Fackelbäraren

Allas vår Uhtred torkar bort det senaste blodet från sitt svärd, viftar undan någon jobbig präst och sätter sig på en sten och blickar ut över havet. Han sitter på FEL slott. Han sitter på det i och för sig väldigt mäktiga och ointagliga (eller, ja, Uhtred har ju intagit det en gång) Dunholm. Men han BORDE sitta på Bebbanburg, det slott och det land hans farbror stal från honom när han själv bara var ett barn. Nu säger han sig:

"Nu är det banne mig tionde boken i serien om mig. Och jag är enligt min tid otroligt gammal för att hålla på med sköldborgar och svingandet av tunga svärd. Är det inte dags att äntligen ta tag i mitt livs dröm och erövra Bebbanburg? Jo! Det är det! Nu jäklar alltså!"

Ungefär så. Men hur ska det gå till? Hela bokserien igenom har ju Uhtred gjort allt han gjort eftersom han vill bli så mäktig att han har en egen armé och kan anfalla det ointagliga Bebbanburg. Men han har färre män nu än någonsin, och fler fiender än någonsin: nu har även de vilda skottarna blandat sig in i allt möjligt, tagit sig söderöver och proklamerat allt land norr om Hadrianus mur som sitt. Även Bebbanburg. Så hur intar Uhtred Bebbanburg utan en armé??

Med list, så klart! Och det är det som gör Fackelbäraren till en av seriens bästa böcker: jag älskar när Uhtred utnyttjar list och smarta planer för att få som han vill. Här kommer han banne mig ända in i Bebbanburg, men.... sen då? Oups. Tänkte inte längre än "jag ska in!" Och jag kom att tänka på scenen i underbara The Quest for the Holy Grail med Monty Python, när de ska erövra ett slott med hjälp av en trojansk kanin. En oerhört smart plan. Men sen: "hurra, vi har lyckats... men vad händer nu?":

Titel: Fackelbäraren
Serie: Uhtred #10
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Flame Bearer
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2018
Förlag: Bazar

The Luckiest Lady in London

Sherry Thomas fortsätter att imponera på mig - jag gillade verkligen duologin The Hidden Blade + My Beautiful Enemy och provade nu en mer "ren" historisk romance av henne. Och den är bra! Jag gillar karaktärerna, dialogerna, humorn och alltihop faktiskt!

Louisa Cantwell är av god familj - men en familj utan pengar. Och även om hennes största dröm är att få leva för sig själv i en liten stuga full av böcker så inser hon redan som 16-åring att det kommer ligga på henne att trygga familjens framtid. Hennes systrar kommer inte gifta sig - en av dem har låst in sig i djup depression över sitt förlorade utseende efter smittkoppor, en annan av dem har epilepsi och behöver ständig översyn. Så: Louisa måste gifta sig rikt. Grejen är att hon bara är en helt vanlig tjej, inte särskilt snygg, har ingen särskild begåvning, ingen utbildning, kan inte franska... men hon är målmedveten. Så hon släpper drömmen om bokfyllda stugan och gör upp en lista: vad behöver hon fixa till för att om några år kunna hitta en lämplig make under Säsongen i London. Hon har läst om att det finns bröstförstorare man kan använda under klänningarna, och visst har väl familjen någon avlägsen släkting som kanske kan sponsra henne under Londonsäsongen? Det går åtta år, och sedan ser vi en 24-årig Louisa som faktiskt gör succé i Londonsocieteten. Hon har sett ut tre äktenskapskandidater, lagom trista, lagom rika män inom räckhåll för henne och hennes behov. Allt verkar gå bra tills... ja, tills den snyggaste och rikaste av alla Londons gentlemen (ogift är han också!), markisen av Wrenworth, möter hennes blick vid en tillställning. Fasen också! Karln är ju så snygg att det bara inte går att se honom och  inte bli svag i knäna. Men - han är ju helt ouppnåelig för Louisa, så hon ska absolut inte låta sig tjusas av honom. Nope. Hon gör sig själv bister och ger sig av mot de där tre Lämpliga Kandidaterna i stället. 

Felix Rivendale, markis av Wrenworth, ser Louisas blick gå från "wow" till "absolut inte, jag vill inte ha med dig att göra" och undrar varför. Han har de senaste åren utnyttjat sitt utseende och sin rikedom till att på alla sätt spela rollen som Den Idealiske Gentlemannen, och han är van vid att alla kvinnor blir helt till sig när de ser honom. Men gifta sig ska han möjligen göra när han är långt över 40, och då med någon yngre och ointressant kvinna som han absolut inte ska vara kär i. Det hela har med hans eländiga barndom att göra (boken inleds med att vi får läsa om hur han hade det när han var liten, och hjärtat blöder faktiskt för honom) - men nuförtiden har han blivit ett med sin roll och blir alltså uppriktigt förvånad över Louisas reaktion. Han måste kolla upp henne. Och upptäcker den praktiska Louisa som vet vad hon vill och vad hon inte kan få.

De blir vänner innan de blir kära, och dialogerna mellan dem är genomgående helt fantastiska. Och roliga! Jag gillar alltså mycket, och ska läsa vidare både i trilogin och av författaren.

Titel: The Luckiest Lady in London
Serie: The London Trilogy #1
Författare: Sherry Thomas
Utg år: 2013
Förlag: Berkley

Warriors of the Storm

Förra boken om Uhtred, Den tomma tronen, stod ut lite mot de tidigare i serien där jag annars tyckte att varje bok tenderade att följa samma mönster, men att den var riktigt går-inte-att-släppa-bra. I Warriors of the Storm, den nionde i serien, är vi dock tillbaka i Uhtred-mönstret: ny formidabel fiende hotar det växande saxiska riket, blivande "Englaland", men Uhtred avvärjer hotet trots alla dumma präster som försöker stoppa honom. 

I den här boken heter den formidable fienden Ragnall Ivarson, kommer från Norge och har till sin hjälp också ett antal irländska legosoldater. Uhtred ska stoppa Ragnall och hans armé, men blir ifrågasatt av saxarna (både adel och prästerna) eftersom denne Ragnall är bror till en viss Sigtrygg Ivarsson. 

Och Sigtrygg? Jo, det var den norske Formidable Fiende som Uhtred i förra boken stack ut ena ögat på, men som hans dotter Stiorra blev stormkär i. Stiorra och Sigtrygg flydde till Irland, bor nu där och har fått barn. Så Sigtrygg är Uhtreds svärson. Och nu undrar såklart saxarna vems sida Uhtred står på, egentligen, norrmännens eller saxarnas? 

Intressant i allt detta är att det bland de irländska soldaterna finns familjemedlemmar till Finan, Uhtreds ständige vapendragare som funnits med i serien sedan de tidigaste böckerna. Man kunde tänka sig ett glatt återseende? Men nej. Absolut inte. Här finns en mörk historia som vi får veta mer om.

Mer krig, alltså. Fler sköldborgar, mer huggande med svärd och spjut, blod som rinner i lera och män som dunkar på sköldar med sina spjut och skriker hotelser mot fiendesidan. Jag skummar en del, faktiskt. Läser ändå vidare i serien eftersom... ja, jag måste ju slutföra? Och vill efter så många böcker verkligen veta om Uhtred någonsin återtar sitt Bebbanburg.

(och om det är någon som undrar över titelförvirringen här: jag växlar alltså mellan att läsa de engelska och svenska utgåvorna beroende på vilka jag får tag på)

Titel: Warriors of the Storm
Serie: Uhtred #9
Författare: Bernard Cornwell
Utg år: 2015
Förlag: HarperCollins

The Serpent Prince

Lucinda Craddock-Hayes bor i en liten by på landet, har bott där i hela sitt liv och är väl rätt förnöjd med det mesta för det är liksom så livet är. Hon kommer att gifta sig med byns präst bara han någonsin kommer till skott med friandet och inte bara tjatar om kyrkans takläckor på deras regelbundna veckoträffar. Och att drömma om ett liv utanför byn, eller till och med i avlägsna London flera mil bort... ja, det är och förblir en dröm.

Tror hon. Tills hon en dag på landsvägen hittar en död man. En naken död man. Och där kan han ju inte ligga, så trots att familjens mer än gnällige betjänt tycker att de bara ska låta eländet ligga så får kroppen följa med i vagnen. Eller... det visar sig att det inte är en kropp. Att mannen inte är död - bara medvetslös och väldigt skadad. 

Denne inte-så-jättedöde man visar sig vara viscount Simon Iddlesleigh. När han inte ligger hjälplös i en sjuksäng i en bortglömd by på landet så brukar han hänga med societeten i London, iförd utstuderat tjusiga kläder med brodyr och skor med röda klackar. Plus att han är en jäkel på värja. Men nu ligger han alltså utan något av det där, inte ens peruk alltså, i en säng och blir vårdad av en lantlig ängel som inte bryr sig ett dugg om att han är viscount eftersom hon först inte ens vet om det.

Jadå, så klart de blir kära i varandra.

Men Simon kan inte gifta sig med en sådan himmelsk och snäll själ, eftersom han själv bär på Oerhört Mörka Hemligheter. Han använder nämligen den där värjan, och har flera mäns liv på sitt samvete. Han är också jagad, och de som jagar honom hade alltså hunnit upp honom den där dagen när Lucinda hittade honom naken och blåslagen på vägen.

Ack.

Men vet ni: de får varandra ändå. Tråkige prästen i byn får se sig om efter en annan prästfru, och viscount Simon får hjälp att tas med sina Mörka Hemligheter. Så där som det ska vara.

En helt OK bok. Jag gillar Simon (som skymtat i tidigare böcker i Princes-trilogin), jag gillar Lucinda och jag gillar verkligen Lucindas buttre pappa. Och den där sure betjänten som inte ville bära med sig den inte-så-jättedöde Simon i bokens början? Han är verkligen fullkomligt hopplös, och jag älskar att läsa om honom. Hur det ens är möjligt att han år efter år får ha kvar sitt jobb i familjen begriper jag inte, men en underbar karaktär är det.

Titel: The Serpent Prince
Serie: Princes Trilogy #3
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2007
Förlag: Forever

Oathbreakers + Oathblood

Första boken i sviten om Tarma och Kethry (Vows and Honor) hette Oathbound och var mer något av samling berättelser som jag tyckte var väl OK men inte jättewow. Jag köpte Vows and Honor i en omnibusedition så nu läste jag vidare i bok 2, för det fick jag väl liksom göra nu när jag hade köpt alla tre på en gång. Men förväntningarna var inte jättehöga.

Men tänk - Oathbreakers gillade jag! Den var inte alls lika episodisk, och nu engagerade jag mig verkligen i Tarms och Kethrys äventyr.
Nu har det gått några år sedan senaste episoden i Oathbound och Tarma och Kethry har som professionella och erfarna mercenaries blivit anställda i ett kompani för legosoldater (åh, AVSKYR svenska ordet för mercenary) som heter Sunhawks. Kaptenen för dessa Sunhawks, Idra, är egentligen prinsessa i landet Rethwellan (grannar till Valdemar) men har avsagt sig sitt hovliga liv och sitt prinsessearv eftersom hon vill ägna sitt liv åt att vara betald soldat. Nu har hon rest hem till Rethwellan eftersom pappa kungen har dött och hennes två bröder bråkar om vem som ska efterträda honom på tronen. Och... sen har inget hörts av henne. 

Tarma och Kethry tar sig an den försvunna prinsessan/kaptenen/chefen Idra och reser till Rethwellan där de blir indragna i diverse trassel och äventyr. Och ja... det är alltså en himla bra story. De får till och med resa över till Valdemar och träffa en vitklädd Herald på sin vita Companion (och de tror först de träffar ett spöke eftersom det dessutom är snö på marken och allt är vitt..) Och Kethry blir kär. Alltså inte i den där herald-killen, utan i någon annan. Bra det, eftersom hon nu är tänkt att vara stammoder för Tarmas annars utrotade klan. (Tarma kan inte själv bli någon stammoder pga avtalet hon har med sin gudinna)(det är komplicerat).

Så rätt uppeldad av att jag ju faktiskt gillade att läsa om Tarma och Kethry så läste jag vidare i sista boken i omnibusen: Oathblood - men nu var vi tillbaka till de korta berättelserna, Oathblood är en novellsamling. Två av novellerna finns faktiskt fanns med som episoder redan i Oathbound. Men den första novellen i Oathblood är berättelsen om hur Tarma och Kethry först möttes, alltså den jag hade velat läsa innan jag läste Oathbound. Trist jag inte visste att den fanns med här! De flesta novellerna handlar sedan om fler episoder från tiden mellan de först träffades tills det att de går med i Sunhawks, medan den sista är en längre berättelse, en "novella" som utspelar sig mycket senare när Tarma och Kethry sedan länge har startat sin efterlängtade skola (kombinerad magi- och stridsskola) och Kethry har fem barn.
Lite kul är också att Mercedes Lackey skriver en liten inledning till varje novell: hur hon fick idén till just den berättelsen eller någon annan bakgrundsförklaring, lite behind-the-scenes som jag gillar.

Titel: Oathbreakers + Oathblood
Serie: Vows and Honor #2 och 3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1989 + 1998
Förlag: DAW

The Queen's Gambit

Beth Harmon är åtta år när hon lär sig spela schack. Hon bor då på ett barnhem, det är 50-tal, och en av barnhemmets dagliga rutiner är att alla barn står i kö för att få sin ranson av grönvita piller som gör dem lugnare och snällare. Beth, vars mamma precis dött i en bilolycka och som har svårt att sova på nätterna, lär sig snart att om hon sparar på tabletterna och tar dem flera på en gång så känns det skönt i själen och hon kan somna lättare. Det där behovet av att få lugn i kropp och själ är något hon kommer kämpa med i alla år, och en del av boken handlar om hennes kamp mot drogberoende i olika former.

Men mest handlar det då om schack. Då, när hon är åtta, har hon fått som uppdrag att gå ner i barnhemmets källare för att göra rent tavelsuddar (vilket nästan anses som en belöning att få göra). Där nere ser hon vaktmästaren, mr Shaibel, när han sitter vid en mjölkback och spelar schack mot sig själv. Hon ber honom (eller mer befaller) att han ska lära henne att spela, vilket han så småningom gör. Och det tar inte lång tid innan hon lär sig och visar sig fullständigt överlägsen. 

Hennes liv blir schack. Hon läser böcker om schack, om spelade schackpartier (och kan då i sitt huvud se dem spelas upp framför sig, precis som hon kan "återuppspela" alla egna och andras schackpartier i huvudet), om spelöppningar och alla mästare genom tiderna. Hon är med i allt större schackturneringar, vinner pengar och reser först över landet och sedan över världen. Ofta är hon yngst, och ofta är hon enda kvinnan. 

Det är fascinerande. Jag spelar inte schack - jag kan reglerna men har inte tålamod nog att koncentrerat sitta och logiskt tänka flera steg framåt - men här blir det ändå spännande, och mot slutet av boken kändes det som att jag också är en hejare på det där med schack eftersom jag kände igen termerna, varianterna och spelöppningarna.... Jag tyckte det var jobbigt att läsa om Beths drickande, tablettmissbruk och självdestruktiva beteende, men det var samtidigt en del av det som gjorde boken till intressant läsning. Efter ungefär halva boken hade jag dock ledsnat lite på alla schackbeskrivningar - det blir vääääldigt mycket schackbeskrivningar med termer och beteckningar på pjäser och pjäsdrag - så där skumläste jag en hel del. Men totalt gillade jag boken.

Och nej, jag har ännu inte sett tv-serien. Men jag ska. Någon gång. 

Titel: The Queen's Gambit
Författare: Walter Tevis
Originaltitel: The Queen's Gambit
Översättning: Nille Lindgren
Utg år: 2020 (den här utgåvan, original 1983)
Förlag: Modernista