Men det gick så bra så att komma in i den här världen. Vi har här kronprinsessan Elspeth, som figurerade en del i Arrows-böckerna så som varande prinsessan som lyckades undkomma äktenskap med elak-onde-magiker-grymme prins Ancar i grannlandet Hadorn. Nu är hon huvudperson, och hon går och retar upp sig på att det här med magi inte bara verkar vara omöjligt i landet Valdemar - folk kan inte ens prata om magi, kan inte ta ordet i sin mun, och glömmer på helt onaturliga vis bort att det har funnits magi i Valdemar förr, att det finns böcker skrivna om det, att det används i andra länder. Om landet Hadorn och dess ondskefulla numera kung Ancar tänker sig att invadera Valdemar med hjälp av magi - så borde väl Valdemar kunna beskydda sig? Hon får, efter en del tjat och ett misslyckat mordförsök på sig själv, ge sig iväg ut i världen för att finna magiker som kan hjälpa till. Och det är väl egentligen det hela trilogin handlar om: hur magin kommer tillbaka till Valdemar. Men också om att Elspeth själv såklart (för alla oss som läst mycket fantasy) har magins gåva och måste läras upp i den.
Och så drar de iväg, Elspeth och hennes herald-kompis Skif, och så dessas bägge vita-hästar-som-inte-är-hästar-utan-companions.
Långt, långt, långt borta, på andra sidan djupa skogar och oändliga grässlätter (som Elspeth, Skif & Co kommer att ta sig fram genom och över) har vi en annan kille: Darkwind. Han tillhör ett folk som heter Tayledras, och som också har djur de bondar med som companions. Men de har inte hästar - de har fåglar. Darkwinds fågelpartner heter Vree, och de två tillbringar sina dagar med att dra runt i skogarna och kolla så att allt står rätt till. Det gör det oftast inte, för här finns diverse monster och nu på senare tid också spår av någon typ av ondskefull magiker. Så Darkwind jagar och slåss och lägger resten av sin tid på att vara bitter. Jo, för hans pappa, Tayledrasklanens ledare, är dum och orättvis. Plus att klanen nyligen genomgått någon typ av katastrof som gjort att hälften av dem (delen med fruar och barn) har försvunnit iväg till en onåbar plats. Och pappa klanledare? Han verkar inte bry sig. Bara tjatar om att Darkwind slösar bort sitt liv när han fjantar runt i skogen och slåss mot monster - när han egentligen ta vara på sin begåvning som magiker och göra något av den.
Föräldrar, alltså. I alla tider, i alla världar.
Nå. Givetvis kommer Elspeth och Darkwind att träffas. Och Elspeth lära sig magi. Men inte nog med det: vi får träffa talande gryphons (svenskans "gripar" låter så heeelt fel) som också är magiker. Och Elspeth har förutom Skif och hästarna (not) med sig ett svärd som heter Need. Detta svärd vaknar upp och visar sig inte bara kunna tala utan också ha en enormt uppkäftig attityd. Jag älskar talande svärd, och kommer genast att tänka på det talande svärd som finns i flera av Brandon Sandersons böcker (och som vi ännu inte fått veta hela sanningen om )(men det där var ju en rätt rejäl utvikning).
Tur det är en trilogi, för "spår av någon typ av ondskefull magiker" visar sig förstås vara just det. En riktigt förfärligt ond typ, som gör onda och elaka saker bara för att han är väldigt Ond. Av födsel och ohejdad vana. I tusentals år. (Att han inte tröttnar på sig själv?) Måste ju såklart stoppas.
Titel: Winds of Fate
Serie: Mage Winds #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1991
Förlag: DAW
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar