Det sextonde året

Här är en väldigt bra bokidé: ett samhälle där männen styr allt och kvinnorna knäckta gör det de är tillsagda, där våld och straff är vardag och dödsstraff kan utdömas på en vag anklagelse lite åt häxjaktshållet. Där alla kvinnor måste tillbringa sitt sextonde år på en avsides plats i en grupp där överlevnad är det viktigaste och svält och galenskap gör att sextonåringarna vänder sig emot varandra snarare än att hjälpa varandra. Tanken är att detta år ska få kvinnorna att "hitta sin magi" för att sedan bränna ut den så att de sedan kan ansluta till samhället som dugliga, lydiga hustrur eller arbeterskor. Men året, förhållandena och galenskapen är så stor att många av dem inte ens återvänder och de som gör det är bleka, lemlästade, knäckta kopior av sig själva. Vad är det som händer under "nådeåret" som det kallas? Det får ingen veta i förväg, och det får ingen som har varit med om det prata om efteråt.

Nu ska Tierney iväg på sitt nådeår, och ligger risigt till eftersom ledartypen Kierstens tänkta, planerade och blivande make i stället har friat till Tierney som egentligen inte alls vill bli gift. Flickorna kommer knappt att hinna innanför portarna till sitt nådeår förrän Kiersten går till attack. Tierney ska bara dö.

Som sagt - en bra bokidé, men jag gillar tyvärr inte författarens sätt att berätta eller ta hand om sin fina idé. Hon får mig aldrig att se personerna framför mig, eller miljöerna. För mig blir det bara en massa namn, och klipp mellan olika (ofta bloddrypande) scener som jag inte blir känslomässigt engagerad i. Tiden förflyter ryckigt - ibland är det någon halv dag som går, ibland har det hoppat några månader. Lägret/platsen för nådeåret känns ibland som en samling hus eller hyddor på en begränsad plats, ibland som ett stort område, och ön de är på känns ibland som att den bara innehåller lägret/platsen för nådeåret, ibland att den är vidsträckt med stora skogar.
Mycket av berättandet sker i Tierneys inre monologer, och det är nog där jag förlorar mig i det överlastade språket som hela tiden liksom tar sats inför dramatiska händelser. Ta bara en så enkel sak som när flickorna blir rodda över till nådeårs-ön:

"Varje gång ett blad skär genom ytan känns det som om någon skär sönder mig. Bit för bit, tar ifrån mig allt jag någonsin har känt, allt jag har trott på."

Sorry. Ännu en gång står jag vid sidan när "alla" jublar och hyllar en hårt marknadsförd bok. Jag gillade den inte alls.


Titel: Det sextonde året
Författare: Kim Liggett
Originaltitel: The Grace Year
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 15-19 år