Ancillary Justice - rymdskepp kan minsann också ha känslor

Så här säger Patrick Rothfuss (ja, han som har skrivit Tegelsten och Ännu Större Tegelsten, men som har drabbats av George RR-sjukan i skrivandet av Största Tegelstenen Av Dem Alla som aldrig verkar bli klar) om den här boken på Goodreads:

This book will make you work a little. It's not going to spoon feed you. It's going to drop you in the middle of the story and let you figure out what the hell is going on by yourself, no long explanations of how the culture developed because of blah blah blah. 

Precis så där är det. Ingenting fås gratis av den här boken, och det som händer är sjukt komplicerat så det är banne mig inte lätt att förstå vad det är som händer eller har hänt ens en bra bit in i boken. Men...åh vad jag gillar det! För hela grejen är så extrasuperknasfantastisk! Tankevurporna! Omöjligheterna!

Ta till att börja med det här: huvudpersonen är ett rymdskepp. Eller, rättare sagt, ett f.d. rymdskepp, numera bestående av en människokropp. Jomen självklart, eller hur? Det var ett tänkande rymdskepp, förstås, då innan katastrofen inträffade. Och i rymdskeppet, och på planeten det för tillfället var placerat vid, så kryllade det av ancillaries. Ancillaries är f.d. människokroppar, numera alla med samma AI som rymdskeppets. Så detta rymdskepp, bokens jag, var en och tusen på samma gång. Berättarjaget är vid flera tillfällen både på denna sidan torget i stan, på andra sidan torget, inne i ett hus, sover, ger rapport, springer, står vakt i templet, och bäddar samtidigt sängar i rymdskeppet några tusen kilometer därifrån.
Men numera är rymdskeppet bara en enda kropp. En icke mänsklig människa. Breq. Breq tycker om att sjunga. (det gjorde rymdskeppet också...och kunde alltså sjunga som en hel kör helt själv) Breq har en plan - hon ska ha ihjäl universums überöverhärskarkejsare. Fast denna inte går att ha ihjäl eftersom även hon har tusentals kroppar med ett gemensamt medvetande.

Nämnde jag att det är krångligt? Fatta hur jobbigt det är när de här tusenpersonersmedvetandena blir oense med sig själva? Hemlighåller saker för sig själva? Här snackar vi personlighetsklyvning på en helt ny nivå.

Vi har alltså ett sångintresserat rymdskepp med mordplaner ("det är personligt"). Detta skepp, denna Breq, stöter dessutom på en person som ligger halvdöd i snön på en planet: Seivarden. Seivarden levde för över tusen år sedan - men här är hon nu. Fullständigt borta på droger men vid liv. Breq räddar henne fast hon egentligen inte gillar henne alls. Saker och ting blir ännu mer komplicerade.

Och nu är det då på sin plats att ta in ännu en komplikation: alla dessa hon och henne. Den civilisation som Breq tillhör gör ingen skillnad på kön utan kallar alla för "hon". I början när jag läste blev jag rätt konfunderad över att allt och alla var "hon", men snart började Breq prata om hur himla jobbigt det var med andra civilisationers skiljande på kön. Hon tar fel, och gör bort sig när det ska behöva dras in könsbestämmande pronomen. Men Seivarden har hon koll på att "she's a male".

Oerhört fascinerande, detta. Alla är "hon". Och jag kommer på mig själv att under läsningen fundera över vilka som egentligen är han eller hon - och om det spelar någon roll. I Radch-imperiet alltså inte. Vill människorna där skaffa barn med någon så gör de det, oavsett fysiskt kön. I rör eller i livmoder kan kvitta, och är det så att den som vill bära barnet inte har någon livmoder så fixar en operation till det.

Svårt, ja, tänka mycket själv, ja, fascinerande, ja. Och jag är så glad att Ann Leckie redan har skrivit färdigt hela trilogin. En sådan här grej måste läsas vidare i ganska snabbt, nu medan jag har saker och ting hyfsat klara för mig.

Titel: Ancillary Justice
Serie: Imperial Radch #1
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2013
Förlag: Orbit Books
Köp den till exempel här eller här