Verdigris Deep

Det här är magisk realism - Verdigris Deep utspelar sig i vår egen värld, i ungefärlig nutid, men med magiska inslag. Jag tror att det är så jag gillar Frances Hardinge bäst (eller som i Lögnernas träd när det var vår värld fast för ca 150 år sedan). Hennes språk är hursomhelst som i alla hennes böcker alldeles fantastiskt. Hon får det enkla att bli fantastiskt, och kan i några meningar få en trist allmänning bakom en parkeringsplats att bli en spännande plats där vanliga sketna kundvagnar blir lurande, mystiska ting.

Ryan, Chelle och Josh har missat sista bussen deras ordinarie busskort gällde på, och de saknar pengar att betala biljetterna på nästa. Att ringa föräldrarna är inte aktuellt eftersom de är ute på olovandes äventyr, och framför allt Chelle vill inte hamna i problem (=få en utskällning), så Josh bestämmer (det är alltid han som bestämmer) att de ska gå in på den där allmänningen vid parkeringen eftersom han har en idé.

De kommer med bussen, fulla av lera och med svartnade, kladdiga mynt att betala med. Mynten kommer från önskebrunnen på den där ödetomten, och ....uh-oh, dem skulle de aldrig tagit. Det finns ett urgammalt väsen som bor i önskebrunnen, och när Ryan & Co tagit mynten andra människor kastat i samtidigt som de önskat sig något så blir det nu så att det är de tre som måste få önskningarna att inträffa. "Brunnshäxan" är dock inte så himla tydlig i sin kommunikation, så det tar ett tag innan Ryan förstår varför han nu har fått små ögon på sina händer, och innan Chelle förstår varför hon utan att kunna hjälpa det pratar andra, helt främmande människors tankar, och innan Josh begriper att det faktum att han får all elektricitet att gå åt fanders och explodera ska vara till någon hjälp för någon.

Ja, ja, det är rätt långsökt och komplicerat, det hela, och brunnshäxan kan dessutom tydligen bara prata samtidigt som det rinner vatten ur hennes mun (arble-garble-skvätt skvätt liksom), men det ger sig så småningom, och de tre brunnshäxetjänarna har ganska snart lyckats med att få en önskare att få den Harley Davidson han alltid velat ha, och med att få en misslyckad mim-artist på ett tivoli att få rätt mycket uppmärksamhet. Dock kör motorcyklisten och krockar, och mim-artistens tivoli blir helt demolerat, så alltihop drar ganska snabbt åt det där med "var försiktig med vad du önskar dig, rätt vad det är får du det" på ett dåligt sätt.

Äh, jag märker att hela boken låter totalt urflippad. Men den är bra, och handlar egentligen mer om vänskap och familjer och vad som egentligen är viktigt för människor som önskar sig saker, än om häxor och magi och allt det där. Även om det alldeles i början drar lite åt skräck med de där jämra ögonen som öppnar sig på Ryans händer, och en spegelbild i ett immigt badrum som visar något annat än hans eget ansikte.


Titel: Verdigris Deep
Författare: Frances Hardinge
Utg år: 2007
Förlag: Macmillan
Köp den till exempel här eller här