Ett tag nu har jag varit nyfiken på att läsa Ester Blenda Nordströms böcker om rackarungen Ann-Mari, som ursprungligen gavs ut för hundra år sedan och delvis baserats på författarens eget liv. Jag hade läst att bland andra Astrid Lindgren skulle ha inspirerats av rackarungen-böckerna, och när jag nu såg att den tredje boken i serien, Patron Ann-Mari, kom ut så letade jag upp de två första böckerna på biblioteket och tog med hem.
Rackarungen Ann-Mari själv blir jag inte särdeles förtjust i, eftersom hon för mig blir ett par kilo för mycket av allmän rakrygghet och frimodighet och ojsan-hoppsan-men-hjärtat-på-rätta-stället. Men vad jag fullständigt älskar med de här böckerna är språket. Alltså, språket! Det är fullkomligt lysande och fantastiskt, och jag kan absolut se hur Astrid Lindgren hittade mycket känsla härifrån. Det här är precis den sortens finurlighet i skrivande och humor jag tycker allra mest om, och det här är ett språk som med bara några ord och meningar kan få läsaren att se miljöer men framför allt människor framför sig. Och även om jag nu inte tycker så mycket om Ann-Mari själv pga För Mycket - så tycker jag desto mer om personerna runt omkring henne. Det är på något sätt som att stiga in i en gammal svartvit buskis-film från 40-talet eller nåt, där alla pratar med konstiga röster och tilltalar varandra med "hon" eller titel, där det finns barska husföreståndarinnor och "stationskarlar" med märke på mössan... all den där gamla svenska historiska miljön för hundra år sedan som jag läst (och förläst) mig om hos till exempel Martha Sandwall-
Bergströms Kulla-Gulla. Här går jag alltså in i den och är där. Det är helt fantastiskt, faktiskt. Jag får nypa mig i armen flera gånger och påminna mig: det här är skrivet för hundra år sen. Hundra år! Och språket känns som... nu. Här och nu. Ester Blenda Nordström låter folk prata på dialekt, och såklart med de ord och uttryck som gällde då på 1910-talet, men hon gör det så att jag hör dem. (Och vet ni: de säger inte "Amerikat" som Karl-Oskar och Kristina och de där gör. Nä, de säger "Amerikan", att någon reser till Amerikan. Och det känns som att "aha, var det så det var?")
Och så gillar jag humorn - särskilt i första boken som jag tycker mer om av de två jag läst. Här är mer barn och fler rackartyg (eller hyss, även om det var Emil som gjorde dem. Ann-Mari hon liksom bara gör saker) och fler gapskratt. Ann-Mari är tretton år i första boken och är väldigt mycket bara ett busigt barn - i bok två har hon blivit femton år och går i flickskola och fnissar ihop med väninnor (back-fischar) och här känner jag igen mycket Kulla-Gulla i skolan och hennes tant Emily.
Jag tycker mycket, mycket om de här böckerna, och kommer att läsa de två återstående böckerna i serien där Ann-Mari köper egen bondgård vet jag (och då tänker jag att jag kanske känner igen saker från en av mina favorit-böcker av Astrid Lindgren: Kerstin och jag där Kerstins familj övertar en liten herrgård och blir bygdens nybörjar-bönder).
Titel: En rackarunge + 15 år - några blad ur en rackarunges liv
Författare: Ester Blenda Nordström
Utg år: 1919 + 1921 (original), 2019 (nyutgåvor)
Förlag: Bakhåll (nyutgåvorna från 2019)
Hitta dem hos din lokala bokhandlare, eller på ditt bibliotek, eller via Omnible.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar