The Spook's Curse

Jag fortsätter i min omläsning/lyssning av böckerna i serien om Väktaren, "the Spook", och hans lärling Tom Ward.

Här måste väktaren och hans lärling ta sig till Priestown för att vara med på en begravning. När de ändå är där ska väktaren ta hand om lite oavslutade affärer. Det handlar om en demon som härjar i katakomberna under katedralen, och som väktaren fajtades mot för ganska många år sedan men som han inte lyckades ta kål på då. Nu är det alltså dags. Lite trist då att the Bane som demonen kallas har vuxit sig mycket starkare än senast, och nu roar sig med att ta över människornas (särskilt prästernas) vilja och göra elaka saker och sprida elände omkring sig. Och att väktaren dessutom har legat sjuk en längre tid och förvisso är på bättringsvägen, men fortfarande blir andfådd av att gå längre sträckor och verkligen inte är sitt vanliga, starka jag.
Men han har ju en lärling! Sedan några månader tillbaka, bara, men ändå!

Saker och ting går givetvis omgående åt skogen. Det pågår nämligen häxprocesser i Priestown, och högste inkvisitorn är på plats för att peka ut, döma och elda häxor. En av de infångade är Alice, Toms vän från förra boken. Hon som har spetsiga skor och tvivelaktiga släktingar och som redan halvvägs själv är över på den mörka, häxiga sidan. En annan av de infångade är strax väktaren själv, angiven av sin egen kusin (som är präst och troligen lyssnat lite för mycket på the Bane). Så nu får Tom lösa alltihop själv. En demon att besegra, en inkvisitor med storhetsvansinne, en vän och en läromästare på väg upp på bålet.... tja, what could possibly go wrong? (spoiler alert: det här är bok 2 av mååånga i serien, så utsikterna är helt OK. Faktiskt. )

Titel: The Spook's Curse
Serie: The Wardstone Chronicles
Författare: Joseph Delaney
Ljudbok - uppläsning: Will Thorp
Utg år: 2005 (originalet)
Förlag: Bodley Head
Köp den till exempel här eller här

These Broken Stars

Nu är det dags att utforska vad Amie Kaufman skrivit, alltså hon som tillsammans med Jay Kristoff skapat fantastiska Illuminae files-trilogin. Även denna The Starbound Trilogy har hon skrivit tillsammans med en annan författare, Meagan Spooner, och tydligen skrev de varsin huvudperson, alltså vartannat kapitel var och mailade det hela mellan sig.

Det är nämligen så boken är uppbyggd: vartannat kapitel berättas av Lilac LaRoux, dotter till galaxens rikaste och mäktigaste man, och vartannat berättas av Tarver Berendsen, major i armén redan vid 18 års ålder pga tydligen hjältemodiga insatser på slagfältet men annars utan särskilt fin bakgrund.

Hon är skyddad, berömd, vacker och iförd balklänning och svindyra skor. Han fyller ut sin skjorta på ett trevligt sätt och har livserfarenhet motsvarande vilken pigg 93-åring som helst, och så störtar det stora rymdskeppet de befinner sig på. De bägge överlever mirakulöst och befinner sig plötsligt på en planet mitt ute i ingenstans. Luften går att andas, träden är trassliga, Lilacs höga klackar sjunker ner i jorden och det finns läskiga kattdjur som lämnar stora fotspår - men inga människor syns till. De är helt ensamma. Nu måste de ta sig till någon slags kolonisation för att hitta andra människor, eller åtminstone dit där det stora rymdskeppet (som hette Icarus...) kraschade.

Och när jag läst hit, och ett stycke till när Lilac och Tarver vandrar genom skogen, och hon fortfarande envisas med att ha sin jämra gröna balklänning på sig och han är den som vet allt om att överleva i naturen och hon bara är gnällig på ett ytterst jobbigt vis? Då var jag väldigt, väldigt nära att slänga boken i väggen och skriva ett riktigt surt inlägg om hur Amie Kaufman verkligen inte hade hittat till sina kick-ass-kvinnliga-karaktärer än, hur besviken jag var och hur himla mycket det här liknade Indiana Jones med en damsel in distress i släptåg.

Men.

Men!!

Sedan började Lilac höra röster. Och sedan ändrade hela boken karaktär. Obs! Det är INTE stark man skyddar svag kvinna i balklänning och högklackade skor på resa genom okänd terräng och läskiga faror som är bokens grej. Det finns något annat där på planeten. Och det här är en faktiskt helt fantastisk story med ett antal twister och hemligheter. Och i slutändan tyckte jag väldigt, väldigt mycket om både Lilac och Tarver, lika mycket som jag gillar karaktärerna i Illuminae files faktiskt. Så mycket gillar jag dem att jag redan är lite ledsen att andra boken i trilogin, This Shattered World, har två andra huvudpersoner. Men jag tänker absolut läsa vidare så fort jag kan i serien, eftersom jag har många frågor som behöver svar.

Det här är skitbra.


Titel: These Broken Stars
Serie: The Starbound Trilogy #1
Författare: Amie Kaufman & Meagan Spooner
Utg år: 2013
Förlag: Hyperion
Köp den till exempel här eller här

Written in Red (The Others)

Jag har läst bland annat The Black Jewels Trilogy av Anne Bishop, och gillat, och har sett den här serien om "The Others" glimta förbi ett par gånger. Nu var det dags att testa. Anne Bishop goes urban fantasy?

I ett slags alternativt Amerika (kallat Thaisia) lever vanliga människor och the terra indigene, alltså "the Others" som är ungefär allt som är övernaturligt: varulvar och andra hamnskiftare (korpar, ugglor, hökar...), vampyrer, elementarer som Vinter, Vår eller Luft och Eld och lite andra odefinierade typer. Lite översiktligt är det så att människorna bor i städerna och terra indigene i vildmarken, men sedan finns det i de större städerna särskilda områden, "Courtyards", där terra indigene bor. Där gäller inte människornas lagar. Terra indigene ser människor som kött att jaga och äta, men tycker det är helt OK att använda valda delar av deras teknologi. Film (och popcorn), kaffebryggare och diverse gym-maskiner till exempel. Människorna tycker att ungefär allt med terra indigene är läskigt och de flesta håller sig så långt ifrån alla Courtyards de bara kan.

Till en sådan Courtyard kommer Meg Corbyn. Hon är dåligt klädd, rädd och ute i snöstormen, och så ser hon att Lakeside Courtyard har ett jobb ledigt som "liaison officer", alltså en slags kontaktperson mellan människor och terra indigene. Huttrande av köld knackar hon på, söker jobbet, får det + lägenhet + trygghet i denna Courtyard där människornas lagar inte gäller. Hon är efterlyst, nämligen. Hon är ingen vanlig människa, precis, och hon är värd en förmögenhet.

Nå. Hon sätter igång med sitt liaison-jobb, som allra mest går ut på att ta emot, sortera och leverera post och paket. Hon bråkar med sin chef, som heter Simon och är ledarvarg för hela stället samt ägare av en bokhandel. Hon klurar ut hur en mikrovågsugn funkar, hon köper tuggben till en liten pojk-wolf som fastnat i vargform, hon vågar leverera dvd-filmer till gamle över-vampyr-farfar och hon blir kompis med Tess som driver caféet som ligger vägg i vägg med bokhandeln. Tess är en av de där terra indigene som är så farlig och mystisk att vi knappt får veta vad hon är. Men när hon blir arg eller upprörd blir hennes hår lockigare. Och först grönt, sedan rött, sedan svart och när det är svart tar alla betäckning.

Och så har vi Asia, som är människa men gärna besöker den där bokhandeln, för hon har gigantiskt stora och lömska planer på att bli tv-stjärna. (eh? hur hänger det ihop??)(alltså, det är en låååång story men typ om hon infiltrerar the Courtyard så blir hon belönad med framgång i Sparkletown/Hollywood)(det är en så vansinnigt svag story kring Asia, och hon är så vansinnigt dum i huvudet, och så framställs hon dessutom som en Bad Person bara för att hon gillar det där med sex så jag blir rätt vansinnigt arg av alltihop).

Egentligen? Egentligen?? så är det här en rätt usel story. Inte bara Asia, utan alltihop. Ung kvinna utan livs- eller världserfarenhet kör postrundor och blir kompis med diverse vargar och korpar och elementarer, i ett världsbygge som är svagare än svagast (om nu människor och terra indigene har levt i samma värld i hundratals år... hur kan de inte känna till varandra bättre?)

Ändå gillar jag det. Och det har med Bishops sätt att skriva att göra. Hon ger mig mys-stämning och hon har humor, och jag blir så haha-det-här-är-så-himla-fånigt-glad av att läsa om hur varulvar mot sin vilja kan tilltalas av att få en alldeles egen hundbädd att ligga och vila i på kontoret när de måste få vara i vargform en stund. Eller det där med att "stjäl du böcker i den här affären så äter vi upp din hand, och gör du det en gång till så äter vi upp dig". Eller hur hamnskiftarna som är korpar/människor är helt galna i allt som är shiny och inte kan tillåtas ha ansvaret för kassahantering i affärerna. Eller mängder av andra detaljer som egentligen är alldeles utomordentligt fåniga, men som får mig att le och läsa vidare.


Titel: Written in Red
Serie: The Others #1
Författare: Anne Bishop
Utg år: 2013
Förlag: Roc
Köp den till exempel här eller här

The Awakened Mage

Jag fick alltså fortsätta läsningen av duologin Kingmaker Kingbreaker ganska omgående efter att ha läst första The Innocent Mage som slutade i en katastrof och jag var tvungen att få reda på vad som skulle hända nu då?

Spoilervarning - sluta läs här om du tänker läsa bok 1, för nu skriver jag om hur den slutade. Svårt att skriva om bok 2 annars.

Slutat läsa om du inte vill få handlingen i bok 1 spoilad? Bra. Då kör jag vidare med gott samvete...


... jo, vi har ju den Extremt Elake Och Historiskt Onde Übermagikern Morg insläppt genom Barls magiska mur. Ett ögonblicks litet mushål öppnat... och han slank igenom, och tog genast hovmagikern Durm i besittning och ställde till med en väldig oreda. Det är givetvis Morgs fel att hela kungafamiljen nu ligger krossad mot en bergssida och landet hotas av inbördeskrig och allt möjligt. Han är ond och elak.

Eller, ja. Hela familjen utom prins Gar, som nu alltså blir kung Gar. Det hade han säkert klarat alldeles utmärkt, om det inte vore för att magin han numera har bara är fejk och liksom inplanterad av Morg (som, nämnde jag det? är ond och elak) och som kommer att upphöra när som helst. Och kungen av Lur måste ha magi, annars kan han inte vara kung pga magiska muren och vädermagi och lite annat smått och gott. Alltså anar läsaren ännu större hotande kaos genom de första kapitlens sorg och elände efter kungafamiljens trafikolycka. Och även om Morg, i Durms kropp, också blev rätt så krossad i den där olyckan så är han inte död, och han gömmer sig i Durms demolerade kropp och smider ännu fler onda och elaka planer.

Asher, då? Jo. Som titeln säger: han upptäcker att han har magi. Och han är INTE nöjd. Han vill ju vara den där enkle fiskaren vars dag är lyckad om han får en rejäl fångst i nätet ute på havet. Magi hör till andra, och han vill INTE riskera sitt liv (dödsstraff) genom att pyssla med sånt. Nope. Men... Gars magi tar ju då slut. Och så står Asher där bredvid, och har magi så att det räcker och blir över. Och nu ber Gar honom om hjälp, så bevekande, så snällt, med de största kung-i-nöd-ögonen som finns. Och Asher svär på sitt vanliga oborstade fiskarmansvis och muttrar till sist att "okejrå, ställer väl upp om du tjatar" och så sätter han igång och skapar lite regn och snö och annat som behövs.

Oh no. Skulle han aldrig ha gjort. Dödsstraff och allt det där...

Det är fortfarande, precis som i första boken, ett mycket långsamt tempo. Ändå finns det en hel del som gör att jag läser vidare. Främst människorna, och en del roliga dialoger. Sedan har vi då Morg. Alltså - killen är helt onyanserat ond. Han är Sauron och riddar Kato och Tengil och allihop på en gång. Han är liksom bara ond. Hans mål här i livet är att sprida ondska. Ha ihjäl. Förstöra land, döda allt som lever och sedan liksom sväva runt över sina marker (bebodda av ingen, så han har ingen att bestämma över heller förutom en hoper demoner som bara ylar runt utan något vettigt att ta sig för) och vara på dåligt humör. Han vill ta över världen på ett ondskefullt och elakt vis, bara för att han kan, liksom. Vad han sedan ska med det hela till är ytterst oklart. Och det blir så fånigt genomondskefullt att det blir kul att läsa om. Why? liksom? Morg är mwuaaahahaaaahaaahaaaahahaha-skrattet personifierat, och borde raskt ta anställning i vilket standard-fantasy-rpg som helst.

Och om Morg är onda skrattet så är Asher godmodiga svordomen personifierad. "Sink me sideways" är en lämplig kommentar till när himlen rämnar, jorden öppnar sig och sista dagen är nära. Eller på dåligt kokt potatis. Eller på oj-kolla-jag-kan-göra-eld-bara-genom-att-knäppa-med-fingrarna. Asher har ett stort lager av svordomar och mystiska ord, och han dränker ungefär alla sina repliker i dem. Hyfs har han fortfarande inte. Men... det är han som får rädda världen, eftersom det bara är han som kan slåss mot Morg.

Helt OK fantasy, alltså.


Titel: The Awakened Mage
Serie: Kingmaker Kingbreaker #2
Författare: Karen Miller
Utg år: 2007
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

Inuti huvudet är jag kul

Jag känner igen mig så mycket i huvudpersonen Liv i Inuti huvudet är jag kul. Alla detaljerna som att vara nervös för nya situationer, (hur går det till att åka buss här? hur funkar matsalen, var går jag, var sitter jag hur gör de andra??) alla funderingar om andra människor (älskar när Liv sitter och "sherlockar", drar slutsatser om människor på bussen utifrån deras utseenden och beteenden, skapar hela liv åt dem...), men framför allt det där med att inte kunna få ur sig alla rätta replikerna, allt det där som behöver sägas, det här med att visa vem man är bara sådär jätteenkelt. Att ha smartheten och svaren och humorn inne i huvudet men utåt bara vara den tysta och otillgängliga. Åh, som jag känner igen det! Och åh, så mycket jag tycker om att läsa om hur en sådan som är som jag får vara huvudperson i en bok!

Fast sedan är det förstås mycket som skiljer mig och Liv. Ett helt liv, på ett ungefär, många erfarenheter och många människomöten och så mycket som gör att jag bara vill kunna säga till henne att: det blir bättre. Du kommer att kunna leva med dig själv och andra. Du kommer inte att bli som din pappa, för han är han och du är du, men du kommer att hitta egna strategier att vara och leva med. Men jag kan ju inte gå in i boken och säga det till henne, så jag får läsa och frustreras och förstå och vilja putta på och ...

Jahaja. I vanlig ordning hällde jag ut lite av mig själv och mitt tyckande innan jag berättade vad boken handlar om. Nå, ungefär det här:
Liv och hennes pappa har precis flyttat från Stockholm till ett hus mitt ute i ingenstans utanför lilla samhället Ingelstad som i sig ligger en bra bit utanför Växjö. Perfekt! tycker Livs pappa. Nya chanser, nya miljöer, nya människor, och så i ett hus han själv (som ursprungligen kommer från trakten) i alla år har drömt om att få bo i. Ja, det behöver renoveras, och ja, det ligger långt bort från all ära och redlighet, men det är så vackert!
Liv har följt med på hela flytten och alltihop för att hon tycker att det kan vara pappas tur att får göra som han vill här i livet. Sedan Livs mamma dog när hon var liten har pappas liv kretsat kring Liv, varit låst av Liv och fått stå tillbaka för Liv. Nu gör Liv det pappa vill. Men... det är så väldigt skrämmande. Börja på en ny skola. Inte känna någon. Inte veta något om hur livet går till. Klart hon fattar hur pappa tänker och hur han (och hon själv innerst inne vill) tycker att det här är ett sätt att bli en ny människa. Vara den man själv vill. Men hur gör man det när allt det där fantastiska inuti en själv bara vägrar komma ut och bli ord och smarta repliker, hur det inuti aldrig vill komma ut och visa upp personen på riktigt? Eller, som Liv har som tankemodell: hur mycket av henne själv hon kan släppa lös och visa i procent. Det är sällan mer än 10-15% ens i de tryggaste situationer. Hur ska hon någonsin kunna vara 100% Liv med någon annan?

Som sagt - jag kan relatera, och jag tycker mycket om, och även om det här kan vara jobbig läsning så är det aldrig trögt att läsa och jag är väldigt glad efteråt.


Titel: Inuti huvudet är jag kul
Författare: Lisa Bjärbo
Ljudbok - uppläsning: Lisa Bjärbo
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här