Bones of the Dragon

Weis & Hickman har jag läst mycket av. Jag gillade Dragonlance-böckerna, men framförallt älskade jag deras serie The Death Gate Cycle. Spänning, humor och fina världsbyggen. Här hittade jag nu en serie av dem som jag tidigare missat: Dragonships of Vindras. 

Vi börjar i den norra delen av den här världen, och här känns det vikingainspirerat, både med gudarna (som både dyrkas på håll men som också ibland helt handfast stiger in i verkligheten och interagerar med de vanliga människorna), drakskeppen och människorna. Men ganska raskt dyker här också upp hotfulla ogres (vad är den svenska översättningen egentligen? "träsktroll"??) som har helt andra gudar, och som lugnt aviserar att det nyligen har varit en stor strid i himmelen där (enligt dem) vikingamänniskornas gudar förlorade stort och dog allihop eller tog till sjappen, och där ogre-gudarna stod som segrare. Senare i boken kommer druider och deras gudar ha en stor roll, och ännu senare har vi kultur och gudar inspirerade av romarna. Så det är en salig blandning av alltihop. Det låter som att det blir lite för mycket, men det funkar fint under läsningen, och det är trots allt världsbygget jag gillar mest med den här boken. Det är kul med gudar som är "mänskliga" eller vad man ska säga, och det är de här. Och jag gillar när världen öppnar upp sig under läsningens gång och blir så mycket mer än det verkade i början.

Det jag inte gillar är huvudpersonerna. Särskilt inte Skylan Ivorson, son till byns hövding och en kille som är van att få som han vill. Han är snygg och stark och påstridig och helt jämra dum i huvudet. Han lyckas driva igenom att bli hövdingarnas hövding, men därefter går allt honom emot. Alltså verkligen katastrof-emot. Eftersom jag tycker så illa om honom så sitter jag och gottar mig i allt som går fel för honom, men sen inser jag allteftersom jag läser boken att det är den här jämra Skylan som det är meningen att jag ska hålla på. Att han kommer att lära sig av sina misstag och bli en bättre människa i kommande böcker. Jahaja. Fan tro't. Jag ger honom någon bok till, så får vi se. Omgivande personer är inte så där himla kul heller, så egentligen gillar jag ingen alls. Eller, OK, när Wolf dyker upp så måste man ju bara älska honom. Han är väldigt speciell.

Däremot gillar jag drakskeppen. De är inte bara byggda som drakar - nej, de har som hemlig "energikälla" ett drakben som hänger helt odramatiskt på ett snöre uppspikat på masten. Vindras prästinnor (bone priestesses) kan via magi åkalla varje drakskepps tillhörande drake, som då tar fysisk form och hjälper Vindras-folket i deras strider och annat. Fast bara om draken har lust, eller har tid. Så det där vet man inte. 

Drakarna har förresten en väldigt stor och viktig del i världsbygget, de också. Men det tar ett tag in i boken innan jag inser att de faktiskt finns på riktigt, för först verkar de mest bara vara en skröna.

Jag är så himla kluven till den här boken - det finns mycket jag gillar i den, men också mycket jag tycker är rätt trist. Personerna, alltså. Och handlingen, som emellanåt är rätt seg. Men så dyker detaljer som de där bångstyriga båtdrakarna upp, eller ogre-schamanerna. Eller Wolf. Och då gillar jag det jättemycket, och måste läsa vidare. Så, som sagt, jag ger serien en chans till med nästa bok, så får vi se. Här vinkar vi hejdå till Skylan när han sitter naken och fastkedjad på någon annans skepp. Han är slav, han är på väg långt bort och han är hatad av alla. Ajdå. Ojdå. Så går det när man är dum, Skylan.

Titel: Bones of the Dragon
Serie: Dragonships of Vindras #1
Författare: Margaret Weis & Tracy Hickman
Utg år: 2009

På grund av Billie Bridgerton

Familjen Rokesby är en slags prequel-serie till Bridgertonböckerna - vi får läsa om generationen före alla Bridgertonsyskonen, och tiden är alltså slutet av 1700-talet.

I den här första får vi då läsa om Billie Bridgerton, som fullständigt struntar i att det är slutet på 1700-talet och har byxor på sig. Jo, för det är ju mer praktiskt när man rider ut och inspekterar ägorna, skörden, och hälsar på de anställda. Och eftersom man - lika skandalöst - inte sitter i damsadel utan grensle över hästen. Billie gör inte som man borde. Det har hon aldrig gjort. Såklart hon kan ha fina klänningar på sig och uppföra sig à la adlig familj, men om hon vill vrålgaloppera med Rokesbykillarna över fälten och våga livet när hästarna hoppar över häckarna så gör hon det. Och klättras det i träd så är Billie med. (även om hon trillat ner en gång och brutit båda armarna)

Rokesbykillarna, ja. Familjen Rokesby är närmaste grannar med familjen Bridgerton, och Billie och hennes syskon har vuxit upp tillsammans med barnen Rokesby. Mary Rokesby är Billies bästa vän, och att hon själv ska gifta sig med någon av bröderna Andrew eller Edward är liksom så självklart. Däremot ska hon absolut inte gifta sig med äldste brodern Rokesby, han som ska bli lord Kennard. George heter han, och han är ju lite äldre än Billie och de andra trädklättarna/vansinnesryttarna. Tråkig och korrekt är han, och han och Billie har aldrig kommit överens.

Så därför är det nu lite jobbigt när Billie har råkat hamna på ett hustak och inte kan komma ner. Jo, för hon skulle rädda en katt från ett träd, trillade och stukade foten, och kan inte ta sig ner från taket hon landade på. Vem kommer då klivande på vägen när hon ropar efter hjälp? Jo, den där eländige George. Och han tar sig upp på taket för att rädda Billie (han är ju korrekt och trusthworthy) men det bär sig inte bättre än att han (av anledningar) också fastnar på det där taket. Så nu sitter de där tillsammans. Katten är borta. Och vad, vad ska de prata om? Och kan inte bara någon tredje person komma snart på den där vägen, resa stegen åt dem och hjälpa dem därifrån??

Ja, ja. Såklart de blir kära. Inte just på taket, men så småningom. Och jag har faktiskt väldigt trevligt i deras sällskap. Det här är Julia Quinn när hon är som allra bäst. 

Titel: På grund av Billie Bridgerton
Serie: Familjen Rokesby #1
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: Because of Miss Bridgerton
Översättning: Anna Thuresson

Evil grandma

Mona är inte perfekt. Det vet hon. Hon borde äta nyttigare och röra på sig mer, säkert borde hon bli snällare och gladare också men... hon är den hon är. Och nu ska hon bli farmor. Hennes son Thomas och hans super-duper-perfekta flickvän Alma har kommit på besök (och Alma säger ingenting men visar så tydligt att kaffet och fikan och alltihop bara är så fel och att hon hellre skulle vilja vara någon annanstans, något fräschare, något som gör sig bättre på instagram än Monas val av soffa och övrig inredning)(för själv är nämligen Alma av typen lägga-upp-komponerade-och-perfekta-bilder-på-instagram-av-perfekta-stunder-i-hennes-perfekta-liv-med-bildtexter-typ-embrace-life-eller-moments-of-happiness-eller-[insert valfri floskel på engelska] och kallar sig influencer)(snygg är hon också)(fan)(Mona blir bara så trött och kan bruden inte ens bara ta en kaka och se glad ut??)

Var var jag nu innan jag började missbruka parenteser? Jo: Thomas och Alma släpper bomben att de ska ha barn. Att Mona ska bli farmor. Och är inte det alldeles underbart? Mona vet inte riktigt vad som är lämpligt att säga, så hon säger något som inte alls är lika sprudlande som det borde ha varit. På kvällen får hon ont i huvudet och överallt och upptäcker att hon har skyhögt blodtryck, tror hon har fått hjärtproblem men en läkare lugnar henne: hon har helt enkelt fått en panikattack. Det är den där farmorsgrejen... Jahaja. Så ska man inte reagera. Almas mamma, blivande mormor alltså, har minsann reagerat på rätt sätt, blivit så lycklig så lycklig så och genast satt igång med att sticka små gulliga koftor till det kommande barnbarnet. Mona kan inte sticka. Och hon gillar inte barn så där värst mycket.

Det blir värre. För Thomas och gravida Alma (som för övrigt nu har döpt om sitt instagramkonto till @allmama och lägger upp softade och förväntansfulla bilder på sin kropp, sina inköp av babyprylar och så vidare och så vidare och kallar sig numera mumfluencer) har fått en vattenläcka i sin lägenhet. Under tiden renoveringen av den sker så flyttar de in till Mona. Almas föräldrar har ett stort hus, men där funkade det tydligen inte så bra med Almas syster eller hur det nu var, så de tar över Monas sovrum och så får Mona flytta in i gästrummet. Alma lägger upp mängder av foton på instagram om hur himla jobbigt det är att bo så trångt som de bor nu - men skriver inget om kaoset hon själv skapar utan att någonsin hjälpa till med att laga middag (istället klagar hon på det Mona lagar) eller städa.

Så Mona behöver få utlopp någonstans. Hon startar instagramkontot @evilgrandma65, och gör inlägg om otacksamma barn i alla åldrar. 

Även om Mona känns väldigt kantig och jag flera gånger stör mig på henne och tycker hon kunde säga till istället för att bara känna inombords så är jag helt på hennes sida. Varför skulle man förvandlas till en vänlig, bullbakande, stickande och tålmodig dam i mjuka pastellfärger och vitt hår i knut bara för att man råkar bli så gammal så att man får barnbarn? Man fortsätter väl vara den man varit hela livet tidigare? Om än med mer skrynklor i ansiktet?

Titel: Evil grandma
Författare: Line Baugstø
Originaltitel: Evil grandma
Översättning: Lie Fredholm
Utg år: 2025
Förlag: Forum

Snapshot

En kortroman av Sanderson som är en slags science-fiction-deckare. När jag väl lyckas släppa mina förnuftiga tankar på hur det-där-i-hela-fridens-namn-funkar-egentligen så är den väldigt bra.

I den här framtiden så har man kommit på ett sätt att i ett "snapshot" på konstgjord väg återskapa en dag på en specifik plats. Tänk alltså som ett foto ur dåtid, fast fotot är en hel dag, med en hel stad, med alla människorna som gör exakt det de gjorde dagen för snapshotet ifråga. Och nej, jag begriper inte heller hur det där skulle gå till. Men OK, så är premisserna, och i det här har vi två poliser som jobbar med att gå in i olika snapshots för att hitta bevis för brott som begåtts. Anthony Davis och hans partner Chaz kan till exempel ha som uppgift att gå in i den 4 juli, vara på plats vid den skjutning som händer då eftersom de vet exakt när och var den sker. De kan inte stoppa själva skjutandet (det här är ju inte verklighet utan bara en bild eller ett minne av det som hände) - men de kan i snapshotet följa efter mördaren och se var han dumpar vapnet. Sedan rapporterar de ut det till den verkliga världen, som då kan ta sig till den platsen på riktigt, hitta vapnet, och ha fått viktigt bevismaterial.

Ja, det är knäppt, och ja, det känns som något som bara en Brandon Sanderson kan hitta på. Anthony och Chaz kan vara länge i det där snapshotet, och de kan gå och äta mat, de kan gå och roa sig mellan uppdragen (för de kan ha en lista med flera grejer de ska kolla på), och de är lite som gudar för om det är någon av människorna i snapshotsvärlden som bråkar med dem och tycker typ "här kan du inte gå in om du inte jobbar här" så kan de bara visa sina polisbrickor som bevisar att de är "on snapshot duty" och då blir människan de visar den för helt lamslagen för han eller hon inser att de själva inte finns på riktigt utan bara i en bild. (och ja, det är totalt förvirrande men man vänjer sig)

Så det är en vanlig dag på jobbet för Anthony och Chaz. Tills de får se något som de inte har på listan. Något som de rapporterar ut till verkligheten om men får veta att de inte ska kolla vidare på. Och det blir riktigt bra och spännande.

Titel: Snapshot
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2017
Förlag: Dragonsteel Entertainment

Flätan

Allra först får vi läsa om Smita i Indien, som varje dag greppar korgen hon hatar och går ut i byn och plockar upp bajs. Precis som hon gjort varje dag i sitt liv, precis som hennes mamma gjort före henne. När Smita som barn skulle lära sig bajsplockaryrket av mamma så kräktes hon av lukten, men mamma bara: "du vänjer dig". Men Smita har aldrig vant sig, och varje kväll när hon kommer hem från jobbet så står hon länge, länge och skrubbar sig så ren hon kan på gården bakom det lilla skjulet där hon, hennes man och deras dotter bor. Lukten ska åtminstone inte komma in i huset. 

Det är alltså människobajs hon plockar, och hon plockar med bara händerna. Det funkar inte så bra med avlopp, wc och sånt där här där Smita bor, och någon måste ju ta hand om skiten. Självklart blir det de lägsta i samhället, de som inte längre får kallas kastlösa, men som är det ändå. 

Det Smita nu sätter allt sitt hopp till är att hennes dotter ska börja skolan. Dottern ska få lära sig läsa! Och aldrig, aldrig ska Smitas dotter behöva plocka bajs. Aldrig!

Det tog ett tag innan jag begrep att det här utspelar sig i nutid, att sådana som Smita fortfarande finns, och att det fortfarande ska plockas upp bajs med händerna. Nästa kvinna vi får träffa bor på Sicilien, heter Giulia och jobbar också med något jag inte heller visste existerade: hon och hennes familj samlar in människohår. De knackar dörr, öppnar sin påse, och tar emot hopsamlat hår i den. Tydligen har här länge funnits en tradition av att man inte slänger sitt hår - alltså sånt som rensas ur hårborsten, eller sopas upp från golvet. Nej, det samlas, och lämnas till familjer som Giulias, som sedan lever på att tvätta det insamlade håret, reda ut det, sortera efter färg och sedan sälja vidare till peruk- och löshårstillverkningen. Men traditionen med att spara hår håller på att försvinna, och Giulias familj får allt svårare att få ihop inkomsterna.

I Kanada bor Sarah, och hon jobbar som advokat. Jobbet är det viktigaste, och hon är duktig på det hon gör. Hon jobbar jämt, jämt, och hon har kommit högt upp på karriärstegen. Nu blir hon allvarligt sjuk - men försöker först att inte låtsas om det utan jobbar på tills det inte längre går. 

Det är tre så vitt skilda liv, ändå kommer de tre berättelserna att knytas samman. Jag gillar den här boken, och även om ingen av de tre kvinnorna har det särskilt lätt är de intressanta att läsa om. Rekommenderas!

Titel: Flätan
Författare: Laetitia Colombani
Originaltitel: La Tresse
Översättning: Lotta Triad
Utg år: 2017
Förlag: Sekwa

Remember When

Fjärde boken i Ravenswood-serien, och den här gången får mamma Clarissa minsann sin egen love-story. Hon har ju i de tidigare böckerna fått se sina barn hitta sina forever-and-after-kärlekar en efter en, och har mest setts i bakgrunden som den dowager-countess-of-Stratton som det varit så synd om eftersom hennes numera avlidne make var så skandalös. Hon har också setts som den som styrt upp alla sammankomster och fester, en kompetent lady ända ut i fingerspetsarna, en som vet precis hur en sådan ska uppföra sig och vara.

Vad händer då nu? Jo, Clarissa bestämmer sig för att 1. hon är rätt less på att alltid bara ta hand om alla andra och se till att de har det bra. Nu vill hon ta hand om sig själv. Ta reda på vem hon själv är, och vad hon tycker om att göra när hon inte har alla krav på vad hon borde göra hängande över sig. Så hon meddelar sin familj, släkt och omgivning att nu ska hon tillbringa sommaren ensam (ja, hon och hundra tjänare men de räknas liksom inte) på slottet Ravenswood. Ta sovmorgnar, lalla runt, känna livet i sig. Typ. 

Och 2. att även hon har rätt att bli kär i någon, trots att hon är både mormor och farmor och änka och alltihop. Så det blir hon. Trots att hennes vuxna barn i omgångar tar sig till Ravenswood för att försöka prata morsan till rätta ("vad håller du på med? vill du att vi kommer att håller dig sällskap, du vet nog inte vad du gör nu va?" fast artigare, kärleksfullare och mer respektfullt framfört)

Den hon blir kär i är nämligen inte riktigt lämplig för en lady i högsta aristokratin: Matthew Taylor, byns snickare. 

Fast grejen är att han är inte så annorlunda än henne ändå - han är egentligen från en fin familj, "born a gentleman". Matthew och Clarissa bodde grannar när de växte upp, och var kära i varandra redan då. Sedan kom lord Ravenswood och friade till Clarissa och hon ba "wow! vilket kap! honom tar jag, jag får slott och lady-titel på köpet!". Matthew hittade någon annan att gifta sig med, det blev inte bra, så i många år drog han ut i Europa och lärde sig att bli snickare. Sen kom han hem till England, bosatte sig i byn nära Ravenswood och ja... nu börjar han och Clarissa att prata igen, blir kära i varandra igen, och nu tycker de att de är vuxna nog att själva bestämma om de ska vara ihop eller ej. Omvärlden tycker såklart att det hela är fullständigt otänkbart och årets skandal, men... snickaren och ladyn, alltså.

Jag gillar att Mary Balogh återigen låter de lite äldre (eller nja, Clarissa ska väl fylla 50 tror jag, så där himla lastgammal är hon ändå inte) få vara huvudpersoner. Men den här boken tar liksom aldrig riktig fart. Jag hade velat att Clarissa kom på roligare saker om sig själv och vad hon gillar i livet mer än att hon gillar sovmorgnar och promenader i parken. Hade inte hon också kunnat få tälja loss lite i trä tillsammans med Matthew? Kommit på att hon gillade att baka? Något kul? Nu blir det mest mellanmjölk av det, och en väldigt stillsam romans.

Titel: Remember When
Serie: Ravenswood #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2025

Always Remember

Jag har låtit Ravenswood-serien av Mary Balogh vila lite efter bok 2, eftersom jag kände mig lite trött på det som hon nu ägnar sig mer och mer åt i sina böcker: att äntligen behöva räkna upp vad exakt alla familjemedlemmar och släktingar gör varenda stund (var de sitter på festen och vem de pratar med, vad alla gör under den där soliga dagen och i vilket sällskap de gör det, osv osv). Det tar alldeles för mycket plats i hennes böcker, och jag får för lite av själva lovestoryn.

Men den här är mycket bättre! Det finns en hel del av räkna-upp-vad-alla-gör-sjukan, men Bens och Jennys story får allra mest plats, och är dessutom kul att läsa, så den här boken gillar jag mycket mer än de två första böckerna i serien.

Jenny, lady Jennifer Arden, syster till hertig Lucas i bok 2, kan inte gå eller ens stå särskilt bra. Hon sitter i en klumpig rullstol (som hon inte kan förflytta själv) och får bli buren när hon ska förflytta sig någonstans. Men hon är trots det alltid glad och nöjd, möter alla med ett strålande leende, är social och gillar att sitta och prata med vänner och bekanta på fester och sammankomster, och hon skulle aldrig, aldrig beklaga sig över att hon har ont i sitt ben. För det har hon, faktiskt för det mesta. Det ena benet är förtvinat och förvridet sedan hon som liten hade någon oförklarlig och allvarlig sjukdom. Hon drömmer om att kunna gå som alla andra, kunna springa, kunna rida, kunna dansa... men vet att det aldrig kommer att ske. Och hon vill ha man och familj, men de få män som uppvaktat henne har tydligt bara varit ute efter hennes titel, pengar och arv och absolut inte sett henne, Jenny, som den person hon är, oaktat hög börd och oaktat ett uselt missformat ben.

Ben Ellis är halvbror till Devlin Ware, earlen av Stratton, huvudpersonen i första boken i serien. Ben är äldre än Devlin men eftersom han inte är född inom äktenskapet (förre earlen av Stratton, Devlins och Bens pappa, var inte av den särskilt trogne typen, vilket vi fick veta allt om i första boken) så har han förstås inte kommit ifråga för att ärva Ravenswood och earl-titeln. Han har vuxit upp på Ravenswood, som en i familjen men samtidigt alltid väldigt tydligt inte helt en i familjen eftersom han ju är (huuuu) den oäkte sonen. För syskonen Ware har detta aldrig varit något konstigt, men för Ben själv har det hela livet varit något som definierat honom: en av dem, men aldrig helt en av dem, och kommer aldrig att vara godkänd i de aristokratkretsar där resten av syskonen Ware rör sig. 
Ben har nu varit ute i Napoleonkrigen tillsammans med Devlin, och har under den tiden varit gift, fått en dotter och blivit änkling, så nu är han ensamstående pappa med en liten dotter som heter Joy.

Nu är det sommar, och lady Jennifer Arden är på ett flera veckor långt houseparty på Ravenswood, tillsammans med många andra (och ja, vi får veta exakt vilka, och var de är och gör, och vem de gör det tillsammans med...) och har varit lika sprudlande social som alltid där hon sitter i sin rullstol omgiven av trevliga och pratsamma människor. Men hon har dragit sig undan en stund, för att vila sitt ben som värker, och få vara tyst en stund. Och då gör hon det som hon gör ibland, mot sina läkares råd och aldrig så att någon ser: hon tränar att gå på kryckor. Det går inte bra, det gör ont och det är jobbigt, men hon vill så gärna kunna gå... 
Det hon inte vet den här gången är att Ben Ellis också dragit sig undan sällskapet lite och sitter och njuter av tystnaden i rosenträdgården han också. Och han råkar se hennes vinglande försök med kryckorna. Det blir lite pinsam stämning, för han kan inte dra sig undan och låtsas som att han inget sett, för hon har sett honom också. Så de tvingas sitta ner och prata lite, för det vore oartigt annars. Men det som de bägge trodde skulle bli en jobbig och plågsamt artig stund blir något helt annat, för konstigt nog har de inte alls svårt för att prata med varandra, och lika konstigt känns det helt ok att direkt prata om saker de aldrig pratar om med någon annan. De finner varandra, helt enkelt. Och så har ju Ben den egenheten att han bara inte kan se ett problem eller något som behöver fixas utan att själv fixa det eller försöka komma med en lösning på problemet. Nu, eftersom de verkar kunna prata om allt, så tar han upp hennes missformade ben (något som annars aldrig görs) och frågar om hon inte brukar rida trots benet? Det borde ju gå? Eller om hon har provat att köra med häst och vagn? Hon får ju alltid sitta still, men att köra borde ju fungera och ge henne mer frihet? Och finns det inte några bättre kryckor? Någon sko som kunde stödja hennes fotled bättre? Och en rullstol hon själv kan styra?? Jenny blir helt överväldigad. Arg först, för att han tar upp det, men sen går tankarna igång, för tidigare har alla i hennes familj alltid bara försökt skydda henne, bära henne och göra henne glad trots hennes påtvingade stillasittande liv. Aldrig har någon kommit med idéer om att hon kunde göra annat än bara sitta still (hon är ju så ömtålig och skör, och hon var så nära att dö den gången när hon var liten och sjuk), och hon själv har aldrig vågat tänka längre än kryckorna. Men... finns det möjligen hopp om lite frihet även för henne?

Nej, det är inget ta-daaa-Jenny-släpper-kryckorna-och-kan-dansa-och-springa-maraton-moment. Men det kommer att bli små förändringar som betyder mycket för hennes liv, självkänsla och frihet, och det är fint att läsa om. Och så blir hon och Ben såklart kära i varandra. Och det är, också såklart, helt olämpligt eftersom hon ju är syster till en hertig och han bara den oäkta sonen till en earl. Men vet ni vad: det löser sig. Det här är ju romance.

Titel: Always Remember
Serie: Ravenswood #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2024