De förlorade ordens bok

Jag kunde ha älskat den här boken, för det är en väldigt lockande miljö: vi är i Oxford i slutet av 1800-talet. Universitetsmiljö kryllande av kloka, belästa människor, av studentkappor, vita skägg, konstiga etikettsregler, besök på Bodleian Library - och så mitt i allt detta den plats, Skriptoriet, där man skapar den första Oxford English Dictionary. Ord samlas på speciella kort som sorteras in i specialbyggda fack längs hela husets väggar. I mitten står ett stort bord, och där sitter ordboksredaktörerna och deras assistenter.
Ord skickas från volontärer (som är en stor mängd lärda personer), och ska sedan beläggas av skrivna citat, sorteras, diskuteras... Citaten ska granskas källkritiskt genom att hitta böckerna de kommer ifrån, synonymer ska hittas... det är en enormt stor apparat, och det tar tid att fastställa vilka ord språket består av och hur de ska definieras. I bokens början har man en stor fest när första bandet i verket släpps, det som innehåller bokstäverna A och B, och då har det gått ca 10 år sedan arbetet satte igång. Många av redaktörerna och assistenterna kommer inte själva leva att se slutet på sitt arbete.

Under det där arbetsbordet i Skriptoriet sitter Esme, dotter till en av ordboksredaktörerna. Hon är bokens huvudperson, och när boken börjar är hon bara ett litet barn. Eftersom vi får läsa allt ur hennes perspektiv med ett barns förståelse så tog det ett tag innan jag började förstå dels hur ordboksarbetet gick till, dels att personerna och arbetet jag läser om faktiskt baserar sig på verkliga personer och händelser när Oxford English Dictionary kom till.

Skriptoriet är den bästa platsen i världen enligt Esme, och där känner hon sig trygg. Hennes värld består också av huset som Skriptoriet hör till, det vill säga chefredaktören mr Murrays hus och familj med elva barn, och tjänstefolk varav Lizzie, pigan, är en viktig person i Esmes liv.

Esme börjar som liten samla på de förlorade orden. Det kan vara excerptlappar som tappats, eller dubbletter av citat. När hon blir äldre och själv börjar arbeta som assistent i Skriptoriet så börjar hon aktivt samla de ord som inte får komma med i ordboken. Det är detta boken handlar om: hur hon alltmer börjar förstå att orden som finns i boken definieras av en viss sorts människor, större delen lärda vita män. Att andra ord inte kommer med. Orden som används av dem utan utbildning, de med tungt kroppsarbete, de som aldrig läser. De fula orden, de billiga orden, de som inte är lika fina. Och många ord som handlar om kvinnor och kvinnoliv. Dessa ord kommer inte med i ordboken, och vad gör det med språket? Betyder ord olika saker för män och kvinnor, i olika miljöer?

Det här låter ju som en fantastisk bokidé i en fantastisk bokmiljö. Ändå är den tråkiga sanningen att jag bara läste halva boken, gäspade käkarna ur led och sedan gav upp. Varför?

Jo – för det blir för mycket av orden. Det räcker inte att få sporadiska delar av Esmes liv, och även om show not tell är att föredra så blir det här lite för mycket som händer utanför det som berättas, saker som jag själv bara ska ana mig till. Esme skickas t ex iväg till en internatskola och har det inte alls bra där förstår jag som läsare, men jag får inte veta ett dugg mer än att hon inte vill åka dit och har dåliga minnen därifrån när hon väl får komma hem. Däremot får jag veta väldigt, väldigt mycket om sorteringen av ord och korrespondens i Skriptoriet - det blir för mycket diskussioner kring ord, excerptlappar och citat och alldeles för lite berättelse för mig.

Det som också blir konstigt är att läsa den svenska översättningen av en bok där orden har en så stor betydelse. Vi får en svensk översättning av orden, och eftersom de engelska orden liksom ska bära den här berättelsen framåt blir det ibland bara konstigt. Det första ordet som Esme sparar till De förlorade ordens bok är bond-maid. Det är vad jag förstår en slags livegen piga, kan dra åt lite sexuellt utnyttjad också, men framför allt en person som har ett väldigt låst liv. Den svenska översättningen av ordet blir här deja. Vilket inte är samma sak, utan mer för tankarna till rödkindad mjölkerska eller något liknande. Översättaren var tvungen att hitta ett ord som var någon typ av piga, som dessutom började på någon av alfabetets första bokstäver, så det här är en medelväg. Men det här är genomgående i boken – orden som diskuteras bär handlingen, men när de har måst översättas till svenska så haltar det.

Den största invändningen är dock att jag får för mycket ordboksfakta och för lite människoliv.

Titel: De förlorade ordens bok
Författare: Pip Williams
Originaltitel: The Dictionary of Lost Words
Översättning: Annika Sundberg
Utg år: 2022
Förlag: Historiska media

Glömda om söndagen

Justine är 21, och jobbar som vårdbiträde på äldreboendet i den stad hon är född och uppvuxen i. Hennes kusin Jules, som hon vuxit upp tillsammans med (deras bägge föräldrar omkom i samma bilolycka när Justine och Jules var små), kan inte förstå hur Justine kan nöja sig med detta. Stanna kvar här? När Paris finns? Han kan själv inte vänta på att få komma iväg härifrån och börja det riktiga livet, som helt klart finns någon annanstans än i den här sömniga hålan.

Men grejen är att Justine inte vill flytta, inte vill jobba någon annanstans - hon tycker om sitt jobb väldigt mycket. Det hon gillar mest är att höra de boende berätta om sina liv. Hon tröttnar aldrig på att lyssna på deras berättelser. Och de är såklart många - det här äldreboendet, precis som alla andra över hela världen, är fullt av människor med levda liv, långa livserfarenheter, mängder av minnen av allt det där som är ett liv: kärleken, intressena, barnen, familjen, besvikelserna, tragedierna... allt. Och det är det här jag tycker den här boken handlar om, och det som gör att jag gillar den mycket.

En av dem som bor på boendet är Hélène, som är nästan hundra år gammal och Justines favorit. Hélène är inte närvarande här och nu - nej, hon sitter i sitt sinne på en strand en solig sommardag, och väntar på att hennes kärlek Lucien och deras dotter ska komma tillbaka från sitt bad. Solen lyser på henne, och hon berättar för Justine om andra människor hon ser på den där stranden.

Men det hon också berättar, fast i brottstycken och skärvor, är sitt liv. Minnena kommer som fragment, och Justine har hört dem alla många gånger, och har kunnat pussla ihop Hélènes berättelse. Hon skriver nu ned den i en blå anteckningsbok, och vi får läsa det hon skriver om Hélènes stora problem med att som barn aldrig kunna lära sig läsa. Det gick inte. Hon ville så gärna, men bokstäverna bara hoppade runt för henne. Så när Lucien dyker upp i Hélènes liv så är det som hon får ett nytt liv eftersom han lär henne att läsa punktskrift med fingrarna. Sedan kommer kriget, tragedierna och eländet, och vi får läsa om det också.

Jag tycker väldigt mycket om att läsa om Hélène och Lucien! Och om de andras berättelser, de på boendet vars liv bara skymtas för oss. Titelns "glömda på en söndag" är de på boendet som aldrig får besök av sina familjer eller släktingar, och det finns en liten sidohistoria här om hur någon från boendet ringer anonyma samtal till de anhöriga för att berätta att deras släkting gått bort, och kan de komma för att ordna upp med begravning, papper och så vidare? Släktingarna kommer - och upptäcker att den som sades vara död är hur levande som helst, och väldigt glad att äntligen få besök.

Sedan finns det ytterligare en berättelse i den här boken, och det är den om Justine och Jules och bilolyckan som gjorde dem föräldralösa. De har vuxit upp tillsammans med sina farföräldrar som alltså miste bägge sina söner (de var tvillingar) på samma gång, och har måst leva med sorgen över detta samtidigt som de fått ansvar för sina barnbarn. Den här berättelsen ger mig mindre och är lite väl överdramatisk kan jag tycka. 

Läs boken för Hélènes och Luciens, och alla andras, berättelser! Läs den också för Valérie Perrins alldeles fantastiska språk! Det är en njutning att läsa. Jag började på Färskt vatten till blommorna för några år sedan men kom inte in i den då - jag måste ge den ett försök till, tror jag, och även boken Tre. De skrevs ju efter den här Glömda om söndagen som alltså är Perrins debutbok. Imponerande!

Titel: Glömda om söndagen
Författare: Valérie Perrin
Originaltitel: Les Oubliés du dimanche
Översättning: Sara Gordan
Utg år: 2024
Förlag: Éditions J

Highfire

Som alla läsare av den här bloggen vet så älskar jag att läsa om drakar. De elaka och onda (Smaug et al), de kloka och fina (Temeraire & Co, åh älskar Temeraire), de oändligt högtstående, långtlevande och rätt snobbiga som ändå nedlåter sig till att bli partner med en människa (t ex Tairn, som mer än gärna drar hela sin fina ättelängd i tid och otid)... det finns så många olika.

Och så har vi Vern.

Vern är, vad han vet, den siste draken. Och hur kul är det? Särskilt som han helt tappat tron på människorna. Aldrig mer ska han lita på eller ingå partnerskap med någon människa - det slutar ändå alltid med elände, förräderi och ett uppbåd av våldsamma människor som utrustade med facklor och vapen ska döda drake. Han har varit med om det så många gånger under de tusentals år han levat, och han är less.

Så han håller sig för sig själv i sitt träsk. Bingear tv-serier, försöker äta kolhydratsnål kost men misslyckas eftersom han älskar frukostflingor, klär sig gärna i over-sized t-shirtar med Flashdancetryck (han älskar filmen Flashdance, och man får exakt veta varför i boken. Det har inte med dansen att göra, utan mer... ja, sånt som en ensam han-drake drömmer om). Och så dricker han kopiösa mängder med Absolut vodka. Han påminner mig både om Shrek och om Murderbot. 

Det som nu händer i Verns liv är Squib. Squib heter egentligen Everett, är väl i 15-årsåldern och är lite på glid i tillvaron. Han vill så gärna vara den gode son hans älskade mamma tycker han är, men lyckas inte riktigt, och nu är han på väg att ta första steget in i den kriminella världen för att kunna tjäna ordentligt med pengar. Grejen är bara att hans första skumma jobb går helt åt fanders när han hamnar i en uppgörelse mellan en korrumperad (och genomond, fullkomligt vidrig) polis och en småskurk. Det är mörkt, lerigt, fullt av ormar och insekter (vi är i Lousianas våtmarker) och plötsligt är det bukar som skärs upp, tarmar som trillar på marken och brutalt mord. Och explosioner. Och så... Vern. 

Vern räddar Squib från katastrof. Det var inte riktigt meningen, och eftersom Vern vill fortsätta leva ensam och ostörd och framför allt hemlig i sitt träsk så tänker han nu raskt elda ihjäl den här unge människan så att han inte sticker iväg och skvallrar om att "det finns en drake ute i träsket!!" vilket ofelbart skulle leda till det där vanliga med "arga människor, facklor och vapen". Men precis när Vern öppnar gapet för death by fire-grejen.... så kommer krokodilerna. De har haft ett eget möte och bestämt sig för att här och nu ta upp vissa orättvisor med den där stöddige drak-typen som tror han är något. Death-by-fire blir avbrutet. Åtminstone för Squib.

Alltså. Den här boken liknar inget annat jag läst. Vänskap mellan en deprimerad drake och en ung smart kille som det håller på att gå snett för - jättefint men framför allt roligt att läsa om. Men det här är bara en del av boken som också innehåller massor av action - här är skurkiga skurkar som vill ta över om inte världen så åtminstone varandras syndikat. Här skjuts och lemlästas och dödas hej vilt, och den där polisen jag nämnde är så vidrig att han nästan inte går att läsa om. Ibland tar vapnen och dödandet över för mycket, och jag hade hellre velat läsa mer om hur Verns och Squibs vänskap utvecklas (för jo, det gör den, trots att Vern lovat sig själv att aldrig mer lita på en människa).

Men det som nog kommer att stanna kvar efter den här boken är bilden av en ensam drake som gång på gång på gång kollar på Jennifer Beals i Flashdance, scenen där hon får vatten hällt över sig, för om man kisar med ögonen och kollar på ett visst sätt så ser det i någon tiondels sekund ut som att hon har vingar på ryggen. Tydligen.

Titel: Highfire
Författare: Eoin Colfer
Utg år: 2020
Förlag: Harper

The House in the Cerulean Sea

Linus Baker lever det alldagligaste av liv: han lever ensam i sitt lilla grå radhus i en rad av hundratals likadana hus, han tar bussen varje dag till jobbet på ett kontor. Han lever ensam, om man inte räknar katten som bestämde sig för att flytta in hos honom för några år sedan, och som bäst tydligen kan beskrivas som ett ting av ondska. Hans granne är utsökt otrevlig, arbetstempot på kontoret är högt och rasterna är få och extremt klockade, det regnar jämt, han har problem med både vikt och blodtryck och har väl egentligen för mycket att göra på jobbet. 

Fast det han jobbar med är definitivt inte alldagligt: han är inspektör av barnhem för barn med magiska förmågor. Och nu blir han, helt utan förvarning, uppkallad till Extremely Upper Management, det vill säga de chefer som är så höga att de nästan känns mytologiska. Och dessa chefer ger honom ett uppdrag som är så hemligt att han inte får andas om det till någon: han ska under en månads tid på plats inspektera det barnhem som heter Marsyas Island Orphanage, som i sig är så hemligt att Linus aldrig har hört talas om det förut. 

Han reser dit med tåg, och resan tar många timmar. Och under tiden blir världen allt mer i färg och det slutar regna, och när han kommer fram har han kommit till havet, the Cerulean Sea. Här ligger då barnhemmet på en ö, och där bor bara sex barn. Men vilka barn...! Ett av dem är ett klassiskt slemmigt tentakelmonster som gärna vistas under sängar, men som nu fått veta att han inte behöver bli det alla förväntar sig. Han skulle t ex kunna bli springpojke på hotell, det vi väl kallar piccolo men som här benämns bellhop. Och han tränar nu så ofta han kan på att bära väskor, tvätta kläder och be om dricks. Ett annat av barnen är Antikrist, och jadå, han kan ryta ut domedagshotelser om allas död och få röda ögon och vara allmänt läskig - men gillar också 50-talsrock på klassiska vinylskivor. 

Det är väldigt speciella barn. Och föreståndaren på barnhemmet, en Arthur Parnassus, har ett tålamod som är oändligt samt en särdeles pedagogisk begåvning. Vår Linus ägnar de första dagarna på barnhemmet åt att vara rädd för allt och alla (men hallå... antikrist liksom, tänk Damien och Exorcisten och alltihop) men lugnar snart ner sig och gör det inspektörer på Department in Charge of Magical Youth aldrig får göra: blir känslomässigt engagerad. I barnen, i havet, i huset, i alltihop men alldeles särskilt i barnhemsföreståndaren.

En bok med mycket humor men framför allt med en underbar miljö och stämning - jag skulle vilja bo på det där barnhemmet, med det där havet utanför. Och jag har nog aldrig läst någon liknande bok - det är lite som feel-good fast med magi, eller som en fantasy-internatskole-roman, eller relationsroman med både svärta och Monty Python... 
Och författaren T.J. Klune har skrivit fler böcker, som det verkar alltid i gränsland fantasy/sf/romantik och alltid med gay- eller HBTQ-karaktärer. Jag ska läsa fler!

Titel: The House in the Cerulean Sea
Författare: T.J. Klune
Utg år: 2020
Förlag: Tor Books

Om uträkning av omfång 5

Jag har läst vidare i Balles septologi Om uträkning av omfång, nu bok 5 i ordningen. Och jag känner fortfarande samma kluvenhet som jag skrev i inlägget om bok 1-4 (som du kan läsa här) - jag vet inte om jag gillar de här böckerna eller inte. Ändå läser jag vidare. Det är något med omöjligheten i det hela som lockar. Och så är böckerna tunna och snabblästa, och när jag nu läst fem böcker så kommer jag ju läsa de två sista när de kommer för att se om jag får något slags avslut.

Bok 5 handlar egentligen om samma tema som bok 4 gjorde: vad gör människor egentligen med sin tid när det inte längre finns några måsten kvar? När pengar inte är något problem? Och hur byggs nya samhällen upp när förutsättningarna ändras? Vad styr? Vem styr? 

Det har nämligen flyttat in ett väldigt stort antal människor (alla fast i den 18 november) i någon typ av nedlagt forskningscentrum i centrala Europa. Tara är en av dem, och hon får snart en slags funktion som arkivarie. Har man all tid i världen så kan man ju lägga den på att forska om diverse olika ting, så det är det 18-november-människorna gör här. Och Tara arkiverar deras forskning. Vilket vi verkligen, verkligen får veta: en stor del av boken handlar om något så urbota tråkigt som hur man resonerar kring kategoriseringen av all denna forskning. Jag skumläste, och gäspade, och tänkte att jo, ja, här finns säkert någon klok tanke om att ta med alla dessa kategoridiskussioner, men jag begriper inte den tanken och jag intresserar mig inte alls och när ska det hända något?? Det som händer är att åren nu börjar gå väldigt snabbt (eller, ja, det är fortfarande 18 november, men det går väldigt många dagar mellan varje "dagboksinlägg" som Tara gör) och jag börjar mer och mer undra var och när det här ska ta slut? Vad händer när folk dör i den 18 november? Kommer vi någonsin att få reda på något varför eller det är inte längre intressant? 
Jag kommer läsa bok 6 och 7 också, men kommer garanterat att skumläsa vidare om det ska fortsättas med sidlånga diskussioner om kategorier och termer, och alla dessa namn på personer som gör och tycker saker. (Det var länge sedan i böckerna jag höll reda på någon annan än Tara och de två personer hon hittade först - nu är där hundratals.) Det är den där märkliga kluvenheten: jag både gillar och inte gillar, har egentligen redan ledsnat men måste läsa vidare för att få veta.

Titel: Om uträkning av omfång 5
Serie: Om uträkning av omfång #5
Författare: Solvej Balle
Originaltitel: Om udregning af rumfang V
Översättning: Ninni Holmqvist
Utg år: 2024
Förlag: Wahlström & Widstrand

Poster Girl

Spännande med en ny dystopi av Veronica Roth! tänkte jag och började läsa om Sonya Kantor som sedan tio år lever i ett giganto-fängelse i storleksordningen "inmurad del av stad". Det här är tiden efter att den klassiska dystopi-regimen har störtats av rebeller, och efter att alla ledare avrättats eller satts i fängelse, och den superteknologi som användes för att övervaka alla människor har avvecklats och även om den i viss mån finns kvar så misstros den eftersom den hör ihop med regimen. Detta är alltså inte typ fjärde boken i en serie där de föregående tre delarna har handlat om och avslöjat hur det dystopiska samhället fungerat och sedan raserats och så skulle detta vara lite av en epilog - nej, här hoppar alltså Roth direkt på "efter". Och jag känner mig lite snuvad på konfekten samtidigt som jag blir nyfiken på idén.

Sonya var ung när hon fängslades, och hennes enda brott var att hennes föräldrar var höjdare i regimen som störtades. Själv var hon alltså "the poster girl", flickan som på affischer personifierade hur lyckliga alla var i det perfekta och kontrollerade samhället. Hon har kvar sin "insyn" (insight) som är ett slags implantat i hjärnan, via ögat, och som när det begav sig dels funkade på ungefär samma sätt som våra mobiltelefoner gör nu med ett ständigt informationsflöde, men också var ett sätt att kontrollera vad hon gjorde. Gjorde hon goda gärningar, typ hjälpte äldre över gatan, så fick hon poäng, gjorde hon fel fick hon poängavdrag. Fel var att göra elaka saker obviously men värre var att kritisera regimen. Nu funkar inte den där "insynen" längre, men sitter kvar i hennes huvud eftersom den inte går att ta bort igen. Och hon saknar den. Hon gillade att tjäna ihop DesCoins på att vara duktig, och det var så praktiskt att hitta information. Hon saknar överhuvudtaget det gamla samhället. Och sin familj. Men här sitter hon, fängslad.

Tills det är en man som söker upp henne i fängelset, och ger henne ett uppdrag: hon ska hitta en liten flicka som försvann för flera år sedan, innan regimen föll. För att kunna göra det så får hon för korta stunder lämna fängelset och ge sig ut i samhället. Och hon går alltså med på detta, ger sig ut och detektivar lite efter försvunna tjejen, ser hur det samhälle hon minns har raserats men får också veta sanningar om hur det var förut, på riktigt. 

Det är en helt OK story, men jag känner fortfarande att jag gärna hade velat vara med från början i det här intressanta världsbygget, och inte bara efteråt när allt redan har hänt. Sonya har blivit en hård och bitter person (ja, tio år i fängelse för något hon tycker hon är oskyldigt anklagad för) och även om jag förstår det så tycker jag inte särkilt mycket om henne. Jag hade velat lära känna henne då och upptäckt sanningarna bakom regimen och samhället tillsammans med henne medan det fortfarande fanns kvar.

Titel: Poster Girl
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Poster Girl
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2024
Förlag: Modernista

Svartstick

Paula kommer till en kursgård i Dalarna - hon ska vara med på en sommarkurs i svartstick, ett slags broderi. Hon är egentligen inte jätteintresserad av broderi, utan mer av att "vara på kurs". Hon brukar åka på kurser i diverse ting, men väl på plats struntar hon högaktningsfullt i det kursen lär ut men tycker om att falla in i kursrutinerna med mat på särskilda tider och ett rum att dra sig tillbaka till för att undvika kontakt med övriga kursdeltagare. Helt ärligt så blev jag mest irriterad på Paula när jag läste, och det blev inte bättre när jag fick veta mer om hennes liv i övrigt heller, allt hon inte vill bestämma, allt hon drar sig undan. Hon mår inte bra, det begriper jag, men jag vill mest bara säga åt henne att skärpa sig, och det är nog inte alls det jag är tänkt att känna.

På kursgården bor och jobbar Gunni. Hon har bott där i större delen av sitt liv - hennes mamma jobbade i köket på den tiden det var folkhögskola här. Gunni kan varenda skrymsle på gården, och ser till att allt går rätt till. Även om det är en sträv och avig kvinna gillar jag henne, och av de tre kvinnorna i boken är det Gunnis liv jag gillar att läsa mest om. Särskilt om hennes förhållande till den där mamman som är en ytterst krävande person, och som Gunni bara ger och ger utan att det verkar som att hon får något tillbaka.

Den tredje kvinnan vi får läsa om är Anita, och det är utdrag ur hennes dagbok från slutet av 1950-talet när hon som ung kvinna fick jobb i nya snabbköpet i samhället folkhögskolan/kursgården ligger utanför. Det är modernt tänkande i det där snabbköpet - ägaren Bengt har varit i Amerika och lärt sig hur det ska gå till, och Anita är djupt imponerad av honom, det nya, allt amerikanskt, allt modernt, och hon blir kär. I alltihop egentligen, men mest Bengt. Fast han är gift.

Även om det fanns delar av den här boken jag gillade så blev jag rätt besviken. Jag gillade Blybröllop av Paborn (har inte läst ngn annan av henne) mycket, och även om en del av den svarta humorn från den finns även här så räcker det inte. För mig blir det tre skilda berättelser om tre kvinnoliv, där sammanknytningen känns lätt krystad. Och av de tre är det egentligen bara Gunni som intresserar mig - jag hade hellre läst en hel bok om bara henne, hennes uppväxt, hennes förlorade kärlek och nuvarande rätt bittra liv - medan Anitas berättelse möjligen kunde varit med som lite bakgrund och Paulas helst inte alls.

Titel: Svartstick
Författare: Sara Paborn
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag