Regnmannen

Ingmar lever ensam sedan hans fru Inger gick bort för några år sedan. Hon älskade trädgården, Ingmar levde för teatern där han var regissör och lade större delen av sitt liv. Men först försvann teatern ur Ingmars liv, och sedan Inger, och efter att ha varit helt utan mål och mening i livet ett tag så hittade Ingmar till Ingers älskade trädgård, och till rosorna. Dem vårdar han nu ömt enligt alla konstens regler.

Den här sommaren är ovanligt torr och varm, och bevattningsförbud med slang råder. Ingmar oroar sig för rosorna, och tycker sig komma ihåg att det väl fanns en gammal vattenkran på baksidan av vedboden, en kran som inte var kopplad till de kommunala vattenledningarna utan till någon sjö eller liknande? Han hittar efter lite letande i allt ogräs och sly den där kranen, och den går igång. Inte bara den - utan regnet. Snart inser Ingmar sambandet: när han sätter på den gamla kranen så börjar det regna. Fast det är omöjligt. Det här borde han förstås hålla hemligt (och ingen skulle ju ändå tro på  honom?) - men det är inte lätt, och snart har både mästrande grannen och kommunen fått reda på att Ingmar kan styra regnet.

Det jag gillar allra mest i den här boken är hur jag får både Ingmars och hans sons Eriks perspektiv på det som sker. Det jag först förstår när jag läser om Ingmar förändras en hel del när jag får läsa om hur Erik uppfattar det. Ingen av dem har väl egentligen fel, de bara tänker olika, som föräldrar och barn gör. Och det är det här jag tycker är så fint. När går vi över den där gränsen mellan att ens föräldrar kan allt, vet allt och är helt centrala i ens liv till att själv ha bildat en egen uppfattning, kunna mer än sina föräldrar (åtminstone om en del saker) och inse att ens föräldrar både kan ha fel och bara är vanliga människor? Erik tänker mycket på det där, och på hur hans uppfattning om pappan förändrats med åren:

"Pappa efter mammas död var en ny bekantskap. När Erik var liten hade de varit mer som en enhet. Var sin del av 'mamma och pappa', där den ena delen oftast var frånvarande i det dagliga livet. Pappadelen i hans barndoms föräldrar hade rätt lite med dagens farbror att göra."

Sen tycker jag förstås om det absurda i "regnmakandet" och hur kommunalrådet Anette Malmgren-Ljungman ser sin egen politiska räddning i styrning av regn - det här är väldigt mycket Jonas Karlsson som jag är van att läsa honom. Men jag läser gärna mer av hans relationsfunderingar.


Titel: Regnmannen
Författare: Jonas Karlsson
Utg år: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

5 barnböcker - några nya favoriter

Jag läser en hel del barnböcker just nu eftersom jag har rätt många bokprat på jobbet och tyckte jag behövde utöka "repertoaren" med nytt eller i alla fall nytt för mig. Normalt brukar jag ju sedan skriva ett helt blogginlägg om varje bok, även de lättare barnböckerna - men nu växer traven med obloggade böcker på mitt skrivbord och jag inser att jag får göra någon slags samlingsinlägg av det hela. Här kommer alltså lite kortare vad jag tyckte om fem barnböcker på en gång:

Ester Tagg och den flygande holländaren
En riktig äventyrsberättelse jag tyckte väldigt mycket om (och det finns redan en fortsättning om Ester som heter Ester Tagg och sjöormens öga). Ester Tagg har fläta och knäppkängor, bor på barnhem med en ytterst elak föreståndarinna som säljer alla barnhemmets barn till "fabriken" när de fyller tio. Tre dagar före sin egen tio-årsdag läser Ester i tidningen att piratskeppet Den flygande holländaren ska komma till staden där hon bor. Och piratskeppet ser på bilden likadant ut som det hon själv har på bild, på det papper som låg i botten av korgen hon lämnades till barnhemmet i när hon var bebis. Hon måste dit! Men barnhemsföreståndarinnan låser in henne i en jordkällare pga att om Ester sticker iväg med något jämra skepp så går ju fabrikspengarna om intet, och drömmen om att stänga barnhemmet och öppna porslinsaffär (jodå!) får skjutas upp.

Titel: Ester Tagg och den flygande holländaren
Författare: Linn Åslund
Illustrationer: Rebecka Helmersson
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8-12 år

Pepparkornen och den svarta förbannelsen
Spännande böcker som kan locka ca 10-12-åringar behövs alltid, så jag gav den här en chans trots att titeln kändes mer än fånig (i mina öron...)
Pepparkornen, en grupp barn som har deckarbyrå, är tydligen en populär tysk tv-serie som visats i många år, även på SVT. Nu har det gjorts en film om dem: Die Pfefferkörner und der Fluch des schwartzen Königs, och den här boken baseras på filmmanuset till den, och det finns även rikligt med filmfoton i boken. Mia i Pepparkornen ska på klassresa till Sydtyrolen, till en by där hennes vän Luca bor. Nu säger han över Skype bara någon dag före resan att de måste ställa in resan, att de inte får komma. Vi läsare får veta att han i en nedlagd gruva hört någon väsa att "ingen undgår den svarta förbannelsen". Men klassen reser ändå.
Den här gillade jag inte - det kändes alldeles för mycket som att läsa just ett filmmanus och försöka följa med i snabba klipp från den ena actionscenen till den andra. För zappigt, och för platt.

Titel: Pepparkornen och den svarta förbannelsen
Författare: Sarah Bosse
Originaltitel: Die Pfefferkörner und der Fluch des schwarzen Königs
Översättning: Anna Hörmander Plewka
Utg år: 2018
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Den magiska enhörningsön: Den förtrollade skogen
Det här är en serie böcker som jag helt missat fram till nu när jag läste om att den sjätte boken kommit ut. Ja, det är fnuttegulligt, och ja, det är mer än över-fånigt med magiska enhörningar som har tunna vingar, färgglada manar, som kan tala med "melodisk och lugn" röst... men jag släppte alla logiska invändningar åt sidan och kastade mig in i enhörningsland (via den ihåliga eken och med hjälp av magiskt stoft) och tyckte faktiskt om storyn...! (en "ond" enhörning har lagt en förbannelse över enhörningarnas fina land så att träden dör, och den otäckingen har också burat in enhörningarnas kung och tänker sig själv ta över makten på ett elakt vis) Äventyr, magi med klara färger och mjuka pälsar... what could possibly go wrong? Jag vet såååå många läsare som bara kommer att älska de här böckerna, särskilt om jag presenterar dem alla på en gång (de har olika färgtema) som en massiv enhörningschock.

Titel: Den förtrollade skogen
Serie: Den magiska enhörningsön #1
Författare: Zanna Davidson
Originaltitel: Fairy Unicorn: Magic Forest
Översättning: Malin Bergman
Illustrationer: Nuno Alexandre Vieira
Utg år: 2018
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-10 år

Frallan är bäst!
Den här har jag sett - och lånat ut - många gånger, men ännu inte hunnit läsa själv. Det har ju till och med hunnit komma två böcker till om Frallan: Frallan räddar världen och Frallan och kärleken. Nu bekantade jag mig med Frallan, eller Fransesca som hon ju heter men som ingen säger, och med Frallans mamma och mormor som är hennes familj (även om mormor bor i ett eget hus). Det här är vardagsdramatik i en helt vanlig miljö säkert många barn kan känna igen sig i. Frallan och mamma har "tävlingsdag" där de väljer tre grenar var att tävla i, grenar typ baklängesspring, balansgång, tysta leken, och så är mormor domare. Jag gillade att läsa men blev inte överväldigad - det är ju liksom bara det: Frallan och mamman tävlar i de där grenarna och så är det bra med det. Det är fina illustrationer av Lisen Adbåge också. Det jag nu brottas med är hur säljer jag in det här till barnen när jag bokpratar? Det är ju det som är min grej, att hitta något att hänga upp det på, och här är det liksom bara "Frallan och mamma tävlar... ja, och så tävlar de lite till, och sedan äter de pizza och sedan är tävlingsdagen slut". Jag ska prova att läsa ett stycke ur boken och se om det lockar, för jag tror att det här är en bok som kanske gör sig allra bäst som högläsningsbok.

Titel: Frallan är bäst!
Författare: Sara Ohlsson
Illustrationer: Lisen Adbåge
Utg år: 2018
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? 7-9 år + som högläsning från ca 5?

Monster monster - Den köttätande tentakelväxten
Det här är en serie om en grupp barn som alla får varsin superkraft av lite ovanligare slag - mitt under en lektion slår blixten ned i skolan och lyckas på bokmagiskt vis sammankoppla/kortsluta/väcka barnens främsta egenskaper (någon är duktig på att skriva, någon annan på att teckna osv) som magiska krafter samtidigt som den skapar ett monster som är ett hopkok av de bägge filmer barnen just kollat på i klassrummet: en om bläckfiskar och en om köttätande växter. Ut från filmduken slafsar sig alltså "den köttätande tentakelväxten" (som genomgående i hela boken skrivs ut i VERSALER och jag undrar lite varför..? I vilket fall som helst lyckas gänget efter lite krångel att med gemensamma, magiska krafter förpassa tentakelhistorien till monsterhimlen - men på sista sidan verkar nästa monster, "karatemumien" vakna till liv så de lär få mer att göra.
Jag gillar det här. Det är roligt (mer än läskigt), snabbt och lite annorlunda. Dock tycker jag att boken passar bättre på mellanstadiet (Hcg) än på lågstadiet (Hcf) som den klassificerats som - det är lite komplicerat att hålla isär de olika barnen, plus att boken i inledningskapitlet hoppar direkt in i handlingen när den är som mest spännande (barnen står på taket på skolan och monstret är just i färd med att äta upp en av dem) för att sedan backa och börja från början med presentation av personer, bakgrund och alltihop. Såna där tidshopp är ofta lite svåra att hänga med i för nybörjarläsare.

Titel: Den köttätande tentakelväxten
Serie: Monster monster
Författare: Johannes Pinter
Illustrationer: Lucas Svedberg
Utg år: 2018
Förlag: Egmont
Köp den till exempel här eller här

Crucible of Gold

Nä, i Australien kunde de såklart inte slå sig till ro, Temeraire och kapten Laurence, fast de trodde de skulle få göra det. Nu kommer nya order: Napoleon har fått för sig att bli allierade med de där upproriska drakarna och människorna i Afrika (i bok 4, Empire of Ivory). Han skeppar dem till Sydamerika där han tänker sig att de ska ställa till med oreda för portugiserna, och de själva tänker sig att de ska frita varenda en av alla de som genom åren tagits och skickats dit som slavar. England vill vara på samma sida som Portugal i kriget och allt detta gör att Temeraire och Laurence får fara till Brasilien för att lära de afrikanska drakarna att veta hut. Eller nåt.

Fast det går inte så bra, kan vi väl säga. Skeppet de färdas med hamnar i värsta orkanen, och kapsejsar mitt i Stilla oceanen. Drakarna ombord räddar med sig så många människor de kan och flyger vidare, utan större hopp om att någonsin orka flyga till land. Men bokserien tar ju som väl är inte slut efter 6¼ bok, utan efter en hel del vedermödor befinner sig Temeraire, Laurence & Co i Inkariket, som lever och frodas. (hurra för alternativ historieskrivning!) Här är maktförhållandena tvärtemot dem i Europa: drakarna styr och människorna är "deras". Förresten snor drakarna människor från varandra eftersom det råder människobrist efter alla farsoter (typ mässlingen) som upptäckar-européerna drog med sig när de kom för några generationer sedan. "Inka"-titeln innehas av en kvinna, varpå Iskierka genast försöker gifta bort sin egen kapten Granby med henne för det måste ju bara vara coolast att ha en kapten som är kejsargemål?

Men var det inte Brasilien de skulle till? Inkariket ligger ju på andra sidan kontinenten? Jodå. De kommer dit också, så småningom.

Titel: Crucible of Gold
Serie: Temeraire #7
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2012
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

Muse of Nightmares

När jag läste Strange the Dreamer trodde jag att det var en stand-alone, och undrade mer och mer ju närmare jag kom slutet på boken hur Laini Taylor skulle få ihop allt det här på bara några sidor? Det fick hon ju då inte. Plus att hon hade ihjäl en viktig person. Och jag var arg. Jag gillade boken (mycket!) men slutet var verkligen abrupt och helt otillfredsställande. Något bättre blev det när jag fattade att det skulle komma en fortsättningsbok - men den hade jag ju inte i handen då, och jag gick länge och muttrade över Lazlo, Sarai, staden Weeps öde, gudarna som mött sitt slut, om de var onda eller inte, och hur allting hängde ihop egentligen...??!

Nu! Nu har jag läst bok 2! Och nu är allt avslutat! Och jag har fått svar på allt!
(och klart jag var tvungen att läsa några sidor på nätet först som gav mig "detailed summary" av allt som hänt i bok 1, jag hade förstås glömt ungefär allt förutom det att huvudpersonen Lazlo var bibliotekarie...)

Och jag kan inte skriva om bok 2 utan att avslöja viktiga ting från bok 1, så härmed utfärdas SPOILERVARNING! Läs inte vidare om du tänker läsa Strange the Dreamer. (och det tycker jag att du ska)

Vi hoppar alltså rätt in i handlingen där vi lämnade allt och alla i bok 1. Sarai är the Muse of Nightmares - men hon ligger spetsad av ett staket sedan hon fallit ned från himlen (eller, ja, från den gigantiska flygande tingesten formad som en ängel som hängt över Weep i så många år), och väldigt, väldigt död. (plats för "aaaarghhh!") Lazlo har gått och blivit en gud, med blå hud och med förmågan att forma den där märkliga metallen mesarthium - men han kan inte göra något åt Sarai.

Men det kan Minya. Och det är hon som är den intressantaste karaktären i den här boken. Hon, som på utsidan ser ut som en sexårig flicka, men som egentligen är i tjugoårsåldern precis som Sarai, Ruby, Sparrow och de andra "gudsbarnen". Hon som bara kan tänka på hämnd för det som hände för 16 år sedan, och i hemlighet samlat ihop en armé av döda. Minya kan få de dödas själar att stanna kvar som spöken, och nu fångar hon in Sarais själ och livsessens. Sarai är alltså död, men finns kvar som spöke. Ett spöke med en kropp som är fysisk men som inte behöver mat eller sömn. Hon får nu hjälpa till med att tvätta sin egen döda kropp, och det hela är mer än makabert.

Och Sarai och Lazlo kan fortsätta att vara ihop, trots att hon är död och han en gud? Ja, kanske. Fast bara om de får för Minya. Det är ju trots allt hon som bestämmer, och om inte Lazlo gör som hon säger (attackerar invånarna i staden Weep) så kommer hon släppa iväg Sarais själ igen så att hon dör på riktigt.

Lite för lång är boken, men jag gillar i stort sett alltihop. Och jag får svar, och veta allt, och ett avslut. Och jag är nöjd.

Titel: Muse of Nightmares
Serie: Strange the Dreamer #2
Författare: Laini Taylor
Utg år: 2018
Förlag: Hodder & Stoughton
Köp den till exempel här eller här

Pojken, fågeln & kistmakaren

Den här höll jag ju på att glömma att skriva om! Jag läste den för någon månad sedan, hade med den på ett bokprat för femmor och till min glädje blev den utlånad (flera ex av den till och med). Det var nämligen inte helt självklart - det här är en annorlunda bok. Annorlunda, underlig men väldigt vacker, både i innehåll och layout (alla marginaler är dekorerade med blommor och fiskar i blått).

Lite grann känns det som att läsa en saga när vi får följa med till staden Allora som ligger i ett okänt land, bortom bergen och längst ut på järnvägslinjen. (bilar verkar inte finnas) Staden är känd för två saker: sina vackra, slingrande gator på en hög kulle med utsikt över havet, och så de flygande fiskarna. Havet är tydligen stormigt jämt (det går inte att lägga till med båt i Allora) och de flygande fiskarna är alltså vanliga fisksorter som makrill och sånt.

Boken börjar sorgligt med att snickaren Alberto får snickra ihop tre kistor till sin egen familj som dör i den sjukdom som tar kål på stora delar av Alloras befolkning. Sedan hoppar boken 30 år framåt i tiden, Alberto lever fortfarande ensam och arbetar som kistmakare. En främmande, ensam kvinna kommer till staden, dör (av okänd sjukdom) och får en enkel kista och begravning. Snart därefter börjar Alberto märka att konstiga saker händer i hans hus. Mat försvinner. Saker flyttas. Och det är nu som "fågeln och pojken" kommer in i bokens handling. Fågeln verkar absolut inte vara som vanliga fåglar, pojken är helt ensam men måste hålla sig gömd.

Vi får veta vem som letar efter pojken, vi får läsa om stadens (mer än) korpulente borgmästare som vill ha den finaste och mest påkostade kistan gjord åt sig även om han inte tänker dö än på många år (det är han alldeles för viktig för). Vi får träffa Albertos grannar, två systrar som gärna vill veta allt om alla andras liv (och gärna lägga sig i dem). Vi får läsa om Alloras dummaste man (han är fiskare till yrket). Och vi får läsa om vänskap och trygghet, och om sorg. Och ja, det är en saga, så vad som helst kan hända.

Titel: Pojken, fågeln & kistmakaren
Författare: Matilda Woods
Originaltitel: The Boy, The Bird and The Coffin Maker
Översättning: Carina Gabrielson Edling
Utg år: 2018
Förlag: ABC Forlag
Köp den till exempel här eller här

Beka Cooper - Terrier

Jag hade en period när jag plöjde allt vad Tamora Pierce hade skrivit i fantasyväg: böckerna om Alanna (The Song of the Lioness Quartet), om de Odödliga (The Immortals Quartet), och Protector of the Small Quartet, och älskade hennes starka huvudpersoner som gick sin egen väg. Sedan har det inte blivit av att jag tagit mig an trilogin om Beka Cooper förrän nu.

Men det blir inte mer av den för mig än denna första bok, för det var länge sedan jag plågade mig igenom något så trist. Why, oh why!? lade jag inte ned den efter de första hundra sidorna när jag anade att den aldrig skulle komma igång? Jo, eftersom jag läst så mycket av Tamora Pierce, och tänkte att det skulle komma någon bra plot-twist som gjorde tråkläsningen värd. Men det gjorde det aldrig!

När boken börjar så börjar Beka Cooper i Corus vaktstyrka. Corus är huvudstad i Tortall, där Pierce övriga serier utspelar sig (dock 200 år efter händelserna här) och vaktstyrkan är ungefär dess polisväsen, och kallas här för "dogs", polisstationerna för "kennels".
Bekas egen historia fram tills nu verkar ha varit rätt intressant, men den får vi läsare inte vara med om: som åttaåring, boende i Corus värsta slumkvarter, hjälper hon till att sätta fast ett kriminellt gäng tack vare att hon har magiska egenskaper. Dessa består i att hon förstår vad duvorna säger (de bär med sig de dödas själar) och skvallret som små virvelvindar på gatorna samlar upp tillsammans med grus, damm och löv. Bra där! tycker en lokal lord, och låter Beka och hela hennes familj ingå i sitt eget hushåll, ger Beka träning i polisgrejer och tänker sig att hon ska bli en riktigt bra Dog när hon blir stor. Men vi kommer alltså in i handlingen när hon nästan är färdig, och börjar sin träningstid som Puppy hos the Dogs, och blir tilldelad sina mentorer som hon ska patrullera tillsammans med.

Ganska omgående berättar duvorna för henne att det dör mängder av människor efter att de anlitats till något mystiskt grävjobb. Samtidigt försvinner barn till någon mystisk Shadow Snake som idkar elak utpressning.
Och ja, det är det. Beka knatar runt med sitt vaktpar, de stoppar slagsmål, samlar in mutor (vaktstyrkan är duktigt korrumperad), och då och då gnäller duvorna över hur förfärligt det är att vara död när ingen hämnas en (fast själarna ger inga vettiga ledtrådar typ vem som haft ihjäl dem och var de ligger begravda och sånt där). I femhundra sidor håller vi på så här, och med det trista avslutet att de som anades vara skurkarna som låg bakom alltihop visade sig vara... skurkarna som låg bakom alltihop. Gäsp. Och sedan sätter Beka och vakterna dit dem och de hamnar i fängelse, och ja, det var det. Raffel. Eller inte.
Synd att Tamora Pierce inte i stället skrev om Beka Cooper, 8 år, upptäcker sina magiska egenskaper, sätter dit skurkar och blir "adopterad " av den lokale lorden och ges en ljus framtid. Det är stoff till en bok. Det här är det inte.

Titel: Terrier
Serie: Beka Cooper #1
Författare: Tamora Pierce
Utg år: 2006
Förlag: Random House
Köp den till exempel här eller här

Tongues of Serpents

Jag reser vidare med Temeraire och kapten Laurence. Nu åker vi till Australien eftersom Laurence ju förlorat sin kaptensgrad och egentligen också skulle förlorat livet efter att i bok 4 räddat alla Europas drakar från utrotning men blivit dömd till döden som förrädare. Nu har dödsstraffet blivit omvandlat till "transportation" som det kallades, alltså deportering till kolonin i New South Wales.

Sydney har en alldeles fantastisk hamn med stora möjligheter, men själva stan består fortfarande mest av halvfärdiga hus, lera och alldeles för smala gator. Temeraire är inte imponerad, men finner sig i sitt öde bara han får vara med Laurence. De har också Iskierka med sig (Temerarie är inte nöjd med det heller, hon är för det mesta rätt så irriterande) och tre drakägg som ska utgöra grunden till australiska flygvapnet.

Det går väl så där bra med det. Första ägget kläcks innan Temeraire helt hunnit övertyga det (det går att prata med drakägg innan de kläcks...) om att inte ta den kapten Rankin som kommit för att bli dess partner. Kapten Rankin var med i första boken om Temeraire (His Majesty's Dragon) och är härligt vidrig på alla sätt. Draken som tittar ut döper storslaget sig själv till Caesar, är stöddig och överlägsen och funkar alldeles utmärkt ihop med kapten Rankin. Andra ägget blir stulet av aboriginer (när Temeraire, Laurence & Co är på upptäcktsfärd inåt landet för att hitta en passage genom bergen som omger Sydney). Tredje ägget, missformat och litet redan från början, kläcks och ut kommer en skranglig missbildad drake som knappt ens kan gå och absolut inte flyga, och som kapten Rankin direkt vill skjuta så de slipper släpa på eländet.

Vi får följa med på en färd genom hela Australien genom boken, och det blir lite segt i vissa ökenpartier - samtidigt älskar jag så mycket att läsa om drakarna och deras personligheter. Här dyker också upp varelser från aboriginsk mytologi: bunyips. Listiga, snabba och elaka. I andra boken om Temeraire (Throne of Jade) fick vi träffa på en sjöorm som nästan sänkte jättebautafartyget The Allegiance - här kommer sjöormarna tillbaka. Mängder av dem!

När jag lämnar Temeraire och Laurence för den här gången ser det ut som att de ska bosätta sig i en idyllisk dal en bra bit inåt landet från Sydney, en dal full med goda kossor och med möjligheter att bygga en imponerande paviljong åt Temeraire att ligga och läsa poesi i. Men hej! det är ju tre böcker kvar! Och jag vet att i nästa bok får vi resa till Brasilien av alla ställen. Träffa Inkadrakar! Jag reser vidare, och återkommer.

Titel: Tongues of Serpents
Serie: Temeraire #6
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2010
Förlag: Voyager
Köp den till exempel här eller här

Det kommer aldrig vara över för mig

Klart jag kastade mig över senaste boken av Mhairi McFarlane? Klart jag gjorde!

Georgina Horspool (nä, jag kan inte förlika mig med hennes efternamn, får inte ihop det i huvudet och kan inte sluta tänka på hårspolar)(och hennes efternamn blir också felstavat och fel uttalat av väldigt många i boken)(fast bara de som är dumma, så jag får väl sälla mig till den skaran, då) har fina vänner men bor inte med någon av dem utan med en riktigt argsint tjej som liksom morrar från bakgrunden hela boken igenom. (jag har för övrigt väldigt roligt åt denna sambo och tycker att hon kunde ha fått vara med mer) Hon har också en pojkvän som allra mest är kär i sig själv, samt ett uselt jobb som servitris på restaurang där hon får dåligt betalt för att bli utsatt för utskällningar av både gäster och kökspersonal.

Så det är väl egentligen bara bra när hon först blir av med jobbet, och sedan gör slut med pojkvännen efter att ha hittat honom i säng med någon annan. (och han ba: men hur kan du bli så upprörd över det?) Hon får raskt ett tillfälligt jobb som bartender på en begravningsfest på en pub som precis ska öppna, och det jobbet går så bra att hon blir anställd när puben startar upp.

Grejen är bara att en av de två delägarna till puben (de är bröder) visar sig vara den Lucas hon var ihop med precis när de slutade skolan för mer än tio år sedan. De var väldigt kära, men sedan kom en avslutningsfest som förändrade allt, och nu verkar det som att Lucas inte ens kommer ihåg Georgina när han träffar henne.

Alltså, jag trivs med Mhairi McFarlane och hennes sätt att skriva. Hennes humor, svärtan som finns, vänskapen, de jobbiga föräldrarna, de intressanta bifigurerna som poppar upp överallt (grannar, pubbesökare och sådana där). Men av hennes böcker (jag har läst dem alla) så är denna den jag minst tycker om. Nu är McFarlanes lägstanivå väldigt hög, så det är fortfarande en helt OK bok. Men för mig blir den här rätt seg, och handlar på tok för mycket om Georginas före detta pojkvän, om hennes före detta jobb, och alldeles för lite om hur förhållandet mellan henne och Lucas växer fram just nu. Klart det går att läsa som en Georgina-utvecklas-roman, men jag var nog ute efter mer kärlekspirr än det jag fick.


Titel: Det kommer aldrig vara över för mig
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: Don't You Forget About Me
Översättning: Helena Johansson
Utg år: 2019
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

Kärleksdrycken

Poppy och Joy är bästisar, hänger jämt i skolan och på sina särskilda platser (till exempel ett tak, fast man måste smita förbi vaktmästaren för att komma upp dit). Poppy brukar bli kär i olika killar, men inte Joy, och i vilket fall som helst så är det "sisters before misters" som gäller för deras vänskap. Eller... ja, i alla fall tills Luke börjar i deras klass. För när han gör det blir både Poppy och Joy omgående kära i honom, båda två. Och Poppy fattar absolut ingenting när det är Joy som blir ihop med honom. Det är ju helt fel, ju! Och klart att Poppy blir arg, särskilt när Joy har mage att dra med Luke till deras, alltså Poppys och Joys, ställen, som till exempel det där taket. "Sisters before misters" är bara trams.

Det är när Poppy går runt på en kyrkogård ("jag kan väl lika gärna hänga på kyrkogården som någon annanstans. Det passar dessutom bra, eftersom mitt liv typ är lika över som det är för de som ligger där.") som hon stöter ihop med en gammal tant. Tanten berättar att hon också varit olyckligt kär, men att hon under många år utvecklat en kärleksdryck som kan få den man älskar kär i sig. (tyvärr hann hon inte testa den på sin utvalde, så han ligger under en av gravstenarna) Poppy får med sig kärleksdrycken, och lyckas med lite list att tuta i Luke av den. Snart står han med tom blick mitt i natten och ylar kärleksballader nedanför Poppys fönster... men känns det som riktig, äkta kärlek?

Två saker jag älskar med den här boken:

• Jonna Björnstjernas illustrationer. Jag har alltid älskat när hon går loss med sin humor i små finurliga figurer med kommentarer eller pratbubblor, eller i listor, i sina egna böcker eller i andras. Och här är marginalerna fulla av dem! Jag tycker om att läsa om Poppy, Joy och Luke, men tillsammans med illustrationerna blir det här helt fantastiskt!
• Vi är i London! Poppy och Joy har alltså skoluniformer, kallas sina lärare för Miss och Mister, kyrkogården Poppy hänger på är Highgate Cemetary, och i sina fantasier om Luke går han och Poppy i gräset på Hampstead Heath och håller händer. 

Det här vill jag ha mer av!

Titel: Kärleksdrycken
Författare: Jonna Björnstjerna
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2018
Förlag: Hippo bokförlag
Köp den till exempel här eller här