Djupa Ro

Jag har så förtvivlat svårt att skriva om den här boken. Jag hade längtat efter den, och läste den snabbt, och tycker det är en välskriven bok om ett angeläget ämne. Men den berörde mig inte som jag trodde att den skulle göra. Nu är jag... inte besviken, men liksom tom på saker att skriva om den. Jag ville tok-hylla, men får nöja mig med det där platta: bra bok. OK bok. Tror att många ungdomar kommer att gilla, men för mig alltså inte det där wow.

Och det jag gillar i den här boken är andra saker än personerna i centrum och det där svåra med att en i deras gäng är död, och att de som nyblivna vuxna måste åka tillbaka till samhället de växte upp i för att begrava honom. Just dem som jag borde gilla och intresseras av lämnar mig alltså oberörd - jag tycker liksom att de inte riktigt har tagit det där jätteklivet iväg från Ingelstad än, att de inte riktigt är färdiga att blicka nostalgiskt tillbaka på sin uppväxttid ännu. Att de egentligen är kvar där. Det kanske är det som är grejen med hela boken förutom det här med psykisk ohälsa - att det är svårt att riktigt lämna ett ställe som Ingelstad?

Jag svamlar. Det jag gillade med boken är beskrivningen av det där lilla samhället några mil utanför Växjö. Cykelvägen alla känner till, ICA där man alltid träffar någon som känner igen en, stenen i vattnet utanför badplatsen alla känner till, den man med lite möda kan klättra upp på. Några mil utanför Växjö fast åt andra hållet ligger Rottne där jag bodde några år när jag var (mycket) yngre, och det känns som Ingelstads samhällestvilling. Till och med stenen i vattnet utanför badplatsen finns. Men i Rottne var mitt liv långt ifrån bra och jag drömmer fortfarande mardrömmar om att jag på något sätt har blivit tvungen att flytta tillbaka dit. Kanske är det därför jag har svårt för att skriva om den här boken - jag blir berörd på ett obehagligt sätt??

Det jag också gillar är mammorna. Papporna är med, men det är mammorna jag minns. Den döde Jonathans mamma i morgonrock. Huvudpersonen Davids mamma, med en träffsäker beskrivning på alla hennes olika sätt att rufsa sonens hår. (han gillar inte att bli rufsad)(och oj, vad jag känner igen mig i alla mina olika rufsningar av min sextonårige sons hår...) Paulas mamma.

Hm. Det märkliga är att nu när jag äntligen förmått mig att skriva om boken, så känner jag ju att jag gillar den väldigt mycket, faktiskt. Och att den tydligen berör mig en hel del. Bara det att den inte berörde mig på det sätt jag hade tänkt mig? Och även fast man inte gillar huvudpersonerna och en boks kärna så kan man gilla andra saker i den så att den blir viktig för en ändå??

Märkligt, det här bloggandet.

Titel: Djupa Ro
Författare: Lisa Bjärbo
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här