)

Hos farmor och farfar hertiginnan och hertigen av InsertAdligtNamn (har tyvärr inte tillgång till boken när jag skriver inlägget) finns en tjugosjuårig kvinna som fungerar som sällskapsdam till den åldriga hertiginnan: Chloe. Ogift och bortom all räddning eftersom hon (utan att det är hennes fel) blivit inblandad i två gigantiska skandaler. Aldrig kommer hon att få någon man? Så vad har hon att förlora? Redan på sidan tolv eller nåt trampar hon bestämt fram till snart-hertig-Ralph och friar till honom. Och... han tackar ja. De gifter sig nästa dag (jepp, varför dra ut på det?) och därefter dör gamle hertigen mycket hastigt och nu har vi en nybliven hertig och hertiginna av InsertAdligtNamn som inte riktigt känner varandra och har hela boken på sig att bli kära och reda ut sina genomgångna skandaler och krigssorger och allt vad det är.

Jag gillar. Förstås. Det här är en av de romaner där Mary Balogh (som så ofta) låter personer från sina tidigare romaner vara med igen som bifigurer, och jag tycker väldigt mycket om det. Och det här med att bli hertiginna över en natt? Absolut!


Titel: Only a Promise
Serie: The Survivors' Club #5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2015
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

Flickan med gåvorna

När jag hade börjat läsa den här vaknade jag på natten av mardrömmar. Fullt av zombies invaderade huset jag befann mig i och hade forcerat staket och ytterdörr, bara den tunna myggdörren vi har innanför den fanns kvar som barriär, och de klapprade med tänderna åt mig och trängdes bakom det där tyget... Heh. Jag har ganska sällan mardrömmar numera, och om jag har det handlar de oftast inte om spöken och sånt utan mer om vardagligare läskigheter. Så man kan anta att den här boken kröp innanför skinnet på mig med sina "hungriga" som alla människor som smittades av zombiesmittan kallas, och som numera ränner runt på städernas gator och letar kött att äta?

Alltså, ja. Början på boken gjorde det, och det var där jag gillade läsningen bäst. Vi får läsa om Melanie, som döptes till Melanie eftersom det var det namn som stod överst på listan med flicknamn när hon kom till stället där hon nu är. Hon har inga ord eller minnen från tiden före. Men nu består hennes liv av en cell, en korridor, ett klassrum och så lektioner med olika lärare i det där klassrummet. Fröken Justineau är favoriten, och dagarna med henne de bästa dagarna. Sämsta dagarna är söndagarna när det ska ätas och duschas.

Just det här med att jag som läsare sakta får förstå vem och vad Melanie är, och om världen och de hungriga, och hur livet ser ut för de som ännu inte smittats av zombiesmittan - det är precis sådan läsning jag gillar. Därför vill jag inte skriva för mycket om vad som händer och det jag sakta får veta (men äckelvarning på maten Melanie och de andra som bor där får: en skål med larver... bluääärgh på det).

Jag gillar resten av boken också, men den innebär inte så många fler avslöjanden utan handlar mer om karaktärsutveckling. Melanie är lite för mycket för mig - hon är så redig och klok och förståndig. Mer gillar jag praktiske sergeant Parks och (faktiskt) doktor Caldwell, som verkligen tror på det hon gör även om det hon gör är... tja, inte OK?

Och zombiegrejen då? Är det mycket blodskvätt, hjärntuggarfest och splatter? Njae... det förekommer men är definitivt inte viktigast. Den här boken påminner mig mycket om Varma kroppar som också skriver om tänkande zombies med känslor och som kämpar emot det där rivande måste-äta-hjärna-nu-suget. Mer funderingar om mänsklighet, medmänsklighet och etik än action och hjälteinsatser.

Så - gillar gör jag, men glad av läsningen blev jag inte. Det är ju inte den sortens bok. (så fick raskt kurera mig med lite romance direkt efter... återkommer snart med rapport om a well-muscled duke)

Titel: Flickan med gåvorna
Författare: M.R. Carey
Originaltitel: The girl with all the gifts
Översättning: Johanna Svartström
Utg år: 2016
Förlag: Ordfront
Köp den till exempel här eller här

Hundar, hus och hjärtats längtan

Semesterläsningen fortsätter, och jag envisas med det lättlästa och mysiga. Den här var ett alldeles perfekt val (trots all snö på framsidan). Precis som i Toner i natten (som jag nyligen läste) finns även här en hantverkare och ett hus som behöver renoveras, men här är hantverkaren så oändligt mycket trevligare och det verkar bli så fint i det där huset att renoveringsbiten är en stor del av feel-good-känslan. Och så har vi förstås alla hundarna. Ingen Lucy Dillon utan hundar av olika sorter, kynnen och storlekar. Här figurerar en liten smart terrier som heter Minton (eftersom det blir roligt om han är olydig och får kallas Bad Minton) som jag skulle kunna tänka mig att äga, och en ganska påträngande kärlekskrank tax som gärna vill göra små valpar med alla hundar han möter, oavsett kön eller ras, en äldre, fisande brun labrador och många andra.

I centrum står Juliet, vars liv kraschade för ungefär 8 månader sedan då hennes älskade make Ben hastigt gick bort i en hjärtattack. Kvar finns hon nu med hunden, det orenoverade huset och en stor tomhet och sorg. Jag gillar originalets titel Walking Back to Happiness mycket mer än den svenska, eftersom det är just promenaderna som får Juliet att hitta tillbaka till livet och glädjen. Och det handlar om promenader med hundar - inte Minton eftersom han mest har fått leva med korta kisspauser på väg till affären under tiden som gått sedan hans älskade husse försvann. Nä, nu mer eller mindre tvingar Juliets mamma henne att börja gå ut med andra människors hundar. Dessutom passar hon deras katter, tar in deras post och snokar i deras bokhyllor. Och så börjar hon så smått orka med att prata med både dem och andra människor hon träffar på sina promenader.

Vi får också träffa Louise, Juliets syster, som inte riktigt orkar med sig själv och sitt perfekta liv med fina huset och bakteriefria sonen och mannen som fixar middagsdejter till bara dem två. Jag irriterar mig en hel del på både Louise (kan hon sluta lägga sig i Juliets liv?) och hennes man ("jag blir inte arg om du inte orkar jobba och vill återgå till att vara hemmafru, det hade ju varit trevligt med ett barn till"). Och på Louises och Juliets mamma som verkligen lägger sig i ungefär allt. Men allra mest tycker jag det är mysig läsning, och skulle gärna vilja ha någon som lyxrenoverade mitt hus lite så där pö om pö med fina färger och dyrt kakel.

Titel: Hundar, hus och hjärtats längtan
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: Walking Back to Happiness
Översättning: Marianne Mattsson
Utg år: 2012
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Thick as Thieves

Det var två år sedan jag läste A Conspiracy of Kings, fjärde boken i Queen's Thief, och jag var lite orolig för att inte hänga med i handlingen på Thick as Thieves. Men jag hade inte behövt bekymra mig - vi får resa långt bort från Attolia och Eddis och personerna som bor där, och i stället läsa om Kamet. Kamet är slav i ett högt uppsatt hushåll i det gigantiska imperiet Mede, och han är dessutom en av de högst rankade och mest dyrbara slavarna. Han kan skriva, föra räkenskaper, ha koll på ett hushåll, får röra sig fritt inom palatset och staden - förutsatt att han har ärenden som gör att han behöver ta sig någonstans. Han är ju slav, och har som sådan inte rätt att göra någonting som hans herre inte beordrat.

Kamet blir tilltalad av en anonym attolier, som nästan hela boken igenom kallas just The Attolian och inget annat (även om läsaren snart börjar ana vem han är). Denna attolier säger att han kan frita Kamet och ta honom med sig till Attolia för att där leva som en fri man. Kamet tackar för erbjudandet och går iväg (men skrattar hånfullt inom sig - han, som har ett så bra, lyxigt och (nästan) fritt liv, åka till Attolia där folk lever som barbarer? Aldrig!)

Men saker och ting förändras hastigt, och efter något dygn befinner sig Kamet trots allt tillsammans med den där töntige attoliern, på väg mot Attolia och på flykt för sitt liv. Givetvis tänker han inte följa med hela vägen till Attolia - nej, han tänker sticka ifrån attoliern så fort tillfälle ges och leva vidare sitt liv undangömd i någon stad långt borta, så långt bort från Mede och kejsarhovet som det går.

Det här är en väldigt bra bok, och lika välskriven som de andra i Queen's Thief-serien. Megan Whalen Turner är en rasande skicklig författare. Men.... ändå är jag lite besviken på den. Jag ville så väldigt gärna veta mer om hur det gick med allting i Attolia och Eddis och Sounis, och träffa Gen och de andra - men det fick jag nästan inte göra i den här boken. Kamet är en trevlig bekantskap, men han känns ändå mest som ett sätt för oss att få veta hur det stora imperiet Mede funkar, och hur det är ett sådant oöverstigligt hot mot de tre små länderna vi hejar på, och den här boken känns väldigt mycket som en typisk mellanbok som förbereder oss på Den Fantastiska Avslutningen i seriens sjätte och sista del. Frågan är nu bara: hur himla länge ska vi få vänta på den? Whalen Turner skriver fantastiskt bra men tar sin tid på sig för att fila fram varje bok som de hantverk de är. Det tog sju år för henne att skriva denna Thick as Thieves. Hur många år innan hon får ihop alla trådar till ett fantastiskt avslut i sista boken? Jag bävar...

Titel: Thick as Thieves
Serie: Queen's Thief #5
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2017
Förlag: Greenwillow Books
Köp den till exempel här eller här

Toner i natten

Min sommarläsningshög består i år mest av sånt jag tror att jag ska glida igenom som smör. Jag har haft problem med läsflytet ett tag, och har därför försökt hitta sträckläsningsböcker. Den här låg överst i högen, och det var en bra inledning eftersom jag mycket riktigt sträckläste den. Och eftersom jag gjorde det måste jag ju vara nöjd med den?

Jodå, i det stora hela. Jojo Moyes kan det där med att dra in läsaren och fängsla i berättelsen. Och här finns ett antal personer jag tycker mycket om. Allra mest gillar jag ett par bifigurer som kallas "kusinerna", ett par äldre herrar som lever ihop och som driver en liten affär ihop, och som helt uppenbart hade det jobbigt med traktens skvaller när de flyttade dit men vars affär nu är lite av ett nav för allt skvaller. Jag gillar också Byron, som egentligen är utbildad lärare, men som livet tvingat till att bli någon som tar tillfälliga påhugg, som inte har fast bostad, som inte vet hur den närmaste framtiden kommer att se ut men som ändå försöker göra rätt för sig, tvätta sin skjorta och se till att hans hundar mår bra. Kanske han blir lite väl god och duktig när han är specialist på så mycket, kan beskära träd, kan allt om svampar, kan plöja en åker och prata med barn på barns vis. Men... nä. Jag gillar Byron.

Ändå är det en hel del i den här boken som skaver, och som gör att jag inte gillar den så mycket trots sträckläsningen. Jag tycker inte om huvudpersonen Isabel. Jag blir så irriterad av hennes strutsteknik när det gäller ekonomi och praktiska ting och sitter och morrar över alla brev (viktiga och mindre viktiga) som läggs i en hög och glöms bort och hennes oförmåga att säga till hantverkaren Matt på skarpen och... ja, ungefär allt. Ja, hon är en fantastisk violinist som hittills har levt för sin musik, och ja, hon har förlamats av sorgen över bortgångne maken... men jag gillar henne ändå inte. Punkt.
Inte heller gillar jag den där hantverkaren Matt och hans besatthet, eller hans fru som verkar ha glömt bort att leva ett eget liv utan bara hänger upp sig på var hennes man är och om han fortfarande tycker om henne och vad hon ska ha för gardiner i vardagsrummet. Visst, de är mer komplexa än så, men jag gillar dem inte.

Och så huset. Det som ska renoveras. Samma obestämbara obehag som högen med de där obetalda räkningarna - jag blir så irriterad av att läsa om det. Fnuttande med kornischer medan elen till köket inte funkar och stora grejer som vatten och avlopp inte är igång... jag blir så frustrerad. Det är inte som att jag själv är någon renoveringsguru (far from it...) men felaktigheterna i alltihop tillsammans med Matts attityd och Isabels strutseri gör mig så trött. Samtidigt som... jag sträckläser vidare. Ja ja.

Och, märkligt nog: detta är andra boken på mycket kort tid jag läser där det finns ett barn som har tystnat? Som fås att prata igen med hjälp av en hund? Postmannen ringer alltid två gånger...


Titel: Toner i natten
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: Night Music
Översättning: Helen Ljungmark
Utg år: 2016
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här

Spöket i biblioteket

Mystiska skolan heter serien med börja läsa-böcker som är lagom läskiga för barnen på lågstadiet, och som har så fantastiskt fina illustrationer att jag skulle vilja kliva in i dem och kolla runt på den där skolan. Barnen som kommer till skolbiblioteket där jag jobbar älskar de här böckerna, och de lånas ständigt ut. Därför blev jag himla glad över denna Spöket i biblioteket eftersom den fortfarande utspelar sig på den mystiska skolan med tinnarna och tornen, och med Greta och de andra barnen som huvudpersoner - men har lite längre och svårare textmängd än de andra böckerna i serien. Tjoho! Så perfekt att ge barnen när de blivit duktigare på läsning, vill läsa om Mystiska skolan men behöver mer. 

Och... den utspelar sig i biblioteket, som ligger i en egen liten byggnad i skolan, ett torn med en brant trappa. När jag bokpratar om de här böckerna brukar jag förstås alltid visa bilden på biblioteket och säga att jag önskar att jag finge jobba där. Och nu får vi alltså komma dit och vara med om ett mysterium. Kul! Dock saknar jag färgillustrationerna - de svartvita är fina men det där magiskt vackra där sådant som tapeter och dörrar nästan kändes som fotografier har försvunnit.

Amir är bibliotekarien i det lilla tornet, och har sådana besynnerliga grejer för sig som att ha skyhöga stegar och hundra år gamla böcker om tidsreseforskning på ett... skolbibliotek? Dessutom har han mustascher som krullar ihop sig när han blir arg, och dessutom har han läst alla böckerna i biblioteket. Jo. Men ett har vi gemensamt: det här att älska böcker, ordning och att hitta vilken bok som passar till barnen.

Nu krullar Amirs mustasch ihop sig eftersom någon har lämnat den där urgamla boken om tidsresande liggandes på soffan i biblioteket. Inte på sin plats! Och denne någon måste dessutom ha klättrat uppför stegen för att hämta boken. Inte tillåtet! Vem kan det vara? Vem?


Titel: Spöket i biblioteket
Serie: Mystiska skolan
Författare: Katarina Genar
Illustrationer: Alexander Jansson
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

The Instruments of Control (The Revanche Cycle, book 2)

Jag läser vidare i The Revanche Cycle och detta är alltså andra boken i serien. Och jag gillar den fortfarande mycket! Det är fortfarande ett myller av människor (fast författaren har tagit livet av ett antal sedan jag började läsa bok 1)(en av mina favoritkaraktärer är numera totalt massakrerad)(attans) och ett ännu större myller av intriger. Ibland undrar jag ifall det finns några överhuvudtaget i den här världen som bara går upp på morgonen, äter frukost, jobbar, äter middag och går och lägger sig utan att under tiden med ett halvleende och dolska blickar planera att mörda sin chef, arbetskollega, bästa barndomsvän, fru eller barn bara för att få mer makt eller pengar eller helst bägge delarna. Det är mycket intrigerande, och absolut ingen går att lita på. Alla står sig själva närmast, och om det mot all förmodan finns någon som älskar någon annan och försöker sätta den personen främst och skydda och leva för henom... så tas denne någon raskt ur sina illusioner, får sitt liv raserat och får lära sig att inte vara så mjuk och dum.

Jag kan bli lite trött.

(och på ganska många ställen skumläste jag en del när intrigerna blev för omständliga och de dolska blickarna för många och de elaka händerna som förväntansfullt gneds mot varandra bara blev för mycket)
(utom när det var fullständigt skogstokige lönnmördaren Simon Koertig som förväntansfullt gned sina elaka händer, eftersom Simon Koertig är så ond och vidrig att det är en ren fröjd att läsa om honom, plus det att alla hans finurligt elaka planer alltid så storslaget går åt fanders...)

Mari Renault försöker tänka och leva gott, och vill så gärna bli en sagans riddare - men hon har egentligen en liten rasande djävul inuti sig som släpps lös mer och mer, och vid ett tillfälle när Mari släppt på kontrollen och får tag på en yxa så blir det... ja, helt hysteriskt rått och blodigt.

Felix är en annan som så gärna skulle vilja leva ett gott liv som värdshusvärd i en liten stad vid stranden. Problemet är att hela världen är emot honom, att han liksom hamnar i centrum av alla andras intriger och folk försöker döda honom vart han går. Det får banne mig finnas gränser, så han försöker slå tillbaka, intrigera tillbaka mot intrigmakarna. Men... han är inte så bra på det där.

Vidare har vi en maktgalen kung, en maktgalen kejsare, en maktgalen affärsman, en maktgalen häxa och ett antal andra maktgalna individer. Det är magi, blod och intrigerande på olika nivåer i en salig blandning med snabba POV-skiften, och jag måste - precis som efter första boken - nog ganska omgående ge mig i kast med bok 3 medan jag fortfarande har koll på alltihop.

Titel: The Instruments of Control
Serie: The Revanche Cycle #2
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2015
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige, men till exempel här

Belle

Jag började med att lyssna på den här som ljudbok, men detta är den praktiska sorten som funkar både som ljudbok och e-bok hos Storytel så ganska raskt hade jag mest övergått till att mest läsa den som e-bokstext pga att det gick för långsamt med uppläsandet (och att jag inte är riktigt sams med Louise Raeder som uppläsare) och jag ville gå snabbare fram i läsningen av Belles och de andras öden och äventyr. Jag har inte läst något av Lesley Pearse innan men kommer alldeles säkert att göra det igen eftersom hon verkligen kan berätta en bra story och få en läsare att fastna. Perfekt för att komma ur lässvackor!

Det börjar lite för snyftigt för min smak, och jag var lite lätt skeptisk: Belle växer upp på en bordell i Seven Dials i London, men har ändå haft en skyddad uppväxt full med böcker och kärlek i Mogs stora kök. Mog är bordellens hushållerska, och har varit som mamma för Belle även om Belles riktiga mamma Annie också finns i hennes liv och är den som äger bordellen. Fram till när boken börjar och hon är sisådär sexton år gammal har Belle inte vetat vad det är som händer i övriga huset och inte heller vetat vad det är en hora gör, så det är ett ganska bryskt uppvaknande när hon 1. råkar ligga gömd under sängen inne hos Millie, en av de anställda, när hon betjänar en kund och 2. kunden inte är nöjd med vad han får utan stryper Millie till döds.

Nu är Belle vittne till ett mord, och det hinner inte gå många sidor förrän hon själv är kidnappad av mördaren (som dessutom har andra skumraskaffärer för sig och till råga på allt en stor näsa och köttiga läppar) som för ut henne ur landet och säljer henne till en bordell i Paris. Och så sätter det igång. Det är här jag tror att den stackars oskuldsfulla Belle ska bli räddad ur faran av någon modig typ, och börjar lägga ner läsandet. Men nejdå, istället sker det värsta (hon tvingas direkt att ta emot kunder på bordellen, den ene brutalare än den andre) men Belle överlever och går vidare, och lyckas dessutom hitta bra saker i livet. Det är detta som gör att jag gillar att läsa om henne: hon klarar sig vidare utan drömprinsar och fantastiska lösningar. I stället ger hon aldrig upp - hon ser efter vad hon har för möjligheter och jobbar med dem.

Och det är inte bara Belle vi får följa, utan även vad som händer med Mog och Annie som är kvar hemma i London, och människorna kring dem. Jag gillar dem, utom möjligen unge Jimmy som är lite väl rekorderligt reko för att vara trovärdig. Miljöerna gillar jag också! Det är London på 1910-talet, det är Paris, det är New Orleans med ångande värme, farliga bakgator, upplysta hus och musik som aldrig tystnar... Jag är på det hela taget glatt överraskad av den här boken!

Titel: Belle
Författare: Lesley Pearse
Originaltitel: Belle
Översättning: Yvonne Hjelm
Ljudbok - uppläsning: Louise Raeder
Utg år: 2012
Förlag: Damm förlag
Köp den till exempel här eller här