Fädernas missgärningar

Så länge sen jag var uppe i Kiruna och Kurravaara med Rebecka Martinsson, så bra jag trivs med att vara det i den här boken, och ack vad jag kommer att sakna att vara där sen eftersom detta är sista Rebecka Martinsson-boken. 

Det tar bara några rader, sen är jag inne i miljön och Åsa Larsson-världen, är raskt lika irriterad på Carl von Post som jag brukar (karln är till och med tillförordnad chef i den här boken och mer störig än någonsin)(vanliga chefen för åklagarna är på semester i Alaska, och von Post är råttan som dansar på bordet och ger Rebecka Martinsson alla tråkiga småjobb han överhuvudtaget kan gräva fram), fascineras över all snö fast tiden i boken är framme i april-maj (alltså, jag bor själv i Skåne så det där är himla exotiskt) samt älskar, älskar, älskar hundarna. Åh, så Åsa Larsson kan skriva om hundar, så till den milda grad att jag alltid efter att ha avslutat någon av hennes böcker hyser allvarliga planer på att själv skaffa hund. Till och med efter partiet där Rebeckas Snorvalpen lyckas bajsa ner hela köket.

Jag är ingen stor deckarläsare, men det går bra ändå eftersom det inte är själva deckargåtan i den här boken som får mig att läsa vidare. Här hittas en äldre man död i sitt hem, först tror man det är alkoholrelaterat men sedan anar man att det nog kanske är mord. Men i hans frys ligger liket av en annan man, och det liket har legat i frysen i många år, och mordfallet är preskriberat. Rebecka Martinsson dras in i mordfallet lite i smyg (Carl von Post får liksom kringgås...) trots att hon har familjekopplingar till den döde mannen (inte han i frysen, utan den andre), och härvan blir snabbt mer komplicerad med kriminella ligor (både nya och gamla), trafficking och byggfusk på avancerad nivå. Och så en stor dos boxning inblandat i det hela (jo, för mannen i frysboxen visar sig vara pappa till en berömd boxare, den pappa som försvann när boxaren var barn).
Men, som sagt, det är inte allt detta som får mig att läsa vidare. Det är människorna. Rebecka själv, grannen Sivving, Rebeckas ex Christer, pensionerade polisen Sven-Erik Stålnacke, polisinspektör Anna-Maria Mella, rättsläkare Pohjanen... Åsa Larsson är en mästare på att ge sina karaktärer liv, och jag bryr mig verkligen om dem. Dem och deras hundar.

Sista boken om Rebecka Martinsson, alltså. Och PAX-böckerna är också slut (och jag har läst slukat dem alla). Visst måste det komma något annat från Åsa Larsson nu? Vad? Jag väntar med spänning...

Titel: Fädernas missgärningar
Serie: Rebecka Martinsson #6
Författare: Åsa Larsson
Utg år: 2021
Förlag: Albert Bonniers förlag

Someone Perfect

Tionde boken om Westcott-familjen, fast här figurerar de faktiskt bara i utkanten vilket måste förarga dem en hel del. (de får ju inte vara med och bestämma någonting!) Detta är Estelle Lamarrs bok. Estelle har, tillsammans med sin tvillingbror Bertrand, varit med lite här och där i bokserien sedan bok tre (tror jag) där deras pappa gifte om sig med Viola Westcott (eller, nja, det visade sig ju att hon inte var gift Westcott eftersom den hon trodde var hennes make hade begått bigami - men den där storyn får man utrett många gånger i bok 1, 2, 3, 4... etc etc). Ett intressant tvillingpar i giftasålder som ännu inte hittat sina enda och rätta - det kan inte Mary Balogh låta vara. Alltså får här Estelle hitta sin kärlek och brorsan Bertrand lär få sin egen bok, han också. 

Och kärleken är en viss Justin Wiley, earl of Brandon. Han kommer ridande på bokens första sidor, har med sig sin hund som kommer farande till Estelle där hon sitter vid en å och doppar sina fötter i vattnet. Hon, en lady, sitter alltså med bara ben, utan hatt och plaskar med fötterna i vattnet. Förfärligt och skandalöst. Och hon tror hunden ska äta upp henne (det är en stor hund) så hon gillar inte att den otrevlige, mörke karln på hästen inte ens ber om ursäkt för hundens beteende eller presenterar sig eller nånting. Grejen är att Justin är blyg och faktiskt har blivit helt till sig över de där bara benen, så han får inte till något bra att säga alls utan rider bara vidare dit han ska. Till sin halvsyster, visar det sig. Hon har nämligen levt ensam sedan hennes mamma dog. Nu ska earlen hämta hem henne till Brandon-godset, för det går inte för sig att en ung kvinna bor ensam. Men se det tänker lillasyster Maria inte alls gå med på. Hon avskyr sin storebror earlen, vill inte ens se honom. Hon har det bra här, tack så mycket, med sin sällskapsdam, sitt tjänstefolk och dessutom goda vännen Estelle Lamarr hon träffar ofta.

Därför kläcker earlen av Brandon en listig idé: om Estelle och Bertrand Lamarr följer med till Brandon-godset ett par veckor så kanske Maria lugnar ner sig och börjar trivas? Fast hur ska han ens våga fråga Estelle, deras möte nyss gick ju inte jättebra med tanke på hund, bara ben och allt? 

Jo. De följer med. Kärlek uppstår, såklart. Och familjehemligheter uppdagas - earlen av Brandon är världens trevligaste och finaste man och har bara blivit missuppfattad och orättvist behandlad, har till och med suttit i fängelse och arbetat i en gruva när livet var som jävligast. Men nu blir allt bra och solsken och happily ever after, och familjen Westcott får alltså komma in i handlingen lite, lite grann mot slutet. Och det är ju tur, eftersom boken ingår i The Westcott Series. 

Titel: Someone Perfect
Serie: The Westcott Series #10
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2021
Förlag: Berkley

Summers at Castle Auburn

Coriel Halsing bor större delen av året med sin mormor som är traktens kloka kvinna, och Corie lär sig medicin, örter och lite praktisk vardagsmagi av henne. Men varje sommar reser hon till det kungliga hovet på slottet Auburn. Ingen av hennes föräldrar lever längre, men pappa var en Halsing, den förnäma adelsfamilj som av tradition alltid gift bort sina döttrar till kungafamiljen. Även om Corie är född utom äktenskapet är hon en viktig bricka i politik och hovintriger, men det tar det henne några år att förstå. Första sommaren vi får följa henne (vi läser nästan bara om somrarna, och under kanske fyra års tid, och mycket knapphändigt om hennes andra liv) är hon fjorton och tycker slottslivet är oerhört spännande och det jobbigaste är alla regler hon måste följa. Hon är tokkär i supersnygge prinsen Bryan, men det är ungefär hälften av alla flickor i kungariket också (vilket han själv är mycket medveten om), och hon vet att prins Bryan kommer att gifta sig med hennes halvsyster Elisandra Halsing eftersom detta varit bestämt i många år.

Detta är romance och fantasy på en gång, och vi får följa Corie under de år hon växer upp från tonåring vars liv går ut på att hitta på bus och kringgå regler till en ung vuxen kvinna som förstår sin egen roll i hovintrigerna, och att det finns en hel del på slottet Auburn som inte är OK alls. Prins Bryan, till exempel, är en riktigt vidrig typ vilket man (och hon) förstår mer och mer. Och så har vi en hel sidostory med Aliora-folket, de som verkar mer älvlika än mänskliga, alltid vänliga och omhändertagande trots att de jagas som villebråd av människor och säljs som en slags exklusiva slavar. De aliora som finns på slottet Auburn har varit Cories bästa vänner ända sedan hon var liten, men det är först under de här åren som hon förstår hur deras liv faktiskt är och hur de längtar efter frihet.

Det är en fantastisk bok med många intressanta personer, oväntade vändningar och en alldeles särskild stämning, som att gå in i en sagobok på något sätt. Det är inte mycket magi, fantasydelen är mer att en del av Cories och mormors potions faktiskt funkar magiskt, plus att aliora finns med som folk och att deras värld finns lite som parallellt till vår. Det är inte heller helt romance eftersom kärlekshistorien förvisso är viktig men inte det som är huvudsaken. Viktigast är Coriels egen utveckling, och hennes förhållande till sin halvsyster Elisandra. De två älskar och stöttar varandra alltid, och det är fint att läsa om.

Det tog mig en stunds läsning innan jag kom ihåg att jag ju läst böcker av den här författaren förr, och tyckt mycket om dem: Sharon Shinn skrev de fantastiska Samaria-böckerna (börjar med Archangel) som är en fantastisk blandning av änglar, science fiction och sång och inte liknar något annat. Precis som den här.

Titel: Summers at Castle Auburn
Författare: Sharon Shinn
Utg år: 2001
Förlag: Ace

Svärmodern

Den här boken läste jag för nästan två månader sedan, och jag har även om jag inte glömt handlingen och personerna så ändå liksom tappat känslan jag hade när jag läste den. Därför blir det här inlägget kort och absolut orättvist mot boken eftersom jag ändå tyckte om den, läste den i ett svep och blev mycket berörd av den.

Åsa tappat kontakten med sin son Andreas, och lever ett slags stalker-liv där hon lever för stunderna när hon får se glimtar av sonen och av barnbarnet Sam som hon alltså inte alls får träffa. Ju längre vi läser får vi veta hur det blivit så här, och vi får också läsa Andreas perspektiv, och också Jossans, Andreas flickvän. Det som är Åsas sanning, och som vi börjar boken med, förändras under bokens gång, men det gör också Andreas och Jossans sanningar och det blir en komplex bild av hur verklighet och händelser uppfattas olika av dem som upplever dem.

Jag kan känna med alla tre, och mot alla tre. Jag kan verkligen lida när Åsa inte får vara med i sitt eget barns liv, de som ändå hittills delat allt - samtidigt som jag förstår hur Andreas måste sätta stopp för mammas inblandning i sitt liv eftersom det är han som måste leva det själv. Jag har själv vuxna barn och det här med var gränsen ska gå mellan att engagera sig eller låta sitt barn sköta sig själv är oerhört svår att dra. Ointresse eller överbeskyddning? Så jag känner med Åsa - ändå vill jag då och då stiga in i boken och stoppa henne: men varför i herrans namn är du inne i ditt vuxna barns liv och rum och rotar i grejer du inte har med att göra?? Lika mycket vill jag säga till Andreas och Jossan - men snälla, hur kan ni vara så hjärtlösa att inte ens låta farmor vara med på sitt barnbarns kalas?

Karaktärerna är bra och komplexa och bokens behållning. Ändå kan jag inte säga att jag gillar någon av dem särskilt mycket. Men boken gillade jag.

Titel: Svärmodern
Författare: Moa Herngren
Utg år: 2020
Förlag: Norstedts