The Goblin Emperor

Maia är son till alvernas kejsare, men har bara träffat sin pappa en enda gång och då egentligen endast på avstånd. De senaste tio åren har han bott på en avlägsen gård tillsammans med någon slags släkting som fått jobbet som förmyndare-åt-omöjlige-hobgoblin-sonen som en bestraffning och som tar ut all sin livs besvikelse och bitterhet på Maia. Aldrig får Maia komma till hovet, aldrig får han höra till och aldrig får han någon som bryr sig om hans stora sorg efter mamma som dog när han var bara åtta år.

Det var när mamma begravdes som var det där enda tillfället Maia fick "träffa" sin pappa. Innan dess bodde Maia med sin mamma på någon annan avlägset belägen gård, lika ovälkommen på hovet. Grejen är nämligen att Maias mamma är goblin, och äktenskapet mellan alvkejsaren och henne var ett resonemangsäktenskap för att främja freden mellan alvernas land och goblinland. Kejsaren avskydde sin goblinfru och sonen som inte alls hade behövt bli till (det fanns redan tre arvtagare till tronen sedan tidigare äktenskap) och ville inte ha dem i sin närhet eller se dem mer någonsin.

Så nu får Maia helt oväntat beskedet att hans far har dött i en luftskeppsolycka. Och inte bara han - även de tre äldre bröderna, arvtagarna alltså. Vilket innebär att Maia nu blir kejsare över allting. Framlidne pappa alvkejsaren hade blivit tokig om han fått veta. Lämna över allt till en goblin? Kan han ens hantera gafflarna i rätt ordning? Vet han vilka personer som är viktiga och varför? Hovintriger och politik?

Bra förutsättningar för en bra bok, tänkte jag. Och jadå, det är bra och mycket tillfredsställande när Maia visar sig (med lite hjälp i början) förstå sig på både politik och finare hovintriger alldeles utmärkt och ger bra svar på tal. Och när han dessutom har nya friska synsätt på gamla förlegade traditioner och mossiga åsikter och ändrar på diverse "men-så-har-vi-ju-alltid-gjort-förut".

Men.

Att hitta allt det som jag faktiskt tycker om i denna skog, denna trassliga djungel av omöjligt stavade namn och benämningar på allt från rådssalar till titlar till religionsdetaljer till ännu fler namn (som dessutom är olika beroende på vilken situation de befinner sig i) visade sig snart vara nästan omöjligt. Det är ett komplicerat världsbygge, och allt (och alla) har främmande termer. Det är också ovanligt många personer att hålla reda på även för att vara fantasy, och även om det finns en namn- och ordlista längst bak i boken gav jag redan efter några kapitel upp att försöka hålla isär vilka de olika personerna var.

Och sedan ledsnade jag också ganska snart på att handlingen enbart bestod av just detta: Maia kommer oväntat till hovet och tycker att det mesta är främmande och konstigt och svårförståeligt. Maia lär känna hur det går till, vilka som styr, hovintriger som är igång och rådande politik. Maia deltar i det. Och alltså består hela boken av hovintriger och politik i en enda namnfasansväckande sörja, och av intressanta konflikter och motsättningar (hallå? ensam halv-goblin i ett hov av ljushyllta, högvuxna alver?) blir det inte mycket.

Så tyvärr - jag är rätt besviken.


Titel: The Goblin Emperor
Författare: Katherine Addison
Utg år: 2014
Förlag: Tor
Köp den till exempel här eller här

Kvinnan i fönstret

Det här var en rasande-fart-bok, en sån där bara-lite-till, bara-lite-till, oj-hoppsan-är-klockan-såååå-mycket??-bok. En psykologisk thriller med en del twister som jag anade några men ett par inte alls.

Anna Fox tillbringar sina dagar med att dricka vin, dricka vin, äta tabletter för att bli lugn och äta tabletter för att bli pigg och äta tabletter för att kunna somna och äta tabletter för att motverka att hon äter så många tabletter, och givetvis ska hon inte ta alla dessa tabletter med alkohol. Vilket hon alltså gör. Typ tre, fyra, fem flaskor vin om dagen. Det är alltså ganska sluddrigt och slirigt i Annas liv. Och jag blir nästan illamående bara av att läsa om allt gift hon häller i sig.

Men längre in i boken får vi veta varför hon lever som hon gör, och att allt detta drickande och knaprande är hennes sätt att försöka överleva en dag till, och en dag till. Det, och schackspelande på nätet, och filmtittande, och chattande med andra på ett nätforum, och att genom fönstren följa grannarnas liv. Annas eget liv är nämligen helt begränsat av husets fyra väggar. Hon går aldrig ut. Hon klarar inte av känslan av den väldiga himlen ovanför henne. Hon kan inte ens öppna ett fönster. Och så har hennes liv varit i snart ett år - tidigare jobbade hon som barnpsykolog, och bodde tillsammans med Ed och dottern Olivia i det stora huset i New York.

Det är det där att hon tittar på grannarna som sätter igång alltihop. Särskilt den nyinflyttade familjen Russell i huset på andra sidan parken. Anna får se någonting som gör att hon faktiskt måste ringa larmcentralen fast hon är ordentligt full, och att hon faktiskt måste ge sig ut själv i parken fast hon aldrig går ut.

Korta kapitel, snyggt upplagt, tillbakablickar till då, chattar, filmreferenser och riktigt spännande. Jag gillade den verkligen!


Titel: Kvinnan i fönstret
Författare: A.J. Finn
Originaltitel: The Woman in the Window
Översättning: Klara Lindell
Utg år: 2018
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

The Broken Eye

Dags att skriva om nästa tjocktjocka fantasybok i den där semesterläsningshögen. (nä, det blir inte så där himla mycket action på bloggen om jag ska hålla på i fantasy-grottar-mode, jag vet)

Det här är bok tre i serien Lightbringer (jag har skrivit om bok 1 The Black Prism här och om bok 2 The Blinding Knife här) och vi har ännu inte fått veta vem som är den där "lightbringer". Inte egentligen, och han som alla andra tror är det är inte helt säker på det själv.

Vi får läsa vidare om huvudkaraktärerna Gavin, Kip, Kerris och Teia plus en hel del andra, och av dessa gillar jag helt klart mest att läsa om Gavin. Han har det helt miserabelt, faktiskt. Från att ha varit en religiös galjonsfigur, med fantastisk magi utan slut (kunna göra.  saker bara genom att omvandla hela spektrats färger till fysiska former), med makt och flyt och inflytande och allt så sitter han nu kedjad vid en åra som galärslav nummer 6. Han har tappat all magi och verkar bortglömd av världen. Vad hände??? Är allt kört? Nja. Gavin ror på genom stora delar av boken och får bra axelmuskler, men när jag lägger ned denna bok 3 är han ännu värre ute.

Kip jobbar vidare med sin utveckling från överviktig oviktig tonårskille i bortglömd landsända till att vara stark, snabb, duktig på att slåss, duktig magiker och någon som förtjänat nicknamet "Breaker". Han är fortfarande ganska gnällig i sina inre monologer men om han bara rätar på ryggen och inser att han är rätt oövervinnerlig så blir det nog bra, det hela.

Teia är den som mest har att göra med titelns "The Broken Eye" som är en gammal lönnmördarsekt som troddes vara utrotad. Det är den definitivt inte. Teia, som kan använda den osynliga färgen "paryl" i sin magi som då funkar som någon slags röntgenstrålar, rekryteras till detta the Broken Eye samtidigt som hon spionerar på dem i ett under cover-uppdrag.

Karris får mest hålla på med saker hon egentligen inte vill hålla på med, samtidigt som hon undrar var nyblivne maken Gavin håller hus.

Utöver dessa figurerar förstås en myriad andra personer som smider mer eller mindre lömska planer, det föds gudar och det krigas och det intrigeras och det är en på tok för tjock bok. Jag gillar tjocka böcker om det finns fog för att de är tjocka. Här är det många ställen det inte händer så där värst mycket, och det tog mig sju svåra år att ta mig igenom boken. Men när det händer grejer så är det himla bra, och jag tycker mycket om personerna. Så jag håller på att samla energi till att ta mig an fjärde boken. (som tydligen inte sistai serien, det ska komma en femte bok också) Jag kan ju inte bara lämna Gavin där i sitt elände, och jag måste ju veta vem som är "Lightbringer" och vad det innebär!


Titel: The Broken Eye
Serie: Lightbringer #3
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2015
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

The Dagger and the Coin bok 3, 4 och 5

Hej bloggen, och hej semesterläsninghögen som ligger och tittar på mig med förebrående blick. Högen som består av fortsättningsböcker på fantasyserier som alltså är det jag ägnat min semester åt. Eller, ja, den tiden som jag faktiskt läste och inte satt och glodde rakt ut på något vatten eller så. Eller ner i min telefon (till exempel presenterades Puzzledom för mig av dottern... illa gjort). Och hur rafflande är det egentligen att vare sig skriva om eller läsa om bok 3, 4 och 5 i en fantasyserie på engelska som mig veterligt aldrig kommer att ges ut på svenska?? Nä? Nä. Så jag gör det enda raka i den här situationen och slår ihop de tre flugorna till en inläggssmäll:

The Tyrant's Law
The Widow's House
The Spider's War

Det handlar alltså om serien The Dagger and the Coin som jag skrev om bok 1 (The Dragon's Path) här och bok 2 (The King's Blood) här. 
Spoilervarning, förstås. Läs inte vidare om du tänker läsa bok 1 och 2.

Hela serien är sammantaget alldeles för lång med många rätt stillastående partier, och jag tycker inte alls om hur den slutar. Ändå läste jag alla fem böckerna eftersom jag tyckte om att läsa om de olika karaktärerna - främst Cithrin, Marcus och Geder. Och på några ställen glimrade böckerna till och blev verkligt bra fantasy:

• Till exempel när det faktiskt kom med en drake i storyn. De där drakarna regerade ju för länge, länge sedan och är mer myt och saga men resterna av deras civilisation styr fortfarande Dagger-and-Coin-världen. Och här vaknar nu en drake, som dock går in i en djup depression när den inser att dess värld sedan länge är borta. Alla den kände, alla vänner, alla släktingar, alla fiender, dess älskade, alla alla alla är borta. Klart att draken ifråga börjar med att supa skallen i bitar då? Klart den gör. Sedan puttrar den mest runt och är bitter och överlägsen, men alla ställen där den är med i storyn är bra ställen.
• När Cithrin uppfinner fantasyvärldens motsvarighet till sedlar. Jodå.
• När spindelsektens avhoppade präst inser sanningen om den där spindelguden och hur hela religionen kring den uppkom... det blir ytterligare en karaktär som får en livskris. 
• När Marcus träffar sin f.d. närmaste man Yardem Hane efter att denne sålt Marcus som slav och tagit över hans kompani? Det har gått ett antal månader, Marcus har varit på äventyr i djungeln och bergen (tänk Indiana Jones-ish) och bondat med en spindel-präst, men hela tiden gått och bittrat sig över att "när jag träffar på Yardem Hane... då!". Och så träffas de. Och dialogen....?!
• På alla sätt vedervärdige tyrannen Geder hamnar mitt i en förlossning som håller på att gå åt skogen. Alltså. Han har precis gett order om att hundratals barn ska offras i kriget - men det här barnet och den här mamman ska räddas. Till vilket pris som helst.
• Hur en drake hanterar det här med att få drak-harpuner urdragna ur kroppen och vingarna. (ja, ja, draken igen, men den är bäst i serien och med på alldeles för få ställen) 

Avslutad serie, check!

Titel: The Tyrant's Law + The Widow's House + The Spider's War

Serie: The Dagger and the Coin #3 #4 #5

Författare: Daniel Abraham

Utg år: 2013, 2014, 2016

Förlag: Orbit

Verdigris Deep

Det här är magisk realism - Verdigris Deep utspelar sig i vår egen värld, i ungefärlig nutid, men med magiska inslag. Jag tror att det är så jag gillar Frances Hardinge bäst (eller som i Lögnernas träd när det var vår värld fast för ca 150 år sedan). Hennes språk är hursomhelst som i alla hennes böcker alldeles fantastiskt. Hon får det enkla att bli fantastiskt, och kan i några meningar få en trist allmänning bakom en parkeringsplats att bli en spännande plats där vanliga sketna kundvagnar blir lurande, mystiska ting.

Ryan, Chelle och Josh har missat sista bussen deras ordinarie busskort gällde på, och de saknar pengar att betala biljetterna på nästa. Att ringa föräldrarna är inte aktuellt eftersom de är ute på olovandes äventyr, och framför allt Chelle vill inte hamna i problem (=få en utskällning), så Josh bestämmer (det är alltid han som bestämmer) att de ska gå in på den där allmänningen vid parkeringen eftersom han har en idé.

De kommer med bussen, fulla av lera och med svartnade, kladdiga mynt att betala med. Mynten kommer från önskebrunnen på den där ödetomten, och ....uh-oh, dem skulle de aldrig tagit. Det finns ett urgammalt väsen som bor i önskebrunnen, och när Ryan & Co tagit mynten andra människor kastat i samtidigt som de önskat sig något så blir det nu så att det är de tre som måste få önskningarna att inträffa. "Brunnshäxan" är dock inte så himla tydlig i sin kommunikation, så det tar ett tag innan Ryan förstår varför han nu har fått små ögon på sina händer, och innan Chelle förstår varför hon utan att kunna hjälpa det pratar andra, helt främmande människors tankar, och innan Josh begriper att det faktum att han får all elektricitet att gå åt fanders och explodera ska vara till någon hjälp för någon.

Ja, ja, det är rätt långsökt och komplicerat, det hela, och brunnshäxan kan dessutom tydligen bara prata samtidigt som det rinner vatten ur hennes mun (arble-garble-skvätt skvätt liksom), men det ger sig så småningom, och de tre brunnshäxetjänarna har ganska snart lyckats med att få en önskare att få den Harley Davidson han alltid velat ha, och med att få en misslyckad mim-artist på ett tivoli att få rätt mycket uppmärksamhet. Dock kör motorcyklisten och krockar, och mim-artistens tivoli blir helt demolerat, så alltihop drar ganska snabbt åt det där med "var försiktig med vad du önskar dig, rätt vad det är får du det" på ett dåligt sätt.

Äh, jag märker att hela boken låter totalt urflippad. Men den är bra, och handlar egentligen mer om vänskap och familjer och vad som egentligen är viktigt för människor som önskar sig saker, än om häxor och magi och allt det där. Även om det alldeles i början drar lite åt skräck med de där jämra ögonen som öppnar sig på Ryans händer, och en spegelbild i ett immigt badrum som visar något annat än hans eget ansikte.


Titel: Verdigris Deep
Författare: Frances Hardinge
Utg år: 2007
Förlag: Macmillan
Köp den till exempel här eller här

The Blinding Knife

Det tog mig ett tag att ta mig igenom andra boken i Lightbringer-serien - den är tjock, omständlig, full med personer och platser och beskrivningar plus att livet kastade distraktioner i ansiktet på mig så som semesteraktiviteter, gulliga småbarn och värme, värme, värme. Trots allt detta läste jag vidare, och ville läsa vidare, för det är fortfarande en intressant story, färgrik värld och komplexa karaktärer här och jag måste vidare, måste få veta.

En obligatorisk spoilervarning, dock. Har du inte läst bok 1 i Lightbringer men vill göra det, så sluta läs inlägget här eftersom det är svårt att skriva om bok 2 utan att avslöja viktigheter från bok 1.

Fortfarande är Gavin Guile (the prism) och hans son Kip de viktigaste och intressantaste karaktärerna. Gavin har precis förlorat en hel stad i kriget och har nu en sisådär 50 000 flyktingar på diverse olika båtar att ta hand om och hitta en plats för. Det är jobbigt. Ännu jobbigare är det när det under vattnet börjar röra på sig och ett havsvidunder tycker det är läge att lyfta huvudet och flexa sina muskler lite. Men, nåja, Gavin är duktig på det där med strid och att drafta färger, så han räddar alla flyktingarna undan monster och hittar en ö de kan bo på. (ön är redan befolkad av oerhört hemliga och undandragna seers, men skit i det, Gavin ler sitt sneda och charmiga leende och snackar omkull dem, så det fixar sig). Det som är riktigt jobbigt i Gavins liv är detta: han har tappat blått. Alltså, tappat som i att han inte längre kan se blått, eller "drafta" det eller någonting. Ingen kan få veta det, eftersom han är "the prism" och världen går åt fanders om han håller på att bli färgblind.

Kip har typ baksmälla, eller den motsvarighet till baksmälla man får när man sysslat lite för mycket med färgmagi och inte varit tränad för det. Omtöcknad tas han till huvudstaden och får genomgå "testet som avgör hur många färger han kan drafta och alltså avgör hans sociala status", som dock blir manipulerat av både en av dem som monitorerar det och av pappa Gavin som vill dölja testresultatet för omvärlden. Fortfarande förvirrad försöker Kip bli en av elitsoldaterna i the Black Guard, men blir mest bara slagen gul och blå. Det håller han på med boken igenom, men det är absolut intressantare än vad jag får det att framstå som. Dessutom är det Kip som har den där "blinding knife" i titeln, och han har listigt gömt den i ett oanvänt skåp i sovsalen för trettio black-guard-lärlingar. Idiotsäkert gömställe.

Och Karris då, Gavins ex? Hon följer med Gavin ut på havet bland havsmonster och flyktingar, för någon måste ju skydda karln. Men hon har listat ut något som han håller ytterst hemligt: hans bror Dazen dog inte då i kriget för 16 år sedan. Nej, Gavin håller honom fången i ett specialbyggt fängelse bara han själv känner till. Dazen har suttit ensam i ett rum som består av nakna, blå väggar. I sexton år. Har han gett upp än? Nejdå, han försöker fortfarande rymma. Är det detta som Karris har kommit på? Nej - det hon grunnar på är detta: är Gavin egentligen Gavin? Eller är han Dazen?

Bok tre heter The Broken Eye, och jag vet nu efter att ha läst bok 1 och 2 att det också är namnet på en urgammal lönnmördarsekt, som alla tror är utdöda sedan länge. Det är de inte, det vet jag och Kip och några till efter händelserna i bok 2. Jag läser vidare, och återkommer.

Titel: The Blinding Knife
Serie: Lightbringer #2
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2012
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

Vända hem

Wow! Carolina dyker tillfälligt upp ur fantasy-oceanen hon tycks ha försjunkit i för gott, och tar sig an en roman som handlar om vår egen världs Ghana och USA och slavhandel och familjehistorier och piskrapp och förnedring och smuts och elände och lite, lite kärlek mitt i alltihop också? Ja, minsann!

Fast ibland känns miljön i den här boken och det människorna gör mot varandra så främmande och så grymt att jag nästan tror att jag tagit mig an ännu en tjock fantasybok. Det enda som saknas är drakarna och de namngivna svärden.

Nå. Vi börjar på 1700-talet, i Fanteland (eller Guldkusten, eller så småningom Ghana). Effia och Esi är halvsystrar, men vet inte om att den andra finns. Effia blir gift med den engelska guvernören, och hennes kommande ättlingar stannar kvar i Ghana. Esi är tagen som slav, och förs över till Amerika, och hennes ättlingar lever där. Vi får följa en Effia-ättling och en Esi-ättling per generation, och alltså göra nedslag genom historien fram till våra dagar.

Det är lite som att läsa en novellsamling med en ramberättelse (den om systrarna), och varje persons berättelse känns ganska avslutad även om följande berättelser alltid på något sätt berättar om hur det gick för personen/släktingen i föregående kapitel. Jag tycker sällan att jag kommer någon av personerna särskilt nära - men jag får en bra inblick i slavhandeln och dess konsekvenser, och det är fascinerande läsning även om det förstås är tungt och jobbigt och vedervärdigt att försöka förstå och sätta sig in i hur vardagen och verkligheten för alla dessa människor var.

Det har gått ett par veckor mellan det att jag läste och det att jag nu skriver om boken (skyller allt på värmen och candycrush), och jag märker hur jag nu när jag tänker tillbaka på boken ser något annat som var viktigt i den som jag nog inte tänkte lika mycket på under läsningens upptagenhet med slavhandel, krig och vinsthunger: all denna kärlek som ändå finns. Den till sina egna (och andras) barn, den till en förälder, den till en syster eller bror, den till en plats och kanske den till någon annan människa som hjälp i en svår verklighet.


Titel: Vända hem
Författare: Yaa Gyasi
Originaltitel: Homegoing
Översättning: Inger Johansson
Utg år: 2017
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

The Black Prism

Det tog ett tag innan jag kom in i den här bokens magisystem, och det var lite besvärligt eftersom världsbygget mycket hängde ihop med det. Men personerna jag läste om var intressanta, så jag kämpade vidare.

Magin handlar om hur ljus bryts upp i olika färger. En del människor, drafters, har egenskapen att de kan förvandla en särskild färg i spektrat till materia. Vissa drafters kan förvandla två färger, och några mycket sällsynta drafters kan förvandla fler eller alla färger. Med denna "färgmateria" kan nästan allt göras: hus kan byggas, svärd skapas i en strid, saker göras hala, båtar eller flottar snabbt skapas, eller fallskärmar. Eller eld av infrarött, eller osynliga skärmar av ultraviolett. Komplicerat, som sagt, och ofta mycket svårt att se framför sig. Men makten i världen handlar om de olika färgerna, religionen baserar sig på dem, och mitt i alltihop har vi the Prism, en person som i sig själv kan bryta vanligt ljus till alla färger och av dem skapa ungefär vad som helst. Den som är prism lever i 7, 14 eller 21 år, och den nuvarande prism är Gavin Guile, som varit prisma/religiös galjonsfigur/kejsare i 16 år och alltså borde ha 5 år kvar att leva.

Boken börjar med att vi får träffa Kip, överviktig tonåring med få vänner och en mor som är drogberoende och mer borta än närvarande i Kips liv. Kips stad blir attackerad, och i attacken upptäcker han att han kan "drafta" grönt, och alltså har ihjäl ett antal människor med gröna spjut han inte riktig själv har koll på hur han gjort.

OK. Det här låter som inledningen på vilken standard-fantasy-bok som helst, låt vara med ett ovanligt färgrikt magisystem. Kip ska alltså upptäcka sina otroliga egenskaper, utvecklas och sedan utmana den onde prisma-figuren Gavin Guile??

Nä.

OK. Han upptäcker att han är Gavin Guiles förlorade son, och ska genom många äventyr i slutet på boken nå denne och försonas eller hämnas?

Ja, ja, jag har läst många fantasyböcker, det har jag.

Men nä. Nästan rätt. Kip är Gavins utomäktenskaplige son. Typ. Fast inget är som det verkar. Och det tar inte hela boken att få reda på detta, eller att de två träffas - allt det händer redan i inledningskapitlen. (och jag ba: men va? Vad ska nu resten av boken handla om??) Gavin Guile bygger raskt en båt av... eh, blått, och reser över havet för att träffa denne son. Med sig har han sitt ex, Karris. Hon är elitsoldat, och kan drafta rött och grönt, och hatar Gavin eftersom han gjorde slut för 16 år sedan, och när hon får veta att han har en son han inte visste om blir hon skogstokig och hoppar av båten.

Resten av boken, och serien, handlar inte alls om en Kip som sakta upptäcker sina krafter och utvecklas (även det faktiskt också händer). Nä, det handlar om hur hela det här färgbaserade samhället börjar knaka i fogarna. Det handlar om Gavin och hans bror Dazen, och det krig de orsakade för 16 år sedan. Om länder som förlorade då och som gör uppror nu. Och ju längre jag läser desto mer komplicerad bakgrundshistoria anar jag. Sånt gillar jag! Ännu mer gillar jag hur det här inte finns något ont eller gott, utan allt är mycket mer komplext. Det finns ingen god eller ond sida - strikta "färgsamhället" har slavar och stora klasskillnader medan de som revolterar i sin revolt är orsak till mängder av människors död.

I vanlig ordning skumläser jag strids- och actionscener som bara är helt förvirrande, och koncentrerar mig på hemligheter och karaktärsutveckling. När denna första bok är klar har det ännu bara skrapats på ytan av allt det som känns som att det ska komma, och jag läser vidare.


Titel: The Black Prism
Serie: Lightbringer #1
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2010
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här