Vi börjar i Kairo, lite diffust 1700-tal så där, och med en mix av många olika människor. Här bor Nahri, som lever på att lura pengar av folk på lite olika sätt (typ att fuska lite som spådam, skicka folk till ett särskilt apotek hon själv sedan får procent på vinsten av, ha falska seanser... sånt) och som sparar pengar för att någon gång kunna åka till Istanbul för att studera medicin. Hon har nämligen en ytterst märklig egenskap att hon liksom förstår hur folk är friska eller sjuka, på lukten av dem, ljudet av dem, skuggor hon ser på dem... det är något övernaturligt över det hela. Men hon skulle vilja lära sig det här på riktigt och jobba med det utan fuskandet och lurandet. Men det går ytterst långsamt att spara ihop pengar, och hon börjar misströsta om att någonsin komma någonstans alls.
En annan konstig grej med Nahri är att hon förstår och talar alla språk hon får höra. Det räcker med att lyssna på några meningar, så kan hon själv tala och förstå vilket språk det än handlar om. Hon talar förstås arabiska, men hennes modersmål är ett helt annat språk som hon själv inte vet vad det heter eller var det kommer ifrån. Hon vet inte vilka som är hennes föräldrar eller var hon själv är född, och hon har aldrig mött någon som talar hennes modersmål.
Nu ska hon leda en slags ritual för att driva bort onda andar ur en ung flicka. Hon har ingen aning om vad hon håller på med, kan ingenting om andar, men betalningen är bra och hon vet ungefär hur det ska gå till. Hon sjunger lite, trummar på en trumma och låtsas komma i trans. Så får hon för sig att det skulle vara mer effektfullt om hon sjöng på sitt eget modersmål, så hon testar det. Och attans, ja, vilken effekt det får... Barnet ifråga blir besatt av en efrit som vill hela världen ont, och med virvelvindar, blixtar och brak råkar hon dessutom åkalla en djinn som heter Dara, och som är duktigt irriterad på att bli hämtad från där han nu befann sig.
Och det är först nu det blir fantasy av det hela. Dara (och efriten också) förstår att Nahri inte är någon vanlig människa, och att hon inte hör hemma i Kairo. Han tar med henne till Daevabad, den magiska stad som är titelns City of Brass, och vars befolkning helt består av djinner av olika slag. Och här hamnar Nahri mitt i komplicerade politiska manövrar och intriger. Dessutom blir hon kompis med Ali, som är en yngre prins (och inte arvtagare) i familjen som har högsta makten.
Första halvan på boken tyckte jag var riktigt bra, särskilt när Nahri är kvar i Kairo. Det är nytt, det är spännande, det är fantastiska miljöer (de dödas stad!) och Nahris mystiska egenskaper lovar gott. Resan till Daevabad är förstås inte friktionsfri, men rätt rolig att läsa om (detta att de förstås färdas med en flygande matta?! som dessutom tydligen är dåligt förtrollad så den kan krascha när som helst). Men när de sedan kommer fram till mässingstaden så går luften ur boken för mig, och tvärstannar i en oändlig och seg härva med komplexa politiska intriger jag inte hänger med i och inte är intresserad av. Jag fick verkligen kämpa för att ta mig igenom till slutet. Och jag vet faktiskt inte om jag orkar ta mig an bok 2, eftersom (när jag läser om den) den verkar harva vidare i ungefär samma stil med det där politiska intrigerandet. Dock händer det saker med Ali i slutet på den här som jag gärna skulle vilja få reda på mer om, så jag får se hur jag gör.
Titel: The City of Brass
Serie: The Daevabad Trilogy #1
Författare: S.A. Chakraborty
Utg år: 2018
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar