My Beautiful Enemy

Jag läste The Hidden Blade, bok 1 i denna duologi och skriven som en prequel till My Beautiful Enemy, och gillade den väldigt mycket. Nu får jag träffa Ying-ying och Leighton igen när de möts i ett viktorianskt London. 

Före det mötet har vi fått läsa om hur Ying-ying (eller Catherine som hon kallar sig) på ett ytterst dramatiskt sätt har räddat livet på en Mrs Chase, ute på däcket på en båt i full storm. Har man läst The Hidden Blade så är man väl lite beredd på hennes sanslösa tekniker i slagsmål, annars kan jag tänka mig det blir en "oj, men...va? men det där går väl inte att göra"-upplevelse. 
Mrs Chase och hennes väninna Mrs Reynolds blir så tacksamma för Catherines hjälp att de mer eller mindre adopterar henne och introducerar henne in i sällskapslivet i London. Bra det, för Catherine har ett hemligt uppdrag där. En av dem hon får träffa är Mrs Chase dotter, som är lyckligt förlovad med en man. Och den mannen är då alltså en viss Leighton. Catherine och Leighton känner omedelbart igen varandra när de träffas - de har nämligen mötts förut, för åtta år sedan, i kinesiska Turkmenistan. Alltså inte det som hände i The Hidden Blade utan efter det. Och i Turkmenistan blev de kära i varandra, men saker hände som gjorde att de skiljdes - och inte bara skiljdes: Catherine tror att hon hade ihjäl Leighton. Men här är han nu, livs levande. Och i London. Och... förlovad med en annan kvinna. 

De låtsas inte som att de känner varandra - men oj, vilken spänning det är mellan dem. Vi får läsa om hur de inte kan låta bli varandra trots allt som hindrar - och varvat med det får vi återblickar till det som hände i Turkmenistan då för åtta år sedan. Hur de träffades då, hur de blev kära och vad det var som hände sen.

Miljöerna är fantastiska även i den här boken. Det är mer romance än i The Hidden Blade, men här är också så mycket annat. Böckerna knyts ihop (och ja, slutet i The Hidden Blade som jag tyckte så illa om var rätt så tvunget för att få den att stämma med det som händer i den här boken och karaktärernas utveckling i åren som gått sedan de blivit vuxna. 

Jag tycker mycket om den, och ska läsa mer av Sherry Thomas. 

Titel: My Beautiful Enemy
Serie: The Heart of Blade Duology #2
Författare: Sherry Thomas
Utg år: 2014
Förlag: Berkley

Den tomma tronen

De senaste två böckerna om Uhtred har känts mer trötta än de andra, och ungefär varit likadana (Uhtred gör dumma saker, förvisas, återvänder och räddar saxarna trots att de inte har vett att vara tacksamma), och jag påbörjade den här med viss tvekan. Men! Wow! Den är annorlunda, och den är en av de bästa böckerna hittills i serien! Vilken tur att jag fortsatte!

Till att börja med så är det inte Uhtred som börjar berätta. Visst, den börjar ungefär "mitt namn är Uhtred, min fars namn var också Uhtred, liksom hans far också hette Uhtred.." - men nu är det sonen till den Uhtred vi känner som berättar. Och att läsa om denne unge son (han är i tjugoårsåldern, impulsiv, äregirig och känner sig odödlig) är som att läsa om vår Uhtred när han i bokseriens begynnelse var i samma ålder.

Men vår vanlige Uhtred kommer snart tillbaka och tar över berättandet. Han är ju gammal nu, över 50, och vad värre är: han blev allvarligt sårad i slutet på förra boken, och detta sår plågar honom nu hela tiden. Han fick ett svärd i bröstet, överlevde men några revben spräcktes och en lunga punkterades. En medicinkunnig munk stack tydligen in ett vassrör i lungan "för att få ut det onda", och det kanske var en bra grej - men sen avslutade han det hela med att lägga i en rejäl laddning koskit i såret för att "det onda skulle fortsätta att hålla sig borta". Och nu har då Uhtred ett ständigt varande och värkande sår som luktar förfärligt och gör ont när han går, sitter, står, ligger, skrattar, hostar... och han känner sig väldigt långt från den tappre, odödlige krigarherre han normalt tycker att han är. Men hallå.... kanske sårets dåliga läkning har något med koskiten att göra? Men nej - enda vägen till läkning är självklar för Uhtred och andra kloka i hans omgivning: han måste söka upp det svärd som orsakade skadan. Det svärdet kan häva förbannelsen, menar han. 

Förutom denna mer än usla medicinska hantering av sårskador får vi läsa mer om Uhtreds nu vuxna barn, nämnde Uhtred och också hans dotter Stiorra. Jag gillar bägge mycket! Den tomma tronen i titeln är Mercias tron, för nu har dess förre herre Aethelred dött och intriger sätts igång för vem som ska sitta i tronen. Wessex kung, eller någon krigsherre, eller - det här är ju helt oerhört vid den här tiden som nu är tidigt 900-tal - Aethelreds fru, kung Alfreds dotter Aethelflaed. En kvinna!? Att styra över män? Ja då, en klok kvinna som vill se Mercia fritt från invaderande daner, och som faktiskt gör något åt det. Tidigare (hon har varit med i princip i hela bokserien, först som flicka men nu som medelålders bestämd kvinna med grå hårstrån i sitt blonda hår) har hon fått saker att hända liksom lite från kulisserna, som maka till Mercias herre, men nu träder hon fram och tar plats. Jag gillar henne väldigt mycket, och hon är absolut en av mina favoritkaraktärer i serien. Och det bästa: hon är en verklig, historisk person! Det fanns en lady of Mercia då i början av 900-talet, då när kvinnor verkligen inte hade något att säga till om och bara skulle lyda sin man och i övrigt inte göra något väsen av sig.

Vi får också läsa om en annan, verklig historisk person som här ännu bara är en åttaårig pojke: Aethelstan (ja, det kryllar av folk som heter något med Aeth... vilket är totalt förvirrande). Han är stursk och olydig och Uhtred gillar honom mycket, och försöker fostra honom mot stor självständighet och eget tänkande för han tänker att Aethelstan kommer att bli en stor kung.

Det var rask utläsning av den här boken, och nu ser jag fram emot nästa.

Titel: Den tomma tronen
Serie: Uhtred #8
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Empty Throne
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2016
Förlag: Bazar förlag

Den hedniske krigaren

Sjunde boken om Uhtred, och i den här började jag känna en viss "det här har jag läst förr"-känsla. Uhtred inleder med att göra sig avskydd och ivägkörd från sitt gods i Mercia - jo, för han blir skogstokig när hans äldste son mot Uhtreds vilja har bestämt sig för att bli präst. Så Uhtred anländer till prästvigningen och bär sig allmänt åt som ett svin, råkar ha ihjäl en abbot och frånsäger sig bekantskapen med sin son. Och när han återvänder till sitt gods har det blivit nerbränt. Vad göra? Ta med sig den handfull män som ännu är honom trogna och så äntligen dra iväg för att återta sitt arvegods Bebbanburg som stals från honom när han var barn. Det som är hans livsmål att göra. Nu är han över 50 år, och i denna värld och tid är det gammalt, så om Bebbanburg ska återtas får det banne mig ske nu.

Men.. nope. Det går inte bra. Alls. Så vår gode Uhtred drabbas av livsångest - vad ska han nu göra? Vart ska han ta vägen?

Han återvänder - som i de flesta tidigare böcker i serien - till de saxiska rikena för att återigen hjälpa dem (fast de inte vill ha honom) mot ännu en ondsint dansk härförare som ska kriga och förgöra. Den här gången heter dansken Knut, och han har via lögner och politiska ränker fått Mercia och Wessex att dra iväg och kriga någon annanstans medan han nu tänker sig ett snabbt och listigt övertagande av de saxiska länderna. Tur att Uhtred har lyckats se igenom hans lögner. Synd att Uhtred inte har någon armé och inte har något större hopp om att få hjälp av dem som ska skyddas eftersom de tycker han ska hålla sig borta och vara krigisk någon annanstans.

Inte någon av seriens bättre böcker, detta. Rätt OK, men inte mer.

Titel: Den hedniske krigaren
Serie: Uhtred #7
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Pagan Lord
Översättning: Leif Jacobsen

Utg år: 2014
Förlag: Bazar förlag