Jordens största kalashatare

"Med kompisar kan man göra en massa saker. Man kan leka och prata och skämta med varandra. Det tycker jag om.
Men ibland vill jag bara vara ensam. Vissa saker kan man faktiskt bara göra för sig själv. Ibland finns det sånt jag bara MÅSTE sitta och tänka på en stund."

Det här är Freja som tycker, och Frejas bok - men det hade precis lika gärna kunnat vara jag. Boken igenom sitter jag och nickar, och håller med, och relaterar. Så bra att det finns en bok för barn (och vuxna) som är som Freja!

Freja tycker alltså om att leka till exempel med Elsa som alltid har så många bra idéer - men sedan behövs ensamhet och lugn ett tag, tysthet att få tänka tankarna klart. Och Freja tycker själva skolan är helt OK (utom när det ska väljas partner för skolarbeten och sånt eftersom hon då ofta blir utanför eftersom hon inte har någon bästis) - men att rasterna och fritids är helt tärande jobbiga. För henne känns det som att alla barn skriker på en gång i ett himla oväsen, att det springs, stojas, kastas och allt plötsligt är tillåtet. Och om hon då går undan och vill vara själv så är det alltid någon vuxen som kommer och antingen är arg för att hon smitit undan, eller bekymrad för att hon inte får vara med de andra och leka:

"I skolan brukar de vuxna jämt säga att alla ska få bara med och leka. Det tycker jag låter bra. Men jag tycker faktiskt inte att alla MÅSTE vara med hela tiden!"

Freja vill allra helst ha alltihop - en bästis, och kompisar, när hon behöver det, men också ensamhet och tysthet när hon behöver det. Och jag blir så glad när hon faktiskt får det - hon hittar ju någon som hon liksom kan vara ensam med tillsammans. Boken slutar så här:

"Vissa lekar kan  man bara leka själv. Men det känns bra att inte alltid vara ensam.
Ibland kan man vara för sig själv, fast tillsammans."

Jag älskar den formuleringen, och håller med alldeles totalt.


Titel: Jordens största kalashatare
Författare: Ellen Greider
Illustrationer: Ellen Greider
Utg år: 2020
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år

The Collegium Chronicles 1: Foundation

Det här var lite otippat - att det skulle vara Mercedes Lackeys Valdemar-universum med de intelligenta, blåögda hästarna... förlåt, companions och deras heralds, som skulle hjälpa mig ur min lässvacka. Men så var det. Ingenting lockade, ingenting kunde hålla koncentrationen uppe och borta ifrån telefonens corona-infoflöde som jag tydligen behövde krama sisådär varannan minut. Jag läste lätta barnböcker för jobbets skull, men satt mest och var missnöjd med det mesta där också (och har inte bloggat här om dem...) - och så trillade det in ett sånt där mail jag får en gång i veckan om en rad böcker som just nu bara kostar ca 1 dollar på Amazon, och en av dem var en Mercedes Lackey. Jag klickade hem den och började lite håglöst läsa, men tyckte den var rätt OK. Dock insåg jag raskt att detta var en bok som hängde ihop med några tidigare Valdemar-serier som jag inte läst, så jag kollade upp dem och klickade hem bok 1 i The Collegium Chronicles: Foundation.

Och det var alltså här jag sögs in i en bok för första gången på (för mg) länge.

Vi har en stackars föräldralös gosse som sliter som ett djur under omänskliga förhållanden i en gruva. Gossen kallas Mags, kort för "Magpie" eftersom han är lika duktig som en skata på att hitta de små blänkande ädelstenarna det handlar om i den där gruvan. Han har inget annat namn. Mags får nästan ingen mat, fryser jämt, krälar runt i gruvan, sover med de andra gruvgossarna i en enda hög av mänskligt lidande i en jordkällare under en lada (de har knappt några filtar heller så enda sättet att hålla värmen är att ligga så där). Dagens höjdpunkt är om han hittar tillräckligt många "shinies" för att få en extra halv brödskiva som belöning.

Så en dag, när magre, eländige, stackars föräldralöse Mags (med den så breda dialekten att en stackars läsare knappt kan begripa hans repliker i boken) trälar på där i sitt eländes elände... så kommer det en skinande vit häst och ställer sig utanför gruvan. Den gnäggar och väsnas och vill icke ge sig av - jo, för som alla vet i den här världen så är detta ingen "häst" utan en "companion", och den har just "valt" ut sin herald, och det råkar vara en av de där gruvgosseslavarna som den slemme, elake, närige och omänsklige gruvägaren inte alls vill dela med sig av eftersom de är bra på att jobba och billiga i drift. Men vår Vita och Stolta Companion ger sig förstås inte, utan kallar på hjälp, och därmed får vår Mags med hjälp av ett antal soldater och 1 styck vit häst bäras iväg till civilisation, en egen säng, ett varmt bad och mer mat än han någonsin sett. Han blir en Herald Trainee, och Dallen är hans Companion.

Och sedan är det alltså Hogwarts, fast med vita hästar, Mindspeach och lite annat Lackey-iskt. Och jag hade såååå trevligt i deras sällskap. Jag vet inte vad det är med Mercedes Lackey - ibland är hon seg och omständlig att läsa, och ibland så skriver hon så att det inte går att sluta läsa. Den här boken var av den senare sorten för mig. Jag är så glad för det.


Titel: Foundation
Serie: The Collegium Chronicles #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2009
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Den sista människan

Maskinerna blev till sist så smarta och logiska att de tog det logiska beslutet att utrota människorna. Människorna var ju helt oberäkneliga, inkonsekventa, dumma och så förstörde de sin planet och allting. Logisk lösning: ta bort dem.

Den här boken utspelar sig 30 år efter detta dramatiska beslut och den slakt som sedan måste ha utspelat sig. Nu (alltså någonstans i framtiden) finns det inga människor kvar, bara maskiner och robotar i olika former, och dessa lever sina logiska "liv" där var och en har en uppgift och där alla är sammankopplade i ett gemensamt medvetande. Det låter väldigt läskigt, väldigt mycket Terminator-filmerna och väldigt mycket dyster post-apokalyps. Men... detta är en barnbok. Och det är en tolvårig robot, XR _935, som är huvudperson och som berättar om sitt liv. Kapitelrubrikerna är logiska binära talkombinationer, och vi får lite inblick i XRs inre monologer när hans programmering går bananas eftersom den motsäger sig själv helt plötsligt en helt vanlig dag när han (?) gör det han alltid gör: monterar solpaneler. Då kommer det nämligen en paradox vandrandes. En människa. Som ju inte finns. Error, error, error... Och "okänd livsform = hot = ska förstöras" säger hans programmering, men flickan säger att "jag är inte farlig" varpå XRs processor får typ härdsmälta och kollar över sin egen programmering en stund. Sedan förvandlas han och boken till en glad äventyrsbok för barn när XR och hans två arbetspartners/robotar (XR känner inte till begreppet "vän") tar beslutet att följa flickan Emma dit hon behöver ta sig och vi får en robot-road-movie genom Terminator-land. Eller nåt.

Grejen är att detta är väldigt gulligt, väldigt roligt, och jag gillar det mycket. Det blir lite konstigt (eller, väldigt konstigt) när maskinerna först utrotar alla människor men sedan lever sina liv och har inre tankar, humor och annat helt utifrån mänskliga perspektiv (ja, förutom det att de inte känner till begreppen humor, vänskap, kärlek och sånt där) - men släpper man det och bara läser på så är detta alltså en rolig och spännande äventyrsbok för barn.

Detaljer för att övertyga dig till läsning:
- XRs lille arbetskollega SkD_988 påminner mer än en hel del om en viss R2D2, men kommunicerar enbart genom e-mojis. Det blir lite rebus-övningar för läsaren.
- Überhärskaren i robotvärlden heter PRES1DENT, talar med mild röst och har ett ett gyllene sken ur sina ögon samt är iförd borstad platina-skal. Och jodå, han (?) har en helt egen agenda.
- Du får veta vad en intelligent solpanelsinstallatörsbot tänker när han/hen/hon/insertX träffar en robotdammsugare eller robotgräsklippare.
- Du får en uppdatering i det binära talsystemets förträfflighet.


Titel: Den sista människan
Författare: Lee Bacon
Originaltitel: The Last Human
Översättning: Sabina Söderlund
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Röd zon

Röd zon är första boken i en ny serie, Zonen, av de som gjorde zombie-serien Varelserna: Magnus Nordin och Lars Gabel. Och Varelserna-böckerna är fortfarande populära och mycket utlånade ute på skolorna där jag jobbar, och tillhör fortfarande de där böckerna jag brukar dra fram och fråga ungefär "... ja, och så har vi förstås Varelserna. Har du läst dem?" varpå svaret då oftast blir "Ja", och "Ja, allihop" men om barnet ifråga inte har läst så är de oftast inte svårövertalade till att testa. ("Börja med Elias bok, kanske lika bra du tar med Emmas bok när du ändå håller på?")

Eller, barn och barn, förresten... njae, de får ju helst ha passerat 11 år eller så. Tycker jag. Bilderna är rätt ordentligt dramatiska, och storyn sparar ingen, om vi säger så.

Men! Nu är det då inte Varelserna vi ska prata om, utan vad vi nu kan erbjuda dem som läst (och läst om) alla de böckerna, och andra också som vill läsa post-apokalyptiskt raffel i svensk miljö - det här! Zonen! Och är det något som är otäckt att läsa just nu i skrivande-corona-blöh-blöh-blöh-kris-stund när världen darrar så är det detta.

Joel bor ensam i en liten studentlägenhet i Stockholm. Faktiskt är han ensam i hela huset. Och i kvarteret. Och i stan, vad han vet. Eller i hela världen. Det har varit krig, och det har varit bomber och missiler och så småningom biologiska vapen med virus som spritts med hjälp av drönare, och människorna blev sjuka, och så dog de. Allihop. Joels mamma också. Men inte Joel, så han är ensam kvar. Han går in och hittar mat i affärerna, och kan hämta sig nya, coola sneakers varje dag. Spela datorspel kan han inte, förstås, eftersom det inte längre finns någon elektricitet, men läsa böcker kan han. Hade han inte haft böckerna så hade han blivit tokig, skriver han i sin dagbok. För det är inte lätt att vara alldeles ensam och kanske sista människan på jorden. Men en dag, när han ligger ute i gräset och läser sin bok (Stephen Kings Jurtjyrkogården för övrigt) så får han se en röd ballong komma svävande. En röd ballong med en smiley ritad på sig. En ballong som ju bara måste ha blivit ivägsläppt av en annan människa som lever? Vem då? Var??

Och som vi tydligt kan se på bokens framsida så är inte Joel ensam i världen. Den andra där är Zahra, och hon är lika gammal som Joel, och lever ensam i en annan del (eller zon, Stockholm har blivit indelat i olika zoner med murar emellan) av staden. De träffas. Och vår story är igång.

Råttkänsliga läsare varnas, för övrigt.


Titel: Röd zon
Serie: Zonen #1
Författare: Magnus Nordin
Illustrationer: Lars Gabel
Utg år: 2020
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 13-19 år

Blynätter

För länge sedan fanns det Själagjutare med mäktig magi. Denna magi kunde de lägga in i olika ting, reliker, som sedan hade magisk kraft, men viktigare: de lät landets makthavare utnyttja magin för att styra landet. Tills de ledsnade på det och bestämde sig för att ta makten själva. Då blev det krig - och själagjutarna förlorade, och blev förintade. Nu, i den här bokens nu, var det länge sedan det fanns några själagjutare - men sakerna de besvärjde, relikerna, finns kvar och relikernas kraft kan användas. Och det gör man - relikkraft används till att driva maskiner men även till exempelvis domare för att avslöja lögner. Och så kan man använda relikkraft till flygande motorcyklar. Och det gillar jag.

Tänk dig nu allt detta - på Norrlandskusten? Med sågverken, ungefär för hundra år sen eller så? Med en gryende arbetarrörelse som mumlar om bättre löner, bättre arbetsvillkor, bättre bostäder och bättre allting annars kanske vi reser oss och strejkar? Med rövarband i Skuleskogen, och med ett Berg (Skuleberget väl, fast jag tror aldrig det står) som är så dominerande att det har blivit en gudom i en egen religion? Med en både öppen och dold handel kring de där relikerna som själagjutarna lämnade efter sig? Ja, då har du ungefär kärnan i Blynätter. 

Det tog ett bra tag för mig att komma in i allt detta, att reda ut de här relikerna som kan "tämjas" och bör tämjas om de ska byta ägare för att inte få för sig saker. Men jag gillar när jag får tänka själv, lista ut saker själv, vara med när jag läser för att förstå. Likaså tog det ett tag för mig att förstå hur huvudpersonerna passade in i allt detta och med varandra: Vi har Finn, som är reliktämjare och har levt med och jobbat för rövare sedan han var barn tror jag (det är fortfarande lite oklart där) - han har i alla fall suttit inne på olika anstalter i omgångar, och han är fullständigt opålitlig och försvinner ofta iväg på egna äventyr där han ska vinna pengar (insatsen kan han mycket väl ha snott från sin bästa vän). Finn lever med Elsa som är den av de två som nog bestämmer och har koll. Och så har vi två domare: Jeroen och Unni. Dessa har en stor och hemlig plan, för vilken de kommer att behöva Finn. Fast först måste de kolla in honom, och hur det egentligen står till med hans reliktämjarkraft. Ett bra sätt att kolla in det är förstås att tävla i flygande motorcykel-tävlingen som livsfarligt nog går av stapeln en av årets mörkaste nätter.

Komplicerat - ja. Bra - ja. Originellt - ja, väldigt. Spännande miljö - jamen ja! Hallå, jag har ju läst alla Bricken-böckerna - här har vi samma miljö fast med magi? What could possibly go wrong?? Magisystem - ytterst förvirrande men det ger sig efterhand. Slutet - oj! Bäddar för lovande fortsättning!


Titel: Blynätter
Serie: Metallsviten #1
Författare: Anna Jakobsson Lund
Utg år: 2019
Förlag: Annorlunda förlag
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Witchmark

Den här boken vill mycket, och innehåller mycket, och många detaljer och trådar och grejer. Det tog ett tag för mig att komma in i den och förstå hur världen och huvudpersonen funkade - sen gillade jag den rätt bra. Problemet är bara att jag sen inte bloggade om den direkt när jag läst utan det har gått några veckor - och jag har redan glömt massvis av detaljer och har fått läsa recensioner på Goodreads för att komma ihåg, och då är det inte ett jättebra betyg för boken ändå.

Utan att alltså gå djupare in på storyn och dess detaljer så har vi här en värld, eller en stad (Kingston) som mycket påminner om England och London ungefär på 1920-talet. Det har precis utkämpats ett krig, det lyssnas på radio som huvudsaklig nyhets- och nöjeskälla, och det cyklas sanslöst mycket. Magi finns, men det är bara vissa som får ha och utöva den: de rika och mäktiga. De som är magiker av dessa är vädermagiker vilket är det viktigaste och finaste man kan vara. Andra människor som har magi, som till exempel healing, döms som häxor och spärras in på särskilda mentalsjukhus. Undantag: om de är födda i en rik familj så kan deras magi användas som "batteri" för den oh-så-mycket-viktigare-vädermagin.
Huvudpersonen Miles Singer tillhör en av de mäktigaste familjerna i landet, men rymde hemifrån när han var kanske 20 eller så, eftersom han har healing-magi men inte vill vara "batteri" till sin syster som är vädermagiker. I stället vill han använda sin egen magi, och gör i hemlighet det som läkare på ett psykiatriskt sjukhus där patienter hemkomna från kriget vårdas för posttraumatiskt syndrom. Hit kommer en underskön man, Tristan, med en annan, döende man vars sista ord avslöjar att han har blivit mördad, och kan please doktor Singer ta fast den som gjorde det? Det är ungefär det, fast med sjuttiofem förvecklingar till inklusive det att Miles och Tristan blir kära i varandra (min favoritdel i boken) och att Miles syster dyker upp och inte alls har gett upp honom som batteri fast hon länge trott att han var död.

Ja, ja, jag vet, det där var varken enkelt, kort eller särskilt klargörande. Men det är ändå bara ett skrap på ytan av allt det som den här boken vill ha in, och då har jag ändå inte pratat mer om mordgåtan, trafikreglerna för cykel, de mörka molnen som svävar över huvudet på Miles patienter eller slutet på boken som faktiskt är helt utflippat. Det kändes OK under läsningen, men jag vet inte om jag orkar sätta mig in i alltihop igen och läsa bok 2 i serien eller vidare. Vi får se.


Titel: Witchmark
Serie: The Kingston Cycle #1
Författare: C.L. Polk
Utg år: 2018
Förlag: St Martin's Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Bli kvar

Från tidig morgon när de (för första gången) vaknar tillsammans till sen kväll samma dygn får vi läsa om Lukas och Sophie. De står bägge på tröskeln till vuxenlivet, har precis tagit studenten och nu är sommaren slut. Sophie ska just idag flytta till Göteborg och börja plugga, och hon har längtat efter det här: komma bort från det samhälle de vuxit upp i och levt alla sina dagar för att nu få träffa nya människor, uppleva nya miljöer, leva ett nytt liv. 
Lukas har varit kär i Sophie ganska länge, och är förstås glad över att de äntligen fick den här natten, fick varandra - men vilken urusel tajming? Han erbjuder sig att köra Sophie och släpet med flyttkartonger de 30 milen till Göteborg så att de åtminstone får de timmarna tillsammans i bilen. Men måste hon lämna honom nu när de äntligen har fått varandra? För han kommer stanna kvar hemma. Han förstår inte varför hela livet måste ändras när man trivs där man bor? Här är ju hans liv, här är bandet han spelar med, här är ju allt? Hans betyg är bra och han hade kunnat gå en utbildning någonstans han med, men vet inte om det är det han vill. Och varför måste han försvara för alla att han vill stanna kvar hemma?

Det är ingen lång bok, och den är bra och vackert skriven, och vi lär känna Lukas och Sophie genom deras dialog och funderingar, och jag förstår dem bägge.
Men det här är inte min sorts bok - även om den är kort har jag liksom läst färdigt livsfunderingarna redan innan de är färdiga med fikan hemma hos Sophies bästis. (för att vara en Flyttar-Hemifrån-Dag tar det frustrerande lång tid innan de faktiskt kommer iväg... - det ska fikas, det ska badas, det ska handlas, det ska ätas middag, det är ingen brådska alls) När resten av dagen, bilresan och boken är ungefär samma funderingar som ältas om och om igen så ledsnar jag. Även fast jag ser det vackra och fina dialogen och alltihop.


Titel: Bli kvar
Författare: Maja Hjertzell
Utg år: 2019
Förlag: Gilla Böcker
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 16 och uppåt

Min bror heter Jessica

När Jessica berättar att hon föddes med fel kropp, som kille i stället för den flicka hon är, så blir hennes lillebror Sam arg. Han vill inte ha en storasyster, han vill fortsätta ha sin storebror Jason som det alltid varit. Och det är ur Sams perspektiv vi får läsa om hur Jessica kämpar för att få vara den hon är. Och Sam förstår inte. Inte först. Det tar tid, och det är just genom hans funderingar och hans ilska vi läsare förstår hur Jessica har det, och vilka fördomar hon får möta. Det är bra gjort, och jag tycker mycket om den här boken.

Sedan är det märkligt hur en bok om ett så pass svårt ämne kan vara så rolig som den här boken är - men det är den. Och det är Sams och Jessicas föräldrar som står för det. De har så många fördomar om allt och alla samtidigt som de är hysteriskt måna om att alltid framstå i rätt ljus eftersom de är politiker som vill skicka rätt signaler till sina väljare. Det borde vara helt tragiskt men är skruvat och roligt skrivet. Ta bara den flera sidor långa diskussionen om vart familjen bör bege sig på sin semester för att inte semestern ska uppfattas på fel sätt. Städer och hela länder döms ut på alla möjliga stereotypt fördomsfulla vis tills resmålet till sist blir något helt harmlöst (tror det blir Lake District) som inte kan missuppfattas hur man än anstränger sig.
De Viktiga Föräldrarna (mamma är minister och aspirerar på premiärministerposten, pappa är hennes assistent och högra hand) lever och andas alltså politik och politiska intriger - och deras sorgliga reaktion på när Jessica berättar om sig själv är att egentligen inte reagera alls, inte prata om det, inte låtsas om det. Vilket inte fungerar, och Jessica mår mycket dåligt.

Viktig, bra och rolig bok om syskonkärlek, könstillhörighet, familj och fördomar.


Titel: Min bror heter Jessica
Författare: John Boyne
Originaltitel: My Brother's Name is Jessica
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 12-15 år

Kartritarens dotter

Isabella bor på ön Joya med sin pappa kartritaren. Förr flöt den här ön runt på världshaven, men nu ligger den stilla som andra, normala öar. Förr fanns här alla vanliga djur och fåglar - men sedan guvernören kom försvann alla sångfåglar och nu finns här bara korpar. Guvernören delade av ön med en barriär, och det som finns på andra sidan har Isabella aldrig sett. Hennes pappa skulle vilja rita det, och andra delar i världen, på kartor, men de får inte resa någonstans. Guvernören bestämmer allt över dem och andra på ön.

Isabellas bästa vän är Lupe - som är guvernörens dotter. Nu hittas en flicka mördad i fruktträdgården, och hon var där eftersom Lupe skickat henne dit efter en viss sorts frukt. Lupe och Isabella blir osams, Isabella skriker att Lupe inte begriper hur privilegierat hon lever och att hon är hemsk, varpå Lupe på egen hand drar in i de förbjudna delarna på ön för att leta rätt på vad/vem som hade ihjäl den där flickan. Isabella ångrar det hon skrek och ser till att komma med i pappa guvernörens sökpatrull efter Lupe. Hon gör det som gruppens navigatör, eftersom hennes pappa är kartritare (och eftersom guvernören just slängt pappa kartritaren i fängelse).

Det är en blandning av äventyr och saga, eller myter som får liv, i den här boken. De sagor Isabella alltid älskat att lyssna på om hur ön blev hotad av en elddemon, hur den räddades av en modig kvinna - visar sig kanske vara mer än sagor, och när Isabella kommer in på den förbjudna delen av ön så blir gränsen mellan saga och verklighet mer och mer flytande.

Det är rätt vackert skrivet (särskilt om kartorna) men samtidigt rätt förvirrande. Jag är inte helt säker på vad jag gillar den här boken egentligen. Kanske att jag hade förväntat mig något mer handfast?


Titel: Kartritarens dotter
Författare: Kiran Millwood Hargrave
Originaltitel: The Girl of Ink & Stars
Översättning: Hanna Williamsson
Utg år: 2019
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Det sextonde året

Här är en väldigt bra bokidé: ett samhälle där männen styr allt och kvinnorna knäckta gör det de är tillsagda, där våld och straff är vardag och dödsstraff kan utdömas på en vag anklagelse lite åt häxjaktshållet. Där alla kvinnor måste tillbringa sitt sextonde år på en avsides plats i en grupp där överlevnad är det viktigaste och svält och galenskap gör att sextonåringarna vänder sig emot varandra snarare än att hjälpa varandra. Tanken är att detta år ska få kvinnorna att "hitta sin magi" för att sedan bränna ut den så att de sedan kan ansluta till samhället som dugliga, lydiga hustrur eller arbeterskor. Men året, förhållandena och galenskapen är så stor att många av dem inte ens återvänder och de som gör det är bleka, lemlästade, knäckta kopior av sig själva. Vad är det som händer under "nådeåret" som det kallas? Det får ingen veta i förväg, och det får ingen som har varit med om det prata om efteråt.

Nu ska Tierney iväg på sitt nådeår, och ligger risigt till eftersom ledartypen Kierstens tänkta, planerade och blivande make i stället har friat till Tierney som egentligen inte alls vill bli gift. Flickorna kommer knappt att hinna innanför portarna till sitt nådeår förrän Kiersten går till attack. Tierney ska bara dö.

Som sagt - en bra bokidé, men jag gillar tyvärr inte författarens sätt att berätta eller ta hand om sin fina idé. Hon får mig aldrig att se personerna framför mig, eller miljöerna. För mig blir det bara en massa namn, och klipp mellan olika (ofta bloddrypande) scener som jag inte blir känslomässigt engagerad i. Tiden förflyter ryckigt - ibland är det någon halv dag som går, ibland har det hoppat några månader. Lägret/platsen för nådeåret känns ibland som en samling hus eller hyddor på en begränsad plats, ibland som ett stort område, och ön de är på känns ibland som att den bara innehåller lägret/platsen för nådeåret, ibland att den är vidsträckt med stora skogar.
Mycket av berättandet sker i Tierneys inre monologer, och det är nog där jag förlorar mig i det överlastade språket som hela tiden liksom tar sats inför dramatiska händelser. Ta bara en så enkel sak som när flickorna blir rodda över till nådeårs-ön:

"Varje gång ett blad skär genom ytan känns det som om någon skär sönder mig. Bit för bit, tar ifrån mig allt jag någonsin har känt, allt jag har trott på."

Sorry. Ännu en gång står jag vid sidan när "alla" jublar och hyllar en hårt marknadsförd bok. Jag gillade den inte alls.


Titel: Det sextonde året
Författare: Kim Liggett
Originaltitel: The Grace Year
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 15-19 år

Snösystern

Jag vet redan: orden kommer inte att räcka till för att skriva om den här boken. Jag vill att ni upplever den. Den är helt fantastisk.

Till att börja med detta: jag har försökt beställa en av illustrationerna ur den från illustratören Lisa Aisatos nätbutik . Det gick inte att beställa till Sverige tydligen, men jag har mailat och bett att "snälla, snälla kan jag få göra det ändå" eftersom jag måste ha den där bilden på min vägg. Måste. När jag läste boken hemma så satt jag länge med varje illustration och bara suckade av lycka. De är otroligt fina, färgsprakande, fulla av liv (utom de som är grå och tömda på liv men det hänger ihop med Julians berättelse). Och så mot slutet av boken kom då illustrationen. Den, som jag bara måste beställa. Den överväldigade mig totalt, och jag började gråta där jag satt vid frukostbordet. Att man kan fånga ett ögonblick så! Det är en bild på Julian och Augusta, på syskonkärlek och tillit och närhet och tröst. Och den drabbar alltså läsaren, som just då vet hur förtvivlad Julian är.

Men det är inte Augusta som är "snösystern" i bokens titel. Det är Hedvig. Julian träffar Hedvig en snöig dag bara några dagar före julafton, och hon blir så "utomordentligt, hjärtskärande" glad att se honom och vill absolut att han ska följa med hem till henne för att dricka varm choklad. Och Hedvig är en explosion i röda färger, glädje, leende och sprittande liv (bilden på henne är nästan tredimensionell och stiger liksom upp mot en från boksidan), hennes hem Villa Kvisten är som en sagobok med julpynt, glitter, trevnad och värme. Precis allt det som Julians eget hem och eget liv inte är, fast det bara är några dagar för julafton. I vanliga fall är detta bästa tiden på året, och julafton bästa dagen (och hans födelsedag) - men i år är inget som vanligt. Hela hans familj går runt och liksom slokar grått som kopior på sig själva sedan i somras när Julians storasyster Juni dog bara några dagar före hon skulle fyllt 16 år.

Detta är en bok om sorg, och liv, och om att få sörja, och om syskon och familj. Den är så infernaliskt bra. Ja, så klart att det passar bra att ha den som högläsning inför jul - det är en 24-kapitels-bok och marknadsförs som en "julberättelse". Men jag vill så gärna att ungefär alla hittar till den, läser och älskar den, alla årets 12 månader och absolut inte bara till jul. Den funkar definitivt att läsa när som helst på året. För mig är det en "måste-äga" bok.

Titel: Snösystern
Författare: Maja Lunde
Illustrationer: Lisa Aisato
Originaltitel: Snøsøsteren
Översättning: Barbro Lagergren
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? egen läsning ca 9 år och uppåt (ja, vuxna också), högläsning från ca 6 år (det kan vara lite klurigt för yngre egenläsare att reda ut vad som är verkligt och inte, högläsning hjälper till här)