Rött, vitt och kungligt blått

Husbilssemester, och en Carolina som plockar upp "den där kungaboken" hon haft liggande sedan hon minns inte när. Dottern hade läst och sagt att den var rätt OK och något "alla läste" så visst - någon gång skulle den väl kanske läsas?

Noll förväntningar, alltså.

Hoppa till halvtannat dygn senare, när samma Carolina lyckligt läser de sista sidorna i sagda "kungabok" och tycker att nattens mer eller mindre förlorade sömn är ett helt rimligt offer för att få ha läst igenom denna bok i ett svep. 

För oj, som jag gillade! Det här är romance precis som jag älskar det: smarta dialoger och intressanta miljöer, och med huvudpersoner jag tycker om!

Redan på första sidorna dras jag in - för här är vi i Vita huset (men va? skulle vi inte vara vid det engelska hovet? trodde jag?), och här är det en kvinnlig president med två tonårsbarn: Alex och June. Dessa är tillsammans med sin bästa vän Nora (minns inte nu men tror hon är dotter till vicepresidenten eller liknande) superkändisar. Ständigt med i skvallerpress, ständigt påpassade. Och vi får följa med på ännu en fest: den här gången flygs det med privatjet (såklart) över Atlanten, för det är ett stort bröllop på gång i engelska kungahuset. (aha, NU kommer vi dit, alltså?) Alex är inte jättesugen på festen, för garanterat kommer apjobbige och överlägsne prins Henry av Wales vara där? Han avskyr denne stele prins.

Mycket riktigt. Prinsen av Wales är på bröllopet. De träffas och utbyter oartigheter på ett artigt vis. Men tyvärr råkar oartigheterna leda till en smärre katastrof och en hotande jätteskandal. Alex och Henry får från varsitt håll (från PR-människor och föräldrar) stränga order: hur mycket ni än avskyr varandra så måste vi rädda det här. Ni måste låtsas bli bästa vänner. Gör hur ni vill, men bilden utåt måste vara att ni gillar varandra.

Så de lyder. Och det är ungefär här det inte går att sluta läsa för yours truly - är det något jag älskar så är det witty conversations i sms eller mail, och här kommer det nu mycket sådant. Plus att Alex och Henry får se sidor av varandra de inte hade väntat sig. Och blir kära. Och... wow. Det är så härlig läsning. Och miljöerna... åh.

Du som inte läst den här boken än - sätt igång!

Titel: Rött, vitt och kungligt blått
Författare: Casey McQuiston
Originaltitel: Red, White & Royal Blue
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2020
Förlag: Lavender Lit

Eira

Modernista har gett ut nyutgåvor av Camilla Gripes böcker om Eira, och jag ville testa första boken i serien eftersom jag inte läste dem då när de gavs ut i början av 90-talet.

Eira föds någon gång på 1600-talet i en torparfamilj med många barn. Hon är liten men överlever ändå, trots att det är flera kvinnor i byn som dystert förutspår att hon säkert kommer att dö, och det vore väl lika bra det. Hon inte bara överlever, hon blir en stark tjej med egen vilja och en helt egen bokserie, det är inte dåligt det. Hon tänker mycket, funderar och vill veta, och går ofta till byns kloka gumma, mor Alma, som lär henne om örter, ta hand om skador och bota sjukdomar.

Eira får efter ett tag en liten bror, och han är tydligen ännu mindre och svagare än vad Eira var när hon föddes, och eftersom familjen har ont om mat blir mamman väldigt svag efter förlossningen. Tur de har Eira som trots att hon inte är gammal lyckas hjälpa till. Men givetvis får detta de olyckskraxande kvinnorna i byn att muttra än mer om orättvisor och trolldom (fast de använder sig ändå gärna av mor Almas örter och salvor). En av dem är värst, och hon är mamma till en flicka som heter Ragna som Alma blir vän med, men där mamman snart förbjuder Ragna att vara med Alma.

Jag gillar att läsa om Eira, men det var rätt länge sen jag läste en Hcg-bok, så jag blev helt paff när boken tog slut mitt i alltihop (jag läste den som ebok). Va? Men det var ju först nu det skulle börja hända grejer, liksom? Jag får väl läsa vidare i serien, tänker jag. 

Titel: Eira
Serie: Eira #1
Författare: Camilla Gripe
Utg år: 1991 (original), 2021 (mitt ex, nyutgåva)
Förlag: Modernista (2021)

Den andra dödssynden

Nu är det dags för 80-talet i Guillous serie Det stora århundradet. Jag såg fram emot den här delen eftersom jag tänkte att jag skulle känna igen mycket från mitt eget tonårs-80-tal. Men jag blev lite besviken, faktiskt. Så klart: här är Palmemordet (och oj som Guillou dömer ut utredningen av det), här är Refaat El-Sayed (och så klart att Eric Letang INTE förlorar några pengar i Fermentahärvan), här är yuppies och fastighets- och börsaffärer. Men... jag ser inte mitt 80-tal här med kläderna, musiken och annat. (Eller jo: Carola figurerar.) Istället läggs stort fokus på diverse rättegångar som hölls. Visst, Eric är advokat, och visst, Guillou kan ju konsten att skriva så att jag tycker det är rafflande att läsa om en svensk rättegång. Men... jag hade nog väntat mig något annat. Oklart vad. Nu blir detta en bok i serien jag till och med har svårt att minnas innehållet i så här några veckor efter att jag läst ut den.

Eric Letang har flyttat ihop med en kvinna (har glömt namnet) som är politiker, och deras vardagspussel beskrivs när det är tonårssöner som ska köras till och från hockeyträning. De blir hockeyproffs i USA, de där tonårssönerna. Såklart - de är ännu några av Guillous alla superhjältar som alla är superduktiga på allt de tar sig för. Lite jobbigt blir vardagslivet när Erics mamma Helène flyttar in hos dem. Våningen är förvisso stor, men mamma är väldigt krävande (precis som halvbror Acke som också kommer hem från Bahamas där han och mamman bedrivit någon typ av lyxig sportfiskeanläggning som nu gått åt fanders) - och är riktigt rolig att läsa om.

Annars tillhör den här boken inte en av mina favoriter i serien, och nu läser jag vidare mest eftersom jag liksom har investerat så mycket i den och känner att jag måste läsa tionde och sista boken och bli klar. 

Titel: Den andra dödssynden
Serie: Det stora århundradet #9
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2019
Förlag: Piratförlaget

Duchess in Love

När Gina var bara 11 år blev hon bortgift med den då endast 18-årige Cam. Efter bröllopet hoppade den nyblivne maken raskt ut genom fönstret och rymde iväg till Europa, medan Gina snällt fick stanna kvar, flytta in till svärfars, hertigen av Girton, hushåll och växa upp där. Att Gina och Cam skulle giftas hade deras föräldrar bestämt, och varför vänta, liksom?

Cam kom inte tillbaka. Inte ens när hans far dog och det var han själv som övertog hertigtiteln. Nej, han levde ett bra liv, så småningom som skulptör i Grekland, tydligen. Här hemma är det sedan många år hertiginnan Gina som tar ansvar för gods och folk och allt möjligt i hertigdömet Girton. Hon kan knappt komma ihåg hur Cam ser ut ens, och klarar sig utmärkt utan honom. Men! Hon vill ha en familj! Hon vill ha en man att dela sitt liv med, och barn. Och hon har hittat en som verkar lämplig. En trygg, korrekt och stabil karl. Sebastian heter han, och är markis av Bonnington. Gina och Sebastian har förlovat sig - men det återstår ju ett litet problem:  att Gina fortfarande är gift med Camden Serrard, hertig av Girton. Hur gör vi? frågar hon Cam i ett brev (hon har fortsatt skriva brev till honom i alla år även om han är usel på att skriva tillbaka).

Äh, tycker Cam, inga problem. Jag tar mig hem till England och så låter vi advokaterna annullera vårt äktenskap, och så kan du gifta dig med din Sebastian. Det är lugnt. Jag är helt ointresserad av hela hertiggrejen och allt det där, det kan någon förvaltare ta hand om. Det ordnar sig säkert, och om ett par veckor kan jag sticka tillbaka hem till Grekland och fortsätta knacka på min senaste skulptur.

Cam reser hem, och hinner med lite nöjesliv också. På första balen han går på så ser han en strålande vacker kvinna på dansgolvet. Wow, tycker han, vem är hon?? Henne vill jag ha! Och får till svar att "men hallå, det där är ju din fru". Varpå han raskt blir kär - i sin egen fru. Och frun ifråga blir också helt överväldigad över att denne fantastiske och snygge karl som nu kommit tillbaka från Grekland är den Cam som hon växte upp med men alltså inte har träffat på tolv år eller vad det är. Hon blir kär i honom. Och det är nu det blir komplicerat. Det finns ju en korrekt och snygg markis som väntar på att få gifta sig med Gina? En trygg kille, som inte bara drar iväg till Grekland och skulpterar bystiga kvinnor?

Det är rätt underhållande, och precis som i andra böcker av Eloisa James har vi flera kärlekspar att hålla reda på (och jag gissar att kommande böcker i serien kommer att beröra dem mer). Jag läser nog vidare i serien.

Titel: Duchess in Love
Serie: Duchess Quartet #1
Författare: Eloisa James
Utg år: 2002
Förlag: Avon

De som dödar drömmar sover aldrig

Nu är det 1970-tal, och liksom i föregående bok i serien, 1968, är det mycket återgivande av möten, diskussioner och demonstrationer inom vänsterrörelsen. Jag kunde till en början inte riktigt engagera mig och skumläste mest genom alla stycken med olika förkortningar för de olika rörelserna och tänkte att den här boken nog inte skulle bli någon favorit i serien. 

Men sen åkte Erik Letang (för ja, det är han som är huvudperson även i denna boken, och han är fortfarande notarie hos Henning Sjöstrand) till Tyskland och hälsade på sin kärlek Gertrude och sin son Erich Maria, och lite längre in i boken blir det dramatik när Erik ska försöka föra ut sin son ur Västtyskland och få vårdnaden om honom - och här blev boken bra. Mitt i alltihop lyckas Erik också träffa nobelpristagaren Henrich Böll och ha ett intressant snack med honom... för varför inte, liksom? 

Annars handlar det mycket om Sveriges, Västtysklands och andra länders säkerhetspolisers jakt på terrorister, och hur detta drar in även oskyldiga personer i ett liv av avlyssning och övervakning. Och vi får ännu en gång veta hur man lättast skakar av sig förföljande säpo-nissar via byten av tunnelbana etc etc spioneritricks, precis som i Blå stjärnan och i 1968. Och såklart får vi läsa om turerna kring IB-affären.

Men jag gillade - den här boken har ett bra driv som gör att allt det mastiga med in- och utrikespolitik liksom bara sveps med och funkar.

Titel: De som dödar drömmar sover aldrig
Serie: Det stora århundradet #8
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2018
Förlag: Piratförlaget

1968

Jag har trasslat till det för mig: jag råkade läsa åttonde boken i Det stora århundradet (den om 70-talet) före den här (och nej, det är verkligen inte likt mig) och nu när jag dessutom låtit det gå ett par veckor innan jag skriver om bägge böckerna så har jag svårt att reda ut vilket som händer i vilken bok... Mycket politik i bägge böckerna (och de partierna skumläser jag oftast, trasslar in mig totalt i alla förkortningar på rörelser och föreningar), Eric Letang är huvudperson i bägge böckerna - och jag gillade bägge böckerna mycket mer än jag hade förväntat mig att göra.

I 1968 är Eric precis färsk jurist, och tänker sig arbete på en advokatbyrå som ska hjälpa någon typ av politiska fångar (eller om det är desertörer från Vietnamkriget?) - men i stället hamnar han på kändisadvokaten Henning Sjöstrands advokatbyrå. Här förbereds målet mot Astra för de neurosedynskadade barnen, och som förberedelse åker nu Eric ner till Västtysklands Aachen där han ska sitta med i rättegången mot det tyska läkemedelsföretaget som sålde neurosedyn/talomid i Västtyskland. Kanske kan han få med sig information som gör att målet mot Astra kan vinnas? 

Den åklagare som är utsedd till att "valla runt" Eric i rättssalarna är en Gertrude, som snart visar sig vara lika aktiv inom vänsterpolitiken som Eric själv. Och de blir kära, åker till Prag (några dygn före Sovjets stridsvagnar rullar in och abrupt avslutar Pragvåren) och Eric får lära sig hur man lever när man ständigt tror sig avlyssnad av säkerhetspolis i sitt hem, i telefon, i bilar, på jobbet, överallt.

Eric Letang är förstås ännu en av Guillous superhjältar som kan allt, vet allt, kan tala fyra språk obehindrat och alltid väljer rätt vin till maten. Men - i den här boken tillåts han faktiskt vid flera tillfällen känna sig osäker på saker och ting. Nye killen på jobbet, eller svenske unge notarien som besöker tyska rättsprocessen - känns rätt uppfriskande att läsa. Och om jag bara låter mig själv släppa att försöka förstå alla åsikter, rörelser och ställningstaganden inom vänstern 1968 (och herregud som det ska diskuteras kring detta, verkar som att alla tyckte att djupa vindränkta politiska diskussioner nätterna igenom var ungefär det roligaste man kunde ha för sig) - så gillar jag boken väldigt mycket.

Titel: 1968
Serie: Det stora århundradet #7
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2017
Förlag: Piratförlaget

The Naughtiest Girl in the School

Jag hade ett bokminne, en bok jag som barn läste om en flicka som gick på internatskola i England någonstans. Den där boken hade alltså stannat kvar i mitt minne som en Bra Internatskolebok (jag har alltid gillat den miljön, tydligen). Men - ju vuxnare jag blev desto mer fundersam blev jag. Gick det verkligen till som jag mindes att jag läst på den där internatskolan? Var inte det rätt konstiga regler? Men jag hade absolut inget minne av vad boken hette eller vem författaren var, bara att skolan hette något i stil med Whiteleaf, för det mindes jag bestämt det stod på huvudpersonens skoltröja. 

Så en dag för några år sedan gav jag mig fasen på att googla rätt på den där boken. Och det gick ganska lätt när jag sökte på boarding school och Whiteleaf (fast den rätta stavningen var Whyteleafe) - författaren är nämligen Enid Blyton, och serien Naughtiest Girl är en känd engelsk barnbokserie som fortfarande finns i tryck. What?! liksom? Jag beställde raskt en tre-volymer-i-en-utgåva av Naughtiest Girl där första boken Naughtiest Girl in School inledde. Boken kom, jag ställde in den i bokhyllan som ännu en av läsa-nångång-böckerna.

Nu har det gått några år till (attans vad de går, de där åren...) och jag råkade på den där glada gula boken i hyllan. Och började läsa. 

Elizabeth Allen är enda barnet, och både bortskämd och olydig får man veta. Hennes guvernanter säger upp sig på löpande band, så föräldrarna bestämmer sig för att skicka henne till en internatskola med gott rykte. Där ska det nog bli fason på henne, tänker de. Men Elizabeth vill inte alls till någon jämra internatskola. Hon vill vara kvar hemma med sin ponny och sin hund och sin kanariefågel och sina snälla föräldrar. Så hon bestämmer sig för att bära sig så illa åt i den där skolan att de inte har något annat val än att relegera henne så fort som möjligt. Då får hon komma hem, och föräldrarna inse hur dumt det var av dem att envisas med att skicka iväg sin underbara dotter till en dum skola. Tänker Elizabeth.

Men det visar sig att den här skolan, Whyteleafe, är den mest otroligt fantastiska plats som finns, där alla elever är lyckliga och glada och stöttar varandra och hela dagarna får hålla på med saker de älskar. Typ. Så kontentan blir att Elizabet efter en del konstrande i början inser att hon inte får några vänner om hon är elak och att skolan blir roligare om hon följer reglerna, och när hon inser det så blir hon snäll och duktig och lycklig, och bestämmer sig för att stanna kvar i skolan. 

Reglerna, då? Jo, man uppför sig, är artig, stör inte på lektionerna, är snäll mot sina klass- och rumskamrater - och så delar man med sig. De kakor eller det godis man fått med sig eller fått skickat hemifrån ska delas lika vid fikastunden på eftermiddagen. Alla barn gör snällt det, annars får de straff i det stormöte som hålls varje vecka där det är barnen själva som utgör jury och domare och utmäter lämpliga straff. Straffen är typ att gå och lägga sig tidigare en hel vecka i sträck, eller att få sitta ensam i klassrummet för att inte lockas att fuska, eller att få vara utan veckopeng. Elizabeth får många straff i början på grund av sitt dåliga uppförande, och får till exempel avstå från sina älskade pianolektioner och ridlektioner. Begångna fel och dåliga uppföranden rapporteras in av de tio "monitorerna", alltså elever som har som ansvar att se till så att alla regler följs och rapportera in dem som bryter mot dem.

Även pengar delas lika. Alla barn lägger alla sina pengar i en gemensam kassalåda under stormötet, alltså även om någon råkat få en extra sedel skickat från mormor på sin födelsedag. Ner i lådan ska den. Sedan får alla två pund var. Behöver någon mer pengar, t ex för att köpa frimärken eller en ny trädgårdsspade, så får de räcka upp handen och be om det så avgör stormötets jury och domare ifall de kan få extra tilldelning (nä, frimärken får du köpa för dina två pund eller OK, du får fem pund till en spade eftersom hela skolan drar nytta av ärtorna du odlar).

Så ja. Jag mindes rätt om reglerna. Vad jag inte väntade mig var att jag även som vuxen i läsningen skulle dras in i den där känslan av att allt var så rätt och riktigt på den där skolan. Alla barn är så rediga, allt är så trevligt och alla är så glada, hela skolan sprakar av lycklighet och rättvis gemenskap och jag liksom sjönk in i det där. På ett rätt läskigt sätt, känns det som nu efteråt. Här finns bara lyckade barn som alla hänger med bra i skolan och i den superperfekta undervisningen av lärarna som inte verkar ha några liv utöver att vara just lärare, får någon bild i huvudet av robotliknande barn i någon gammal Pink Floyd-musikvideo... Det är hyfsat orealistiskt - samtidigt måste det ju vara fler än jag som dras in i en där lyckliga bubblan eftersom böckerna fortfarande finns i tryck och säljs??

Jag har bara läst första boken i min tre-boks-samling, och Elizabeth har just deklarerat att hon absolut inte ska lämna Whyteleafe ever, ever, det är världens bästa skola och hon är så lycklig numera. Funderar på att läsa vidare, för jag är (osunt?) nyfiken på att läsa om fler karaktärer jag minns lite vagt, barn som ska komma som nya till skolan, bära sig illa åt men helt överväldigas av allt det förnuftiga och trevliga och bli snälla de med. Någon av dem heter bestämt Arabella - jag hade nämligen som ca 10-åring en gosedjursponny som hette just så, döpt efter de här böckerna. Och den ponnyn var tydligen ful och dum, så den fick heta Arabella, och sova i utanförskap på golvet nedanför min säng (medan de snälla gosedjuren fick sova i sängen). Ja, jag var nog rätt barnslig som tioåring, och ja, jag tog tydligen stora intryck av böckerna jag läste. (På svenska hette förresten Elizabet "Kicki" men Arabella fick behålla sitt namn i översättningen.)

Men jag får se om jag läser vidare eller om den här boken återgå till sin vila i bokhyllan.

Titel: Naughtiest Girl in the School
Serie: Naughtiest Girl #1
Författare: Enid Blyton
Utg år: 1940 (originalet), 2012 (min utgåva)