Brorsan är kung

Åh, bok, you hade me at "stod på perrongen i Malmö med två enorma  svarta väskor och försökte fatta vart vi skulle gå. Mamma flipprade hetsigt med sin telefon, hon skulle ringa någon snubbe som hette Flemming som var en vän från tiden hon hade hållit på med pantomimteater."

Att det är i Malmö. Och att mamman numera försörjer sig som röstskådespelare. Nä, det är inte huvudsakerna i boken, men några av de sakerna som gör att jag älskar den. Vet precis var i Malmö de är och hur det ser ut. Älskar tanken på en mamma som gjort något så pinsamt som spelat pantomimteater endast iförd svart färg, och att det finns som youtubeklipp. Fatta hur pinsamt!! Och jag älskar att en sådan person som Nora som är hur intressant som helst (läser mycket, är tyst och verkar helt låst i tvångshandlingar som har med talet fyra att göra) kan tillåtas få vara bara en biperson.

Det som ÄR huvudgrejen i den här boken är rätten att få vara sig själv. Och det är så himla bra framfört! Måns är elva, lever för det här med skateboard, upptäcker livet och sånt som att vara med en kompis en hel dag utan föräldrainblandning (sticka till stranden, till parken, äta glass, hänga...) När Måns och hans mamma bara varit några timmar i Malmö (de ska vara där över sommaren) träffar Måns Mikkel ute på gården och tycker först han verkar vara en farlig typ men blir ganska raskt kompis med honom (efter att både jack i pannan och blåtira har inträffat). Allt är toppen, och snart tänker nog Måns berätta en viktig sak för Mikkel som nämligen värdesätter ärlighet mycket högt: det där med att han har en flickkropp. Måns har alltid varit kille - inuti. Men kroppen han föddes i var en flickas, och han har alltid vetat att det varit fel. Ganska nyligen har han berättat det för sina föräldrar, och nu vill han att Mikkel ska få veta.

Som sagt - det är så bra gjort, och jag tycker så mycket om alla personerna i den här boken (även den cyklande pappan). Rappt, smart och klokt, lättläst, roligt och så bra! Läs!

Titel: Brorsan är kung
Författare: Jenny Jägerfeld
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-14 år

Carolina summerar... 2016

Dags att se tillbaka på det gångna året! Igår gjorde jag en bästa-lista på Kulturkollo, men här på min egna blogg struntar jag ganska mycket i det där "bästa" och väljer mina egna rubriker som jag brukar. Eller, ja, jag gör också ett försök att åtminstone utse de 5 bästa böckerna jag läst i år.

Årets värsting: Jorg Ancrath i The Broken Empire-trilogin av Mark Lawrence. Fjorton år och... hyfsat våldsam.

Årets Ken: Aspen i The Selection av Kiera Cass. Med allvarliga stalker-tendenser.

Årets datorspel: Ready Player One av Ernest Cline - alla mina timmar i diverse virtuella världar helt gottgjorda eftersom jag nu insett att de varit träning. 

Årets datorvirus: Armada av Ernest Cline. Erase. Exterminate. Abort mission. Abort, abort, abort...!

Årets omklädningsrum: Björnstad av Fredrik Backman. Bakom ishockeykulisserna, bakom dörrarna, bakom framgångarna.

Årets rättegångssal: Den Maja sitter i, i Störst av allt av Malin Persson Giolito.

Årets kredit: Den du alltid har i Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren.

Årets bacillskräck: Ingenting och allting av Nicola Yoon. På nivån med luftslussar och ångrengöring.

Årets omöjligaste stöt: Att befria en knarkvetenskapsman från fängelset i the Ice Court, i Leigh Bardugos Six of Crows.

Årets hertig: Wulfric Bedwyn, duke of Bewcastle. Förstås. Med sitt quizzing glass i högsta hugg.

Årets rollspel: De dödas röster,i podden av Sara Bergmark Elfgren. Min son (17) har just upptäckt det här med "riktiga" rollspel, med tärningar, spelledarskärm och sittningar till 3 på morgonen. Jag fröjdas och tycker det är en fantastisk sak - men kanske jag borde bli orolig och leta efter skumma brev från mystiska avsändare i brevlådan?

Årets M&Ms (de bruna, förstås): Du, bara av Anna Ahlund. Kommer aldrig att kunna äta M&Ms nu utan att tänka på ett visst kärlekspar.

Årets fjällguide: Det är något som inte stämmer av Martina Haag

Årets hund: Rolf i Jack av Christina Lindström.

Årets raggare: Raffe i Änglafall av Susan Ee.

Årets älg: Bongo i Doppler av Erlend Loe.

Årets drake: Julius Heartstriker i Nice Dragons Finish Last av Rachel Aaron.

Årets myra: En Myras liv av Linn Gottfridsson. Juckanu säjläj. Ajgetta tajdulli ål kåmpläj.

Årets häxprocess 1: Worldwalker-trilogin av Josephine Angelini.

Årets häxprocess 2: Witches abroad av Terry Pratchett. “Blessings be on this house," Granny said, perfunctorily. It was always a good opening remark for a witch. It concentrated people's minds on what other things might be on this house.”

Årets 5 bästa (utan inbördes ordning):
Störst av allt av Malin Persson Giolito
Jack av Christina Lindström
Six of Crows av Leigh Bardugo (på svenska: Högt spel)
Slightly-serien av Mary Balogh
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Antal lästa böcker 2016: 159

The Ideal Wife

Lyckopiller-dags. Mary Balogh-dags. Jag grävde mig ner till hennes tidiga utgivning igen och hittade The Ideal Wife. 

Och möts direkt av en stöddig earl med vackert utseende, välfylld plånbok och en tveksam inställning till det där med giftermål och sånt. Han har precis blivit earl (efter att ha ärvt titeln av någon rätt avlägsen släkting) och hade gärna som rik sådan levt loppan resten av sitt liv. Men med titeln kom krav: skaffa fru och arvingar. Och earlens mamma och systrar är helt inställda på att klara av den detaljen åt honom. De har redan sett ut en lämplig ung kvinna och väntar sig nu bara att unge herr earl lydigt ska fria till henne. Han har ju alltid gjort som de har sagt åt honom förr?

Men nä, nu vill han inte mer. Han vill ta hand om sitt eget liv, och fru känns jobbigt. Särskilt den där de har sett ut till honom. The Ideal Wife skulle i stället vara en grådaskig och stillsam kvinna av något slag som kunde gömmas undan på något lantgods, göras med barn och sedan glömmas bort så att han själv kunde leva livet i fred.

Jaha.

Så när Abigail, vår hjältinna, stiger in i Earlen av Severns hus för att av honom få ett rekommendationsbrev till att kunna söka arbete med (hon är avlägset släkt till earlen) är hon förstås precis den anonyma, obemärkta kvinna earlen tänkte sig. Tråkiga bruna kläder, stillsam och tyst är hon också. Han friar bums till henne (max 10 minuter, kan vara rekord även för en romance) eftersom mamman och systrarna är i faggorna med det där tvångsgiftet. Och Abby tackar ja.

Abby? Tyst? Obemärkt? Stillsam? Gömmas undan???

Hahahaha...hehehe.... ehhh - nej.

Gud vad jag älskar att läsa böcker som den här. Skulle kunna fylla ett badkar av dem för att ligga och vältra mig i dem och må bra. Earlar med skrattgrop, humor och pengar kan jag aldrig få nog av.

Titel: The Ideal Wife
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1991, nyutgåva 2008
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

The Fate of the Tearling

Jahapp. Då vet jag hur allt slutade med Tearling och dess drottning Kelsea. Är jag nöjd, då? Nja, mer ett "jaha..." än "wow" faktiskt. Själva slutet gillar jag inte alls eftersom det blir en rätt rejäl antiklimax, men boken i sig levererade väl, och de flesta trådar knöts ihop.

Nå - jag borde verkligen inte börja i slutet utan i början: och där har vi drottning Kelsea som sitter i en mörk fängelsehåla. Hon har inte kvar sina safirer, hennes eget rike är väl rätt så mycket en ruin, och den enda människa hon har att prata med är en man som sitter inlåst i en cell i närheten av hennes, men han svarar bara på hennes frågor ibland. Hon sitter mest och väntar på att dö - någon räddning verkar inte finnas i sikte. Under tiden funderar hon. Och drömmer. Nu drömmer hon inte längre om Lily - nej, nu handlar det om Katie som var med från allra första början när William Tear och hans följeslagare kommit till det nya landet och försökte bygga upp ett nytt paradis utan teknologi eller elakhet.

Det hann tydligen inte gå många år i det nyfödda samhället förrän den där godheten och det rättvisa och demokratiska samhället började få sprickor. Avundsjuka kom (varför ska vissa människor anses vara bättre än andra?), girighet, misstänksamhet... och saker hände som ledde till Tearlings utveckling till det som nu Kelsea har lämnat bakom sig.

Samtidigt som Kelsea sitter där i sin fängelsehåla och ser visioner av det som hände förr har the Red Queen stora problem. Undersåtarna i hennes land gör uppror mot förtryck och slaveri (och hon kan inte alls förstå varför), och det börjar talas om en ny skräck som kommer från bergen i norr, som förgör hela byar, och som närmar sig huvudstaden i Mortmesne.

Jo, det är en hel del som är spännande. Men det spretar för mycket, faktiskt. Det är de där återblickarna till Katies liv, det är the Red Queen, det är om de som är kvar i Tearling, det är om flickan Aisa och om prästen fader Tyler, och så drottning Kelseas eviga ältande om sig själv och sin eventuellt inneboende ondska. Jag läser på, får svar och underhållning på vägen, är rätt nöjd - men tycker att första boken i serien var bäst och lovade så mycket mer.


Titel: The Fate of the Tearling
Serie: The Queen of the Tearling #3
Författare: Erika Johansen
Utg år: 2016
Förlag: Harper
Köp den till exempel här eller här

Royal Assassin

Jag har hållit på ett tag nu med att lyssna igenom andra boken om Fitz, och faktiskt är just det en ganska stor invändning mot den: den är alldeles för lång (drygt 29 tim) att lyssna på som ljudbok för mig. Jag ledsnade. Sedan är det ju så att den här andra boken i Farseer-trilogin inte är den mest actionfyllda av dem tre - snarare handlar det mycket om intrigerande och byggande av frustration. Visst kom jag ihåg från min första läsning av böckerna att jag var vansinnigt arg på prins Regal - men att jag fick hålla på och vara arg så länge? Det jag mindes från min läsning då var mest underbara vargen Nighteyes och så slutet på boken.

Åh, slutet! Det är fortfarande så vansinnigt bra! Jag kan förstås inte säga något mer om det här - men slutet kan nästan gottgöra alla de där timmarna som läggs på att irritera sig på prins Regals framfart.

Nästan. Men det är svårt. Redan i slutet av första boken avslöjades det ju hur ondskefull prins Regal var, att han ville ha ihjäl allt och alla och sno åt sig kungakronan för sig själv. Ändå... ändå får karln hållas med att ondskas runt som han gör!! Gah! Jag blir galen! Fitz och Chade och Verity och alla vet hur det står till men låter allt vara eftersom det är bäst att vara försiktig, avvakta, inte göra något utan att vara beordrad eftersom man är svuren till att lyda kungen (och kungen ligger nerdrogad pga smärtor och ålder och annat). Allt i kungariket rasar samman, mordförsök görs på löpande band - och ändå sitter nyckelpersonerna mest bara och tittar på och vrider sina händer i förtvivlan.

Lägg så till detta Molly. Molly är Fitz barndomskompis som han nu är kär i, och allt med denna kärlek och alla meningar som börjas med "Molly..." (och de är många) gör mig sååå trött. Jag önskar att hon kunde försvinna ut till vänster från scenen redan efter första kapitlet, men det gör hon inte.

Ändå är detta en bra bok, och det är the Wit, the Skill, det vita skeppet och vargen som gör det. Åh, vargen! På svenska heter den här boken Vargbroder och det är vargbrodern Nighteyes som sätter lite perspektiv på Fitz tillvaro.

Och så slutet, då. Nu har jag ju redan läst tredje och avslutande boken för länge sedan (men ska ändå snart lyssna om den också) - men för de som inte har läst den här trilogin: se till att ha den tredje boken inom räckhåll när du börjar närma dig slutet på tvåan. Det är helt nödvändigt.

Titel: Royal Assassin
Serie: The Farseer Trilogy #2
Författare: Robin Hobb
Ljudbok - uppläsare: Paul Boehmer
Utg år: 1996, 2012 (ljudboken)
Förlag: HarperCollins (ljudboken)
Köp den till exempel här eller här

Kemisten

Bara ett klargörande: det finns ingen endaste liten vampyr i den här boken. Ingen varulv heller (men rätt många kilo hund). Det är en thriller, för vuxna (fast kanske för väldigt unga vuxna, kan jag tycka)(pga alldeles för mycket instalove och alldeles för lite karaktärsutveckling). Det här med att det då understryks på framsidan att boken är "av författaren till Twilight-serien" blir då lite lätt missledande?

Nåja, jag är nu en Twilight-älskare, och när Meyer skriver för vuxna måste jag testa att läsa. Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om Genom dina ögon (Meyers vuxenbok från 2009), nog ännu mer än Twilightböckerna tror jag! Så det var rätt spännande att ge sig på Kemisten.

Vad tycker jag då? Jo, blandat. En del gillar jag inte, men annat gillar jag mycket, och jag sträckläste ju mer eller mindre hela härligheten på några dagar vilket måste innebära ett bra betyg ändå?

Huvudpersonen är en kvinna, som använder sig av olika namn (även boken igenom). Begåvad inom medicin och naturvetenskap men har svårt med det där med människor, vänskap och relationer, och har just med den kombinationen blivit rekryterad till att arbeta i ett extremt hemligt labb där hon har mer eller mindre outsinliga resurser till sitt forskningsarbete. Men det hennes arbete också innebär, det där hon måste göra med vissa människor som är hemskt och vidrigt - det gör att hon själv måste vara hemlig och aldrig kan skaffa sig familj eller ha andra personer nära.

Nu har hon sedan några år varit tvungen att fly från sitt jobb och den hemliga organisation som var hennes arbetsgivare, och de jagar henne ständigt för att ha ihjäl henne. Eller... det senaste mailet från dem kanske innebär ett uppdrag som återställer allt? Hennes förra liv med arbete och att inte behöva leva jagad? Om hon bara hittar den här mannen, den här läraren som på ytan ser ut att vara helt harmlös, god och oskyldig, men som tydligen levt ett annat och farligare liv i Mexiko och Egypten?

Den mannen är Daniel. Och han är.... ja, snygg och god. Han är också bra på att laga mat. Och att göra som han blir tillsagd.

Daniel är en av sakerna jag inte gillar med boken - han är bara för beige. För snäll, mjäkig, lockigt snygg och så himla reko. Vilken tur då att en tredje person introduceras! Honom är det mer fart och fläkt över och honom gillar jag trots att han är duktigt överdriven. Om ni har sett Polisskolan (ja, åtminstone de 2-3 första... sedan vet jag inte om ni borde ha sett fler) - den där killen som är helt vapengalen, Tackleberry? Han! ungefär, fast extra allt. Dialogerna med Tackleberry och huvudpersonen, med Daniel som sidekick, de är det som gör att jag gillar den här boken trots den instalove som hotar att helt dra ner den i diket.

Och så har vi hundarna. Hundarna är väldigt trevliga. Förvisso är det superhjältehundar som är duktigare än sjutton Lassie tillsammans, men de är också så väldigt hundiga och fina att jag blir sugen på att ha en. Särskilt en schäfer som Einstein.

Alltså: om du kan överse med instalove, och om du tycker att extremt detaljerade beskrivningar av diverse vapen, gifter och teknikaliteter inte stör, och är ute efter underhållning och en spännande bok som suger in dig - då ska du ta och läsa Kemisten. Daniel må vara vattenkammat snygg, men hans hud glittrar inte i solsken så det behöver du inte oroa dig för.

Titel: Kemisten
Författare: Stephenie Meyer
Originaltitel: The Chemist
Översättning: Manne Svensson
Utg år: 2016
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

Firewalker

Jag kastade mig vidare direkt i läsningen av den här trilogin, eftersom första boken Trial by Fire avslutades i en rejäl cliffhanger...

... och om du inte har läst den ännu men tänker göra det - sluta läs nu pga SPOILER för hur Trial by Fire avslutas!

Här ligger nu Lily och Rowan på en väg... åter i Lilys egen värld. Lily borde inte överleva så bränd som hon är, och Rowan borde väl inte ha kunnat följa med henne, men det har han gjort. Första kapitlen på boken är väldigt spännande, och fascinerande (Rowan upptäcker internet, och det praktiska i att kunna beställa hem läkeörter och annat kul direkt i brevlådan...) Rektorn och lärarna på Lilys skola är hyfsat upprörda över hennes helt omotiverade frånvaro, FBI är inkopplade på hennes försvinnande och den enda som är lugn är väl egentligen Lilys mamma (som ju har koll på alla världar samtidigt).

Men Josephine Angelini, vad händer då nu? Vad hände med den kick-ass-häxan som var drivande och tuff i första boken, Lily alltså? Hur kunde hon få förvandlas till detta mähä? Detta, eh... vårdpaket??? OK, jag fattar att det kan behövas lite omplåstrande när ens kropp har brunnit en stund, men hela den här boken igenom blir Lily på något sätt en värdefull pryl som kånkas runt på. Som ska matas, skötas, bäras och beskyddas. Sägas till att hon ska gå tillbaka till skolan, få veta att hon behöver sova, få veta när hon ska hålla tillbaka sina krafter, förmanas, tyglas och hållas i styr. Och som om allt detta inte vore nog så har hon dessutom blivit något slags exklusiv mjölkko som producerar medicin, renat vatten och andra bra saker. Visst, det kunde hon i förra boken också, men då var det mer spektakulärt, magiskt och fräckt. Nu blir det... ja, mjölkning.

Inte nog med att Lily har fått bli en sak - handlingen har blivit helt seg också. Så fort Lily & Co tagit sig vidare i sitt världsresande så avstannar liksom handlingen framåt. Lily och hennes andra-version Lillian samtalar i hemlighet (Lillian delar sina minnen så att Lily ska fatta varför hon gjort som hon gjort), men i övrigt är det mest rätt planlöst kringresande/vandrande för att träffa folk/mjölka Lily/slåss lite. Det är så väldigt mycket en mellanbok för att ge mer bakgrund till det som skett och ge avstamp till det som troligen kommer att ske i trilogins avslutande del. Boken tar fart igen först mot slutet, men då med ganska mycket buller och bång. Jag kommer absolut att läsa sista boken också för att få veta hur allt går, men hoppas verkligen att Lily tar tag i tyglarna till sitt eget liv igen.

Titel: Firewalker
Serie: The Worldwalker Trilogy #2
Författare: Josephine Angelini
Utg år: 2016
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här

Trial by Fire

Hos oss är Josephine Angelini en av husgudarna som tillbes uppe i rummet som bebos av femtonåringen. Hon har läst Starcrossed-trilogin (den som börjar med Helena) två gånger på svenska och tre gånger på engelska eller något sånt, och kan tänka sig att läsa om den vilken dag som helst snart för den är så bra så bra så braaaa. Konstigt nog har hon ännu inte läst Worldwalker-trilogin, så jag hann först. Jag gillade också Starcrossed-trilogin (men det räckte med en genomläsning för mig, tack så mycket) och var nyfiken på vad Angelini kunde ha hittat på den här gången. Det skulle handla om brinnande häxor och Salem och jag var inte jättenyfiken på brinnande häxor vare sig de var i Salem eller ej, faktiskt.

Tjo vad jag bedrog mig. Jag är nu nästan färdig med andra boken i serien, Firewalker, och kommer att ge mig på tredje boken ganska omgående. Det här gillar jag, häxor eller inte häxor. Angelini kan konsten att fängsla en läsare, och jag köper hela häxgrejen. Jag köper också bränna-häx-grejen, ödesbestämda-kärleks-grejen och banne mig också ta-hand-om-svaga-tjejen-grejen eftersom hon egentligen är urstark och det bara är hennes kropp som behöver service.

Lily har det inte lätt, och hon vågar egentligen inte planera någon för någon framtid, vare sig det handlar om studier, jobb eller kärlek. Hon har nämligen stora problem med våldsamma allergiska reaktioner som bara blir värre med åren och frågan är om hon överlever mycket längre egentligen. Himla surt, eftersom hennes bäste vän Tristan (som hon i hemlighet varit kär i flera år) äntligen har fått upp ögonen för henne och nog vill vara mer än hennes vän.

Ganska raskt säger vi dock hejdå till Tristan, när Lily efter en fullständigt katastrofal fest sitter på stranden och gråter och inte vill vara med längre och hör en röst i sitt huvud som kallar på henne. Röster i huvudet är ett känsligt kapitel eftersom Lilys mamma är psykiskt sjuk och större delen av tiden inte vet i vilken värld hon själv befinner sig i, men eftersom livet är trist så lyssnar Lily på rösten... och ger sig av. Från stranden, men också från den här världen. För, hej och hå, nu hoppar vi till en annan värld. (serien heter ju Worldwalker, eller hur?) Rösten som kallar är Lily själv, eller Lillian som hon heter i den här andra världen, en version av Lily. Tyvärr är denna Lillian überstarka drottninghäxan som bestämmer allt, och hon bestämmer sånt som att alla lärare, vetenskapsmän och diverse annat löst folk som vill kunna naturvetenskapliga ting ska dö. Hon är fienden. Hon är den Lily måste fly ifrån. Och det gör hon - rätt i armarna på Rowan. Och Tristan (Tristan version 2.0 alltså). Och hon inser att hon själv är en häxa, hennes kropp behöver dagligt underhåll och att Rowan är den perfekte mekanikern (ja, hans titel är mechanic) att sköta den. Han är också duktig på att laga mat och på att slåss, plus att han har en behaglig djup röst. (plats för smält)

Det jag gillar allra mest med allt det här är att Angelini inte gör det lätt för läsaren när berättelsen hoppar över till den andra världen. Inget förklaras, utan jag får sakta förstå och göra kopplingar allteftersom boken fortskrider, samtidigt som Lily lär sig och förstår. Jag gillar också att det inte finns något svart eller vitt här - ingen är ond eller god utan de flesta är lite av varje och har skäl till varför de gör som de gör. Och trots att här är två prakt-hunkar inblandade (eller 2+1, det beror på hur man räknar) slipper vi det där eviga kärlekstrianglandet vissa ungdomsböcker envisas med.

Sen måste jag bara prata lite om omslag. Jag läste boken med omslaget uppe till vänster, och har hela serien i det utförandet. De är snygga, men sedan finns det en annan utgåva (Macmillans) där omslagen ser ut så här tillsammans:

Alltså, jag blir helt knäsvag när seriers omslag hänger ihop på det viset. Skulle kunna köpa dem och spika upp dem på väggen pga snyggt. Det konstiga är bara att den här utgåvan av trilogin har fått titlarna ändrade, eller om det är någon slags undertitlar (som inte finns med på böckerna jag läste). Ursprungstiteln står med lite diskret i hörnet. Visst är det lätt förvirrande att omslag och titlar kan skilja så mycket?


Titel: Trial by Fire
Serie: Worldwalker Trilogy #1
Författare: Josephine Angelini
Utg år: 2015
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här

Armada

Jag gillade Ready Player One så pass mycket att jag ganska raskt tog mig an den här boken också. Fler referenser till filmer och spel från min uppväxt? Urflippad story om invaderande aliens? Vad kunde possibly go wrong?

Zack sitter och slöar i klassrummet när han helt plötsligt ser ett rymdskepp flyga runt i omöjliga krumbukter i himlen utanför fönstret. Och inte bara ett rymdskepp (eller, det är inte så där himla "bara" förstås...) utan dessutom ett exakt likadant skepp som fiendeskeppen han själv brukar ägna timmar, nätter och all sin fritid åt att skjuta ned i datorspelet Armada. What? liksom. Har han spelat för mycket och börjat få hallucinationer?

Tydlingen inte, eftersom han lite senare blir upphämtad av en flygfarkost som också bara finns i det där spelet, fast en farkost som används av den superhemliga organisation som i Armada är de som ger uppdragen för att bekämpa de där slemma, invaderande rymdvarelserna. Det visar sig alltså att Superhemliga Organisationen finns på riktigt. Dess rymdskepp, vapen och övrig teknik i spelet finns också. Och rymdisarna. Rymdisarna är för övrigt helt inställda på Utrotning Av Jordens Befolkning och måste stoppas. Vem kan vara bättre på det än Zack och alla andra som har high-score i Armada-spelet?

Jodå, här kryllar av referenser till framförallt sci-fi-film och spel, och jag älskar det där med att det är så självklart att läsaren ska känna till sånt som att stormtroopers är usla skyttar och hur dörrar på standardrymdskepp fungerar. Det finns en hel del som är roligt i Armada.

Men tyvärr gillar jag den inte alls lika mycket som Ready Player One. Grunden i storyn är precis samma: "tänk om det vore så att alla de där timmarna jag lägger ner på datorspelande och filmtittande faktiskt vore till nytta, eller till och med kunde hjälpa till med att rädda världen, vad skulle ni säga då?!" och jag älskar idén. Men där det i Ready Player One funkar slår det här över och blir fånigt. Inte så lite fånigt heller när hela vår världs framtid hänger på att en tonåring kan besegra en slags slutboss i en rymdstrid. Eller, jo, jag hade kunnat köpa även det i den här sortens bok, men hela vägen fram till slutstriden är alldeles för mycket några-tonåringar-som-spelar-datorspel-tillsammans (tänk kommenterade inspelade spelsekvenser på youtube) och så slängs det in en eller annan mening som antyder att i världen i övrigt dör det några miljoner människor här och där i strider mot aliens. Det tappar mig och jag sitter mest bara och gäspar över luftstriderna och irriterar mig på orimligheterna och det blir så dumt eftersom hela handlingen bygger på att det SKA vara orimligt så jag ska liksom egentligen bara köpa det och åka med. Men det funkar inte.


Titel: Armada
Författare: Ernest Cline
Utg år: 2015
Förlag: Crown Publishing Group
Köp den till exempel här eller här

En ung kulturman

På mitt andra hem Kulturkollo är det den här veckan jag som basar över veckans tema: Kroppen, och alltså därför jag som har hittat på veckans utmaning som handlar om att bygga sin egen kulturman (eller - kvinna förstås) av olika bok-, film-, spel- eller sångtitlar. Därför tycker jag att det vore snällt och trevligt mot mig själv att svara på min egen utmaning, så det gör jag nu.

Här är min kulturman:

Som ni kanske ser är det en ganska ung person - nämligen sammansatt av endast barn- och ungdomsböcker. (har jag nämnt att jag jobbar som skolbibliotekarie, förresten...?) I ungdomsbokshyllan är det en viss övervikt åt titlar med hjärtan i, kan jag säga. Och ögon. Jag fick faktiskt sålla. Här är titlarna:

Kaos i skallen av Kerstin L Hahn

Rälständer och lösgommar av Sita Brahmachari

Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates

Tvillingsjälar av Jacqueline Wilson (och ja, nu räknas själen som en kroppsdel, OK?)

De mystiska huggtänderna av Anders Jacobsson

Genom märg och ben av Chris Mould

Ljudet av ditt hjärta av Stephenie Meyer

Varma händer frusna hjärtan (Klass 7B) av Pernilla Gesén

Pirr i magen klump i halsen av Annika Thor