Devil's Bride

Ännu en romanceförfattare jag läst om någonstans och tänkt att jag ville prova. England igen, och 1800-tal, och en guvernant som egentligen är en kvinna av rätt hög börd (vill jag minnas, det var ett tag sedan jag läste boken nu så detaljerna är inte riktigt kvar) som inte vill göra som hon förväntas. Nej, hon vill resa till Afrika! Se pyramiderna! Rida på kamel! Leva livet! Så av anledningar som jag nu alltså glömt så ska hon tjäna ihop pengar till resa och liv i sus och dus genom att jobba som guvernant. Låter som en intressant bokkaraktär, tyckte jag, och läste vidare. 

Vi får aldrig läsa om Honorias guvernantsliv utan kastas rätt in i dramatiken: när hon är på väg hem (ensam, och hon kör själv sin ponnykärra) så inträffar följande:

1. Det blåser upp till storm. Hästen tycker livet är jobbigt men Honoria vill helst slippa bli blöt så hon smackar hästen vidare trots att den helst vill springa och gömma sig.
2. Men oj! Där ligger en man på vägen. I en pöl av blod! Elände, vad har hänt? 
3. Honoria stiger av sin hästkärra, men har sinnesnärvaro att binda tömmarna runt en trädgren. Hon är inte dum.
4. Men fasen, alltså, nu stormar det rejält, och hästkraken blir så rädd att den sliter sig och springer iväg, med trädgren, kärra och allt. Nu står Honoria ensam med en blödande och troligen döende man på en landsväg i en skog i en storm. 
5. Och då kommer såklart Storyns Hjälte, hertig Cynster som nog har ett förnamn men som kallas Devil av alla, ridandes på en Dramatisk Stor och Svart Hingst som stegrar sig när den närmar sig Honoria och döende mannen. 

Alltså. Så här långt tyckte jag att "det här verkar väldigt lovande och kul". Och läste vidare.

6. Devil och Honoria släpar döende mannen till en närliggande stuga och försöker vårda honom. Men eftersom de mest duttar runt med varsin näsduk och ömma händer så går det åt fanders. Mannen dör. Attans. Men vi har inte tid att sörja honom, eftersom det MEST tragiska i den här situationen är det faktum att Honoria, ogift ung kvinna, tillbringar natten ensam i en stuga med en karl. Det går inte för sig. Och hertig Devil gör mycket riktigt det som förväntas av honom: han bestämmer sig för att de måste gifta sig så att inte Honoria (som ju, som jag nämnde, tillhör en fin familj) råkar ut för en skandal.
7. Han friar inte, eller något sånt fint, utan bara "nu ska vi gifta oss. Jag är dessutom jäkligt rik och har makt och är snygg, så du gör ett kap".

Tycker fortfarande boken är rätt bra, fast börjar tveka lite inför det faktum att herr Hertig redan när han klev av hästen slet av sig alla kläder på överkroppen och gick barbröstad. Även sedan Döende mannen dog och ingen anledning alls fanns att använda någon skjorta eller rock eller så att binda om sår. Men han gillar att gå barbröstad, liksom. Och Honoria (får vi veta) blir lite svag i benen av detta. Lite ökad puls och förbjudna tankar.

8. Men, här är grejen: Honoria säger "Nej tack. Jag vill inte. Jag ska resa till Afrika, och har inte lust att gifta mig med dig."

Och det gillar jag. 

Men sen, punkt 9, 10, 11 och så vidare till 137 någonting: Hon åker inte iväg. Han tjatar vidare: vi SKA gifta oss. Och hon: nej, VILL inte. Fast OK, jag vill testa det här med att ligga, så det kan vi i och för sig göra. Och så gör de det. Och det är högtravande omskrivningar på liggandet sida upp och sida ner i stil med "de fördes mot himmelens fröjder där de gungade i rosa härlighet". Och sen ältar de vidare med sitt vi-ska-gifta-oss-eftersom-jag-säger-det v/s nej-vill-inte och hon kommer ju aldrig iväg till Afrika. Såklart. Men varför hon plötsligt ändrar sig och blir kär och vill stanna kvar - det framgår liksom inte. Det blir bara tjat och ält. 

Nå. Glömde två punkter:

23. Den döende mannen var Devil Cynsters kusin. Och en del av den här boken är en erbarmligt urfånig mordgåta där läsaren gissar vem mördaren är redan första gången han kommer med i berättelsen (han kunde lika gärna haft en skylt där det stod "Skurk" på bröstet). Och får Honoria vara med och lösa fallet? Nej, det gör Devil Cynster och hans släktingar, "du behöver inte bry ditt lilla huvud med detta".
38. Hertig Devil Cynster fortsätter att gå runt utan kläder på överkroppen. Även hemma på godset. Jo, för han gillar att gå runt så, har alltid gjort och kommer fortsätta med det. Alltså. Lite som att han vore huvudperson i en billig romancebok med vacker, barbröstad ung man på omslaget. 

Inga mer böcker i Cynster-serien för mig. Eller något av Stephanie Laurens alls. Det finns andra romanceförfattare att upptäcka. Många, många andra.

Titel: Devil's Bride
Serie: Cynster #1
Författare: Stephanie Laurens
Utg år: 1998
Förlag: Avon

The Perfect Rake

Jag testade en för mig ny romanceförfattare, och första boken i en serie som heter The Merridew Sisters. Det är historisk romance, det är England och 1800-tal, och i varje bok ska en av de fyra (eller om de var fem?) systrarna hitta sin ende och rätte. Men jag följer inte med vidare i serien för att ta reda på hur det sker, eftersom jag var fullt nöjd (eller missnöjd, det beror på hur man ser det) att ta del av deras liv efter denna första bok. 

Boken börjar med att Prudence och hennes yngre systrar flyr ifrån den farfar som sedan deras föräldrar dog har haft vårdnaden om dem. Denne farfar är en våldsam och sanslöst elak man som hatade systrarnas mor eftersom hon var rödhårig och inte av rätt klass och "tog" sonen ifrån honom. Nu ska döttrarna till det rödhåriga stycket piskas för alla sina synders (genomgångna och kommande) skull. Och synderna kan vara att de är rödhåriga, att de är vackra, att de tillverkar en liten handväska i egyptisk stil (eftersom allt med egypten är av ondska och har med avgudadyrkan att göra)(eller nåt, vad vet jag, karln är som sagt helt skogstokig). Och ja, jag menar piskar som i att han faktiskt piskar upp dem med sin käpp. Nu lyckas de få honom att trilla i en trappa så att han bryter diverse ben i sin gamla kropp, överlever men blir sängbunden. Alltså tar de tillfället i akt och flyr till sin farbror. (som är en helt annan typ av människa än sin bror) De vill bo hos honom och ha hans hjälp i att hitta äkta makar så de aldrig behöver återvända till sin onda farfar. 

Alltså. Man kan efter denna inledning tycka att det här skulle vara en tragisk och jobbig bok där de stackars flickorna tillsammans försöker komma över sin traumatiska barndom, läka och så småningom lära sig lita på sina medmänniskor?

Nope. Detta är (eller tänker sig vara) en rolig bok. Prudence hittar på diverse bakgrunder för att övertyga farbrodern om att de ska få stanna, till exempel den om att hon är förlovad med en hertig (så att de ska börja med att gifta bort de yngre systrarna) - men så måste hon (av anledningar som jag inte minns, troligen för att farbrodern vill ha någon typ av verklighetsförankring) leta upp sagde hertig och visa upp honom. Så hon tar sig ensam till denne hertigs hus (hon bara tog en hertig ur högen, liksom), går in där och säger att "du, nu har jag sagt att du och jag är förlovade, så kan du vara snäll och ställa upp på min story lite så att min farbror blir nöjd?". "Visst, sure, låter kul och du är ju snygg", säger hertigen ungefär. Bara det att det inte är hertigen utan dennes kusin som råkar vara på besök, heter Gideon och är "the perfect rake" i bokens titel. 

Det låter kul och är rätt kul just där i den scenen - men det blir för mycket. Det blir för många påhittade stories och märkligheter och för mycket flåshurtighet och alldeles för många utropstecken, och den där farfadern med piskan? Han kommer igen, och nu är han fullständigt rasande och ger sig på alla möjliga med sin piska. Hela boken har totalt ballat ur ungefär halvvägs, och hur de övriga systrarna hittar sina enda och rätta bryr jag mig inte om.

Titel: The Perfect Rake
Serie: The Merridew Sisters #1
Författare: Anne Gracie
Utg år: 2005
Förlag: Berkley

Kungariket

Ytterligare en bok som råkade trilla i min väg från en bokbytarhylla på någon camping/golfklubb i somras. Jag läste många sådana - hjälpte mig ur lässvackan jag hade tidigare i år. Inga förväntningar som skulle uppfyllas, inga böcker-som-borde-läsas-nångång-listor som skulle bockas av. Den här Nesbö-boken hade jag inte ens sett förrän jag hittade den nu, och kände inte igen den som någon Harry Hole-bok. Det är det inte heller - det handlar om två bröder och deras familj i och utanför ett litet samhälle någonstans i Norge. 

Roy jobbar på (eller är väl till och med ägare och föreståndare för, jag minns inte riktigt nu) en bensinstation. Han bor i sitt föräldrahem, ensligt beläget uppe på berget med en farligt smal och slingrande väg som enda sätt att ta sig dit. Nu kommer Roys lillebror Carl tillbaka till byn och hemmet. Han har bott ganska många år i USA och försörjt sig på diverse affärer. Nu kommer han alltså hem, har en fru med sig som Roy tidigare aldrig träffat, och nu ska det byggas hotell uppe på berget. Spa och natur och fler människor som kan njuta tystnad och avskildhet och wow vad här finns pengar att tjäna! Tycker Carl, och sätter raskt igång med att få folk i bygden att satsa pengar på hans hotellidé.

Men när Carl kommer hem så börjar gamla familjehemligheter att komma upp till ytan. Vi får veta vilka, och vi får veta hur Roys och Carls uppväxt var, vad deras far gjorde, och hur det kom sig att Roys och Carls föräldrar dog. En bilolycka, visst, vägen från huset ÄR ju smal och slingrig och livsfarlig. Men...? Men det är mer. Mycket mer. Mycket, mycket mer. Och jag som aldrig tycker det är så där värst kul att läsa om mord och elände och död och olika (detaljerade) varianter på att göra sig av med människokroppar får nog och ledsnar efter halva boken. Skumläser en del men är inte jätteintresserad. Detta är alldeles för dystert, för noir, för hårdkokt och för absurt för mig. Och visst, i vissa böcker kan jag ändå ta det - men den här boken är dessutom väldigt tjock och väldigt seg. Så - tillbaka till bokhbytarhyllan med den.

Titel: Kungariket
Författare: Jo Nesbö
Originaltitel: Kongeriket
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2020
Förlag: Albert Bonniers förlag

Kvinnan på tåget

Den här hittade jag som pocket i någon bokbytarhylla på okänd plats i Sverige i somras, tänkte att "jo just det ja, den där som alla läste för några år sen, kunde jag ju testa..." och plockade med mig bort till husbilen för läsning. 

Och den var väl helt OK. Problemet var att jag inte trivdes i berättarens Rachels sällskap. Hennes liv är totalt kaos, hon dricker och sörjer sitt förlorade tidigare liv. Hennes man hittade en ny kvinna som tog Rachels plats, flyttade in i det hus som tidigare var hennes och Toms, och dessutom fick de två tillsammans det barn Rachel själv aldrig fick. Så nu sitter hon där på tåget och låtsas varje dag åka till ett jobb hon inte längre har kvar, dricker och dricker ännu mer, har minnesluckor och ju längre vi läser desto mer förstår vi vilken ruin och katastrof hennes liv är nu. Och hon kan inte släppa Tom och hans nya fru, Anna, och deras lycka - som borde varit Rachels - och deras hem - som var Rachels. Och jag trivs alltså inte i hennes sällskap, och känner mig elak och oempatisk som inte gör det - men det går inte att lita på henne som berättare. Dels minns hon inte allt klart, dels undanhåller hon saker för oss. Och jag blir bara "men människa, ta tag i ditt liv!" fast jag VET att det inte bara är att "rycka upp sig" när en människa har det som Rachel. 

Och sen? När det visar sig att hennes minnen inte går att lita på eftersom någon annan manipulerat med dem? Att det faktiskt är så att Rachel på något sätt haft rätten på sin sida? Då skäms jag så klart - men kan fortfarande inte trivas i Rachels sällskap.

Ungefär så. 

Det är en mordhistoria, det här. Rachel åker förbi en rad med hus, där ett av dem var det hon själv bodde i med Tom innan hennes liv rasade, och ett annat bebos av en man och en kvinna som verkar ha ett idealiskt liv. Rachel dagdrömmer ihop ett helt liv till dem, tänker sig vad de jobbar med, vad de pratar om, hur kära de är. Tills hon blir vittne till hur kvinna kysser någon som inte är den vanlige mannen. Och tills kvinnan försvinner. Då blandar hon sig i alltihop.

Och ja, det är spännande, och jag gissar många gånger fel på "vem det är som gjort det", och läser så klart boken till slut för att få veta. Men trivdes i den gjorde jag alltså inte.

Titel: Kvinnan på tåget
Författare: Paula Hawkins
Originaltitel: The Girl on the Train
Översättning: Jessica Hallén
Utg år: 2015
Förlag: Massolit

Hemmet

Joels mamma Monika har drabbats av demens, och han klarar inte själv av att hjälpa henne längre. Nu har hon fått en plats på Tallskuggans demensboende, men även om hon får bra omvårdnad i en miljö som är trygg med personal som är vana att bemöta demens så mår hon inte alls bra. Demensen tilltar drastiskt och hon verkar nästan vara en annan person. Och det är inte bara hon som förändras på ett sätt som inte längre kan skyllas på demensen - de andra patienterna börjar också bete sig underligt. Det är något som är väldigt fel.

Detta är en skräckroman, men det är lågmäld, krypande skräck (åtminstone i början). Och att förlägga miljön till ett demensboende är genialt - här blandas skräcken för det övernaturliga med skräcken för att inte längre få vara sig själv. Skräcken för att finna sig vara reducerad till en falnande kropp med en saknad efter allt som fungerade. 

Krypande skräck, alltså. Detaljer som mystiska fettfläckar som dyker upp överallt och inte kan förklaras. Skuggor. Förändrade röster och ilskeanfall- vad är demens och vad är besatthet? Hur mycket är personerna i de falnande kropparna medvetna om vad som händer? Finns personerna kvar eller är det någon/något annat?

Vi får läsa om Joel och hans familj, om Nina som var barndomsvän med Joel för många år sedan och som nu jobbar på Tallskuggan. Vi får läsa om resten av personalen på avdelning D, deras jobbvardag och när den övergår till något som inte längre går att hantera. Och vi får läsa om patienterna (eller kunderna, som de kallas) på Tallskuggan - om deras tidigare liv och det liv de har nu. Och i allt detta alltså det krypande hotet och skräcken. Det blir en bra blandning, och en bra bok.

Titel: Hemmet
Författare: Mats Strandberg
Utg år: 2017
Förlag: Norstedts

The Burning White

Recept för katastrofalt uselt blogginlägg om bok: läs en 992 sidor tjock bok mitt under en diger lässvacka, bara för att "jag måste faktiskt avsluta den här fantasyserien pga har investerat så många lästimmar i den redan och jag gillade ju första böckerna i serien mycket". Låt sedan bli att blogga om boken. Låt det gå mer än ett halvår så att det lilla du minns av boken helt har försvunnit. Skriv sedan blogginlägget för att du har någon OCD som gör att "jamen har jag skrivit om de fyra tidigare böckerna i serien och HAR läst den sista så måste jag väl skriva om den? Vad skulle annars mina enorma horder av läsare säga om de inte får något avslut?" (om det är tre personer som läser mina inlägg om fortsättningsböckerna i obskyra fantasyserier så är det nog högt räknat)(men ändå)(och dessutom har jag bestämt att jag skriver de flesta av mina blogginlägg om böcker för att själv senare kunna gå tillbaka och se vad jag tyckte om dem).

Följ sedan upp med ett alldeles försenat blogginlägg där du dessutom krossar allt intresse med en monsterlång och helt ovidkommande inledning. Ta-daa! There you have it: Uslaste blogginlägget. 

Nå. Som man nu förstår så har jag kämpat mig igenom den femte och avslutande boken i Brent Weeks serie Lightbringer, där jag tyckte om bok 1 och bok 2, började tycka det var lätt segt och förvirrande i bok 3 och 4 och i bok 5... alltså. Jag vet nu inte. Jag vet att det var dags för slutstridernas slutstrider. The Onda Guys anföll den (rätt så) goda staden med hjälp av någon slags jämra flytande öar av färg. (magisystemet i serien består av att skapa materia av olika färgers ljus, och ju längre jag har läst desto mindre har jag kunnat se detta framför mig) Kip Guile och hans närmaste vänner/vapendragare, med flera, kämpar med att försöka slå ned de där flytande öarna och deras Ondskefulla Härskare/Färgglada Sjökaptener, men de kan fan inte vara överallt samtidigt, och hela boken är full av svek och förräderi och förfärliga planer. Och de slåss och de skjuter och de slåss och de skjuter och någon dör... för att sedan återuppstå och inte alls ha dött. Och så dör någon igen och kanske på riktigt den här gången. Och jag skumläste och skumläste och undrade hur mycket färgkrig en människa kan läsa om innan det är nog och övernog. Lite då och då får vi också reda på hur det går för Gavin Guile, som har flugit iväg till en ö (en riktig ö den här gången, och han åkte nog båt en del också tror jag) för att klättra upp i ett högt torn och ha en lång diskussion med någon som jag tror jag minns är en gud av något slag. 

Hur slutade det då, med alla ondskefulla färg-öar och diskussionen med den eventuelle guden? Eh. Jag minns inte. Det gick nog bra, tror jag. Öarna kanske sjönk. Eller bleknade. Eller förstördes. Vem, säg vem var den "Lightbringer" som profetiorna siat om?? Det pinsamma svaret är: jag vet inte. Jag minns inte ens denna centrala grej - men har för mig att det var en slags kombination av de tre centrala figurerna. Typ Fadern, Sonen och den heliga färgen. 

Om jag ska läsa något mer av Brent Weeks? Alltså, ja. Jag gillade verkligen de första böckerna i serien, innan allt blev så komplicerat och böckerna dubbelt så tjocka som de borde varit. Om karln kan hålla sig till att skriva böcker om något helt annat än materialiserad färg? Och om böckerna är på max 400 sidor styck? Då kommer jag att läsa dem. För när han skriver bra - då skriver han bra. 

Titel: The Burning White
Serie: Lightbringer #5
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2019
Förlag: Orbit

Delhis vackraste händer

Den här boken läste jag i somras, en pocket som bara trillade på mig på något utbytesställe för böcker typ någon bokhylla i ett servicehus på en camping. Jag kan aldrig låta bli att kolla igenom såna hyllor och plocka någon bok jag funderat på att läsa. Det här är just en sån bok. Och jag hade rätt trevligt i dess sällskap, men inte så wow att jag har fortsatt i serien.

Göran Borg bor i Malmö, jobbar på kommunikationsbyrå men det är högst oklart vad han presterar där eftersom han mest sitter och surfar runt på fotbollssidor. Precis det tycker tydligen chefen också, eftersom boken inleds av att Göran får sparken. En kompis, som jobbar som reseledare, får nu med honom på resa till Indien. Och - varför inte? Han lämnar Malmö och ligger några dagar senare på ett sunkigt hotellrum och tror han ska dö i turistdiarré. Reseledarkompisen har övergett honom (och ägnar sig åt sitt reseledande) och världen är grym och orättvis. 

In på hotellrummet kommer då räddaren i nöden, han som kommer bli Görans vän, som bjuder in Göran att bo i sitt hem (och under sin mors diktatur) och som är en man i sina underbaraste år: Yogi. Yogi tar sig an Göran och övertalar honom att stanna kvar - och så blir det. Vi får uppleva något år i Indien i Görans och Yogis sällskap, först när Göran bor hemma hos Yogi (som alltså fortfarande bor hemma hos mamma, och enligt denna för länge sedan borde gift sig med någon lämplig kvinna) och sedan när Göran hittar en egen lägenhet med diverse skavanker och egenheter. Det är minsann inte bara att bo och jobba i Indien, får vi förstå, utan för att göra det måste man genomgå en oändlig exercis av tillstånd, stämplar och lämpliga mutor eller kontakter. Tur Yogi och de underbaraste gudarna är med dem. Och så blir Göran kär också, vilket ju inte vore så dumt om det inte vore så att den han blir kär i redan är gift. Och dessutom med någon mäktig industrimagnat med pengar, anseende och makt. 

Well. Lite reseskildring, lite feelgood, lite skröna, lite allt möjligt. Lättläst och trevligt - men för mig rätt förglömligt efteråt.

Titel: Delhis vackraste händer
Serie: Göran Borg #1
Författare: Mikael Bergstrand
Utg år: 2011
Förlag: Norstedts

The Hills Have Spies

I Lackeys Valdemarvärld har jag läst en lång rad böcker om Mags, och senare också Amily. Mags är föräldralöse gruvpojken som blir en Herald med egen vit "häst" (magisk Companion) och också kunglig spion (en verksamhet som mest verkar gå ut på att springa runt i stan i olika förklädnader). Amily blir King's Own, dvs kungens högra hand, även hon Herald med en Companion (som heter Rolan, är äldre än alla andra och oerhört mästrande i tonen). En del av böckerna i serien har varit väldigt bra (de i början), och en del har jag läst vidare mest bara för att veta hur det gått för Mags och Amily. Senaste boken jag läste var den här, Closer to the Chest. 

Nu har Mags och Amily bildat familj och fått tre barn, och denna nya serie, Family Spies, kommer vad jag förstår att handla om dessa barn. I första är det äldste pojken, Perry, som får ge sig ut på äventyr tillsammans med pappa Mags (som brottas en hel del med det här med barnuppfostran. Hur gör man? Hur är en bra förälder? Han har ju noll egen erfarenhet eftersom han växte upp utan föräldrar.)

Perry vill växa upp och bli som sin far - han vill bli en Herald med en egen, vit Companion-häst, och han vill bli spion, och hjälte och.. Men det verkar inte vara någon vit häst som galopperar till hans sida och "Väljer" honom till sin Herald, så det kanske inte är det som är Perrys framtid. Vad Perry dock har som är oerhört praktiskt och gör att han aldrig är utan sällskap är en magisk gåva: han kan på telepatisk väg prata med djur, animal mindspeech. Och det där kan vara synnerligen bra att ha när man som Perry i den här boken tar sig in under-cover i en Hemlig Och Läskig Stad Med En Ond Härskare, eftersom han kan utge sig för att vara ställets nya dogboy, killen som tar hand om stadens alla dreglande, jättestora och farliga hundar och direkt får dem fromma som lamm och blir deras bästa vän.

Det här är en lovande inledning på Family Spies-serien. Jag kommer att läsa vidare om Mags och Amilys övriga barn.

Titel: The Hills Have Spies
Serie: Family Spies #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2018
Förlag: DAW

Fugitive Telemetry (The Murderbot Diaries)

Detta är den sjätte boken om min favoritmördarmaskin SecUnit, alltså Murderbot, och det är återigen (till skillnad från femte boken) en novella. Nu har vi hoppat i kronologin, och Fugitive Telemetry utspelar sig efter händelserna i fjärde boken Exit Strategy men före det som händer i femte boken Network Effect. 

Här är vi på Preservation Station, dit Murderbot kommit med sin vän dr Mensah (eller människan som envisas med att kalla sig en vän, det där med "vänskap" är något mänskligt Murderbot har mycket svårt att begripa sig på). Och vår Murderbot blir involverad i att utreda ett mord. Detta trots sin misstro på alla människor och deras ologiska dumheter, och också trots människornas misstro mot Murderbot som ju trots allt är en mördarmaskin som hackat sin egen styrenhet och inte längre kan styras av människor. Men: dr Mensah rekommenderar säkerhetstjänsten att anlita Murderbot eftersom den har oöverträffade kunskaper om säkerhetssystem, teknik och... ja, mord. Och just denna SecUnit har dessutom kollat på tusentals avsnitt av deckare så vad den inte kan om polisutredningar, bevis och motiv till brott är inte värt att veta.

Jag fortsätter att älska denna serie. Murderbots kommentarer till mänskligt beteende och mänskliga dumheter är underbara, och hela dess livsinställning till "kan jag bara få vara ifred och kolla på tv-serier och läsa böcker" är bara så jag. 

Nu har jag förstått det som att Martha Wells har fått kontrakt på att skriva ytterligare tre böcker om Murderbot - så bra! och så mycket jag ser fram emot att få läsa dem!

Titel: Fugitive Telemetry
Serie: The Murderbot Diaries #6
Författare: Martha Wells
Utg år: 2021
Förlag: Tor

A Deadly Education

Jag har nog läst det mesta Naomi Novik har skrivit - och gillat det - så var så klart tvungen att testa Scholomance-serien också. Och visst är den OK, men jag trivdes inte i den, och läste mest vidare för att jag ville se hur det slutade. Jag borde ha gillat - det är en vansinnigt knäpp idé, det är en magiskola, det är elak humor och ett intressant världsbygge. Men.. om det blev för elakt? För mycket "starkast vinner"?

Galadriel, El kallad, går och bor på en skola för personer med fallenhet för magi. Så långt kan man ju tänka sig att det är likt Hogwarts. Men sen... no no. För det första: har man fallenhet för magi så blir man helt enkelt tvungen att gå på den här skolan. Inkastad, mer eller mindre. Jo, för annars blir man uppäten av monster. Hela världen är full av monster, och det allra godaste alla dessa monster vet är unga människor fulla av nyvaknad magi. Såååå gott! Så om dessa unga människor inte stängs in på Scholomance så blir de uppätna. 

Stängs in, ja. För de kommer hit (på magisk väg), och här blir de kvar ända tills examen, graduation day, då de tar sig ut från skolan genom enda utgången: en stor hall fullständigt smockfull av monster. De springer så fort de kan, använder den magi de kan, men ändå är det aldrig mer än en handfull av varje avgångsklass som kommer ut från skolan med livet i behåll. Och de som lyckas tillhör alltid något team som skyddar varandra under graduation-språngmarschen. Hela skoltiden går ut på att hitta sina team-medlemmar för att klara graduation day. Och inte bara den - hela jämra skolan är också full av monster som har lyckats ta sin in från världen utifrån. Det dör elever varje dag - de blir överfallna av monster som förklätt sig till stolar i matsalen, till böcker i biblioteket, som lurar i mörkret på toaletten... överallt. Och ska de överleva så behöver de skaffa vänner som mer är överlevnadspartners än vänner. Helst vänner som är antingen bra på magi själva, eller bra på att slåss, eller tillhör mäktiga familjer som kan skicka resurser till sina telningar i skolan.

Jahaja. El, vår Galadriel alltså, har inga vänner. Hon har någon profetia hängande över sig om att hon kommer att förstöra världen, och folk tycker inte om henne. Hon får försöka överleva ändå, men det är en kamp att upptäcka monstren och ens kunna gå för att borsta tänderna på kvällen utan kompisar med som vaktar ens rygg är en pärs. Hon är tuff och smart och klarar sig - och blir därför irriterad när killen som alla vill vara med, Orion (eftersom hans liv verkar gå ut på att göra monster till köttfärs), plötsligt börjar dyka upp överallt och rädda henne. Hon behöver ingen hjälp. Han är skitjobbig. Och det låter hon honom få veta. Ändå fortsätter han med räddandet.

Som sagt - det låter som något så vansinnigt att det borde tilltala mig. Men det blir bara OK. Jag tappar bort mig efter trehundrafyrtiofjärde monstret, ungefär, och kanske lite av El's taggighet. Kanske jag läser vidare i serien - jag får se.

Titel: A Deadly Education
Serie: The Scholomance #1
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2020
Förlag: Del Rey