Svärmodern

Den här boken läste jag för nästan två månader sedan, och jag har även om jag inte glömt handlingen och personerna så ändå liksom tappat känslan jag hade när jag läste den. Därför blir det här inlägget kort och absolut orättvist mot boken eftersom jag ändå tyckte om den, läste den i ett svep och blev mycket berörd av den.

Åsa tappat kontakten med sin son Andreas, och lever ett slags stalker-liv där hon lever för stunderna när hon får se glimtar av sonen och av barnbarnet Sam som hon alltså inte alls får träffa. Ju längre vi läser får vi veta hur det blivit så här, och vi får också läsa Andreas perspektiv, och också Jossans, Andreas flickvän. Det som är Åsas sanning, och som vi börjar boken med, förändras under bokens gång, men det gör också Andreas och Jossans sanningar och det blir en komplex bild av hur verklighet och händelser uppfattas olika av dem som upplever dem.

Jag kan känna med alla tre, och mot alla tre. Jag kan verkligen lida när Åsa inte får vara med i sitt eget barns liv, de som ändå hittills delat allt - samtidigt som jag förstår hur Andreas måste sätta stopp för mammas inblandning i sitt liv eftersom det är han som måste leva det själv. Jag har själv vuxna barn och det här med var gränsen ska gå mellan att engagera sig eller låta sitt barn sköta sig själv är oerhört svår att dra. Ointresse eller överbeskyddning? Så jag känner med Åsa - ändå vill jag då och då stiga in i boken och stoppa henne: men varför i herrans namn är du inne i ditt vuxna barns liv och rum och rotar i grejer du inte har med att göra?? Lika mycket vill jag säga till Andreas och Jossan - men snälla, hur kan ni vara så hjärtlösa att inte ens låta farmor vara med på sitt barnbarns kalas?

Karaktärerna är bra och komplexa och bokens behållning. Ändå kan jag inte säga att jag gillar någon av dem särskilt mycket. Men boken gillade jag.

Titel: Svärmodern
Författare: Moa Herngren
Utg år: 2020
Förlag: Norstedts