Lola och pojken i huset bredvid

Jag tyckte verkligen mycket om Anna och den franska kyssen när jag läste den i våras, och tänkte egentligen bums läsa både Lola and the boy next door och Isla and the happily ever after utan att vänta på några svenska översättningar. Men sedan kom i vanlig ordning saker i vägen, typ livet och andra böcker och sånt där och rätt vad det nu var så hade jag nu Lola och pojken i huset bredvid i min hand. På svenska. Och med superhöga förväntningar.

Superhöga förväntningar är aldrig bra. Jag gillar Lola och hennes pappor och Cricket... men inte lika mycket som jag gillade Anna och St Clair. Det är mysigt att läsa, men det där lyckopirret kommer aldrig på riktigt. Mest är det nog för att Lola och Cricket liksom mest trånar på varsitt håll, och att Lola dessutom försöker förneka att hon gör just det. Trånar, alltså. Det är lite för mycket frustration för att jag ska bli nöjd. För många upprörda föräldrar och utegångsförbud. Alldeles för många små lögner (hallå Lola!! varför kan du aldrig bara säga som det är?) Jag ville nog ha mer av det där friare ha-flyttat-hemifrån-och-hitta-sig-själv-livet som fanns i Anna-boken och mindre av upprörd-fader-hittar-sovande-kille-i-dotterns-säng-dramat som finns hos Lola.

Handlingen då? (Carolina - varför glömmer du alltid att skriva om handlingen i dina inlägg och trycker in dem så här på slutet som en liten ursäkt?)(äsch, vet inte, kommer igång med mitt tyckande alldeles för fort tror jag)
Jo - Lola går på highschool, är sjutton (om jag räknade rätt nu) och är ihop med Max som är supertuff gitarrist/sångare/snygg/farlig/frontperson i rockbandet Amphetamine. Max är tjugotvå år (plats för ooooh och aaaah och "förfärligt!" och indignerade små skrik) vilket omvärlden inklusive Lolas två pappor inte anser är OK på något sätt. (i mitt stilla sinne undrar jag var den där osynliga gränsen går i åldersskillnad - är fyra år OK? tre?) För ett par år sedan var hon kär i grannkillen Cricket, men han svek henne och sedan flyttade han och hans familj därifrån. Nu har de flyttat tillbaka igen, till samma hus. Och Lola som aldrig vill se honom igen! Fast det borde inte spela någon roll eftersom hon ju har coole Max nu, och har kommit över Cricket.

Kommit över? Pffff... Nä.

Det är en färgexplosion att läsa om Lola. Hon klär sig som om varje dag vore den sista, och har alltid ett tema eller någon genomtänkt idé med sin klädsel (och jag undrar var hon får alla de där kläderna ifrån??). Det gillar jag. Men, som sagt, så stör jag mig enormt på att hon aldrig bara kan säga sanningen om saker och ting utan alltid kommer med genomskinliga små lögner om allt. Jag blir så trött, och det blir bara så besvärligt för henne själv.

Men helt OK bok, alltså. Bara inte lika bra som Anna och den franska kyssen. (och ja! glömde! Anna och St Clair är med här och där i den här boken också! Anna jobbar på samma biograf som Lola, och hon och St Clair är fortfarande hur kära som helst och kan inte vara utan varandra. Yej!)

Titel: Lola och pojken i huset bredvid
Författare: Stephanie Perkins
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här