The Raven Tower

Jag var nyfiken på den här boken: Ann Leckie skriver fantasy? Det kunde bli väldigt bra - jag tyckte så mycket om hennes Imperial Radch-trilogi. Det kunde också bli... Provenance. Men läsa skulle jag!

Ann Leckie förnekar sig inte: om hon lät huvudpersonen i Ancillary Justice vara ett rymdskepp, så varför inte låta berättaren här vara... en sten? Jodå, en sten. Eller, egentligen är det en uråldrig gud som alltid varit en sten sedan tidernas begynnelse. Först låg stenen på havets botten i tusentals år. Sedan lyftes den liksom uppåt när havsbotten blev land, och eoner av tid senare ligger stenen på en kulle, fiskarna har fått ben och krupit upp på land och blivit andra djur, människor har kommit och några av dem har kommit på hur man kommunicerar med gudar. Så stenguden blir lite mer involverad i människornas värld, och i andra gudars göranden och låtanden. Men egentligen tycker den mest om att ligga där, se på stjärnorna och världen och bara vara. En gudarnas Ferdinand.

Och det här berättar då stenen om i ungefär två tredjedelar av boken. Dock vänder den sig omväxlande i vartannat stycke till ett "du", som finns i nutid. Detta "du" är en krigare som heter Eolo, och som tillsammans med sin herre Mawat kommer till staden Vastai där Mawat ska ta över rollen som "the Lease". The Lease är typ överstepräst/kung åt guden the Raven som är stor i Vastai och landet Iraden. The Lease har mycket makt, men när the Ravens korpkropp dör ska the Lease offra sig själv åt guden, så denne kan få kraft att pånyttfödas. Det är alltså Mawats pappa som är the Lease, och nu håller korpen på att dö så det är dags för lite tronskifte. Bara det att när Mawat och Eolo kommer fram är korpen död, men pappa-f.d.-the-Lease har flytt och inte alls offrat sig själv, och dessutom har Mawats farbror Hibal snott the Lease-bänken åt sig själv i stället för att vänta på Mawats hemkomst.

Mawat blir så arg att han går in på sitt rum för att sura. Det gör han i flera dagar. Sedan går han ned på stadens torg, klär av sig alla kläder och fortsätter att sura, fast nu lite mer öppet (och naket). Under tiden får Eolo lösa Mysteriet Med Var Förre The Lease Tog Vägen Och Om Farbror Hibal Verkligen Är Så Där Ond Eller Om Det Egentligen Är Lugnt. Och ja: var i allt detta den där stenguden kommer in, och varför i hela fridens namn stenguden berättar det hela i andra person singular, till Eolo som "du".

Note to Ann Leckie: Var snäll och låt inte en stengud vara huvudperson fler gånger. Detta kan vara det tråkigaste och långsammaste jag någonsin läst. OK: sista tredjedelen av boken hände det lite mer, men när upplösningen kom hade jag redan gäspat käkarna ur led och anat vad som skulle "avslöjas" redan ungefär när stenguden (förlåt, den kallar sig The Strength and Patience of the Hill) studerade den omgivande isen under istiden. Helt förutom det att en sten inte är särskilt rafflande som karaktär så är övriga karaktärer också helt platta och tråkiga och jag känner absolut ingenting för vare sig Eolo eller Mawat, och blandar ihop namnen på övriga pga trista. Det här funkar inte. Alls.


Titel: The Raven Tower
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2019
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här