Barbara Cartland revisited.

Jag var på Sjöbo marknad igår. I ett stånd som annars sålde serietidningar hittade jag en låda full med pocketar för 5:- styck. Jag bläddrade lite håglöst - tills jag kände igen ett väldigt typiskt omslag: en Barbara Cartland! Åh! Jag rotade vidare, och hittade 9 stycken. Köpte allihop! Det var så länge sedan jag läste något av henne, och jag var nyfiken på vad jag skulle tycka om dem nuförtiden. Översta boken i högen hette Kärlekens skatt och det tog mig ett par timmar att läsa igenom den:

Tyson Dale återvänder från Napoleonkrigen som nu är över. I kriget var han major och bestämd, och det som hände hemma i England kändes inte så viktigt i jämförelse med blod, död och kanonerna omkring honom. Men nu kommer han hem efter tretton år och hittar sitt föräldrahem fullt av spindelväv, ogräs och förfall och sin lord-titel orättmätigt tagen av sin lömske farbror. Elände! Vad göra? Supa sig full, förstås. Och på värdshuset råkar han in i bortrövandet av en ung kvinna (som är liten, späd, med stora ögon i ett ovalt ansikte, och som talar dröjande... med punkter mellan... orden... som om hon... hade andnöd... eller stor påfrestning... på sitt svaga psyke...)(jag hade helt glömt att Barbara Cartland envisas med det där berättargreppet, och jag verkligen AVSKYR det) Nå: Tyson är så himla rättrådig att trots att han är full raskt lyckas slå ner de tre karlarna som håller på att röva bort kvinnan, och sedan tar han med henne hem till sig själv i stället. De blir omgående kära i varandra. Oklart varför. Hon är liten, späd, har snygga klänningar och kan rida trots att hon... talar... i... omgångar, och han har... eh? Mörk röst?
Men ack. De kan inte gifta sig med varandra, för han har ju inga pengar längre. (Det har hon, mängder, hon är jätterik)(det var därför hon skulle rövas bort och tvångsgiftas)(men Tyson kan a-b-s-o-l-u-t inte tänka sig att ta hjälp av hennes pengar)(oh nej, han är en gentleman)(med mörk röst). Så: de sätter igång med att leta igenom hela huset för att hitta Tysons pappas gömda förmögenhet, samt något slags bevis på att hans föräldrar var gifta med varandra, så att han kan få tillbaka sin lordtitel från farbrorn och gifta sig med ...-bruden. 
De letar, och letar, och kysser varandra då och då (och då lyfts de upp till stjärnorna och omstrålas av ljus på sant Cartland-manér), och så i slutet på boken hittar de alltihop. Beviset på föräldrarnas äktenskap, och alla pengarna (som låg gömda under sängmadrassen)(men HALLÅ?!). Han blir en lord, och rik, och nu har han pengar och kan äntligen gifta sig med henne så att de på sista sidorna kan omstrålas av ljus och föras upp till stjärnhimlen i extas och själva essensen av kärlek. Eller nåt.

Alltså.

Jag plöjde kassevis med Barbara Cartland-böcker när jag var sisådär 17,18 år. Eller 20. Och det var som att äta sig mätt på för mycket godis, det tyckte jag redan då. Men Barbara Cartland nu? Nja. Njae. De här böckerna har inte åldrats särskilt värdigt. Det är så fånigt ibland att jag måste lägga ifrån mig boken och skämmas en stund. (innan jag tar upp den igen och läser vidare)(hu) Och översättningen till svenska? Heh. Låt oss säga så här: jag trivs inte med den. Alls.

Kommer jag att läsa igenom de andra åtta böckerna i min marknadshög då? Det är högst sannolikt. Men jag pallar nog inte skriva om dem här (om det nu inte är någon som särskilt ber mig om stjärneljus-citerande och återgivande av urfåniga handlingar).